Förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna

Motion 1992/93:Ub635 av Anita Persson och Maj-Inger Klingvall (s)

Utvecklingen inom förskole- och
fritidshemsverksamheten under de senaste åren samt den
ökade betydelse som dessa tillerkänts som viktiga
pedagogiska verksamheter i ett samlat nationellt
utbildningssystem aktualiserar på nytt frågan om en
förlängning av förskollärar- och
fritidspedagogutbildningen.

Förskolan omfattar i dag alla slags barn jämfört med
situationen för bara drygt ett decennium sedan. Barn med
behov av särskilt stöd -- handikapp av något slag -- är
numera i regel totalintegrerade i förskolan, och i både
förskola och fritidshem har mängden av minoritets- och
invandrarbarn ökat högst påtagligt. Förskola och fritidshem
utgör i dag en mångkulturell miljö på ett helt annat sätt än
när de första större invandrargrupperna togs emot i Sverige
under 1950- och 1960-talen.

Samverkan och samarbete med barnens föräldrar och
med skola, barnhälsovård och habilitering, socialtjänst och
kultursektorn etc. har alltid varit en självklarhet inom
förskole- och fritidshemsverksamheten. Kraven på såväl
omfattning som innehåll i denna samverkan och samarbete
har ökat högst betydligt. Genom forskning och
utvecklingsarbete har samverkans stora betydelse inom
olika samhällssektorer -- inte minst i socialpedagogiska
sammanhang såsom förskola, skola och fritidshem -- kunnat
påvisas och inte minst har dess effekt vad gäller effektivitet
och samhällsekonomi blivit alltmer uppenbar. Frågor
rörande samverkan har därför rönt allt större intresse i
dagens samhälle och en kontinuerlig utveckling pågår.

Under 1980-talet har målen för verksamheten i förskola
och i fritidshem preciserats och fastställts av regering och
riksdag. Socialstyrelsen har utarbetat pedagogiska
program -- ett för förskolan och ett för fritidshemmen --
vilka båda kan sägas vara ett slags motsvarighet till
läroplanen för grundskolan. Kommunerna har ålagts
uppgiften att utifrån bl.a. dessa program utarbeta och
politiskt fatta beslut om kommunala riktlinjer för
verksamheten. På gräsrotsnivå, dvs. i den enskilda
institutionen, skall lokala utvecklingsplaner för just dess
vardagliga verksamhet och utveckling av densamma
kontinuerligt arbetas fram.

Den stora roll som både förskolan och fritidshemmet
kan spela när det gäller att grundlägga barns och vuxnas
möjligheter att kommunicera på ett demokratiskt sätt i
samhället har blivit alltmer omvittnat. Inte minst gäller
detta för i samhället speciellt utsatta grupper, däribland
invandrarbarn och deras föräldrar. Samtidigt markeras på
alla nivåer utifrån redan vunna erfarenheter, förskolans och
fritidshemmets stora kulturpolitiska betydelse -- inte bara
som kulturbärare, utan också som kulturförmedlare och
kulturförnyande kraft genom bl.a. den mångkulturella
verksamhet som många förskolor och fritidshem i dag kan
uppvisa.

Förskole- och fritidshemsområdet har under 1980-talet
också varit föremål för omfattande förändringar i fråga om
organisation och ledning av verksamheten på olika nivåer.
Decentralisering och lokal anpassning har präglat
utvecklingen under i stort sett hela decenniet liksom en
allmän ekonomisk åtstramning samtidigt som långtgående
försök gjorts med att flytta ansvar och befogenheter
närmare verksamheten. Planering och utvärdering av
verksamheten har successivt fått ökad betydelse allt
eftersom man övergått från en i och för sig relativt svag
regelstyrning till en i det närmaste total målstyrning av
verksamheten.

Försöks- och utvecklingsarbete på olika nivåer inom
förskole- och fritidshemsområdet har blivit allt vanligare.

En både omfattande och dynamisk utveckling har utan
tvekan präglat såväl förskole- som fritidshemssektorn under
hela 1980-talet. Denna utveckling fortgår alltjämt och nya
utmaningar väntar utifrån bl.a. redan aviserade och
förväntade förslag om förändringar.

