Försök med direktvalda kommun- och stadsdelsnämnder

Motion 2000/01:K232 av Stefan Attefall (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att i enlighet med
vad i motionen anförs möjliggöra en försöksverksamhet med direktvalda
stads- och kommundelsnämnder.
Motivering

Stads- och kommundelsnämndsreformen har på flera punkter visat sig
kunna utvecklas till något bra. Till de positiva effekterna av reformen hör
att stadsdelstillhörigheten under de senaste åren i ökad grad blivit en vital
del av många kommuninvånares identitet. Det politiska beslutsfattandet
har också i flera avseenden "kommit närmare" medborgarna, och ett visst
ökat lokalpolitiskt engagemang kan noteras.

Demokratiska brister

Kritiken är dock växande kring det faktum att det spektrum av politiska
uppfattningar som finns bland innevånarna i respektive stadsdel inte
återspeglas i stads- och kommundelsnämndernas sammansättning.

En orsak till kritikens ökade styrka är att den starkare identifikationen med
den egna stadsdelen ger ett större intresse för vilka som egentligen bestämmer
i stads- eller kommundelsnämnden. En annan orsak, sannolikt viktigare, är att
med ett nytt resursfördelningssystem, som ger utrymme för verkliga politiska
beslut och prioriteringar i stads- och kommundelsnämnderna, så kan stads-
delsnämndernas genuint politiska karaktär öka på bekostnad av den mer
"administrativa" sidan av verksamheten.

Med ökade möjligheter att bedriva verklig politik i stadsdelsnämnderna, så
upplever många bristen på "raka demokratiska rör" mellan
stadsdelsinnevånarna och de politiska beslutsfattarna som mer problematisk
än tidigare, och särskilt det faktum att medborgarna i nuvarande system kan
bli föremål för beslut och åtgärder av politiker i stads- och
kommundelsnämnder de inte kan hålla politiskt ansvariga i val.

Denna utveckling ger alltså i sig anledning att på allvar överväga att tillåta
direktval till stadsdelsnämnderna, ett system som med framgång införts i Oslo
och Köpenhamn. Inledningsvis kan direktval ske som försöksverksamhet i
städer som önskar pröva detta. Lämpliga kandidater för sådana försök är
större städer som Stockholm och Göteborg.

Varför direktval?

Teoretiskt sett skulle visserligen en annan variant än direktval kunna
övervägas för att komma tillrätta med att nämnden inte återspeglar
stadsdelens politiska färg, nämligen att med kommunalvalets resultat som
utgångspunkt så att säga "uppifrån" bestämma stadsdelsnämndernas
sammansättning så att de återspeglar väljarsympatierna i den aktuella
stadsdelen. Kvar finns då emellertid problemet att man fortfarande inte
har raka rör mellan stadsdelens väljare och stads- eller
kommundelsnämnden. Det finns alltså tungt vägande skäl för att välja
direktvalsmodellen:

- Direktval är en ur demokratisk synpunkt logisk och lättfattlig ordning vad
avser sambandet mellan stadsdelsinnevånarnas politiska uppfattningar och
stadsdelsnämndernas sammansättning.

- Rent praktiskt underlättas naturligtvis förtroendefulla kontakter mellan
stadsdelsinnevånare och politiker om stads- eller kommundelsnämndens
politiker speglar de politiska sympatierna i stadsdelen.

- Förtroendet mellan stadsdelsinnevånare och politiker stärks dessutom av
att politikerna inte bara har "rätt färg" utan att de dessutom har kandiderat
och blivit valda i den aktuella stadsdelen. Detta borgar för att de uppfattas
som verkligt förtrogna med förhållandena i stadsdelen, vilket dessvärre
inte alltid är fallet nu.

- Direktval i stadsdelarna skulle också ha stort närdemokratiskt värde då de
troligen skulle bidra till att mobilisera och engagera enskilda och grupper
som nu i mycket ringa utsträckning tar aktiv del i den demokratiska
processen. En stadsdel är ju - i likhet med gångna tiders små kommuner -
en överskådlig politisk arena som handhar frågor med direkt betydelse för
människornas vardag. Direktval på denna nivå av i stadsdelen kända
personer kan därför förutses stärka det aktiva medborgarskapet.

- I ett system med direktval tydliggörs också stadsdelspolitikernas roll, då
invånarna tydligare framträder som politikernas uppdragsgivare snarare än
som "klienter".

Ett skäl som ofta anförs mot direktvalda stads- och kommundelsnämnder
är de spänningar som kan uppstå inom en kommun till följd av olika
politiska majoriteter på respektive nivå. Snarare är det en demokratisk
fördel om denna spänning också kan komma till uttryck i den politiska
strukturen. Det är rimligt och ur demokratisk synpunkt önskvärt att
stadsdelsnämnden på ett politiskt trovärdigt sätt kan företräda stadsdelen
gentemot den centrala kommunledningen i den händelse en spänning
mellan stadsdelsinnevånare och kommunledning skulle uppstå. Kanske
spänningar inom en kommun som kan leda till att utbrytningar ur
kommuner då kan undvikas.

Subsidiär kommun

Det råder knappast någon tvekan om att ett system med direktval till
stadsdelsnämnderna skulle kräva att man i vissa läger börjar anlägga ett
nytt synsätt på staden och kommunen som politisk gemenskap, från ett
synsätt på staden som en enhetlig politisk storhet uppdelad i
administrativa enheter kallade stadsdelar, till ett synsätt där staden
uppfattas som en större politisk gemenskap uppbyggd "underifrån och
upp" av mindre politiska gemenskaper. Den centrala kommunledningens
roll är enligt detta synsätt att "på delegation" från stadsdelarna arbeta med
kommungemensamma angelägenheter med det bästa för staden som
helhet för ögonen. En grundfunktion skulle då vara att värna vad vi kan
kalla solidariteten mellan stadsdelarna. Basen för att kunna göra detta väl
skulle precis som idag utgöras av kommunledningens demokratiska
mandat och av den kommunala beskattningsrätten.

Denna reform av den politiska strukturen kan ses som en konkret
tillämpning av subsidiaritetsprincipen, en sedan länge bärande tanke för den
kristdemokratiska rörelsen. Principens innebörd är att beslut så långt möjligt
skall fattas av de berörda själva samt att varje "högre" beslutsnivå skall
uppfattas som "kompletterande" och "på delegation" underifrån. Den högre
nivåns - i vårt fall kommunens - roll är alltså att fungera samordnande och
stödjande (subsidiärt) gentemot den lägre nivån - stadsdelarna - på områden
där stadsdelarnas egen kapacitet är otillräcklig.

Stockholm den 25 september 2000

Stefan Attefall (kd)