Forskning om småskogsbruk

Motion 1992/93:Ub637 av Carl Olov Persson m.fl. (kds)

Det privata, enskilda skogsbruket, eller som det ofta
benämns småskogsbruket, utgör en hörnsten i den svenska
skogsnäringen och är därtill av stor betydelse för den
regionala ekonomin. Småskogsbrukets andel av den
svenska skogsarealen om ca 23,6 miljoner hektar är ungefär
50 %. Andelen av den totala tillväxten och virkesförrådet
är något högre genom att småskogsbruket dominerar i de
södra mer bördiga delarna av landet. Kapitalvärdet av
småskogsbruket uppgår till knappt 200 miljarder kr. Den
årliga omsättningen i småskogsbruket kan beräknas uppgå
till ca 9 miljarder kr. Det totala bidraget till BNP av
småskogsbrukets avverkning uppgår till ca 8 miljarder kr.

Frågeställning

Självverksamheten i lantbruksskogen har under årens
lopp visat sig ha god livskraft trots entreprenörers allt mer
avancerade maskiner och system. En avgörande faktor
bakom detta förhållande är den successiva anpassningen
som skett i det självverksamma arbetets inriktning och
utformning. Samt intresset för att utnyttja skogsresursen så
att den ger maximal nytta i företaget. Många frågar sig
emellertid om inte vägs ände nåtts för självverksam
avverkning i och med de senaste högmekaniserade
systemens intåg. Arbetsersättningen efter sociala avgifter
och skatt blir mycket liten i ett självverksamt system i
konkurrens med dessa alternativ. Kan den självverksamme
brukaren fortsättningsvis konkurrera i avverkningsarbetet?
Trots allt har han fortfarande ett antal konkurrensfördelar.
Han har t.ex. låga administrativa kostnader, kort avstånd
mellan bostadsorten och skogen, möjlighet att anpassa
avverkningen i tid och rum efter köparens önskemål, god
kunskap om skogsinnehavet (i allmänhet), naturlig känsla
för miljön eftersom han oftast bor där han arbetar.

Man skall vidare inte glömma att lantbruksskogen har
hög produktionskapacitet, och fördelaktig belägenhet
relativt förädlingsindustrin. Detta sett i förhållande till såväl
övrigt privatskogsbruk som till bolags- och statsskogsbruk.

Produktionsnivån, läget och närheten till beslutsfattaren
ger således lantbruksskogen utvecklingsmöjligheter, vilka
bör utnyttjas om självverksamheten även i fortsättningen
skall kunna ge ett ekonomiskt bidrag i lantbruksföretaget.
Om dessa konkurrensfördelar kan användas till att höja
produktionsvärdet per levererad kubikmeter virke ges på
nytt ett utrymme för den högre andel arbetsersättning, som
är nödvändig för att finansiera självverksamheten.

En del av bakgrunden till lantbrukarens villkor för
självverksamhet i skogen är den kraftiga
strukturomvandling som just nu sker inom hela
skogsnäringen. En omvandling som styrs av teknisk
utveckling inom industrin, konkurrens från internationell
virkeshandel och inte minst från uttalade krav på
miljöhänsyn från konsumenter i importländerna för våra
skogsindustriprodukter.

Begrepp som karakteriserar det nya läget är högre krav
på virkesråvaran vad gäller veddensitet, kvistkvalitet,
virkesdefekter och leveransformer. Vidare görs avdrag för
virkestransport på nivåer som allt mer närmar sig de reella
transportkostnaderna. Det senare på ett förhållande som
ytterligare motiverar skogsägaren att höja
produktionsvärdet per kubikmeter.

Var finns då den gordiska knut som kan lösa upp
problemen med självverksamheten i lantbruksskogen? Med
stor sannolikhet ligger en betydande del av vinsterna i ett
förändrat skogsbruk i upplösningen av de skötselschabloner
som bildades i anslutning till de i 1990 års skogspolitiska
utredning nyligen föreslagna avskaffade regelsystemen.

I ett forskningsarbete inom SIMS-institutionen (Skogs-
Industri, Marknads-Studier-institutionen), har
datormodeller utvecklats med vars hjälp skogsbeståndens
ekonomiska potential kan analyseras mer nyanserat än som
tidigare varit möjligt. Beräkningar ger t.ex. vid handen att
den ekonomiska utvecklingspotentialen varierar mycket
starkt mellan olika träd i ett och samma bestånd, något som
inte beaktats i det tidigare starkt
volymproduktionsinriktade skogsbruket. Man har i
schablonskogsbruket bokstavligen kört ut och lagt det för
kvalitetsutveckling lämpliga virket i massavedstraven vid
avverkningarna.

