Förnyelsen av den offentliga sektorn

Motion 1990/91:Fi502 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Sammanfattning

Sveriges utveckling på 90-talet avgörs i hög grad av hur
vi lyckas med förnyelsen av den offentliga sektorn. Det är
inga överord att säga att välfärden hänger på om vi är
framgångsrika i reformeringen av de skattefinansierade
verksamheterna och försäkringssystemen.

Även om regeringen i årets budgetproposition övertagit
ett antal formuleringar från liberala program om valfrihet,
mindre byråkrati och alternativ till de offentliga
monopolen, och i några fall genomfört bra åtgärder, saknas
en rad nödvändiga, konkreta förslag i propositionen.

Det måste sägas att regeringen har misslyckats med den
offentliga sektorns förnyelse. De vackra orden kan inte
dölja det. De offentliga utgifternas andel av BNP ökar igen
för tredje året i rad, misstron från allmänheten mot de stora
monopolsystemen växer och angelägna behov inom vård,
utbildning och infrastruktur eftersätts.

Visserligen har socialdemokratin successivt tvingats
tänka om i sin syn på den offentliga sektorn. Men det är ett
omtänkande ''under galgen'', ofta präglat av missmod och
motvilja, tvekan och tidsutdräkt. Den halvhjärtade
inställningen hotar också de goda ansatserna. ''Rosornas
krig'' hämmar förnyelsen, och mer dogmatiska
socialdemokrater har stoppat mängder med liberala förslag
i kommuner och landsting runtom i Sverige.

Förslagen i denna motion har ett nära samband med ett
antal andra partimotioner från folkpartiet liberalerna. Såväl
vår ekonomiska politik som våra insatser för ''det glömda
Sverige'' förutsätter ett intensivt förnyelsearbete på alla
nivåer av den offentliga sektorn. I många fall utvecklas
också förslagen ytterligare i andra motioner.

Folkpartiet liberalerna föreslår:Alla kommuner och
landsting bör bli ''frikommuner''. Det bör ske i samband
med en radikal reform av statsbidragen till kommunerna.
Specialdestinerade statsbidrag bör slås ihop och antalet
detaljbestämmelser minska kraftigt. En sådan
'frihetsreform'' för kommunerna är i praktiken en
förutsättning för att det kommunala förnyelsearbetet ska
komma igång på allvar och bli framgångsrikt.Öka
andelen entreprenader i både statlig och kommunal
förvaltning. Erfarenheter visar att entreprenader ofta leder
till sänkta kostnader. Entreprenadandelen bör kunna öka
kraftigt under de närmaste åren. I princip bör alla offentliga
verksamheter som inte innehåller myndighetsutövning
utsättas för anbudskonkurrens.De legala
förutsättningarna för entreprenaddrift -- bl.a. hur
begreppet myndighetsutövning i 11 kap 6 § regeringsformen
ska tolkas -- måste klargöras. Lagar och andra
bestämmelser som hindrar entreprenaddrift bör ändras.
Ett mål för det kommunala förnyelsearbetet måste vara att
tendensen mot ständigt höjda kommunala skattesatser
bryts, utan att viktiga inslag i välfärdspolitiken äventyras.
Det blir svårt eller omöjligt att sänka det totala
skattetrycket om kommunalskatterna fortsätter att stiga.
Om kommunerna inte i högre utsträckning använder
anbudskonkurrens för att pressa kostnaderna, bör den
arbetsmetoden bli obligatorisk på vissa kommunala
ansvarsområden.Lex Pysslingen bör avskaffas.
Arbetsförmedlingsmonopolet bör avskaffas.Dagmar-
systemets etableringshinder bör avskaffas.Rätten för
elever och föräldrar att välja skola genom ett system med
skolpeng bör införas.Statliga och kommunala bolag bör
säljas ut -- bl.a. bör hyresgästerna få rätt att köpa sina
fastigheter från de kommunala bostadsbolagen.
Kostnadsexplosionen i de stora subventions- och
transfereringssystemen måste hejdas, bl.a. genom
införande av självrisk, samordning av överlappande
försäkringsformer och avreglering.

1. Varför måste den offentliga sektorn förnyas?

Den offentliga sektorn är en nyckelfaktor i svensk
samhällsutveckling på 90-talet. Att det förhåller sig så
framgår tydligt när man identifierar några av Sveriges
viktigaste problem. Utan inbördes rangordning vill vi
nämna tre grundläggande problem och kortfattat ange
deras samband med den offentliga sektorns omfattning och
utformning.

Svensk ekonomi har stagnerat. Få förnekar
numera detta påstående. Trots en uthållig högkonjunktur
under nästan hela 1980-talet utvecklades svensk ekonomi
relativt svagt det årtiondet. Det går visserligen -- som skett i
debatten på senare tid -- att med hänvisning till viss statistik
hävda att Sveriges BNP-utveckling under huvuddelen av
1980-talet varit acceptabel i ett internationellt perspektiv.
Men den statistiken säger ingenting om att Sverige
genomfört två devalveringar under perioden.
Reallöneutvecklingen i Sverige har bl.a. av det skälet varit
sämre i Sverige än i andra länder. BNP-statistiken säger
vidare ingenting om att arbetsutbudet ökat avsevärt under
1980-talet, vilket i sig borde medfört en större uppgång av
BNP. Att så inte blev fallet beror på den svaga
produktivitetstillväxten.

De ''goda åren'' på 1980-talet, då vi fortfarande njöt
frukterna av den utmärkta exportkonjunkturen och
devalveringarna, utnyttjades inte till nödvändiga
omställningar av svensk ekonomi. Inflationen tilläts år efter
år ligga på en högre nivå än omvärldens, en radikal
skattereform lät vänta på sig och den offentliga sektorn
reformerades inte. Effekten är att svensk ekonomi idag
uppvisar allvarliga strukturproblem: tillväxten är låg eller
negativ, bytesbalansen visar ett stort och växande
underskott, inflationen är hög och de offentliga utgifternas
andel av BNP stiger för tredje året i rad. På längre sikt
innebär den stigande tendensen i de offentliga utgifterna att
skattetrycket kommer att bli högre. Med de traditionella
sätten att mäta skattetryck är det svenska redan det högsta
i världen.

Trots de höga offentliga utgifterna har angelägna
satsningar på infrastruktur, t.ex. bättre vägar och järnvägar
samt utbyggd högre utbildning, eftersatts, vilket säkert
bidragit till att svensk ekonomi stagnerat.

