Förnyelse av demokratin

Motion 2001/02:K424 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 4

Förslag till riksdagsbeslut 5

Liberal demokratipolitik 5

Det politiska utanförskapet 6

Renodla personvalet 7

Inrätta en författningsdomstol 8

Inför skilda valdagar 8

Skapa en kompetenskatalog 9

Vitalisera den lokala demokratin 10

Utveckla e-demokratin 11

Förnya partierna 12

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett renodlat personval.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en författningsdomstol.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en kompetenskatalog för maktfördelningen mellan nationell och lokal nivå.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att vitalisera den lokala demokratin.

Liberal demokratipolitik

Modern global politik är fylld av paradoxer. Demokratin har aldrig varit starkare, men samtidigt förmodligen inte mer utsatt, än den är nu. Å ena sidan har världen, inte minst efter den östeuropeiska totalitarismens fall, upplevt en aldrig tidigare skådad demokratiseringsvåg. Andelen stater med demokratiskt statsskick är rekordstort. Å andra sidan framträder nya hot mot det öppna samhället. Terrorismen – nyligen manifesterad genom de brutala flygattackerna mot mål i USA – måste bekämpas. Annars riskerar den att växa till en farsot som kan sätta hela den demokratiska samhällsordningen ur spel.

Betydligt mindre drastisk, och naturligtvis inte alls jämförbar längs samma måttskala, är den mer eller mindre utvecklade kris som många mogna, primärt västerländska, demokratier befinner sig i med symtom som sjunkande valdeltagande, minskat förtroende för politiker och lägre medlemstal i politiska partier. Vid sidan av den etablerade partipolitiken växer andra former för folkligt engagemang och deltagande fram. Tillfälliga opinionsrörelser utan direkt fasta medlemskap, nätverk och intressegrupper är exempel på nya kanaler för medborgerlig politisk mobilisering. Rätt utnyttjade bidrar de till att vitalisera demokratin.

Samtidigt kvarstår den representativa tanken – idén att medborgarna väljer sina främsta företrädare i allmänna, direkta val – som grundbulten i det demokratiska systemet. Av tillfälliga opinionsrörelser, nätverk eller intressegrupper kan inget politiskt ansvar utkrävas. Det kan endast ske i en modell som bygger på någon form av partier och förtroendevalda som redovisar politiska program och sakståndpunkter offentligt och utsätter sig för väljarnas dom.

Den svenska demokratin i denna mening är i akut behov av förnyelse. Folkpartiet lämnar i denna motion flera förslag på hur den svenska demokratin kan vitaliseras. Vi gör det utifrån en klassiskt liberal demokratisyn. Den enskilda människans frihet och rättigheter står i centrum. Den liberala demokratipolitiken vilar närmare bestämt på tre huvudprinciper:

För det första. Den politiska beslutssfären ska vara tydligt avgränsad och reglerad. All offentlig makt i Sverige utgår från folket, stipulerar regeringsformens portalparagraf. Men all makt ska inte vara offentlig, och den offentliga makten får heller inte vara oinskränkt. I ett liberalt samhälle garanteras den enskilda människan en privat sfär, som kännetecknas av individuellt självbestämmande och valfrihet, dit inga politiska majoritetsbeslut når. Värnandet av den privata sfären är en central uppgift för liberaler. Demokrati får heller aldrig användas som en förskönande omskrivning för majoritetsförtryck. Det senare är särskilt viktigt i en tid då Sverige omvandlas från en etniskt och kulturellt förhållandevis homogen nationalstat till ett mångkulturellt samhälle. I det mångkulturella samhället måste pluralism och respekt för särarten vara honnörsord.

För det andra. Inom ramen för den, i sig kollektiva, politiska beslutssfären ska den enskilda människan ha så stor makt som möjligt. Hennes egna preferenser om exempelvis vilka personer som hon föredrar som representanter i beslutsfattande församlingar ska respekteras. Därav följer att Folkpartiet är varma anhängare av tanken på ett renodlat personval utan de spärrgränser som idag hindrar medborgarnas önskemål att förverkligas fullt ut. Frågan om förstärkt personvalsinslag i valsystemet behandlas nedan och utvecklas dessutom närmare i en separat kommittémotion.