Potentialen kan utnyttjas genom att man tar ut de
enskilda stammarna i en takt som står bättre i
överensstämmelse med deras ekonomiska mognad. Därvid
bereds successivt växtutrymme i beståndet för de
avkastningsmässigt värdefullare träden. Utförda
modellkörningar visar att beståndets kapitalvärde kan höjas
med flera tiotals procent enbart genom att låta enskilda träd
utvecklas till mogna dimensioner för upparbetning till de
ordinarie standardsortimenten o/s- och kvintatimmer av tall
och gran. Detta sker genom att gallringsformen anpassas till
aktuell stamfördelning och att beståndet avvecklas
successivt, i första hand genom utglesning uppifrån. Om
ståndorten så medger kan avvecklingen avslutas med
fröträdsskärm.

Det uppnådda högre kapitalvärdet torde kunna ökas
ytterligare i väsentlig grad om man utvidgar mängden av
tänkbara sortiment till hela den flora som förekommer inom
en region. Brukarna inom t.ex. Södra-området har normalt
en marknad som omfattar ett 50-tal sortiment. Vilket
resultat skulle en brukare kunna uppnå om han mer
systematiskt skulle avverka för uttag av de attraktiva
sortimenten och samtidigt gynna stammar som kan
utvecklas mot dessa sortiment?

För att kunna producera tillräcklig mängd av ett visst
specialsortiment kan det skogsområde som ett år blir
aktuellt för avverkning komma att utsträckas till flera
bestånd eller till en hel huggningsklass. Man släpper mer
eller mindre bestånds- eller avdelningsbegreppet för att ge
marknaden det virke som för tillfället har hög efterfrågan.

Den tänkta uppläggningen av ett mer marknadsinriktat
skogsbruk får egenskaper som torde ligga närmare den
självverksamme skogsbrukarens konkurrensfördelar än de
högmekaniserade avverkningssystemens på grund av
inriktningen mot speciella sortiment, förhållandevis låga
virkesfångstvolymer per ha och kraven på bättre kunnande
om det aktuella skogstillståndet. Den nämnda
uppläggningen bör väl kunna kombineras med avverkning
av standardsortiment enligt de strängare tids- och
kvalitetskrav som håller på att etableras på
virkesmarknaden.

Det skisserade förslaget är en av ett antal tänkbara
utvecklingsmöjligheter för den privatskogsbrukare som
avser att bo på och leva av sitt skogsbruk. Ett förhållande
värt att beakta är att ett ökat marknadsmedvetande hos
skogsägarna automatiskt leder till möjligheter att
expandera den förädlande industrin, eftersom tillgången till
det värdefulla, mest eftertraktade virket bör öka. Insatser
som utvecklar marknadsagerandet i råvaruledet kan därför
ge följdeffekter som blir långt större i den regionalt
placerade förädlingsindustrin än som blir fallet i
skogsbruket självt.

Åtgärder

Det finns uppenbarligen en mycket stark kraft i
egenföretagandet eftersom de självverksamma brukarna
envetet fortsätter att med successivt anpassade metoder
själva sköta sina skogsinnehav. Detta trots att samhället
med lagar och andra styrmedel tidigare faktiskt motverkat
egenföretagandet inom åtminstone privatskogsbruket. Hur
skall man då kunna stimulera en utveckling av
privatskogsbruket i den riktning som antytts ovan?

Forskningsresurser måste läggas på att undersöka bl.a.
följande frågor:

Vilka handlingsramar ger de miljömässiga, tekniska,
biologiska och ekonomiska förhållandena? Hur långt är det
möjligt och lämpligt att styra in skogsbruket på den väg som
skisserats ovan?

Vilka förutsättningar har den enskilde brukaren att
utveckla sina personliga och fysiska resurser för att snabbt
och effektivt kunna anpassa verksamheten?

Hur skall en framgångsrik introduktion av de nya idéerna
bland skogsbrukarna utformas? Skall det ske med hjälp av
professionell marknadsföring under medverkan av berörda
förädlande industrier, i samverkan mellan olika regionala
organ?

Vilken regionalekonomisk betydelse kan denna
utveckling av privatskogsbruket komma att få om man
beaktar möjligheterna att engagera skogsägarna, aktuella
skogstillgångar, tänkbar industriell expansion etc?

