Försäljning av Nordbanken

Motion 1990/91:N262 av Ulla Tillander (c)

Under många år har bankerna gynnats av stora vinster.
På senare tid har många banker råkat ut för kraftiga
förluster. Nordbankens förluster slår alla andras
rekordförsök. De interiörer från bankvärlden som
allmänheten fått sig till livs är verkligen föga uppbyggliga.
Det är en äventyrlig värld där spekulationslusten alltför ofta
förlorat kontakten med den sunda företagsamheten.

Det statliga inflytandet i Nordbanken har tydligen inte
utgjort någon garanti för att bankens hantering av inlånade
pengar skulle präglas av tillräckligt ansvar och försiktighet.
Ser man tillbaka på PK-bankens uppköp av Nordbanken så
finns det pålitliga bedömare som anser att uppköpen inte
var speciellt goda affärer. Då avser man överpriserna när
det gäller köpet av Carnegie Fondkommission och priset på
Nordbanken. Även om gemene man är oförmögen att
bedöma hur en bank förvaltar de pengar som sätts in ofta
av småsparare kan man inte så lätt komma ifrån känslan att
förvaltaransvaret brustit på ett påtagligt sätt. Bankens
förluster vittnar ju också tydligt om det -- att styrelsen och
dess ordförande bekräftar att bankens affärer inte skötts
med den omsorg som man som bankkund har rätt att kräva.

Nu har emellertid en ny ordförande och styrelse tillsatts.
Deras uppgift blir inte så lät. Förmodligen drar kunderna
sina slutsatser om bankaffärerna och följer självmant
marknadens lagar. Därav följer logiskt att pengarna bör
flyttas till en bättre bank. Det är ju självklart att en bank
med en stor förlust är en sämre förvaltare av kapital än
banker som går med vinst. Kunderna satsar inte normalt på
en förlorande part.

Felet med det nuvarande statliga engagemanget inom
bankbranschen är att det inte, som man borde kunna vänta,
har förändrat bankens karaktär. Den beter sig som alla
andra banker och utgör inte alls något salt i grytan av banker
där skillnader i förmåner till kunden är svåra att urskilja.
Att någon verklig konkurrens om bankkunderna inte
existerar i Sverige är ett anmärkningsvärt förhållande.
Bankerna om några skulle väl värna om marknadens
oklanderlighet.

Ett statligt inslag i bankvärlden har inte lyckats rubba
den allmänna bilden av banker som lever mer i samförstånd
än i konkurrens.

Statens engagemang i bankbranschen borde inte vara att
driva en egen bank. I all synnerhet som resultatet är så klent
som Nordbankens resultat visat. I stället borde det statliga
engagemanget vara att hålla marknaden ren från
konkurrensbegränsande överenskommelser och
samförstånd. Staten borde stå på kundens sida, inte på
producentens. Då får man inte vara en part, inte själv äga
en del av en bank som är beroende av vinsten.

Därför bör staten sälja ut sina bankintressen och inrikta
sitt intresse på att skapa en fungerande marknad med klara
konkurrensförhållanden och därför göra rent hus med egna
vinstintressen i någon bank.

Att sälja Nordbanken till svenska bankintressen skulle
emellertid inte tillgodose kraven på konkurrens. För att
uppnå en bättre konkurrens mellan penningförvaltande
institutioner bör en utländsk bank få etablera sig i Sverige
via köp av svenska aktier i Nordbanken. Svenska banker
borde inte kunna ha några invändningar mot det. Skulle
man ha det måste det bero på att den svenska marknaden
har varit alltför skyddad, något som än mer understryker
behovet av konkurrens.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försäljning av Nordbanken.

Stockholm den 24 januari l99l

Ulla Tillander (c)