Stora miljöproblem kvarstår. Satsningar för att
uppnå bättre miljö tillhör delvis det som i nationalekonomin
kallas 'kollektiva nyttigheter''. Ett utmärkande drag för
sådana är att de kan vara svåra att finansiera på marknaden.
Här måste alltså finnas ett betydande offentligt
engagemang. För att nämna ett exempel föreligger för
närvarande stora behov av investeringar i bättre
kollektivtrafik, som bl.a. motiveras av miljöskäl.
Miljöskyddet tillhör, liksom rättsväsende, försvar, stöd till
grundforskning m.m., den offentliga sektorns
kärnområden. Det är viktigt att säkra ett folkligt inflytande
över viktiga plan- och miljöfrågor. Det förutsätter att det
allmänna har resurser att satsa på miljöforskning,
miljökontroll, skydd av värdefull natur och andra angelägna
miljöåtgärder.

Välfärdssystemen har stora brister. Även om
Sverige under lång tid har haft en sämre ekonomisk
utveckling än jämförbara länder är vi fortfarande ett rikt
land. Trots det finns mitt i den svenska välfärden öar av
skriande orättvisor. Vissa gamla, som drabbas av
ålderssjukdomar, får leva sina sista år under ovärdiga
former, handikappade förnekas livschanser som med fullt
rimliga insatser från det omgivande samhället skulle bli
möjliga etc. Många av dessa problem bör lösas genom
solidariskt finansierade insatser, med andra ord genom den
offentliga sektorn. Enligt vår uppfattning måste vi alltså,
som en del i den offentliga verksamhetens förnyelse, vara
beredda att satsa större resurser på de områden som är
viktiga för rättvisan och ett mänskligare samhälle.

En helt annan typ av brist i de stora välfärdssystemen är
att de av många, inte minst unga människor, uppfattas ha
drag av paternalism: valfriheten är liten och intresset att
utforma verksamheten efter medborgarnas varierande,
individuella önskemål är ofta begränsat.

Problemen i välfärdssystemen drabbar också den
personal som arbetar i dem. Det har varit svårt att rekrytera
och behålla personal inom t.ex. vård- och
omsorgsområdena. Fler och fler av de anställda ser numera
förändringar snarare som hopp om förbättringar än hot om
försämringar.

2. Valuta för skattepengarna

Individen har rätt att ställa höga krav på den offentliga
sektorn. Vård och omsorg, utbildning och forskning, polis
och rättsväsende måste fungera i en modern välfärdsstat.
Den generella välfärdspolitiken är en viktig socialliberal
utgångspunkt.

Få utmaningar kan vara viktigare för liberala politiker de
närmaste åren än att söka komma till rätta med de problem
som den offentliga sektorn uppvisar. Människor måste få
valuta för skattepengarna. Valfriheten, produktiviteten och
servicenivån inom den skattefinansierade sektorn måste
öka. Samtidigt är det, bl.a. för att stärka Sveriges
konkurrenskraft, angeläget att sänka skattetrycket.

På den internationella marknaden kan en väl fungerande
offentlig sektor utgöra ett viktigt konkurrensmedel. Om
produktiviteten där är hög och medborgarna till rimliga
kostnader kan få de tjänster de efterfrågar, förbättras också
villkoren för den traditionellt konkurrensutsatta sektorn.
Men om äldrevården och barnomsorgen inte finns
tillgänglig i den utsträckning som medborgarna efterfrågar,
om utbildning och forskning inte håller måttet
internationellt och om sjukvårdsköerna växer, slår detta
tillbaka också mot övriga delar av ekonomin. Det leder till
högre frånvaro bland dem som själva måste vårda sina
anhöriga, bland dem som inte kan få genomgå den
operation de behöver utan långa väntetider och bland dem
som inte får den barnomsorg de vill ha. Det leder till sämre
utvecklingskraft inom svensk exportindustri om svenska
forskningssatsningar är otillräckliga.

Detta ''konkurrensperspektiv'' är inte uttryck för ett
krasst synsätt. Naturligtvis handlar individernas krav på den
offentliga sektorn om deras förväntningar på god
omvårdnad och samhällsservice i de skeden i livet då de
behöver sådan. Men det är ett faktum att en illa fungerande
offentlig verksamhet inte bara medför mänskligt lidande
och frustration, utan också är ett stort samhällsekonomiskt
problem.

Denna motion tar upp de åtgärder vi anser är
nödvändiga för att skapa välfärd med valfrihet. Folkpartiet
liberalernas försvar för det generella välfärdssystemet
innebär att vi anser att många av de verksamheter som hör
till den offentliga sektorn även framdeles bör
skattefinansieras. Däremot kan och bör produktionen
kunna organiseras på olika sätt och enskilda initiativ spela
en viktig roll. Det är utförandet av tjänsterna som ibland
skall ''privatiseras'', inte finansieringen. Självfallet måste
också avvägningen mellan vad som ska finansieras privat
och kollektivt kunna diskuteras över tiden, men folkpartiet
liberalernas grundhållning är att viktiga välfärdstjänster,
som sjukvård och utbildning, ska vara kollektivt
finansierade.

Politiker på alla nivåer kommer under 1990-talet ställas
inför obekväma avvecklings- och prioriteringsbeslut. Det
kommer alltid finnas mer eller mindre välorganiserade
grupper och organisationer som protesterar mot dessa
beslut. För en liberal politiker blir denna utmaning lättare
att anta eftersom de socialliberala värderingarna är en god
ledstjärna i sådana situationer. Till skillnad från flera andra
partier i vårt land står folkpartiet liberalerna fritt från
mäktiga intresseorganisationer. Det har förvisso
ekonomiska och organisatoriska nackdelar, men vi tror att
det gör oss bättre rustade att genomföra den offentliga
sektorns förnyelse med kraft och rättvisa.

2.1 En liberal ''trappstädning''

Finansminister Allan Larsson har, med hänvisning till
erfarenheter vid städning av den egna villan, gjort ett viktigt
påpekande: När man sopar en trappa är det bäst att börja
uppifrån. Allan Larsson använde bilden för att illustrera en
strategi för den offentliga sektorns förnyelse:
Trappstädningen måste börja uppifrån. Det är, med andra
ord, orimligt att begära att kommunala politiker och
kommunalt anställda skall lyckas med den kommunala
förnyelsen om en rad lagar och system, som bestäms på det
''översta trappsteget'', i riksdag och regering, försvårar
förnyelsen. Vi instämmer helhjärtat i Allan Larssons
bedömning: Trappstädningen måste börja uppifrån! Men
med förvåning har vi noterat regeringens senfärdighet när
det gällt att komma med förslag som släpper loss
kommunerna och får fart på förnyelsen.