För det tredje. Inom den politiska beslutssfären ska besluten vara så decentraliserade som möjligt. Ju längre ned i den territoriella hierarkin som besluten fattas, desto större både faktiska och, sannolikt dessutom, upplevda möjligheter har individen att utöva inflytande. Effektivitets- och rättviseskäl pekar då och då i riktning mot att avgöranden måste träffas på högre nivåer än både lokal och nationell nivå. Att ha skilda regler över landet för exempelvis vilka gärningar som betraktas som brottsliga skulle de flesta människor uppleva som både stötande och orättvist. På samma sätt kan effektivitetsargument anföras för att Europeiska unionen bör fatta en del beslut som rör exempelvis miljöpolitiken. Enskilda stater har helt enkelt inte kapaciteten att fatta verkningsfulla beslut på medborgarnas uppdrag i åtskilliga frågor. Största möjliga närhet till den enskilda medborgaren måste emellertid alltid vara utgångspunkten. Det lokala självstyrets roll måste därför ständigt värnas.

Det politiska utanförskapet

För alltfler människor kännetecknas förhållandet till den traditionella politiken av främlingskap. SNS Demokratiråds rapport från 1998 visar på två, sinsemellan helt olika, kategorier som i allt högre grad står utanför de gängse politiska arenorna. Det handlar dels om invandrare och arbetslösa, dels om unga, välutbildade främst män. Skälen till att de olika grupperna står utanför de gängse politiska kanalerna skiljer sig naturligtvis åt.

I invandrarnas och de arbetslösas fall rör det sig ofta om språksvårigheter och andra kulturella barriärer, bristfällig utbildning och besvärliga sociala förhållanden i övrigt som skapar en känsla av vanmakt och utanförskap. För de unga och högutbildades del är det primärt ett eget, självständigt val gjort utifrån en styrkeposition. Att sträva efter politisk makt framstår inte längre som lika attraktivt när det finns andra, mer spännande, karriärvägar att tillgå.

Om de trender som Demokratirådet anser sig kunna urskilja fortsätter utsätts den svenska demokratin för tydliga påfrestningar. Den samhällsgemenskap, grundad i rättigheter, skyldigheter och ansvar också för våra gemensamma angelägenheter, på vars grundval det demokratiska systemet vilar urholkas. Om alltfler människor i praktiken står utanför den politiska demokratin mister den i legitimitet och blir känslig för auktoritära strömningar.

Någon patentlösning för att komma till rätta med invandrarnas och de arbetslösas respektive de unga välutbildades tendens att ställa sig utanför politiken existerar inte. Istället krävs en rad olika åtgärder över hela det politiska fältet, anpassade till det faktum att människor har olika förutsättningar för politiskt deltagande och engagemang. En tillväxtorienterad och småföretagsinriktad näringslivspolitik, en generell välfärdspolitik och en utbildningspolitik som sätter kunskap och kvalitet i centrum blir i det perspektivet också medel i arbetet med att få fler människor att känna lust och ha förmågan att deltaga i det politiska arbetet. Ett stort ansvar vilar emellertid på de politiska partierna. Partiernas verksamhetsformer och politikens villkor måste förändras. Stela strukturer måste brytas ned och nya arbetssätt introduceras. En del förslag i den riktningen presenterar Folkpartiet i den här motionen.

Renodla personvalet

Möjligheten att inte bara välja politiskt parti på valdagen utan också uttrycka preferens för vilken person som ska företräda en i politiska församlingar har existerat för hela svenska befolkningen i tre på varandra följande val – valet till Europaparlamentet 1995, valet till riksdag, kommuner och landsting 1998 och valet till Europaparlamentet 1999. Personvalet har varit en klar framgång. Många väljare har utnyttjat den nyvunna friheten; också internt inom partierna har förändringen medfört nya metoder och tankesätt. Motivet är att minska avståndet mellan väljare och valda.

Den reform som banade väg för personvalet bar kompromissens prägel. 5 % av rösterna i respektive valkrets i Europarlamentsvalet samt valet till kommuner och landsting och 8 % vid riksdagsvalet fordrades för att en kandidat skulle kunna ta sig förbi den rangordning som partierna hade fastslagit. Något annat motiv till de relativt höga spärrgränserna än att kanske främst det socialdemokratiska partiet önskade kunna kontrollera vilka personer som verkligen valdes in är svårt att urskilja. Nu är det dags att ta steget fullt ut och renodla personvalsidén. Folkpartiet anser att spärrgränserna helt bör tas bort. Det är också önskvärt att partierna internt strävar efter rättvisa i fördelningen av offentliga medel kandidaterna emellan liksom att kampanjbidrag redovisas offentligt.