Forskningens betydelse

De flesta är överens om forskningens stora betydelse för
uppnåendet av de uppsatta samhällsmålen. Det är svårt att
mäta forskningens betydelse för enskilda organisationer
eller människor. Det finns dock studier som har visat att en
stor andel av samhällsekonomins tillväxt kan förklaras av
forskningen. Forskningens resultat kommer staten,
företagen och medborgarna till del successivt och under en
lång tidsperiod. Den forskning som bedrivs vid
universiteten är en kollektiv nyttighet. Det är vanligtvis
svårt att peka ut någon enskild organisation eller individ
som har en mätbar nytta av enskilt forskningsprojekt.
Forskningen bidrar i stället till att höja den allmänna
kunskapsnivån i samhället vilket bl.a. leder till nya
produkter och en effektivisering av produktionen och
administrationen. Vad jag ovan anfört är utöver
riskaspekterna en viktig förklaring till statens ansvar och
engagemang i forskningen.

Den forskning som bedrivs i Uppsala och Garpenberg
kan hänföras till det skogsbaserade småföretagandets
ekonomi och teknik. Där sätts ägaren i centrum.
Skogsbruket är för många skogsbrukare ett viktigt
ekonomiskt och finansiellt komplement till jordbruk eller
annan verksamhet. Småskogsbruket utgör vidare en viktig
del i landsbygdens ekonomi.

Forskningen om småskogsbruket hotad

Det forskningsprogram om privatskogsbruket som
under snart sju års tid bedrivits har årligen haft en budget
om ca tio miljoner kronor. Initiativtagare till programmet
var Skogsstyrelsen som tillsammans med bl.a. SJFR (Skogs-
och Jordbrukets ForskningsRåd), NUTEK, Sveriges
lantbruksuniversitet, LRF och Skogsägarnas Riksförbund
svarat för programmets finansiering. I och med
skogsvårdsavgiftens avskaffande bortfaller Skogsstyrelsens
möjligheter att finansiera programmet. Detta gör att
programmets fortsatta existens är mycket starkt hotad. Om
programmet försvinner kommer de doktorander som finns
inom programmet att få söka sig till andra
forskningsuppgifter eller lämna forskningen. Den professur
om det privata, enskilda skogsbrukets ekonomi som SJFR
finansierat försvinner. Den kunskapsuppbyggnad som skett
om småskogsbruket kommer att förskingras. Totala antalet
forskare inom programmets ram uppgår till ca 20 stycken.

Programmets budget om ca tio miljoner kr kan t.ex.
jämföras med statens anslag till forskning om skogsbruk på
totalt ca 335 miljoner kr. Statsanslaget till
skogsvetenskapliga fakulteten uppgår till ca 260 miljoner kr.

SkogForsk, som framför allt bedriver forskning och
utveckling av storskaliga system, har en budget på 78
miljoner kr varav hälften kommer från staten. Denna
forskning är garanterad genom avtal medan forskningen om
småskogsbruket helt finansieras genom tillfälliga anslag.

Andra jämförelser som kan göras är mellan de
ekonomiska ämnena vid Sveriges lantbruksuniversitet. Den
totala budgeten för denna ekonomiska forskning uppgår till
knappt 30 miljoner kr varav ca 80 % tillfaller ekonomisk
forskning vid den lantbruksvetenskapliga fakulteten. Av
budgeten svarar fakultetsanslaget för knappt 17 miljoner kr.
Av statsanslaget till skogsvetenskapliga fakulteten används
således ca 1 % till ekonomisk forskning. Detta kan jämföras
med en andel om 2,6 % på andra universitet.

Forskningscentrum för det enskilda skogsbruket

I tilläggsdirektiven till 1990 års skogspolitiska kommitté
framhölls att skogsnäringen till följd av skogsvårdsavgiftens
avskaffande borde ta ett ökat ekonomiskt ansvar.
Kommittén föreslog därför en omfördelning inom ramen för
statsbudgeten från anslaget till kollektiv forskning till
Skogsstyrelsens forskningsnämnd och forskning om det
privata, enskilda skogsbruket. För budgetåret 1991/92
uppgick detta anslag till 23,4 miljoner kr. Jag anser att dessa
pengar i första hand skall användas för att inrätta ett
centrum eller ett temaforskningsprogram om det privata,
enskilda skogsbruket.

Jag finner det synnerligen angeläget att forskningen om
och för småskogsbruket kan fortsättas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att forskningsmedel
omfördelas så att forskningen om skogsbruket kan
fortsätta.

Stockholm den 21 januari 1993

Carl Olov Persson (kds)

Dan Ericsson (kds)
i Kolmården

Pontus Wiklund (kds)