Det saknas inte insikter och material om problemen
inom den offentliga sektorn -- här definierad som hela den
skattefinansierade delen av ekonomin, dvs. såväl
myndighetsfunktioner och offentligt producerade tjänster,
som socialförsäkringssystemet och andra transfereringar.
Det senaste mer omfattande tillskottet i raden av
utredningar, forskningsrapporter och debattinlägg som
gjorts om den offentliga sektorn är långtidsutredningens
bilaga 26.

Den offentliga sektorn förfogar över stora resurser.
Sammanlagt utgör de offentliga utgifterna 62 procent av
BNP, en andel som nu ökar för tredje året i rad. Svenska
folket och dess företag levererar in 56 procent av sina
samlade inkomster i skatter för att finansiera
verksamheten. Det finns närmare 400 statliga myndigheter
och drygt 300 landstings- och primärkommuner. Dessa styr
i sin tur tusentals sjukhus, skolor, daghem, bolag för energi,
sophämtning etc. En ytterst liten del av all denna
verksamhet är konkurrensutsatt. Det mesta sköts i form av
monopol. Många av de problem som förknippas med
planekonomi har blivit alltmer synliga inom den offentliga
sektorn: ineffektivitet, felaktig resursallokering, köer och
bristsituationer. Detta är ingen tillfällighet. Tvärtom. Den
offentliga sektorns organisation företer många likheter med
planekonomi: centralstyrning, stora enheter, bristande
samband mellan prisbildning och kostnader och därmed
också mellan utbud och efterfrågan.

Maktutredningen undersökte hur medborgarna
upplever sina möjligheter att påverka sin situation som
konsumenter på den privata marknaden och av den
offentliga sektorns tjänster. Resultatet, som presenterats i
boken Medborgarnas makt, visar att människor
genomgående anser sig ha ett bättre inflytande som vanliga
konsumenter än som patienter, som föräldrar till skolbarn
eller som föräldrar till dagisbarn, dvs. som konsument av
den offentliga sektorns tjänster. Valfriheten och
medborgarinflytandet är större på marknaden. Inför den
offentliga sektorn upplever däremot många vanmakt.

En annan undersökning (beställd av statens institut för
personalutveckling, SIPU) visar att allmänheten har en
reserverad inställning till åtminstone delar av den offentliga
sektorn. Den negativa inställningen till statliga myndigheter
är markant starkare än till det privata näringslivet. Den blir
dessutom mer negativ med åren. Även Sifo har gjort
opinionsundersökningar som visar att stödet och
förtroendet för den offentliga sektorn är svagt.
Långtidsutredningens slutsats av dessa undersökningar är
att missnöjet främst riktar sig mot den offentliga
verksamhetens prestationer, medan omfattningen av den
inte berörs av medborgarnas kritik i samma utsträckning.

Med de stora resurser som står till buds borde den
offentliga sektorn prestera mer och bättre. Internationella
studier har visat att det svenska socialförsäkringssystemet,
trots väsentligt högre skattetryck, inte skiljer sig nämnvärt
från dem som finns i övriga Europa när det gäller skydd vid
ålderdom, sjukdom och arbetsskada. Granskningar av
barnomsorgen i våra nordiska grannländer har givit vid
handen att svensk barnomsorg är ungefär dubbelt så dyr
som den i våra grannländer, utan att kvaliteten för den skull
är avsevärt bättre. Sjukvårdsbudgeten som andel av BNP är
lägre i t.ex. Japan och Island, två länder som har ungefär
samma höga medellivslängd och låga spädbarnsdödlighet
som Sverige. Jämförelser med andra länder visar alltså att
det inte finns några entydiga samband mellan den svenska
offentliga sektorns kostnader (som är högre än andra
länders) och dess kvalitetsnivå eller typ av försäkringsskydd
(som är ungefär desamma i många OECD-länder).

De delar av samhällsekonomin som traditionellt varit
gemensamt finansierade i nästan alla länder i modern tid,
nämligen infrastrukturen, har i vårt land kraftigt eftersatts
de senaste decennierna. De kollektiva nyttigheterna,
vägnätet t ex, har fått en minskande andel av de totala
offentliga utgifterna. Kommunförbundet har påpekat att
anslagen för underhåll till vissa kommunala vatten- och
avloppsnät motsvarar en avskrivningstid på 200 år, vilket
naturligtvis är helt orealistiskt.

2.2 Socialdemokratins ansvar

Det är inte personalens fel att den sociala servicen har
problem. Felet ligger i stället på det politiska planet.
Utbyggnaden av den sociala servicen i Sverige har präglats
av idéer som fört in utvecklingen på fel spår:

Myndighetstraditionen: Länge dominerades de
offentliga verksamheterna av myndighetsutövning. Denna
måste alltid präglas av enhetlig regeltillämpning. Men en
stor del av de offentliga verksamheterna syftar till att ge
social service. Där handlar det om att anpassa tjänsterna till
individuella behov.

Stordriftstänkandet: Den offentliga expansionen
ägde rum i en tid präglad av industriella stordriftsideal,
centralisering och standardisering. Detta är inte en lämplig
organisationsform för social service, som i stället bör bygga
på närhet och personligt engagemang.

Socialismen: Välfärdssystemens praktiska
utformning har starkt präglats av socialistiska politiker och
tjänstemän. Inslagen av enhetlighet och kollektivt
beslutsfattande har därför blivit stora, vilket har gått ut över
variation och valfrihet.

Dessa idéer har tagit sig konkreta uttryck i bland annat
storkommuner, storskolor, storsjukhus och stora
förvaltningsbyggnader. En långtgående standardisering och
enhetlighet har eftersträvats; alla barn skall ha samma
undervisning, alla patienter skall behandlas lika.
Organisationen är hierarkisk; avståndet mellan dem som
fattar de avgörande besluten och dem som har den direkta
kontakten med konsumenterna är stort. Därför blir
konsumentanpassningen dålig.

Den traditionella reformmetoden i Sverige har varit
''den stora enhetsreformen''. Statsmakterna har valt att på
en gång och i hela landet införa till exempel nya läroplaner
och detaljerade statsbidragsanvisningar, i stället för att satsa
på mångfald och experiment i liten skala. Inte sällan har
detta lett till stora misslyckanden och genanta reträtter.

Den offentliga personalpolitiken har varit mycket
konservativ och stel. Detta beror inte enbart på
arbetsgivarna, utan även på fackliga krav. Bristerna rör
frågor som delegering av ansvar, möjligheter att ta egna
initiativ, belöningssystem, lönestruktur, personalutveckling
och karriärmöjligheter. En följd av den offentliga
personalpolitiken är att gamla tjänstemannayrken som
lärare och sjuksköterskor har förlorat mycket av sin
yrkesstolthet. En viktig uppgift i den offentliga sektorns
förnyelse är att upprätta yrkesstoltheten och statusen, inte
minst inom de sociala yrkena.

