Försvaret i västra Sverige

Motion 1988/89:Fö421 av Sonja Rembo m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fö421

av Sonja Rembo m. fl. (m)
Försvaret i västra Sverige

Läget i Norden har kännetecknats av fredlig utveckling och stabilitet oavsett
förändringar i förhållandet mellan maktblocken i Europa. Även i framtiden
torde det vara ett fortsatt intresse för stormaktsblocken att stabiliteten i
Norden inte rubbas.

Det strategiska intresset för det nordiska området har emellertid ökat
markant på senare år. Maktblockens spanings- och underrättelseverksamhet
ökade och Sverige har bl.a. utsatts för grova och avsiktliga undervattenskränkningar.
Också vårt luftrum har utsatts för ett stort antal kränkningar.

Andra tecken på det ökade intresset är den omfattande övningsverksamheten,
i Sveriges omedelbara närhet, som bedrivits av de båda maktblocken
såväl i västerhavet som i Östersjön.

I sin säkerhetspolitiska rapport 1985 analyserade försvarskommittén den
strategiska utvecklingen i det nordeuropeiska och nordatlantiska området.
Kommitténs slutsats var att Sveriges läge blivit mer utsatt i samband med
kriser och väpnade konflikter i vår omvärld.

Nyligen har en politisk avspänningsperiod inletts mellan Sovjetunionens
och USA:s regeringar. Överenskommelse om medeldistansmissiler har träffats
samtidigt som förslag till rustningsbegränsningar har utarbetats och
avtal träffats om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa.
Även om detta har lett till spänningsminskningar mellan stormakterna har
överenskommelserna ännu inte påverkat stormakternas konventionella militära
styrkor eller förskjutit det strategiska intresset bort från det nordatlantiska
och nordeuropeiska området. Den politiska spänningen kan dessutom
snabbt förändras. Först när konkreta resultat uppnåtts kan Sverige
bedöma om framtida förändrade konfliktrisker inom närområdet föreligger.

Sverige utgör fortfarande tillsammans med Finland en buffertzon mellan
Nato och Warszawapakten. I Centraleuropa går gränsen mellan de båda
försvarsallianserna väster om Sverige. Stormakterna avgör Sveriges militärgeografiskt
strategiska betydelse. Stabiliteten i Norden bygger såväl på
maktblockens förmåga att balansera varandra som på det svenska totalförsvarets
förmåga att hävda Sveriges territoriella integritet samt omvärldens
tilltro till den förmågan. Omvärldens bedömning av Sveriges förmåga
är avhängig två faktorer. För det första vilken strategisk betydelse för
stormakterna ett utnyttjande av svenskt territorium har. För det andra vilka
militära resurser vi disponerar i förhållande till vad respektive stormakt kan
förväntas avdela mot Sverige.

Under de senaste årtiondena har omvärlden ökat sin militära styrka. Den
tekniska utvecklingen har samtidigt medfört att militära operationer kan

företas över betydligt större områden och snabbare än tidigare samt med
större eldkraft, uthållighet och rörlighet. Framför allt har flygstridskrafterna
betydligt större räckvidd, vilket gör det möjligt att operera över svenskt
luftrum för att nå mål inom det motsatta blockets intresseområde. Dessutom
kan numera överraskande angrepp riktas samtidigt mot strategiska
resurser, totalförsvarets infrastruktur och mot befolkningskoncentrationer
för att uppnå snabb militär eller politisk kollaps. Sådana strategiska överfall
kan bli särskilt framgångsrika om de riktas mot moderna industrisamhällen
med hög sårbarhet.

Det är fortfarande av vital betydelse för båda stormakterna att vid en
konflikt behålla respektive skaffa sig fotfäste i Danmark och Norge med
omgivande farvatten. För Sovjet är det angeläget att försäkra sig om kontrollen
över Öresund och Bälten främst för att säkra utfart till västerhavet.
För NATO är det lika angeläget att förhindra detta samt behålla kontrollen
över Danmark och Norge, havet däremellan och transportlederna över
Nordatlanten.

Ett av de marina huvudslagfälten skulle kunna komma att ligga väster om
Sverige. Vi måste därför räkna med att svenska västkusten redan i ett
inledningsskede kan bli föremål för de båda stormakternas direkta intresse.

