Försvaret av Storstockholm

Motion 1988/89:Fö428 av Gunnar Hökmark m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: FÖ428

av Gunnar Hökmark m. fl. (m)
Försvaret av Storstockholm

Inledning

Försvaret av Storstockholmsområdet har av naturliga skäl en strategisk
betydelse för försvaret av hela Sverige. Landets ledning finns i Stockholm.
Befolkningskoncentrationen i Storstockholmsområdet är vidare av den
omfattningen att försvaret av stora delar av landet i övrigt är bereoende av
trupp som mobiliseras från Stockholmsregionen.

En omfattande del av landets sjukvårdsresurser är belägna i Storstockholmsområdet.
Regionen är också centrum för en lång rad olika kommunikationsnät.
I Storstockholm finns en stor del av Sveriges ekonomiska bas.

Huvudstaden bör dessutom tillmätas en icke oväsentlig betydelse för
den långsiktiga motståndsviljan i landet i dess helhet.

Det är mot denna bakgrund som den militära hotbilden ger anledning
till åtgärder vad gäller främst arméns men även försvarsmaktens framtida
utformning som särskilt berör Storstockholmsområdet.

Det konventionella försvarets växande betydelse

Norra Europa utgör i dag ett undantag vad gäller den militära och säkerhetspolitiska
utvecklingen. Medan världen i dag kan se en lovande utveckling
mot fred i olika delar av världen och en omfattande diskussion om en
ömsesidig nedrustning av stormakternas nuklära och konventionella styrkor
i Europa i dess helhet finns det en tendens till att norra Europa i
tilltagande omfattning är föremål för stormakternas strategiska intresse.

Luftherraväldet över Nordatlanten och Norra Ishavet är av en avgörande
betydelse för såväl NATO som Warszawa. Borttagandet av medeldistansrobotar
från den europeiska kontinenten kan leda till en ökad satsning
på ubåtsbaserade medeldistansrobotar och kryssningsmissiler i Nordatlanten.
Det finns vidare en betydande risk för att tillbakadragandet av konventionella
styrkor i Centraleuropa till sin konsekvens får en militär upprustning
i vår närhet.

De fortsatta ubåtskränkningarna är ett uttryck för att den avspänning
som påverkat förhållandet stormakterna emellan och som ger hopp om
väsentliga framsteg i kommande förhandlingar ännu inte gett någon effekt
för Sveriges del.

Den minskade betydelse som kärnvapnen förhoppningsvis kan komma
att få för säkerheten i Europa kommer att öka betydelsen av konventionel

la styrkor. Medan det i Centraleuropa är svårt att se hur någon av stormakterna
skulle kunna vinna några nämnvärda militära fordelar utan att
engagera motståndaren i en väpnad allmän konflikt är det växande strategiska
intresset för norra Europa uttryck för att man här genom olika
aktiviteter tror sig kunna vinna fördelar på den andra stormaktens bekostnad.

Militära angrepp är oftast överraskningar

Självfallet ställer detta krav på det svenska försvaret. Det finns en risk att
en angripare försöker vinna kontroll över svenskt territorium för att militärt
komma på förhand gentemot den andra stormakten. Risken för att ett
sådant angrepp sker genom överraskande anfall är i så fall betydande.

Det finns i samband med detta begrepp anledning att konstatera att de
flesta militära konflikter i modern tid har brutit ut som en överraskning för
den angripne. När Överbefälhavaren i FU 88 introducerar begreppet strategiskt
överfall är detta ett resultat av en analys av den säkerhetspolitiska
och militära utvecklingen i vår omvärld som vi instämmer i och som vi
anser viktig. Vad som kanske är än viktigare är att detta begrepp i sig
kanske kan öka medvetenheten om att ett eventuellt väpnat angrepp mot
Sverige inte nödvändigtvis sker enligt svensk plan och på det vis som
svenska myndigheters planering förutsätter.

Risken för att svenska myndigheter militära såväl som civila samt
den politiska ledningen överraskas av en eventuell angripare måste i
framtiden påverka den svenska försvarsplaneringen i högre grad än tidigare.
En planering som syftar till att minska verkningarna av en överraskning
för försvarets del måste ta en särskild hänsyn till den fredstida och krigstida
försvarsplaneringen vad gäller Storstockholmsregionen. Inte minst är
det viktigt att uppmärksamma situationen i övergången mellan fred och
krig.

Överbefälhavaren beskriver en angripares möjliga tillvägagångssätt på
följande vis:

Vid ett anfall mot Sverige kommer subversiv verksamhet och sabotage
som delar av angriparens verksamhet att få allt större betydelse. Förberedelser
för denna verksamhet pågår i fred inom ramen för angriparens
operativa planläggning. Denna form av verksamhet riktas mot hela samhället
och är därmed ett hot mot totalförsvarets samlade effekt. Detta
ställer särskilda krav på försvarsmakten i såväl fred som i krig. Om ett
militärt angrepp genomförs bedöms risken vara större än tidigare att detta
sker i form av ett strategiskt överfall (kuppanfall). (Armén mot sekelskiftet,
FU 88 s. 10)

Förutom vissa militära installationer kan Storstockholmsområdet på
goda grunder anses vara ett centralt mål för denna typ av angrepp. Här
gäller det inte att snabbt vinna kontroll över militärt strategiska delar av
vårt land i en pågående konflikt med den andra stormakten utan att vinna
kontrollen över dessa genom att i stället så snabbt som möjligt slå ner
landets motståndskraft.

