Förmånsvärden vid uthyrning av bostäder till anställda

Motion 1992/93:Sk318 av Patrik Norinder (m)

Reglerna om beräkning av förmånsvärde vid uthyrning
av bostäder till anställda har, beträffande jordbrukets
tjänstebostäder, fått mycket negativa konsekvenser och bör
enligt min mening ej omfatta dessa bostäder.

Tjänstebostadsförhållandets bakgrund

Lantarbetarna har sedan ''tidernas begynnelse'' bott i
bostäder som ägs av arbetsgivaren. Bostaden var förr i tiden
en del av lönen; senare reglerades hyran i kollektivavtalet.
1968 utgick dessa bestämmelser ur avtalet och därefter
gäller i princip hyreslagen (Jordabalken, 12 kap).

I gällande kollektivavtal inom lantbruket har dock sedan
1968 gjorts vissa undantag från hyreslagen -- det gäller
framför allt det s.k. besittningsskyddet. Beträffande hyran
anges i kollektivavtalen att den skall utgå enligt ''ortens
pris'', vilket motsvarar hyreslagens ''inte är påtagligt högre
än hyran för likvärdig bostad'' (i dagligt tal
''bruksvärdesregeln''). Sedan 1978 anges vidare att
intrånget i besittningsskyddet bör innebära en sänkning, i
förhållande till ortens pris, med cirka 10 procent. Vidare
skall hänsyn tas till att arbetstagaren/hyresgästen själv utför
viss skötsel/tillsyn av bostaden som normalt utförs/bekostas
av hyresvärden.

Tjänstebostadsförhållandet inom lantbruket har således
en lång tradition. Tidigare bodde praktiskt taget alla
lantarbetare i av arbetsgivaren uthyrda bostäder. Andelen
lantarbetare som hyr på öppna marknaden ökar dock
numera för varje år. På många håll finns dock ingen annan
hyresmarknad på rimligt avstånd från arbetsplatsen än av
gården/arbetsgivaren tillhandahållna bostäder.
Lantarbetaren förväntar sig helt enkelt att arbetsgivaren
tillhandahåller bostad.

Grunden för tjänstebostadsförhållandet är således av
praktisk natur och beror inte på att arbetsgivaren vill tjäna
pengar på sina bostäder eller att arbetstagaren vill få en låg
hyra.

Äldre regler (före 1989)

Det har i ''alla tider'' varit möjligt för
skattemyndigheterna att, såväl vid granskningen av
löntagardeklarationerna som vid skatterevision på företag,
jämföra uttagen hyra för tjänstebostäder med ''normal''
hyra på orten. Svårigheten har varit att fastställa normal
hyra för orten eller vad man i hyreslagen benämner
bruksvärdet. Med bruksvärde avses i princip hyran i
allmännyttans bostäder på närmaste ort. I de fall uttagen
hyra varit lägre än det beräknade bruksvärdet har
mellanskillnaden påförts arbetstagaren som skattepliktig
inkomst. Arbetsgivaren har å sin sida fått betala
arbetsgivaravgift på samma belopp.

Till hyresvärdens/arbetsgivarens stöd för korrekt
hyressättning lämnas årligen en rekommendation utarbetad
av Sveriges Fastighetsägareförbund. Rekommendationen
baseras på konstaterade hyresändringar i landet. Beräkning
av hyran med hjälp av dessa hyresrekommendationer har i
regel accepterats av skattemyndigheterna. På så sätt har
stor hänsyn kunnat tas till sådant som skiljer mellan
tjänstebostäder ute på landsbygden å ena sidan och
allmännyttans bostäder i ett samhälle å andra sidan. Dessa
skillnader är till övervägande del till nackdel för
tjänstebostaden. Som exempel kan nämnas bostadens läge,
standard, planlösning och uppvärmningskostnader.
Skattemyndigheterna har också, såvitt jag känner till, alltid
tagit hänsyn till den nackdel det innebär för
hyresgästen/arbetstagaren att, som följd av
kollektivavtalets regler, ej ha det besittningsskydd som
andra hyresgäster har. En reducering med 10 procent av
bruksvärdet av enbart detta skäl har således accepterats av
skattemyndigheterna.

Nya regler

Sedan 1989 gäller radikalt annorlunda och, för framför
allt hyresvärden/arbetsgivaren men också för
hyresgästen/arbetstagaren, besvärande regler när det gäller
beräkningen av eventuellt förmånsvärde p.g.a. för låg hyra.

Riksskatteverket (RSV) fastställer numera, inför varje
nytt inkomstår, schablonbelopp för den lägsta hyra som
skall gälla utan att ett förmånsvärde skall uppstå.
Schablonbeloppen fastställs för fem olika regioner och
lantbrukets tjänstebostäder torde i de flesta fall hänföras till
regionen ''Bostad belägen utom tätort med närmaste
omgivning''. Schablonbeloppen beräknas med ledning av
uppgifter från Statistiska Centralbyrån (SCB). I avsaknad
av statistiska uppgifter för hyresnivåer inom regionen
''Bostad belägen -- omgivning'' har skattemyndigheten
fastställt schablonbeloppen för denna region till 90 procent
av schablonbeloppen för region ''Övriga kommuner''.

