Försökskommuner för alternativ form av barnomsorg

Motion 2003/04:K442 av Anne-Marie Pålsson m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de kommuner som så önskar ges rätt att under en försöksperiod få erbjuda alternativa former för barnomsorg.

2. Riksdagen begär att regeringen låter utreda förutsättningarna för att såsom i motionen anförs ändra i kommunallagen.

Motivering

Frågan om alternativ barnomsorg har varit föremål för en lång och intensiv debatt. I juni 1994 infördes ett vårdnadsbidrag, motsvarande 2 000 kronor per månad, för de barn i åldern 1–3 år som inte hade plats i offentligt finansierad barnomsorg. I december samma år fattade en ny riksdagsmajoritet beslut om att avskaffa det statliga vårdnadsbidraget.

Krav på alternativ för barnomsorgen har därefter vid upprepade tillfällen rests av föräldrarna. Då möjligheten till statligt vårdnadsbidrag omöjliggjordes via riksdagsbeslutet från 1994, har införandet av ett kommunalt vårdnadsbidrag prövats vid ett flertal tillfällen. I 80 kommuner har folkopinionen önskat en folkomröstning. I 76 fall har önskemålet tillbakavisats. Bara fyra gånger har man tillåtit folkomröstningar.

Den kommunala folkomröstningen i Örkelljunga den 14 september 2003 är den senaste i raden av dessa folkliga opinionsyttringar. Via en namninsamling med totalt 552 namnunderskrifter väckte kommunens föräldrar frågan om att en folkomröstning skulle hållas om införandet av alternativa former för barnomsorgen. Närmast var det fråga om ett utvidgat vårdnadsbidrag.

Kommunfullmäktige beslutade därefter att gå föräldrarnas önskemål till mötes och arrangerade i samband med folkomröstningen om införandet av euron en omröstning i ärendet med tre möjliga alternativ:

• Ja, jag anser att Örkelljunga kommun – efter godkännande av regeringen såsom försökskommun – skall införa ett ekonomiskt alternativ till de föräldrar som själv vill sköta sin barnomsorg.

• Nej, jag anser inte att Örkelljunga kommun skall införa ett ekonomiskt alternativ till de föräldrar som själva vill sköta sin barnomsorg.

• Avstå.

Resultatet av omröstningen, som är rådgivande, utföll enligt följande. 62 procent röstade ja, 26 procent nej medan tolv procent avstod. Valdeltagandet var 57 procent.

Den till synes något egendomliga formuleringen av ja-alternativet, förklaras av att kommunallagen hindrar kommuner från att ge ett generellt ekonomiskt understöd till enskilda individer. Ett kommunalt vårdnadsbidrag kräver därför en speciallagstiftning.

Den restriktiva behandlingen av kommunerna vad avser formerna för barnomsorg är intressant, men svår att förklara inom ramen för grundlagen. I 1 § regeringsformen slås nämligen följande fast: All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Uppenbarligen ingår i självstyret inte att enskilda kommuner får arrangera alternativa former av barnomsorg, utan regeringens (riksdagens) syn på hur detta skall ske är helt avgörande.

Men även för den enskilda föräldern är bristen på alternativ svårbegriplig och vittnar om en stark förmyndarattityd i det att han/hon berövas möjligheten att välja en sådan omsorg som passar hans eller hennes förutsättningar bäst. I vad mån möjlighet att under en längre tid ta hand om de sina i hemmet påverkar jämställdheten negativt är rimligen något som den enskilde föräldern bäst själv kan avgöra.

Det är också svårt att motivera kollektiv omsorg för särskilt mindre barn i större barngrupper ur ekonomisk synvinkel. För det första ger den upphov till negativa hälsoeffekter. Barns immunförsvar är inte tillräckligt utvecklat i de yngre åldrarna för att de skall kunna stå emot infektioner. Förutom att de ständiga infektionerna vållar stort lidande för barnen för de med sig betydande kostnader för skattekollektivet genom att sjukskrivningarna för vård av sjukt barn skjuter i höjden.

För det andra för ett rätt utformat vårdnadsbidrag inte med sig större kostnader för staten än vad den kommunala barnomsorgen gör. Ett obeskattat vårdnadsbidrag på 3 000 kronor per månad (motsvarande en årlig lönekostnad på ca 72 000 om det hade varit beskattat och belastat med arbetsgivareavgifter) skall ställas mot kostnaden för en plats på ett kommunalt dagis som för ett barn i åldern 1–3 år ofta överstiger 100 000 kronor.

Örkelljungas invånare ställde sig bakom införandet av ett kommunalt vårdnadsbidrag. Även i en rad andra kommuner har invånarna ställt sig positiva till denna möjlighet. Vi anser därför att kommuner bör ges rätt att arrangera alternativa former av barnomsorg inledningsvis som en försöksverksamhet, som förslagsvis kan pågå under en period av fem år. Den kan därefter utvärderas med avseende på dess effekt på barnens och föräldrarnas välbefinnande. I denna utvärdering är det emellertid viktigt att också belysa dess effekter på kostnaderna på sjukskrivningarna.

En sådan rättighet för kommunerna ryms inom ramen för det beslut som riksdagen tidigare ställt sig bakom innebärande att det skulle finnas en mångfald inom barnomsorgen – UbU09 respektive UbU19 (förnyad behandling).

För att undanröja framtida konflikter på detta område bör en utredning tillsättas. Dess uppgift skall vara att undersöka förutsättningarna för att få till stånd en ändring av kommunallagen, så att den tillåter enskilda kommuner att erbjuda alternativa former för barnomsorg, genom exempelvis kommunala vårdnadsbidrag.

Stockholm den 3 oktober 2003
Anne-Marie Pålsson (m)
Margareta Pålsson (m)	Tobias Billström (m)
Peter Danielsson (m)	Carl-Axel Johansson (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)	Carl-Axel Roslund (m)
Lars Lindblad (m)