Inrätta en författningsdomstol

Sverige har i förhållande till andra stater ett relativt svagt skydd för de fri- och rättigheter som medborgarna är tillförsäkrade i grundlagen. Genom tämligen okomplicerade politiska processer kan statsmakterna stifta lagar vars förenlighet med författningen i högsta grad är diskutabel. Lagrådet kan pröva en ny potentiell lags överensstämmelse med grundlagen, men dess slutsatser är enbart rådgivande och leder inte automatiskt till efterföljd. Tendensen under senare år är dessutom att Lagrådets yttranden allt oftare negligeras, dess synpunkter körs över.

Den statliga demokratiutredningen under Bengt Göranssons ledning, som presenterade sitt slutbetänkande i februari förra året (SOU 2000:1 En uthållig demokrati!), pekade också på behovet av att utveckla säkrare system för extern tillsyn och domstolskontroll till skydd för medborgarnas rättigheter och integritet. Men utredningen vågade inte ta steget fullt ut och förorda inrättandet av en författningsdomstol. Enligt Folkpartiets uppfattning bör en författningsdomstol införas. Författningsdomstolens uppgift ska vara att särskilt värna de medborgerliga fri- och rättigheterna från inskränkningar som alltför ofta är betingade av politisk klåfingrighet och populism.

Inför skilda valdagar

Alltsedan Sverige fick en ny regeringsform 1974 har val till riksdag, landsting och kommuner ägt rum på en och samma dag, från början vart tredje år, numera – efter senare författningsändringar – vart fjärde år. Olägenheterna med den nuvarande ordningen framstår i allt tydligare dager. Den lokala politiken, där exempelvis inriktningen av en väsentlig del av den offentliga välfärdspolitiken beslutas, kommer i skymundan av rikspolitiken. Kommunalpolitikerna, vilka bör fungera som demokratins spjutspetsar, blir anonyma, och bilden av kommunerna som rena implementeringsorgan för riksdag och regering förstärks.

Det är dags att, i syfte att återuppväcka den lokala demokratin, införa skilda valdagar. Skilda valdagar har länge varit krav från Folkpartiet liberalerna. Frågan om skilda valdagar kan däremot hanteras på skilda sätt. Ett är att hålla kommunal- och landstingsval mitt emellan år då val till riksdagen sker. Ett annat sätt kan vara att kommuner och landsting sinsemellan kunde gå till val vid skilda tidpunkter. Frågan om hur skilda valdagar ska genomföras bör prövas ytterligare. Tanken måste vara att ge större utrymme för lokal politisk debatt och ansvarsutkrävande.

Från inte minst socialdemokratiska kritiker hävdas ibland att införandet av skilda valdagar riskerar att leda till sjunkande medborgerligt deltagande i de lokala valen. Det skulle i sin tur kunna leda till minskad legitimitet för den generella välfärdspolitik som i mångt och mycket utformas i kommuner och landsting. Argumenteringen är egendomlig och måste tillbakavisas av flera skäl.

För det första är den fördomsfull. Den underliggande tankegången är att om inte den gemensamma valdagen bibehålls inser människor inte betydelsen av att också i den kommunala politiken aktivt stå upp för sina åsikter och värderingar.

För det andra har den sin grund i en märklig syn på politik. Om det är så att socialdemokraterna upplever att välfärdspolitiken, såsom de önskar se den, är hotad måste de ge sig ut och tala för sin sak. Och om de inte klarar det hjälper i längden ingen gemensam valdag i världen. Om en viss politik går att upprätthålla beror till syvende och sist på om människor verkligen hyser förtroende för den, inte på att det existerar en princip för när val ska äga rum som upprätthåller en sådan chimär.

Skapa en kompetenskatalog

Den kommunala självstyrelsen är ett av den svenska demokratins grundfundament. Det lokala självstyret fyller i huvudsak tre funktioner:

Det ger människor inom ett visst område makt över viktiga beslut som rör deras vardag och som berör dem mycket mer än dem som bor någon annanstans.

Det ger utrymme för politisk mångfald. Låg skatt och liten lokal offentlig sektor eller hög skatt och stor offentlig sektor? Med kommunalt självbestämmande blir det möjligt för både kommuner och enskilda individer att pröva sig fram.