Det är uppenbart att socialdemokraterna har misslyckats
med den sociala servicens förnyelse. Utvecklingen av de
offentliga verksamheterna har inte gått tillräckligt snabbt.
Enskilda alternativ har motarbetats.
Transfereringsexplosionen har inte kunnat stoppas.

Man kan just på denna punkt finna paralleller mellan
Ingvar Carlsson och hans sovjetiske kollega Michail
Gorbatjov. Båda vill ha till stånd förnyelse inom det
socialistiska systemet och de pratar därför öppet om
problemen. Men mycket litet har hänt därför att de inte
inser att det behövs mer grundläggande
systemförändringar. Både i SAP och SUKP är det mer av
glasnost än perestrojka.

Den ''servicekampanj'' som den socialdemokratiska
regeringen drog igång i början av 1980-talet kan ses som
parallell till östekonomiernas disciplinkampanjer. I bägge
fallen handlar det om försök att med centrala kampanjer,
men utan grundläggande förändringar i regel- och
motivationssystem, åstadkomma moralisk uppbyggelse.
Bägge typer av kampanjer har misslyckats. Men
socialdemokraterna har fortsatt att följa samma spår.

I den socialdemokratiska 90-talsgruppens rapport talas
mycket om nya, decentraliserade organisationsformer i den
offentliga sektorn. Den traditionella regelstyrningen skall
ersättas med målstyrning. Personalen skall i större
utsträckning bestämma hur produktionen skall organiseras.
Den politiska ledningen skall sätta upp tydligare mål,
utvärdera resultat och därefter fatta beslut om bland annat
omprioriteringar, avveckling och avskedanden.

90-talsgruppen talar en del om ökad valfrihet för
konsumenterna -- men bara inom den offentliga
sektorn. Samtidigt görs klart att det inte är konsumenternas
val, utan politiska beslut, som ytterst skall styra
resurstilldelningen. Det är alltså planekonomin, inte
marknadsekonomin, som är förebilden. Denna
organisationsform bygger på samma typ av ''socialistisk
tävlan'' som har prövats i öst. Den har misslyckats överallt
och håller därför på att överges. Men nu skall den alltså
kunna blåsa liv i den svenska offentliga sektorn. Varför
lyckas då inte den socialistiska tävlan? Det finns flera skäl
till detta:Det är svårt att formulera tillräckligt tydliga
mål, särskilt för så personligt präglade tjänster som social
service.Den politiska ledningen får ofta inte tillräckligt
säker information om produktionsenheters resultat.De
anställda har inte alltid tillräckligt stark motivation att
uppfylla målen och att anpassa servicen till kundernas
önskemål även om det innebär uppoffringar för
personalen.Den politiska ledningen kan sakna tillräcklig
kraft att genomdriva impopulära beslut.

Många socialdemokrater vill i stället ge människor
inflytande genom så kallad brukarmedverkan, vilket
innebär att konsumenterna av en tjänst skall få möjlighet
att genom diskussioner och kollektiva beslut påverka den
offentliga servicens utformning. Detta är dock inte
tillräckligt för att öka den enskildes inflytande. För det
första finns små möjligheter för dem som är i minoritet att
få sina önskemål tillgodosedda, om de inte kan vända sig till
andra alternativ. För det andra visar samstämmig
samhällsvetenskaplig forskning att deltagande av detta
slag -- till exempel direktkontakter med personal och
deltagande vid möten -- är starkt kopplat till inkomst,
utbildning och tid. En brukarmedverkan utan andra
möjligheter till påverkan kommer sålunda att leda till
försteg för de redan resursstarka.

Allt talar för att den liberala lösningen -- att fler beslut
skall överföras till köksborden -- är överlägsen den
socialdemokratiska -- att fler människor skall överföras till
sammanträdesborden.

3. Välfärd med valfrihet

Liberalismens svar på de problem som
socialdemokratisk politik har skapat leder till ökad valfrihet
och lägre skatter. Vi vill avmonopolisera och avreglera,
släppa in enskilda alternativ, uppmuntra offentliganställda
som vill starta eget, skapa rättvisare statsbidragsregler och
sälja en del av de reala tillgångarna.

Våra lösningar är ingen nedrustning av den generella
välfärdspolitiken. Tvärtom. För att resurserna skall räcka
till och för att medborgarna skall få göra de verkligt viktiga
valen själva krävs en reformering av den offentliga sektorn.
Om däremot inget görs blir välfärden även fortsättningsvis
lidande.

Det är dags för en liberal valfrihetsrevolution.

3.1 Mångfald och valfrihet för konsumenterna

Kommuner och landsting dominerar produktionen av
social service. Friheten att få välja något annat än deras
tjänster är en realitet bara för dem som har mycket pengar.
De kan alltid betala för privat barnomsorg och skolor också
utan statsbidrag. De kan också gå till läkare som inte får
någon ersättning från sjukförsäkringen eller köpa sig en
operation på ett privat vårdhem när köerna i den allmänna
vården är för långa. Valfriheten måste ökas för de många
människorna, också för dem som inte har ekonomiska
möjligheter att söka sig utanför den skattefinansierade
sociala servicen. Genom socialförsäkringar och skatter skall
alla ges ekonomiska möjligheter till social service när den
behövs. Men av den gemensamma finansieringen följer inte
att politiker skall bestämma hur de sociala tjänsterna skall
se ut för att vara acceptabla, eller att de skall produceras
inom den offentliga sektorn.

För att en liberal valfrihetsrevolution skall komma till
stånd måste stöd till barnomsorgen utgå på samma villkor
oavsett i vilken form den bedrivs; Lex Pysslingen måste
avskaffas, ett vårdnadsbidrag och en barnomsorgspeng bör
införas. Vårdnadsbidraget införs så snart det ekonomiska
läget så tillåter och utgår lika för alla barn, oavsett i vilken
utsträckning föräldrarna förvärvsarbetar.
Barnomsorgspengen skall följa barnet till den form av
barnomsorg som förvärvsarbetande eller studerande
föräldrar väljer.

En liberal valfrihetsrevolution innebär att elever och
föräldrar har rätt att välja skola. Anslagen till skolan bör
utformas som en skolpeng som följer eleven. Det skall inte
innebära några ekonomiska skillnader om valet faller på en
skola utanför det offentliga systemet.

En liberal valfrihetsrevolution innebär också att
fördelningen mellan offentlig och privat sjukvård inte skall
bestämmas av politiska organ utan av de vårdbehövande
människorna. Etableringshindren i Dagmar-systemet bör
avskaffas.