Om försvaret i väster är svagt, kan Warszawapakten uppfatta detta som
att Sverige inte vill eller kan motstå angrepp från NATO. För att hindra
NATO:s baseringar eller överflygningar i Västsverige, måste Warszawapakten
i en sådan situation anse sig tvingad att ingripa tidigt. Västsverige utgör
därför alltid en del av en hotriktning också mot södra eller östra Sverige.
Om vår neutralitetsposition skall framstå som trovärdig, fordras så starka
stridskrafter i västra Sverige, att vi kan möta hot både från NATO och
Warszawapakten.

Är det västsvenska försvaret tillräckligt starkt, kan vi, under sådana
operativa hot, med åberopande av neutralitet, lyckas hålla oss utanför
konflikten. Det förutsätter emellertid att stormakterna har tilltro till inte
bara vår vilja att vara neutrala utan också vår förmåga att, om så krävs, göra
en övertygande militär insats i detta område. Sviktar den tilltron, kan någon
av dem, eller båda, finna det vara mest förenligt med sina intressen att
bemäktiga sig kontrollen över sydvästra Sverige som då blir krigsskådeplats.

Under de senaste 20 åren har det svenska försvaret utsatts för en kraftig
och målmedveten urholkning som får följder lång tid framåt, samtidigt som
vårt strategiska läge fått större betydelse och intresset för det nordiska
området från stormaktsblockens sida intensifierats. Urholkningen har nu
gått så långt att det även utomlands har rests farhågor för vår neutralitetspolitiks
trovärdighet! Uttunningen av försvaret har gått extremt långt i
Västsverige.

Utan västkusten stannar Sverige

Sverige är för sin försörjning i växande grad beroende av import från och
export till andra länder.

Trots att oljeberoendet under 1980-talet minskat med ungefär en tredjedel
tillgodoses uppskattningsvis 70 % av vårt totala energibehov med importerade
bränslen.

Mot. 1988/89

FÖ421

3

En mycket stor del av den svenska industriproduktionen är mycket beroende
av import. Inom t.ex. elektronikområdet beräknas självförsörjningsgraden
uppgå till endast 1020 procent.

För att minska kostnaderna och uppnå bästa möjliga utnyttjande av
arbetande kapital strävar industrin efter en liten lagerhållning. Produktionssystemen
förutsätter ett jämnt flöde av råvaror, halvfabrikat och komponenter
som går mer eller mindre direkt in i produktionen utan mellanlagring.
Detta ställer höga krav på transportsystemen. Störningar resulterar ofta i
produktionsstopp. Sårbarheten har ökat markant.

Västsverige svarar för en mycket hög andel av den totala svenska industriproduktionen.
Ett stort antal industrier och anläggningar som finns där
är avgörande för vår försörjning och vårt totalförsvars uthållighet.

Göteborg och Bohuslän är petrokemiskt centrum med 9095 procent av
primärproduktionen och närmare 100 procent av raffinaderierna. Tre månader
av Sveriges fredstida oljebehov finns lagrat inom länet. I framför allt
Göteborg finns stora hamnresurser i form av kajer med stora vattendjup,
teknisk utrustning, lagerutrymmen och tillgång till högteknisk varvskapacitet
liksom marin och annan teknisk kompetens. Hamnen är lätt tillgänglig
året om. Cirka 50 procent av utrikeshandeln med livsmedel sker över
hamnarna på västkusten. Cirka 20 procent av landets totala luftburna frakt
går över Landvetter. Det välutbyggda landsvägs- och järnvägsnätet är strategiskt
värdefullt, liksom de tre flygplatserna i regionen.

Dessa tillgångar gör Västsverige militärt attraktivt som basområde vid en
eventuell konflikt i Nordeuropa. Detta gäller framför allt Göteborgsområdet.

En isolering av Göteborgsregionen skulle innebära att Sveriges möjligheter
att uthärda en avspärrning allvarligt och snabbt skulle undergrävas.

Försörjningsansvar

Den säkerhetspolitiska linje som Sverige har valt förutsätter att vi gör det
trovärdigt att vi kan försörja oss, inte bara i fredstid, utan också i kris- och
krigslägen. Vi får inte försätta oss i en situation där vi genom avspärrning
eller hot tvingas överge vår neutralitetspolitik som en följd av allvarliga
försörjningssvårigheter.

En eventuell fast förbindelse över Öresund torde inte minska sårbarheten
eftersom den kan slås ut på ett tidigt stadium under en konflikt. Förbindelsen
innebär också att vi för våra internationella transporter blir beroende
av att passera ett NATO-land.

