Förnyat folkstyre

Motion 2001/02:K383 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen utformar ett program som stimulerar demokratiskt utvecklingsarbete.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skilda valdagar och kommundelningar kan vara bra för att nå målet för en uthållig demokrati.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en bredare folklig politisk representation eftersträvas bl.a. genom att uppmuntra ideella folkrörelser till ökat engagemang i samhällsfrågor genom ekonomisk och arbetsmässig uppmuntran.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att olika samhällsstöd skall ha formen av generella bidrag och att modeller med prestationsersättningar och detaljerade projektbidrag endast undantagsvis kan komma i fråga.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den ideella sektorn får vara sin egen norm och bedömas och behandlas utifrån sin egen särart.

Motivering

För tre år sedan, september 1997, tillsattes en parlamentarisk utredning för att belysa nya förutsättningar för folkstyret under 2000-talet. Utredningens ordförande blev förre statsrådet Bengt Göransson och huvudsekreterare var universitetslektor Erik Amnå.

När utredningen avslutade sitt arbete hade den levererat mer än ett dussin forskarvolymer och över 30 småskrifter. Utredningen har gått ut på remiss, och många har yttrat sig över den.

Utredningen En uthållig demokrati tog upp frågor som är bland de viktigaste i vår tid, inte bara i vårt land utan i hela världen. Trots demokratiskt töväder med demokratiseringsprocess i östra Europa, Berlinmurens fall och flera goda förändringar utöver världen är det fortfarande alltför många exempel på länder som inte tillåter någon form av demokrati. Därmed trampas ständigt på människovärdet.

Av och till upprepar vi den numera slitna testen att demokratin måste vinnas av varje ny generation. Utredningen slår fast: Det viktigaste ordet i demokratin är inte jag eller du utan vi. Vi är ömsesidigt beroende av varandra och därmed förpliktade att lösa våra konflikter redigt och demokratiskt. Utredningen fortsätter: Om inte individcentreringen kombineras med medborgardygder som empati och solidaritet kan en egoism breda ut sig. En av de viktigaste demokratifrågorna i vår tid blir därför hur den differentiering och individcentrering som folkstyrelsen delvis själv bäddat för skall kunna matchas av gemensamma institutioner som hävdar människovärdet.

Färre förtroendevalda

Vi har alltfler byråkrater och tjänstemän. På några decennier har tre fjärdedelar av förtroendemannakåren försvunnit; nära 200 000 färre svenskar är engagerade i politiska förtroendeuppdrag än som fanns i mitten på 1900-talet innan kommunreformen började sålla bort förtroendemän i tusental.

Partierna lever i ett slags kristillstånd i den meningen att deras baser blir allt smalare och färre har engagerat sig i traditionellt politiskt arbete. Partierna har både haft svårt att rekrytera och dessutom inte orkat förnya sina arbetsformer. Det har blivit ett ökat avstånd mellan väljare och valda.

Men detta innebär inte att intresset för politiska frågor skulle vara borta. Ungdomar är ofta engagerade i både miljö- och solidaritetsfrågor. Men det politiska systemet får trots det inte fler männniskor att engagera sig politiskt. I stället har fullmäktigeförsamlingar reducerats, kommunala nämnder avskaffats och styrelser tunnats ut. Ett torftigt argument är att man sparar pengar för den kommunala ekonomin, men det torde i en del fall kunna bli ett dödligt sparande. I folkrörelseutredningen konstateras att den representativa demokratin inte är tillräcklig. Detta är särskilt viktigt då, som vi nämnt, de politiska förtroendeposterna i stat, landsting och kommun blivit allt färre. Då är det särskilt viktigt att se värdet av ett vitalt och fritt föreningsliv och att uppmuntra och stödja detta, att erkänna och bejaka och stimulera medborgarnas egna sammanslutningar. Utifrån liberala utgångspunkter ser vi detta inslag i vårt samhälle som en vitaliserande faktor. Det behöver det offentliga samhällets stöd men inte dess styrning.

Inspirerande historia

För en tid sedan avtäcktes en minnestavla i Tumba centrum strax utanför Stockholm. Minnestavlan visade på gamla byggnader som försvunnit. En av kommunens förtroendemän i Botkyrka kommun kunde konstatera att för drygt 100 år sedan existerade allmän rösträtt i den lokala missionsförsamlingen – detta utan att vare sig experter eller specialister hade förestavat det. Det var en dräng från en av gårdarna, en pappersmakare och en skräddare – enkla människor som fick förtroendet att vara ledare därför att de var bärare av den idé som präglade rörelsen. Sedermera höll också i det gamla missionshuset under flera år Tumba municipalfullmäktige sina sammanträden, och en av de ledande i församlingen var också framträdande förtroendeman i samhället. Liknande berättelser skulle också kunna ges från andra klassiska folkrörelser, nykterhetsrörelsens eller den fackliga rörelsens historia.

Även om dagens medborgarorganisationer och folkrörelser ser annorlunda ut är idéerna som bär sådana rörelser liksom engagerade människor nödvändiga för att samhället skall utvecklas.

Bekämpa ofrihet – uppmuntra demokratin

Människor som har levt under odemokratiska former har i alla tider längtat efter politisk frihet och självbestämmande. Så var det under senare delen av 1800-talet och fram till 1921. Då blev rösträtten allmän och tillgänglig för alla som uppnått rösträttsålder. Det var en stor seger för den folkliga demokratin som drivits fram inte minst av de klassiska folkrörelserna som startade på tidigt 1800-tal.

Vi har också kunnat iaktta en frihetsvilja som bokstavligt slet sönder sina förtryckets bojor – det 50-åriga sovjetiska väldet i våra kommunistiska grannländer. I Baltikum för 10 år sedan fick man till stånd en intensiv men kort demokratiprocess som ledde till självständighet. Man var så angelägen att man riskerade övergrepp från den kommunistiska stormakten men väjde inte för farorna och många av medborgarna led bokstavligt talat en martyrdöd för sin demokratiska frihetslidelse.

Detta står i bjärt kontrast till den likgiltighet som vi ser i många västländer och inte minst i vårt eget. Det nedrustade politiska förtroendemannaskapet borde i stället engagera fler. Fler medborgare borde få delta i praktiskt politiskt arbete. Alla demokratiska länder borde fundera på hur man hanterar och stärker det folkliga engagemang som behövs i alla demokratier.

Vår slutsats har blivit att vi behöver fler politiska förtroendemän. Det är inte främst en politisk administration och byråkrati med väl avlönade tjänstemän som behövs utan främst valda lekmän som i ett frivilligt engagemang går in i politiska ansvarsuppgifter. Arbetsformer och möteskultur behöver säkerligen reformeras och partiernas sätt att arbete förnyas. Vi har tidigare pekat på att det skulle behövas något av en demokratisk väckelse om vi skall kunna möta framtidens utmaningar och bli en vital folklig rörelse som är beredd att förnya men också försvara demokratin.

Vi tror att det är viktigt att varje individ ges maximalt utrymme och inflytande men konstaterar ändå i likhet med en tidigare folkpartiledere, Gunnar Helén, att vår frihet har vi i gemenskap.

Ett modernt samhälle kräver mycket av samverkan, och från liberala utgångspunkter är det viktigt att söka en sådan balanspunkt där frihet och rättvisa kan förenas. Sker det finns förutsättningar för ett harmoniskt samhälle.

Stockholm den 5 oktober 2001
Elver Jonsson (fp)
Runar Patriksson (fp)	Kenth Skårvik (fp)
Lennart Kollmats (fp)	Eva Flyborg (fp)