3.2 Mångfald och valfrihet för producenterna

Om medborgarnas varierande önskemål får
tillfredsställas på lika villkor, leder detta också till ökad
valfrihet för dem som idag är offentliganställda. Det är dags
för en valfrihetsrevolution också för alla dem som arbetar
med omsorg och vård! När bidragsregler och lagar ändras så
att alternativen släpps fram, skapas valfrihet också för dem
som producerar tjänsterna, vilket är betydelsefullt inte
minst för alla de kvinnor som gör betydelsefulla insatser
inom t.ex. vårdyrken och utbildning. I praktiken har de
allra flesta idag endast en offentlig arbetsgivare att välja på,
det vill säga, de har inget val. Men många människor
kommer bättre till sin rätt som egna företagare. De som
arbetar inom de -- alltför få -- enskilda alternativ som finns
vittnar ofta om kortare beslutsvägar, större inflytande och
större arbetsglädje än i den offentliga sektorn.

Även inom den offentliga sektorn måste personalens
idéer och engagemang tas till vara bättre än idag. När
detaljstyrning ersätts med målstyrning och besluten förs ut
i organisationen kommer medarbetarna inom den offentliga
sektorn också att komma bättre till sin rätt och kunna
påverka mera.

Ökad konkurrens om personalen kan också leda till en
mer vital arbetsmarknad, med bättre anställningsvillkor och
större respekt för personalens yrkesstolthet och kunskaper.

4. Dags för en liberal valfrihetsrevolution

Stora delar av kommunernas verksamhet styrs direkt och
indirekt av statliga bidragsregler och lagar. Många av dessa
innebär begränsade möjligheter för kommunerna att
fullgöra sitt uppdrag mot medborgarna på bästa sätt. De
innebär också en kraftig begränsning av individens
valfrihet. Alltför mycket regleras centralt och utgör en
hämsko på kommunernas fantasi och bakbinder deras
handlingsfrihet.

Vi vill avskaffa en lång rad centrala regleringar och på så
sätt frigöra lösningar som idag försvåras eller till och med
förhindras.

4.1 Låt elever och föräldrar välja skola

Nästan alla svenska barn och ungdomar går i den skola
som kommunen anvisat -- vanligen den närmaste. Få
föräldrar vet om att det redan i det nuvarande systemet
finns en skyldighet för myndigheterna att försöka tillgodose
önskemål om placering på annan skolenhet. Det
förekommer också att skolkontoret meddelar att den
önskade överflyttningen är omöjlig.

Vi tror att det skulle vara bra om elever och föräldrar
fick en lagstadgad rätt att välja skola. Det skulle underlätta
om det fanns ett automatiskt verkande system som gjorde
att de allmänna bidragen till en viss elevs skolgång gick till
den skola som valts. Självfallet skulle föräldrarna och
eleverna också kunna välja friskolor, alltså skolor med
enskild huvudman.

Socialdemokraterna har varit mycket kluvna i sin
inställning till vidgad rätt för elever att välja skola. Från
utbildningsdepartementet har framför allt pekats på de
administrativa svårigheterna. Finansdepartementet har
däremot i flera år drivit på i liberal riktning. Det senaste
exemplet är att i den tidigare nämnda utredningen ''Den
offentliga sektorn'' (Bilaga 26 till LU 90), som utförts inom
finansdepartementet, finns ett avsnitt om hur skolan kan
förnyas, bl.a. med hjälp av en större valfrihet.

Skolminister Göran Persson har med kraft avvisat ett
system med elevpeng i en riksdagsdebatt den 12 december
1990.

4.2 Pröva ''servicekuponger''

Ett sätt att finansiera en verksamhet och samtidigt
möjliggöra en stor valfrihet för konsumenterna är att införa
det som brukar kallas servicekuponger (''vouchers'').
Systemet används redan på många håll för färdtjänst,
fotvård, pensionärsmåltider m.m.

Mycket talar för att användningen av
servicekupongsystem borde bli vanligare.

Folkpartiet liberalerna har på olika sätt arbetat för att
valfriheten i äldreomsorgen borde bli större, inte minst när
det gäller boendet. Vi har genom olika framgångar i
riksdagen, senast i samband med ÄDEL-beslutet,
successivt raserat de statliga hinder för valfrihet som hittills
funnits -- bl.a. bestämmelser i statsbidragsreglerna för
hemtjänsten som hindrat anlitande av entreprenörer.

Vi menar att det skulle vara av stort intresse att ett
system med servicekuponger i hemtjänsten prövades. Det
skulle innebära att en hemtjänstberättigad pensionär kunde
beställa sin hemtjänst antingen från socialförvaltningen
eller från privata hemtjänstleverantörer. De juridiska
problemen bör inte vara större i detta sammanhang än när
ett hemtjänstdistrikt läggs ut på entreprenad, vilket har
skett. Men för att klarlägga de legala förutsättningarna och
vilka organisatoriska problem som kan uppkomma -- t.ex.
vad som krävs för att säkra att privata leverantörer
verkligen tillkommer, hur avgränsningen gentemot andra
insatser som hemsjukvård, insatser vid trygghetslarm m.m.
ska göras -- bör staten ta initiativ till en försöksverksamhet
i samarbete med några kommuner.

4.3 Avskaffa Lex Pysslingen

Hösten 1990 togs ett litet steg i rätt riktning när det gäller
att möjliggöra alternativ inom barnomsorgen. Då beslutade
riksdagen att personalkooperativ också skall kunna erhålla
statsbidrag. Tyvärr kringgärdas dock denna möjlighet av en
rad villkor som enligt vår mening är helt onödiga. Vi har
med tillfredsställelse noterat att ytterligare ett alternativ,
nämligen daghem i svenska kyrkans regi, nu skall bli
statsbidragsberättigade. Även med de nya reglerna står
emellertid fortfarande vissa alternativ utan statsbidrag. Den
bestämmelse i statsbidragsförordningen för barnomsorg
som kommit att kallas Lex Pysslingen, som säger att
barnomsorg som bedrivs i ''uppenbart vinstsyfte'' inte skall
få statsbidrag måste avskaffas. Statsbidrag bör utgå till all
barnomsorg som uppfyller grundläggande kvalitetskrav.
Våra övriga förslag om barnomsorgen redovisas i
partimotionen om familjepolitiken.

4.4 Sälj allmännyttan

Stora delar av kommunernas bestånd av hyresfastigheter
bör avyttras. De boende bör få köpa sina egna lägenheter.
Detta skulle dels ge kommunerna inkomster som kan
användas till välbehövliga investeringar, dels sprida det
enskilda ägandet och öka sparandet i ekonomin.