Även i ett krisläge kommer vi att vara tvingade att försöka upprätthålla
en omfattande utrikeshandel. Vår egen handelsflotta, i den mån den överhuvud
taget är tillgänglig, (den övervägande delen går i trafik mellan
utländska hamnar), räcker inte till för det nödvändiga transportarbetet. Vi
kommer att bli nödsakade att täcka in transportbehovet med fartyg från
andra nationer. Det är lätt att föreställa sig svårigheterna att disponera
fartyg tillhörande krigförande länders handelsflottor. Under alla förhållanden
kan vi räkna med att mycket stora krav på militärt luft-, undervattensoch
minskydd kommer att ställas vid transporter inom vårt territorialområde.

Mot. 1988/89

FÖ421

4

För att upprätthålla den omfattande industriproduktion och utrikeshandel,
som är nödvändig också i en kris- eller krigssituation, ställs således
mycket höga krav på vår transportkapacitet och det västsvenska försvarets
förmåga att skydda anläggningar och transporter.

Vad kan stormakterna ha för intresse av den svenska
västkusten?

Warszawapakten är starkt beroende av att kunna flytta sina marina enheter
in i och ut ur Östersjön för att trygga de egna underhållsvägarna och
förhindra NATO-flyg att operera från Danmark och Norge.

Om NATO behärskar inte bara Norge och Danmark utan också den
svenska västkusten, kan Warszawapaktens anfalls- och underhållsvägar på
ett mycket effektivt sätt skäras av.

Warszawapakten har således all anledning att hindra NATO att skaffa sig
tillträde till svenskt territorium. Litar WP inte på Sveriges förmåga att
avvisa NATO-angrepp ligger det nära till hands att ingripa med egna styrkor.
Det kan t ex vara fördelaktigt att snabbt och överraskande etablera ett
brohuvud i Göteborgsområdet. Omvänt är det inte osannolikt att NATO
försöker blockera en sådan utveckling genom att helt enkelt vara först på
plats.

NATO har enligt sina militära doktriner ett intresse av att snabbt tränga
in på djupet av fiendens territorium. Tillgång till södra Sverige skulle
innebära fördelar för NATO i form av flygvägar över eller från Sverige in i
Östersjöområdet till det baltiska basområdet.

Bedömer Warszawapakten det svenska försvaret tillräckligt starkt för att
förhindra NATO att utnyttja svenskt territorium torde det vara en fördel för
Warszawapakten att inte angripa Sverige utan utnyttja det alliansfria Sverige
som flankskydd. Genom detta flankskydd kan man koncentrera alla sina
krafter mot huvudmotståndaren.

I en krissituation måste Sverige kunna visa sin förmåga att möta en serie
starkt varierande hot från såväl öst som väst. Endast genom styrka kan vår
alliansfrihet göras trovärdig gentemot omvärlden.

Förstärkningar av försvaret i väster

Grundförutsättningarna för ett fungerande totalförsvar är att de olika delarna
tillsammans bildar ett sammanhängande system. De stora neddragningar
som gjorts av försvarsanslagen under senare år innebär emellertid att det
numera kan ifrågasättas om vi har ett sådant sammanhängande försvarssystem.

Luftförsvaret

Flygvapnets kapacitet har dragits ned till en allvarligt låg nivå. Vill vi
bibehålla ett försvar som bygger på tanken att vi tidigt skall möta ett
fientligt invasionsföretag med flyg- och sjöstridskrafter och samtidigt ha
möjligheter att gruppera större arméförband för insatser i avgörande riktningar,
fordras en väsentlig förstärkning av flygkapaciteten.

Mot. 1988/89

FÖ421

5

Flygvapnet måste tillföras ytterligare en division JA37 Viggen.
Jaktflygets förmåga att under strid hålla ett stort antal flygplan i luften
har direkt samband med tillgängliga stridslednings- och basresurser.

Stridslednings-, telemotmedels- och luftbevakningssystemen på västkusten
måste ovillkorligen svara mot de krav som ställs på 1990-talet.

Systemen måste vara moderna, väl skyddade, underhållssäkra och svårstörda.
Detta är inte minst viktigt för möjligheterna att redan i fred snabbt
kunna möta och avvisa kränkningar mot vårt territorium.

