Försurningsläget i Härjedalen

Motion 1991/92:Jo658 av Jan Jennehag (v)

Läget för Härjedalens jordar, skogar och vattendrag till
följd av surt nedfall är synnerligen alarmerande. Ökad
kalkning måste ske till dess att orsakerna till försurningen
undanröjts.

Sett ur internationellt perspektiv är Skandinavien rent
allmänt mycket försurningskänsligt. Orsakerna är främst
geologiska: berggrund, jordart etc. Detta är även
förklaringen till att den extrema och långvariga belastning
som förelegat i centrala Europa inte lett till ännu större
förödelse där. Liknande förhållanden kan ses i Sverige. De
kalkrika områdena på Gotland och i Skåne har klarat sig
relativt bra, trots stort bruttonedfall av försurande ämnen.
Det är helt enkelt så att ett lägre nedfall av försurande
ämnen generellt kan leda till betydligt större biologiska
konsekvenser i Skandinavien än i övriga Europa. När det
gäller döda sjöar ligger Sverige i absolut världstopp. Det har
inte hjälpt att mer än 5 000 sjöar kalkats en eller flera
gånger.

Härjedalens geologiska förutsättningar kännetecknas av
sparsamt med inslag av kalk i berggrunden. Den utgörs i
huvudsak av graniter och sandsten. Ett rent allmänt tunt
jordlager ger liten buffrande förmåga i humusskiktet.
Endast i Ljusnans upprinningsområde samt i delar av
Råndalen finns några mer betydande kalkhaltiga jord- och
bergarter.

Fjällområdena är nederbördsrika och
upprinningsområden för flertalet större vattendrag som
mynnar ut i Östersjön. En normal, icke extra försurad,
nederbörd har ett pH på 5,6. Sedan årtionden understiger
pH i nederbörden ofta 5,0. Beroende på
väderleksförhållandena drabbas skilda delar av Härjedalen
olika hårt. I särskilt utsatta lägen har så låga pH-värden som
3,6 -- 3,9 uppmätts.

Förekomsten av fast snötäcke under en stor del av året
gör att vårfloden inleds med en koncentrerad tillförsel av
försurande ämnen bundna i snön. Undersökningar har visat
att dessa surstötar, även i ett vatten med god
buffringsförmåga, temporärt helt kan slå ut
förutsättningarna för vattenlevande organismer. Känsligast
är de s.k. hoppkräftorna som dör redan vid pH 5,4. Skador
på fisk och övrigt djurliv är ofta en följd av direkt giftverkan
av de metallsalter som går i lösning vid sjunkande pH-
värden. Dessutom minskar näringstillgången -- viktiga
ämnen fälls ut och kan inte tas upp av djur och växter. Till
dessa besvärande omständigheter för Härjedalens del kan
läggas att mycket tyder på att det finns ett slags tröskelvärde
för försurning vid ca 500 -- 600 meter över havet.
Undersökningar pågår för att pröva en hypotes om att de
försurande ämnenas andel i nederbörden ökar
oproportionerligt vid denna gräns. Att terrängen är höglänt
kan sålunda vara en negativ faktor i sig.

Skogsskador har i varierande grad observerats i
Härjedalen. Lokala utsläppskällor som kan förklara dessa
finns inte.Det är alltså i den samlade bilden av klimat,
geologiska faktorer, marknära ozon, sur nederbörd och
näringsobalans som förklaringar måste sökas. En del av
dessa faktorer kan inte påverkas alls. Det enda som på kort
sikt kan ge effekt är kalkning.

Naturvårdsverket har i kommentar till årets
budgetproposition pekat på de anmärkningsvärt låga
anslagen till kalkning. Vänsterpartiet föreslår i en annan
motion att bidragen till kalkning ökas med 30 miljoner
kronor utöver regeringens förslag.

Kalkningsverksamheten i Härjedalen måste
intensifieras. I annat fall får delar av Härjedalen skador som
aldrig kan botas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försurningsläget i Härjedalen.

Stockholm den 26 januari 1992

Jan Jennehag (v)