Dessa förslag utvecklas i partimotionen om enskilt
ägande och sparande.

4.5 Avskaffa arbetsförmedlingsmonopolet

Enligt en ILO-konvention från 1933 som Sverige anlutit
sig till, är arbetsförmedling i vinstsyfte förbjuden. Den
svenska arbetsförmedlingslagen från 1935 bygger på den
principen. Förmedling av arbete skall ske av offentliga
organ och vara avgiftsfri.

Problemet med denna lagstiftning -- som i och för sig
tillkom i det vällovliga syftet att skydda de arbetslösa i deras
utsatta situation -- är att den allvarligt hämmar tillväxten av
nya service-företag. Den har nämligen i Sverige åberopats
mot många serviceföretag som bedriver
uppdragsverksamhet, t.ex. skrivbyråer, konsultfirmor,
förmedlingar, sjukvårdspersonal och
arbetsledarentreprenader. Uppdragsföretagens verksamhet
bör av många skäl underlättas, inte hindras. De utgör ett
vitaliserande inslag i näringslivet och bidrar till en nyttig
konkurrens av kommunernas egenregiverksamhet.

Sverige ser mycket annorlunda ut idag än när 1935 års
lag tillkom. Fackföreningsrörelsen är starkare och en rad
lagar har tillkommit för att stärka arbetstagarnas ställning.
Lagen från 1935 är inte anpassad till dagens situation.

Det är oerhört viktigt för tjänstesektorns utveckling att
arbetsförmedlingslagen reformeras så att fristående
serviceföretag får sälja sina tjänster utan att det skall
betraktas som något hot mot de arbetslösa. Faktum är ju att
det inte handlar om arbetsförmedling utan om att sälja sina
egna tjänster.

4.6 Avskaffa bilprovningsmonopolet

Obligatorisk kontrollbesiktning av bilar har funnits i
Sverige i 25 år. Det finns anledning att ifrågasätta om
monopolformen för Svensk Bilprovnings verksamhet är den
mest ändamålsenliga och det mest praktiska för bilägarna. I
flera andra länder bedrivs motsvarande verksamhet med
gott resultat av privata verkstäder som givits auktorisation
av ett statligt organ. Verkstäderna får i konkurrens med
varandra utföra kontrollbesiktningen. Vi föreslår ett
liknande system i Sverige, men att märkesverkstäderna i
princip får stå utanför auktorisationsmöjligheten, eftersom
de kan ha intresse av att t.ex. ge felaktiga redovisningar av
konkurrensskäl.

4.7 Avskaffa radio- och TV-monopolet

Det utrymme som finns för ytterligare två markbundna
televisionskanaler bör utnyttjas och sändningsrättigheterna
ges till fristående, reklamfinansierade, TV-bolag. På så sätt
ökar mångfalden och tillgängligheten i etern till fromma för
yttrandefriheten och medborgarna. Folkpartiet liberalerna
driver för närvarande den linjen i det pågående
beredningsarbetet av TV-frågorna. Också
reklamfinansierade radiosändningar bör bli tillåtna.

4.8 Avskaffa Dagmar-systemets etableringshinder

Patienterna måste ha rätt att välja läkare, tandläkare och
sjukgymnaster själva. Fördelningen mellan offentlig och
privat sjukvård skall inte bestämmas av politiska organ utan
av de vårdbehövande människorna. Etableringshindren
inom Dagmar-systemet bör avskaffas eftersom de inte bara
inskränker läkarnas och sjukgymnasternas fria
yrkesutövning, utan också patienternas valfrihet.

5. Vägar till effektivitet och besparingar

All erfarenhet visar att verksamhet som drivs utan
konkurrens blir dyrare och ineffektivare än den som utsätts
för konkurrens. Inom den offentliga sektorn finns en lång
rad politiskt beslutade monopol som hämmar såväl valfrihet
som kostnadseffektivitet. I vissa fall leder de också till ett
begränsat utbud av varor och tjänster. De flesta av dessa
monopol kan och bör avvecklas och fri etableringsrätt
införas. Det gäller självfallet inte den offentliga sektorns
kärnverksamheter som försvar och rättsväsende. Det gäller
heller inte statens försäljningsmonopol av alkohol som vi
anser behövs av drogpolitiska skäl.

Länge ansågs vissa naturliga monopol krävas inom
områden där staten har ett speciellt ansvar för att servicen
når ut till landets alla delar. Dit hörde bl.a. postverket och
televerket. Men den tekniska utvecklingen har nu gått så
långt att dessa tekniska monopol också spelat ut sin roll och
en avreglering har mycket riktigt också kommit till stånd
inom t.ex. telemarknaden. Vi välkomnar denna utveckling
och anser att den bör fortsätta.

För att kommunerna skall kunna ta till vara sina resurser
på bästa sätt måste de befrias från en rad regler som i
praktiken försvårar och fördyrar verksamheterna.
Kommunalpolitikerna måste få en ny roll där effektivitet,
marknadstänkande och beställar- snarare än
producentperspektivet betonas. Men för att detta skall bli
möjligt måste statsmakterna först undanröja vissa hinder.

5.1 Minska floran av specialdestinerade statsbidrag

Ungefär en fjärdedel av kommunsektorns inkomster
består av statsbidrag, och merparten av dessa är
specialdestinerade för särskilda ändamål. De är därför
förknippade med villkor av skilda slag. Systemet med
statsbidrag måste förändras så att graden av
specialdestinering kraftigt minskar. Ibland kan det finnas
skäl att utforma ett statsbidrag så att viss verksamhet
inledningsvis uppmuntras, t.ex. det av oss föreslagna (och
nyligen beslutade) stimulansbidraget för gruppboende. Det
bör då utformas som ett tillfälligt bidrag, inte som ett
permanent driftstillskott. Det kan också i speciella fall
finnas skäl för statliga bidrag till kommuner som bedriver
viss verksamhet av nationell karaktär. Sammantaget bör
dock kommunerna i mycket högre utsträckning än för
närvarande få bestämma själva över hur statsbidragen skall
användas.

Vi hänvisar också till vår kommittémotion om den
kommunala ekonomin där denna fråga utvecklas
ytterligare.

5.2 Vidga de legala förutsättningarna för entreprenad

Enligt regeringsformen 11 kap 6 § kan
förvaltningsuppgift i vissa fall överlämnas till enskilda. Om
överlämnandet innefattar myndighetsutövning krävs stöd i
lag. Åtskilliga fall där kommuner på senare år beslutat lägga
ut verksamheter på entreprenad har hamnat inför domstol.
Stadgandet i regeringsformen kan i förstone synas klart men
de juridiska aspekterna på frågan om offentlig verksamhet
på entreprenad har vållat en hel del diskussion. För att
arbetet med att förnya den offentliga sektorn genom
utnyttjande av entreprenader skall kunna ta fart, krävs
därför att de legala förutsättningarna klarläggs.