Ett sedan lång tid uppdämt behov av en förlängning av
både förskollärarutbildningen och
fritidspedagogutbildningen har nu fått en än mer ökad
aktualitet genom de förändringar som skett inom såväl
förskole- som fritidshemsområdet under hela 1980-talet och
som nu påbörjats även inom det obligatoriska skolområdet.

Det krävs mycket goda kunskaper om barn, barns behov
och barns utveckling och om hur barn lär. Kunskaper
behövs också om socialiseringsprocessen. För det är i ett
mångkulturellt och pluralistiskt samhälle med demokrati,
jämställdhet och solidaritet som mål för hela
utbildningssystemet, som grunden läggs i förskola, skola
och fritidshem. Det är viktigt att sådana frågor får en
grundläggande behandling i all lärarutbildning och att de
studerande får lära sig metoder för att omsätta dessa
kunskaper i sitt pedagogiska arbete. Att de får lära sig en
humanistisk-demokratisk pedagogik.

För att kunna genomföra det målinriktade och
planerade arbetssätt som krävs i förskola och fritidshem och
för att kunna dokumentera och utvärdera verksamheten
krävs personal med pedagogisk högskoleutbildning, dvs.
förskollärare respektive fritidspedagoger.

Utbildningen till förskollärare respektive fritidspedagog
ryms inom högskolans sektor för undervisningsyrken. Den
skall enligt högskolelagen vila på vetenskaplig grund och
vara forskningsanknuten. I dag saknas reella
förutsättningar för att genomföra lagens intentioner. Om
utbildningarna förlängs bör bättre möjligheter kunna
tillskapas för forsknings- och utvecklingsarbete samt
möjligheter för de studerande att själva pröva sådant
arbete. De blivande lärarna bör i sin utbildning få möjlighet
att tillägna sig metoder för arbete i utvecklingsprojekt
inkluderande kunskaper om hur verksamheten kan
dokumenteras, utvärderas och planeras.

Det är viktigt att de studerande får möjlighet att koppla
samman teori och praktik samt kunskap om och förståelse
för aktuell forskning. Utbildningens forskningsanknytning
är av mycket stor betydelse för dels utbildningen, dels
verksamheten, och den måste genomsyra hela utbildningen.
För att den skall kunna göra det krävs det emellertid
resurser -- inte minst tidsmässiga sådana.

En annan närliggande och mycket aktuell fråga inom
utbildningsområdet är den som rör övergången, inte bara
mellan olika stadier i en skolform, utan även övergången
mellan olika skolformer. Som exempel kan nämnas
övergången mellan förskola och skola och det samarbete
som erfordras mellan de för respektive skolform ansvariga
lärarkategorierna. Det är därför inte minst viktigt att
förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna förlängs.

Skillnader i utbildningslängd mellan förskollärare- och
fritidspedagoger å ena sidan och grundskollärare å den
andra kommer att på sikt öka klyftan mellan dessa
lärarkategorier och försvåra samarbete och samverkan dem
emellan. De orsakar även stora problem vad gäller
samordning av utbildningarna till förskollärare,
fritidspedagog och grundskollärare. Denna samordning är
ytterst angelägen.

I dag har Sverige den kortaste förskollärarutbildningen i
Norden. Sverige kommer att vara det enda nordiska land
som har en högskoleutbildning som är kortare än tre år. För
att bli betraktad som högskoleutbildad inom EG krävs
också en utbildning omfattande minst tre år. Eftersom
Sverige har för avsikt att bli medlem i EG är det viktigt att
högskoleutbildningen anpassas till de krav som ställs där.

Mot bakgrund av de nya och allt större krav som ställs
på förskole- och fritidshemsverksamheten bör därför både
förskollärarutbildningen och fritidspedagogutbildningen
förlängas till att omfatta 140 poäng.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förlängning av förskollärar- och
fritidspedagogutbildningen.

Stockholm den 20 januari 1993

Anita Persson (s)

Maj-Inger Klingvall (s)