Förmånsrätt vid konkurs m.m.

Motion 1992/93:L314 av Stig Rindborg (m)

I motionen behandlas efterställning av skattefordringar,
borttagande av speciellt personligt ansvar för skatter,
likställande av staten med övriga borgenärer,
återvinningsfrågor och gäldenärsbrott, viss justering av
företagshypoteks prioritet samt synkronisering av
lönegarantin med sjukersättningsbeloppet och
administration av lönegarantin genom sjukförsäkringen

Ett huvudsyfte med förmånsrätt med olika fordringar i
en företagskonkurs måste vara att underlätta en
rekonstruktion av företaget. En naturlig utgångspunkt för
att främja detta syfte är att ta fasta på de fordringsägare som
är av största betydelse för rörelsens fortlevnad. Dessa är i
första hand kreditgivarna och de anställda. Däremot hör,
enligt mitt förmenande, inte skattefordringarna hit.

Med en fortlevnad i någon form som huvudmål för ett
konkursdrabbat företag är förmånsrätt för
skattefordringarna inte bra, dels därför att detta inkräktar
på det ekonomiska utrymmet till rekonstruktionen, dels
därför att kronofogdarna genom detta inte har incitament
att använda sig av sin speciella insikt i de skattskyldigas
ekonomiska situation för att ingripa i ett så tidigt skede som
möjligt.

Idag är skattefordringar jämte lönefordringar de enda
fordringar som har förmånsrätt i det skuldsatta företagets
alla tillgångar -- i den mån de inte omfattas av fastighetseller
företagshypotek -- dvs. exempelvis i banktillgodohavanden
och värdepapper. Tillgång på rörelsemedel är emellertid
väsentligt för att ett arbete med rekonstruktion skall vara
möjligt. Förmånsrätten för skattefordringar innebär vid
rekonstruktioner att kronofogdemyndigheten måste efterge
förmånsrätten och/eller pruta på skattebeloppet för att
ackord och underhandsuppgörelser skall vara möjliga.

Underlåtenhet att betala skatt är i många fall
straffbelagd. Straffhotet riktar sig mot företagets
ställföreträdare, som dessutom blir personligen ansvariga.
Staten har således en gynnad ställning genom att staten har
dubbla gäldenärer, samtidigt som underlåtenhet att betala
statens skatteskulder är förenad med straffpåföljd.

Man kan fråga sig varför staten med sin starka ställning
skall ha detta extra skydd mot betalningssvaga gäldenärer.
Alla andra borgenärer får ju nöja sig med den press på
ställföreträdarna för bolaget som straffbestämmelserna i
brottsbalken om gäldenärsbrott utövar.

Dessutom är staten den enda borgenär som gäldenären
kan förnöja strax före konkurs utan att styrelsen drabbas av
ansvar för gäldenärsbrott. Staten kan också ta emot
betalning strax före konkurs utan att behöva riskera att
betalningen skall återgå till konkursboet genom
återvinningstalan. Detta har möjliggjorts genom ändringar
i lagstiftningen under mitten av 1970-talet.

Det är därför lätt att förstå att betalningsansvariga
företag tar av befintliga rörelsemedel och betalar förfallna
skatteskulder före andra skulder, exempelvis
leverantörsskulderna. När konkursen väl är ett faktum, har
både skattefordringarna och rörelsemedlen reducerats.

Att slopa förmånsrätten och det särskilda straffhotet för
skattefordringar är ett sätt att förbättra möjligheterna till att
kunna genomföra en rekonstruktion. Mer rörelsemedel
alternativt lägre leverantörsskulder skulle då finnas kvar i
boet eftersom kronofogdemyndigheten inte särbehandlats
genom att få betalt i större utsträckning än andra
borgenärer.

Oprioriterade fordringar får endast undantagsvis
utdelning i konkurser. I företagskonkurser är det främst
leverantörerna som drabbas. Om leverantörernas
fordringar skulle erhålla bättre rätt än skattefordringarna,
förbättras leverantörernas läge. Detta för med sig att
följdkonkurser undviks. Och detta för i sin tur med sig att
staten har kvar dessa leverantörer som betalningsdugliga
skattebetalare och att deras anställda slipper bli
bidragstagare.