Schablonbeloppen avser hyra inklusive värme. Från
början hävdades från lokala skattemyndigheter att
arbetsgivaren inte skulle ha rätt att jämka
schablonbeloppen ens i de fall arbetstagaren/hyresgästen
svarar för värmen, vilket ofta är fallet för jordbrukets
tjänstebostäder. Efter påpekanden har dock RSV senare
klarlagt att en sådan jämkning får ske. I RSVs meddelande
daterat 1990-11-30 anges således:

Har den anställde själv haft att svara för vissa normala
bostadskostnader, som t.ex. kostnader för uppvärmning
och vatten, och har dessa kostnader betalats till annan än
arbetsgivaren, lämnas kvitto eller bestyrkt kopia av kvitto
till arbetsgivaren för att förmånsvärdet skall reduceras med
nämnda belopp. En förutsättning för nedsättning är dock
att det rör sig om normala kostnader för bostad i
hyresfastighet.

Reglerna är sådana att de angivna schablonbeloppen (ev
efter jämkning enligt ovan) är definitiva vad gäller
arbetsgivarens beräkning av preliminär skatt och
arbetsgivareavgifter samt vid fullgörandet av
kontrolluppgiftsskyldigheten. Arbetstagaren har dock
möjlighet att i sin självdeklaration yrka på sänkning med
hänvisning till standard, avstånd från centralort m.m.
Arbetsgivaren kan således hamna i den situationen att han
får betala arbetsgivaravgift och inleverera preliminärskatt
för en ''förmån'' som hos arbetstagaren inte anses utgöra en
skattepliktig förmån.

Min uppfattning är att det nya systemet för beräkning av
eventuell hyresförmån är stelbent och inte tar hänsyn till
framför allt följande:att beräkningssättet för
schablonbeloppen för regionen ''Bostad belägen -----
omgivning'' innebär att dessa generellt sett blir alldeles för
höga (möjligen med undantag för nybyggda moderna
bostäder i närheten av större städer eller attraktiva
semesterorter) av följande skäl a)
en skillnad på 10 procent är även för helt likvärdiga
bostäder alldeles för liten då det visat sig att vid uthyrning
av bostäder till utomstående är möjlig hyresnivå oftast
väsentligt lägre än aktuellt schablonbelopp,

b) standarden är generellt sett lägre för bostäder på
landsbygden, framför allt vad gäller planlösningar,
utrustning och isolering och detta beror i huvudsak på att
byggnaderna är äldre,att hyresnivån vid uthyrning av
bostäder på öppna marknaden snarare sjunkit de senaste
åren dels beroende på att den s.k. ''gröna vågen'' praktiskt
taget upphört delvis beroende på att bilkostnaderna ökat
kraftigt,de skillnader som finns mellan olika bostäder
inom jordbruket,att ingen hänsyn tas till avståendet från
besittningsskyddet,att en del av de kostnader som
''vanliga'' fastighetsägare har för den löpande skötseln av
fastigheter inte finns för lantbrukets tjänstebostäder som i
huvudsak består av enfamiljshus,att strikt tillämpa RSVs
regler beträffande jämkning av schablonbeloppen när
hyresgästen själv svarar för uppvärmningskostnaderna
innebär att någon jämkning vid vedeldning ofta inte kan
ske, eftersom det är vanligt att hyresgästen, genom att
exempelvis ta reda på skogsavfall, inte har några utgifter för
inköp av bränslet.

Schablonbeloppen ej tillämpliga för lantbrukets
tjänstebostäder

På större gårdar med ett stort bostadsbestånd sker,
parallellt med uthyrning av tjänstebostäder till lantarbetare,
också uthyrning av åretruntbostäder till utomstående.
Erfarenheter visar att, bortsett från gårdar belägna mycket
nära en storstad, möjlig hyresnivå för bostäder uthyrda till
utomstående är lägre än schablonbeloppen för samma
bostad. Exempel finns att utomstående hyresgäst, som låtit
hyresnämnden pröva av gården satt hyra
(=schablonbeloppet), har fått hyran nedsatt. Ett sådant
utslag av en hyresnämnd innebär således att en hyresgäst,
som helt själv gjort sitt bostadsval och som har lagstadgat
besittningsskydd, får en lägre hyra än grannen,
lantarbetaren, med likvärdig bostad där bostaden ingår som
ett led i anställningen. Lantarbetaren och hans familj saknar
dessutom besittningsskydd. I verkligheten kan
hyresvärden/arbetsgivaren inte sätta hyran på
tjänstebostaden efter gällande schablonbelopp utan får gå
ner till den hyresnivå som fastställs för de utomstående
hyresgästerna.

Som framgår av ovanstående ger nuvarande
schabloniserade regler för beräkning av förmånsvärde vid
uthyrning av bostäder till anställda -- för lantbrukets
tjänstebostäder -- i flertalet fall förmånsvärden som
väsentligt överstiger de faktiskt möjliga hyresnivåerna.

Slutsatsen blir att den enda rimliga vägen är att återgå
till tidigare tillämpning av reglerna vid förmånsvärdering av
lantbrukets tjänstebostäder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förmånsvärdering av lantbrukets
tjänstebostäder.

Stockholm den 20 januari 1993

Patrik Norinder (m)