Luftvärnet

Lufthotbilden förändras mycket snabbt mot stor differentiering av flyginsatser
och vapenlaster samt insatstider och räckvidder. Detta innebär att vårt
luftförsvar måste ha god förmåga att tidigt upptäcka fientliga flygföretag
och att utvärdera typ av insats. Det differentierade lufthotet kräver ett
differentierat luftvärn.

I Västsverige finns många strategiskt viktiga skyddsföremål som kräver
luftvärn. De luftvärnsförband som utgångsgrupperar i anslutning till StorGöteborg
och viktiga skyddsföremål i Västsverige bör därför ges en sådan
prioritet att de görs stridsberedda redan vid en begränsad beredskapshöjning.

Marinen

De kraftiga reduceringar som gjorts har i första hand drabbat västkusten.
Mot bakgrund av tyngdpunktsförskjutningen som skett i hotbilden, måste
marinen snabbt tillföras ytterligare resurser, framför allt i väster. Den
tillförsel av ubåtsjaktenheter som påbörjats måste fortsätta.

En andra ubåtsjaktstyrka med placering på västkusten måste upprättas.
Den patrullbåtsdivision som är baserad på västkusten skall också bedriva
övningsverksamhet här under huvuddelen av året. Ytterligare mineringsoch
minröjningskapacitet behöver tillföras västkusten liksom mobila kustrobotförband.

Den utrustning som disponeras i kustartilleriets fasta anläggningar på
västkusten kan karaktäriseras som gårdagens. Detta indikerar en äventyrlig
prioritering.

Andra helikopterdivisionen i Säve behöver finnas kvar och tillförsäkras
materiella och personella resurser så att den ständigt kan hållas insatsberedd
mot främmande undervattensverksamhet på västkusten. För att öka
tillgängligheten bör huvuddelen av reparations- och underhållsbehovet återföras
till Säve.

Armén

Det är nödvändigt att vi snabbt disponerar arméförband i våra tätortsregioner,
dels för att skydda oss mot de förödande konsekvenser som
uppstår om fienden bemäktigar sig en storstad genom ett snabbt anfall, dels
för att kunna binda ett fientligt anfallsföretag under så lång tid att förstärkningar
hinner föras fram.

Mot. 1988/89

FÖ421

6

Ett strategiskt överfall mot Göteborgsregionen måste kunna mötas med
en snabb styrkeuppbyggnad. Ett minimikrav är att lokalförsvarsförbanden i
regionen är närrekryterade, att de tillförs yngre personal och att de undantas
från neddragningar av repetitionsutbildningen.

Försvaret av Göteborgs centrala delar behöver tillföras en s k stadsbataljon.
För att snabbt kunna möta ett överraskande inlett anfall skall
självfallet även denna bataljon vara närrekryterad. Detta förband får ej
sättas upp på bekostnad av befintliga lokalförsvarsförband utan skall vara
en komplettering av dessa.

Övrigt totalförsvar

För att uppnå nödvändiga förstärkningar av Västsveriges totalförsvar erfordras
åtgärder som förstärker hälso- och sjukvården i krig, förbättrar
skyddet av telekommunikationer, det frivilliga befolkningsskyddet och möjliggör
erforderlig utbyggnad av skyddsrum samt tryggar energiförsörjningen.
Härvid bör beaktas att enklare skydd ej erbjuder tillräcklig skyddsnivå
mot t.ex. kemiska vapen om de ej kombineras med andningsskydd. Dessa
satsningar är mycket angelägna och utgör ett nödvändigt tillskott till den
civila beredskapen.

Därutöver krävs kraftfulla insatser, främst inom områdena desinformation
och psykologisk krigföring, propagandametoder etc för att uppnå god
beredskap.

Slutsats

De allvarliga bristerna i försvaret av västra Sverige kan inte åtgärdas genom
omprioritering inom ramen för 1987 års försvarsbeslut. Det skulle endast
leda till oacceptabla brister inom andra försvarsområden. Därför är det
oundgängligt att ramen höjs.

Hemställan
Vi hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av
förstärkningar av försvaret i västra Sverige i enlighet med vad som
anförs i motionen.

Stockholm den 23 januari 1989
Sonja Rembo (m)

Hugo Hege land (m) Tom Heyman (m)

Jens Eriksson (m) Lars Ahlström (m)

Mot. 1988/89

FÖ421

Inger René (m)

7