Delaktighet och engagemang lokalt skänker stabilitet åt det demokratiska systemet som sådant. Med ökat avstånd mellan väljare och valda minskar demokratins medborgerliga förankring; det i sin tur gör systemet extremt utsatt för auktoritära och totalitära strömningar.

Under senare år har det lokala självstyret minskat i omfattning. Lagar som exempelvis i praktiken hindrar kommunerna att sälja ut sina bostadsbolag och komplicerade regler för kommunal skatteutjämning inskränker kommunernas såväl politiska som finansiella autonomi. Den utvecklingen måste brytas. En renässans för det lokala självstyret är ett av de viktigaste kraven på reformagendan för en förnyelse av den svenska demokratin. Självstyret måste ges ett tydligare reglerat lagskydd.

I likhet med vad Folkpartiet föreslagit vad gäller relationerna mellan EU och dess medlemmar kunde man också tänka sig en modell med en särskild kompetenskatalog för maktfördelningen mellan nationell och lokal nivå. På vissa sakområden bör staten respektive kommunerna kunna ges exklusiv beslutskompetens. Det kan exempelvis gälla rättsväsendet, som bör vara en statlig angelägenhet, och barnomsorgen, som rimligen bör hanteras inom ramen för det kommunala självstyret. Inom andra sektorer kan delad kompetens vara att föredra. I skolpolitiken kan det vara en statlig fråga att fatta beslut om läroplaner och betygssystem medan kommunerna ansvarar för till exempel skollokaler och skolskjutsar. Tanken bör bli föremål för närmare prövning i positiv anda.

Det finns olika metoder för kompetenskatalogens lagreglering. Ett sätt är att slå fast uppgifternas placering i grundlagen. Att flytta ett sakområde från en nivå till en annan skulle då inte vara möjligt att genomföra med mindre än att två riksdagar med val emellan fattar likalydande beslut. Statsrättsligt skulle det omvandla Sverige till en federal stat, en utveckling som inte är vare sig realistisk eller önskvärd.

Det är också möjligt att stipulera maktfördelningen i en lag motsvarande riksdagsordningen, där det räcker med ett beslut med kvalificerad majoritet för att åstadkomma en förändring. Den mest modesta reformansatsen vore att slå fast befogenheternas fördelning i en vanlig lag, förslagsvis kompletterad med en regel som ger en minoritet i riksdagen rätt att skjuta upp behandlingen av ett förslag som ändrar på den rådande maktfördelningen mellan central och lokal nivå.

Även om en av de enklare formerna för lagreglering används skulle det innebära att ett auktoritativt grunddokument som anger den nationella och den lokala nivåns förhållande till varandra skapas. Dess blotta existens skulle göra att principfrågan om den kommunala självstyrelsens ställning gentemot centralmakten ständigt hölls levande. Frågan om kommunerna ska äga bostadsbolag blir t ex i en sådan situation inte enbart en fråga huruvida det är politiskt rätt att kommunerna äger bostadsbolag utan också huruvida det är principiellt rätt att kommunerna själva ska få avgöra frågan eller inte.

Vitalisera den lokala demokratin

Den lokala nivåns betydelse för den svenska demokratin i sin helhet gör det befogat att rikta fokus mot hur det kommunala politiska systemet fungerar. Under senare år har det kommit alltfler oroande signaler om tillståndet i den lokala demokratin. Avhoppen, inte minst bland unga, ökar. Partierna får allt svårare att rekrytera till förtroendeuppdrag. Många klagar på toppstyrning och tjänstemannavälde.

Våren 2001 presenterade den parlamentariskt sammansatta Kommundemokratikommittén sitt slutbetänkande Att vara med på riktigt – demokratiutveckling i kommuner och landsting (SOU 2001:48). Kommittén föreslog att kommuner och landsting skulle få större möjligheter att genomföra försök med olika slags åtgärder syftande till att utveckla den lokala demokratin. Kommittén pekade bland annat på möjligheten att alla medborgare i en kommun skulle ha rätt att väcka ärenden i fullmäktige (medborgarförslag) och att det skulle kunna bli lättare för en nämnd att hänskjuta principiellt intressanta frågor till fullmäktige för avgörande.