Det vanliga är att det i lagstiftning som reglerar en viss
kommunal verksamhet inte uttryckligen står att
verksamheten måste drivas i offentlig regi. Förarbetena
brukar däremot förutsätta att verksamheten i huvudsak
drivs av kommunen i egen regi. Ett aktuellt exempel är att
regeringen i en proposition om skolan i höstas skrev att
betygsättning måste anses vara myndighetsutövning och att
utrymmet för icke-kommunala lärare därför var mycket
litet.

I vissa fall har lagarna ändrats. Så skedde härom året för
att möjliggöra parkeringsövervakning på entreprenad.

Lagar som uttryckligen eller genom förarbetenas
utformning hindrar entreprenader bör ses över. Ett exempel
är brandlagen. En kommun anses för närvarande vara
förhindrad att lägga ut brandkåren på entreprenad. Det
tillämpas däremot med framgång i Danmark. Möjligheten
bör öppnas även i Sverige.

I avvaktan på en genomgång av alla lagar som påverkar
den specialreglerade kommunala verksamheten kan en
''genväg'' öppnas genom införandet av förtydligande i
kommunallagen: om det inte är uttryckligen förbjudet i
annan lag att överlämna en kommunal uppgift till enskilda
är det tillåtet att göra det. Med en sådan regel kommer det
kommunala förnyelsearbetet att förenklas.

5.3 Avskaffa MBL-hinder för entreprenadupphandling

Lagen om medbestämmande i arbetslivet infördes under
den borgerliga trepartiregeringen 1977. När den kom var
den en banbrytande förnyelse på det arbetsrättsliga
området. Trots att den i många stycken varit bra för
anställda och arbetsgivare, har det visat sig att den också
innehåller vissa paragrafer som skapar fler problem än de
löser.

Enligt medbestämmandelagen har
arbetstagarorganisationerna möjlighet att hindra
arbetsgivaren att anlita entreprenör i vissa fall.

För att eventuellt kunna utnyttja sin vetorätt gör de
fackliga organisationerna i dag en bedömning om
entreprenören kan förväntas bryta mot lag eller avtal.
Denna prövning får, enligt rättspraxis, enbart avse sådana
brott som sin tur kan påverka entreprenörens egna
anställda. Detta är en orimlig ordning. Självfallet bör
entreprenörens eventuella brott mot den egna personalen
bevakas av dess organisationer och eventuella brott mot
skatteregler m.m. av aktuella myndigheter.

MBL-lagen måste ses över och hinder mot
entreprenadupphandling tas bort.

5.4 Utsätt kommunerna för konkurrens

I kommunerna sköts upphandling av varor i regel enligt
ett upphandlingsreglemente. Detta stadgar att större inköp
skall föregås av offertgivning från olika leverantörer. Det är
ett naturligt sätt att arbeta då det gäller stora utgifter och
mycket står att vinna på kostnadsmedvetenhet och
jämförelser av pris och kvalitet. Vi anser att denna metod
bör bli självklar för alla kommuner också när det gäller
många av de kommunala tjänsterna. På tjänsteområdet
saknas upphandlingstraditioner med undantag för bygg- och
anläggningsområdet. Det finns inga ekonomiska skäl som
talar mot att också tjänsterna utsätts för konkurrens från
fristående entreprenörer. Tvärtom. Att myndighetsbeslut --
som byggnadslovsärenden, beslut i socialbidragsärenden
etc -- inte kan läggas ut på entreprenad är en självklarhet.

Med viss rätt kan hävdas att det bör falla inom den
kommunala självstyrelsen att fatta beslut om utförande i
egen regi eller entreprenad. Huruvida den kommunala
sektorn utsätts för konkurrens i någon nämnvärd
utsträckning eller inte är emellertid en fråga av stor
principiell vikt och enligt vår mening något av en nyckel till
kostnadspress och marknadstänkande. Vi anser därför att
statsmakterna dels har skyldighet att undanröja legala och
andra hinder för entreprenadlösningar, dels bör ge
kommunerna tydliga signaler om frågans vikt. I debatten
har framförts synpunkten att särskilt på områden där
kommunerna vill se en ändring av principerna för
taxeersättning -- t ex el- och VA-områdena -- ett absolut
krav för en sådan omläggning bör vara att kommunerna
genom anbudsförfarande kontrollerar huruvida billigare
och/ eller bättre lösningar står till buds på marknaden.
Enligt vår mening finns det två sätt att gå fram. Antingen
infogas en paragraf med denna innebörd i den nya
kommunallagen eller också så knyts kravet på
anbudsförfarande som ett villkor för statsbidrag. Dessa
frågor får diskuteras vidare inför antagandet av den nya
kommunallagen senare i vår samt på grundval av de resultat
kommunalekonomiska utredningen och stat-
kommunberedningen kommer fram till. En tänkbar
framkomstväg vore att på försök pröva en tvingande
lagstiftning på ett par kommunala ansvarsområden -- t ex
fastighetsunderhåll, väghållning, måltidsförsörjning eller
parkförvaltning.

En skärpning av reglerna för offentlig upphandling
skulle också innebära en anpassning av förhållanden i
Sverige till dem som gäller inom EG.

5.5 Begränsa förhandlingsrättens omfattning i MBL

Arbetsgivarnas primärförhandlingsskyldighet i 11 §
MBL är så oprecist utformad att beslutsprocessen
byråkratiserats. Reglerna är så generellt utformade att det
är svårt med utgångspunkt från lagen att avgöra om
arbetsgivaren har skyldighet att förhandla eller inte. Därför
fordras en mycket god kännedom om arbetsdomstolens
omfattande och ganska svårtillgängliga praxis för att med
säkerhet kunna avgöra om förhandlingsskyldighet
föreligger eller inte. Detta leder till ett ''överförhandlande''
där offentliga arbetsgivare tar det säkra för det osäkra för
att undvika tvister och skadeståndskrav.

Inom många kommuner och landsting tar MBL-
förhandlingar en oproportionerligt stor tid i anspråk. Som
exempel kan nämnas att Stockholms läns landsting avsätter
som tumregel minst fyra timmar per fackligt organiserad
anställd och år till MBL-förhandlingar. Det innebär 240 000
timmar, eller 150 årsanställda på arbetstagarsidan! Till detta
kommer arbetsgivarsidans tid.

