Försurade brunnar

Motion 1991/92:Jo613 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c)

Problemen med försurat brunnsvatten är mycket stora.
Det gäller såväl tekniska problem som hälsoproblem.

I landet finns 1,3 miljoner året-runt-boende med egen
brunn. Därtill kommer två miljoner sommarboende som får
sitt dricksvatten ur egen brunn.

Utsläppen av svavel- och kvävedioxid är framför allt
orsaken till försurningen. Svavelutsläppen har minskat på
grund av de ökade miljökrav som ställts för förbränning av
olja och för industrins processutsläpp. Samtidigt som
svavelutsläppen minskar har kväveutsläppen legat kvar på
en konstant hög nivå som en följd av den ökade biltrafiken.

De allvarligaste skadorna av luftföroreningarna är
försurningen av mark och vatten. Brunnarna i sydöstra
Sverige har mycket hög surhetsgrad. Många visar värden på
4,8--5 surhetsgrader.

Försurningen åstadkommer många olägenheter med
brunnsvattnet. Missfärgning och smakförsämring uppstår.
Samtidigt drabbar korrosionsskador för mycket stora
belopp. Hälsorisker i samband med försurat brunnsvatten
är inte klarlagda. Många teorier förekommer.

Många myndigheter är inblandade i problematiken kring
det sura grundvattnet; livsmedelsverket, naturvårdsverket,
kommunala nämnder med ansvar för miljö och hälsa,
länsstyrelserna m.fl.

Vi anser att problemen med det försurade brunnsvattnet
nu har blivit så stora att en enda myndighet måste ges det
övergripande ansvaret för vattenkvaliteten i landets
vattentäkter. De skador av teknisk art som uppstår kostar
många miljoner årligen. De skador som kan uppstå på
folkhälsan är ännu inte utredda och klarlagda.

Av dessa skäl anser vi att SGU, Statens geologiska
undersökning, ska få det övergripande ansvaret.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om problemen med det försurade
brunnsvattnet.

Stockholm den 21 januari 1992

Marianne Jönsson (c)

Agne Hansson (c)