ÖB pekar också på hur möjligheterna till överraskande anfall har ökat.

Mot. 1988/89

FÖ428

6

Luftlandsatta förband i form av eldkraftiga och mekaniserade styrkor Mot. 1
kan i ökande utsträckning insättas för överraskande anfall på marken. FÖ428

Han konstaterar också att angriparen fått ökade möjligheter till överskeppning
i stor skala. Utvecklingen av fartyg ger en angripare stor
valfrihet ifråga om medel och metod för att landsätta trupp och materiel.

Detta i samverkan med ökad förmåga att genomföra amfibieoperationer
innebär att antalet områden som är lämpliga för landstigning i Sverige
ökar. Antalet infallsportar ökar. I kombination med angriparens ökade
möjligheter till överraskning ökar detta kraven på vår förmåga att tidigt
kunna försvara infallsportarna och att genomföra motanfall.

Särskilda krav på försvaret av Storstockholm

Denna hotbild ställer särskilda krav på försvaret av Storstockholm.

1. Det är viktigt att försvar mot sabotage kan upptas i ett mycket tidigt
skede. Det kan här handla om mer eller mindre militära aktiviteter i ett
skede där några normala krigshandlingar inte har begåtts och där en
mobilisering ännu inte synts vara motiverad.

Detta ställer särskilda krav på polis och på hemvärn. Det bör övervägas
om det i Storstockholmsområdet kan tillskapas någon typ av kvalificerat
driftvärn som i samverkan med polis kan inta en skärpt beredskap inom
ramen för fredssamhället.

2. Mobiliseringsinsatser i Storstockholmsområdet måste snabbt kunna
skyddas. Även detta ställer krav på särskilda polisinsatser. Det är av vikt
att Överbefälhavaren ges i uppdrag att samordna militära insatser med
polismyndigheterna i Storstockholmsområdet.

Med utflyttningen av Ing 1 till Strängnäs tunnas den militära närvaron i
fredstid i Storstockholmsområdet ut ytterligare. Det är mot denna bakgrund
angeläget att det i fredstid finns fredsförband som är förlagda
innanför broarna.

3. Förband som skall mobiliseras med trupp från Storstockholmsområdet
bör i växande utsträckning mobiliseras i regionen och bör i ett tidigt
skede kunna delta i försvaret av huvudstaden.

4. Det måste mycket tidigt kunna finnas en förmåga att i storstadsområdet
uppta försvar och genomföra motanfall.

Detta bör leda till intensifierade insatser för att förbättra den lokala
rekryteringen till territorialförsvarsförband/lokalförsvarsförband och
till brigadförband. Vi anser att utvecklingen av stadsskyttebataljoner är
av stort värde.

Mobiliseringen av vissa av dessa förband bör kunna genomföras i
storstaden. Detta bör föranleda viss samverkan mellan försvarsmakten
och Storstockholms kommuner. Vidare bör bestämmelser och formerna
för lagring av ammunition ses över.

5. Inom ramen för försvarsmaktens och arméns framtida organisation
bör det finnas en möjlighet att utveckla en förbandsorganisation på brigadnivå
som är individuellt anpassad till försvaret av en storstad.

Detta ställer krav på den övre nivån vad gäller antalet brigader i ÖBs
skiss över försvarets framtida struktur (FMI 200). Annars kommer det inte

att vara möjligt att tillse att det finns kvalificerade förband med särskild
utbildning och materiel för försvaret av huvudstaden.

I 1-brigaden är den enda kvarvarande infanteribrigaden i Stockholms
närhet. 1 1 kommer dessutom i fortsättningen att vara arméns enda kvarvarande
fredsförband i Storstockholmsområdet.

I 1-brigaden är i första hand avsedd att användas för försvaret av Storstockholm.
Vi menar att detta brigadförband, liksom de planerade stadsskyttebataljonerna,
bör ges en utbildning och organisation med särskild
inriktning mot dessa uppgifter i huvudstadsområdet.

Detta kan bland annat avse det följande

en bättre uppföljning vad gäller den lokala rekryteringen

en bättre situation vad gäller förrådsställd materiel. Det kan finnas
anledning att låta utbildningsmateriel för andra militära utbildningar i
Stockholmsområdet ställas till förfogande från förband i andra delar av
landet.

organisation och utrustning som är anpassad för strid i bebyggelse.
Bepansrade hjulfordon i stället för terränggående vagnar. S. k. granatkulsprutor
i stället för mer traditionell tung beväpning. En annan betoning
på underhålls- och ingenjörsförband. Artilleriförband med utrustning
och rörlighet för storstaden.

Regeringen bör inom ramen för kommande försvarsbeslut ge Överbefälhavaren
i uppdrag att studera den närmare utformningen av en för Storstockholmsområdet
särskilt utformad infanteribrigad.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om försvaret av Storstockholm.

Stockholm den 24 januari 1989
Gunnar Hökmark (m)

Jan Sandberg (m)

Görel Bohlin (m)

Allan Ekström (m)

Inger Koch (m)

Göran Ericsson (m)

Lars Tobisson (m)
Jerry Mart inger (m)
Knut Billing (m)
Birgitta Rydle (m)

Mot. 1988/89

FÖ428

8