Till yttermera visso är det endast fackets representanter
som deltar i MBL-förhandlingar på arbetsplatserna och
nyttan av detta MBL-ande för det stora flertalet
offentliganställda kan kraftigt ifrågasättas. Vi betvivlar att
de känner sig mera delaktiga i beslutsprocessen på sin
arbetsplats p.g.a. MBL än de annars skulle vara.

En tydligare reglering i lagen om när
förhandlingsskyldighet föreligger måste införas. Vi
utvecklar denna ståndpunkt i motionen om arbetsrätt.

5.6 Inför fri nämndorganisation

Det är primärt en uppgift för de förtroendevalda i varje
kommun och landsting att bedöma hur organisationen i
kommunerna och landstingen skall se ut. Det är helt klart
att förhållandena är olika med hänsyn till t.ex. invånarantal
och ytstorlek. Också andra faktorer påverkar den lokala
bedömningen. Därför bör centrala regler om obligatoriska
nämnder avskaffas och kommunerna själva ges möjlighet
att besluta om sin nämndorganisation.

5.7 Rensa upp i regelfloran inom byggsektorn

Byggsektorn kännetecknas av en snårig massa av regler.
Dessa försvårar och fördyrar byggande, till skada för såväl
individen som kommunerna. Byråkratin inom detta område
måste minskas. Vi utvecklar våra idéer om detta i vår motion
om bostadspolitiken.

5.8 Avskaffa brand- och sotningsmonopolen

Kommunens räddningstjänstnämnd har ansvaret för
sotningsverksamheten inom kommunen. Sotningen skall
utföras av skorstensfejarmästare eller skorstensfejare som
biträder skorstensfejarmästare. Denna monopolliknande
ordning är otidsenlig och bör avskaffas.
Sotningsverksamheten bör kunna bedrivas av fristående
skorstensfejare som varje fastighetsägare väljer. Inom
många tekniska tjänster finns redan idag för kommunerna
möjlighet till upphandling på sedvanligt vis. Vi ser ingen
anledning till att undanta sotningen.

Som ovan nämnts utgör även brandkårens monopol,
reglerat i brandlagen, ett exempel på reglering som vi vill
undanröja. En kommun anses för närvarande vara
förhindrad att lägga ut brandkåren på entreprenad. Denna
möjlighet bör öppnas.

5.9 Reformera transfereringssystemen

De totala offentliga utgifterna måste begränsas och det
totala skatteuttaget sänkas. Förutom de åtgärder som krävs
för att förbättra kommunernas möjligheter att bidra genom
effektiviseringar, entreprenader och prioriteringar, krävs
förändringar i de stora transfereringssystemen. Av de
offentliga utgifterna utgör dessa inkomstöverföringar den
allra största delen.

År 1991 beräknas de sammanlagda transfereringarna
från stat, kommuner och socialförsäkringssektorn uppgå till
drygt 300 miljarder kronor, vilket utgör 35 procent av den
offentliga sektorns utgifter.

Sjukförsäkring och arbetsskadeförsäkring

Den snabba utgiftsökningen inom
socialförsäkringssystemet har under 1980-talet haft en
tendens att tränga undan andra angelägna behov.
Transfereringarnas tillväxt har lämnat ett mycket blygsamt
utrymme för ökade insatser på en rad viktiga offentliga
verksamhetsområden. Folkpartiet liberalerna har vid
åtskilliga tillfällen påtalat behoven av att nedbringa
kostnadsexpansionen och strukturera om delar av
socialförsäkringssystemet. I korthet har vi föreslagit vissa
strukturella, viktiga förändringar:

Arbetsgivarnas ansvar för sjukfrånvaron måste öka och
administrationen förenklas genom införande av en s.k.
arbetsgivarperiod, sjuklön, på 14 dagar. Förra våren kom
regeringen överens med folkpartiet liberalerna om en sådan
period, kombinerad med sänkta arbetsgivaravgifter. Sedan
gick socialdemokraterna ifrån det förslaget, för att något
senare göra upp med moderaterna och centerpartiet om ett
liknande förslag. Den förändring som riksdagen till slut
alltså hamnade på innehåller inte några sänkta
arbetsgivaravgifter och dess ikraftträdande har fördröjts på
ett olyckligt sätt p.g.a. socialdemokraternas vacklande i
denna fråga. Den beslutade förändringen leder inte i sig till
något sänkt skattetryck. Vi anser att ett införande av 14
dagars arbetsgivarperiod måste kombineras med sänkta
arbetsgivaravgifter.

Vidare bör arbetsskadeförsäkringen samordnas med
sjukförsäkringen. Detta har vi framfört vid ett flertal
tillfällen och vi noterar nu att regeringen aviserar ett sådant
förslag i en proposition senare i vår.
Arbetsskadeförsäkringen motverkar i många fall sitt eget
syfte, dvs. den leder till att rehabilitering blir försenad och
att människor för alltid blir borta från arbetsmarknaden.
Detta är oacceptabelt från såväl humanitära som
samhällsekonomiska utgångspunkter. Det är tveksamt om
en separat arbetsskadeförsäkring behöver finnas parallellt
med den vanliga sjukförsäkringen.

Bostadssubventionerna

Bostadsmarknaden är genomreglerad och kraftigt
subventionerad. Dess kostnader i statsbudgeten uppgår till
nästan 50 miljarder 1990, varav räntebidragen står för
knappt hälften och skattesubventionen till egnahemsägare
för 35 procent. Kostnaderna för nyproduktion av bostäder
stiger snabbare än andra priser i ekonomin. Tillstånd och
lånegivning medför en omfattande byråkrati. Folkpartiet
liberalerna vill på en rad områden avreglera och sänka
statens kostnader för bostadssektorn. Vi utvecklar vår
politik för en marknadsstyrd bostadssektor i motionen om
bostadspolitiken.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionens sammanfattning anförts om riktlinjer för
den offentliga sektorns förnyelse,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som
undanröjer hinder för enskilda alternativ till offentlig sektor
i enlighet med vad som anförts i motionens avsnitt 5.2,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat konsumentinflytande i
offentlig sektor, bl.a. genom ökad valfrihet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionens avsnitt 5.4 anförts om kommunernas
upphandlingsförfarande inom tjänstesektorn,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ från staten till en
försöksverksamhet med servicekuponger i enlighet med vad
som anförts i motionen,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopande
av arbetsförmedlingsmonopolet,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopande
av Svensk bilprovnings monopolställning,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om undanröjande av sotnings- och
brandförsvarsmonopolen,3]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionens avsnitt 4.3 och 5.1 anförts om en reform av
statens bidrag till kommunerna.

Stockholm den 15 januari 1991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

1 1990/91:A209

2 1990/91:T407

3 1990/91:Fö802