Att slopa skattefordringarnas förmånsställning och i
stället förbättra de oprioriterades läge är alltså ägnat att öka
möjligheterna till rekonstruktion av företag och undvika
värdeförstörelse.

Nu för tiden kan kronofogdemyndigheten på data följa
alla förfallna skatteskulder och alla begärda utmätningar
och handräckningar. Staten, genom kronofogden, är därför
den borgenär som har bäst inblick i en gäldenärs
betalningsförmåga. På en borgenär med sådan insikt måste
givetvis falla det ansvaret att ingripa på ett tidigt stadium i
en obeståndssituation. Ju förr det sker desto större är
utsikterna att ett rekonstruktionsförsök skall lyckas.

En förändring av skattefordringarnas rättsläge på sätt
som jag föreslagit kommer således att påverka
kronofogdemyndigheten att begagna sin särställning mer än
som skett hittills till tidiga ingripanden. Värdet av att så sker
kan för det allmänna i vidsträckt mening antas vara vida
större än den indrivningsverksamhet av skattefordringar
som kronofogdemyndigheten nu utövar.

För att ett rekonstruktionsförsök skall lyckas krävs
förutom tillgång på rörelsemedel, genom medverkan av
företagets finansiärer, arbetsinsats av de anställda.
Rekonstruktionsarbete måste bedrivas med stor
skyndsamhet. Den anställdes löneanspråk för den närmaste
tiden skall därför belastas företaget med bästa rätt. Idag
förhåller det sig så att personalens löneanspråk har
förmånsrätt efter företagshypotek och skattefordringar.

Mitt förslag ifråga om skattefordringar är ägnat att
förbättra lönefordringarnas förmånsrätt. Detta anser jag
emellertid inte vara tillräckligt. Jag anser att lönefordringar
avseende en kortare tid skall få bättre förmånsrätt än
företagshypotek. Att ha tillgång till personal inledningsvis
är som nämnts nödvändigt vid fortsatt drift och
rekonstruktion, och det är befogat att denna lönebelastning
går före företagshypotekshavarnas intressen.

När det gäller frågan om hur lång tid lönerna skall ha
dylik prioritet bör hänsyn tas till den tid som en
administratör i allmänhet kan tänkas behöva för att ta
ställning till hur en verksamhet skall rekonstrueras. Den
tidsperiod det kan bli fråga om blir med nödvändighet
relativt kort. För att förenkla förfarandet skulle lönegaranti
kunna utgå motsvarande exempelvis ersättning från
sjukersättningen och även administreras genom
sjukförsäkringen. Lyckas rekonstruktionen blir företaget
återbetalningsskyldigt till sjukförsäkringen. Misslyckas den
skall dessa fordringar jämte den löneersättning som inte
täckts av sjukersättningsbeloppet för aktuell tidsperiod ha
bättre rätt till utdelning än övriga i konkursen.

Lönefordringarna härutöver skall inte ha bättre rätt än
övriga fordringar, exempelvis leverantörsfordringarna.
Statens garanti för dessa återstående lönefordringar kan
också tänkas relateras till gällande sjukersättning.
Härigenom bortfaller såsom lönegaranti exempelvis
ersättning för semesterersättning och andra förmåner som i
dag omfattas av lönegarantin.

Semesterersättning och anställdas andra förmåner kan
de anställda istället säkerställa på annat sätt genom avtal
med arbetsgivaren före konkursen, exempelvis genom
företagshypotek eller avskiljande vid ordinarie
lönebetalningar under löpande verksamhet.
Semesterersättningen är ju för övrigt något som enligt lag
intjänats vid varje lönebetalningstillfälle.

Den här skisserade modellen för rekonstruktioner måste
enligt mitt förmenande skapa förutsättningar för att minska
de dominoeffekter genom följdkonkurser för
leverantörerna som dagens förhållanden ger upphov till.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att statens skatteskulder
efterställs skulder till övriga borgenärer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att staten inte skall ha bättre rätt
än övriga borgenärer avseende möjligheten att göra
gällande krav mot styrelsen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att staten inte skall ha annan
ställning än övriga borgenärer beträffande gäldenärsbrott
och återvinningsfrågor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att viss del av lönerna skall utgå
före företagshypotek,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lönegarantin.

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om administrationen av
lönegarantin.

Stockholm den 19 januari 1993

Stig Rindborg (m)