I en reservation till betänkandet föreslog Folkpartiets representant Eva-Lotta Nilson att det bör öppnas en möjlighet för kommuner som så önskar att införa direktvalda kommundelsnämnder. I övrigt lämnade kommittén en rad förslag till förbättringar och förenklingar när det gäller människors möjligheter att åta sig och fullfölja politiska förtroendeuppdrag. Merparten av kommitténs propåer kan utan vidare dröjsmål genomföras, anser Folkpartiet. Folkpartiet kommer att fortsätta att följa den lokala demokratins utveckling och fortlöpande lämna förslag på hur den kan fördjupas.

En principiellt intressant fråga, som berördes bland annat i Kommundemokratikommittén, rör inställningen till de förtroendevaldas, inte minst fritidspolitikernas, roll i demokratin. En stundom framförd synpunkt i den offentliga debatten är att det vore önskvärt att radikalt minska antalet politiker. Folkpartiet delar inte den uppfattningen. Demokratins folkliga förankring är beroende av att många människor ges möjlighet och utrymme att inneha förtroendeuppdrag. Ett politiskt system som domineras av några få elitpolitiker – en professionaliserad offentlig sfär utan eller med väldigt få ideella inslag – riskerar att alienera makthavarna från deras uppdragsgivare, dvs. medborgarna. Det är ett scenario som måste undvikas.

Utveckla e-demokratin

När de traditionella deltagandeformerna – möten, demonstrationer, namninsamlingar med mera – tappar mark krävs nya metoder för att manifestera politiska åsikter och kanalisera politiskt engagemang. Den nya informationstekniken har fått ett stort genomslag inom näringslivet, massmedierna, utbildningen och forskningen. Men i politiska sammanhang utnyttjas knappast dess fulla potential – ännu. Informationstekniken kan inte ersätta de etablerade kanalerna men utgör ett värdefullt komplement, inte minst när det gäller att locka nya grupper, särskilt ungdomar, till politiken.

Folkpartiet har, speciellt under det senaste året, utvecklat ett nytt sätt att med en för ändamålet särskilt inrättad hemsida kommunicera med medborgarna kring centrala politiska frågor. Människor ska enkelt kunna ta del av Folkpartiets politik och snabbt avge reaktioner på partiets tankar och idéer. I det moderna samhället är tid en bristvara. Med hjälp av ny teknik får fler människor, som inte annars skulle ha haft den möjligheten, utrymme att deltaga i den politiska processen. Avståndet mellan väljare och valda krymper.

Inte bara partierna utan också offentliga myndigheter och institutioner måste ta till sig informationstekniken. Det borde i kommunerna exempelvis vara självklart att protokoll från kommunfullmäktiges sammanträden, och gärna också förberedande promemorior och partipositioner, läggs ut på Internet. Folkpartiet välkomnar också lokala initiativ att mer direkt använda Internet som ett kommunikationsmedel i en opinionsbildnings- och beslutsfattandeprocess. Det är till exempel fullt möjligt att genomföra lokala opinionsmätningar inom ett visst område i en kommun för att inom detta territorium utröna medborgarnas uppfattning om en ny detaljplan.

Förnya partierna

Det finns flera åtgärder, t.ex. i form av förändrad lagstiftning, som kan vidtas för att förnya och fördjupa den svenska demokratin. I mycket faller dock ansvaret för demokratins förnyelse tillbaka på partierna själva – deras förmåga att modernisera sig och anpassa sig till de nya villkor som politiken lever under idag. Under det senaste året har Folkpartiet i akt och mening att sätta fart på och ge inspiration till internt reformarbete tillsatt en förnyelsegrupp.

I våras presenterade gruppen Manifest för partipolitikens förnyelse med en rad idéer till lokala försök kring nya arbetsformer i politiken. Förnyelsegruppen föreslog bland annat att de lokala nomineringsorgan som så önskar ska kunna pröva tanken med rådgivande primärval och att Folkpartiet inför exempelvis kommunala val särskilt borde kunna profilera kandidater till viktiga uppdrag i kommunstyrelse och kommunala nämnder.

I sitt manifest lanserade gruppen idén om att fristående sakpolitiska nätverk borde inrättas, alternativt utvecklas, och underströk därutöver betydelsen av att genomföra insatser för att öka den sociala representativiteten bland förtroendevalda, exempelvis genom särskilda utbildningssatsningar gentemot kandidater med hemvist och förankring i politiskt åsidosatta grupper.

Stockholm den 5 oktober 2001
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)	Karin Pilsäter (fp)
Yvonne Ångström (fp)fp)	Helena Bargholtz (fp)