Försvarspolitiken

Motion 1992/93:Fö201 av Hans Lindblad (fp)

Att stärka kvaliteten i försvaret

Ursäkta längden, men det här är min sista
riksdagsmotion om försvaret. Det är en del jag vill föra
fram, bl.a. mot bakgrunden att riksdagen nyligen godkände
en flerpartiuppgörelse där det är obalans mellan
pengabelopp och konkreta förslag ifråga om försvaret. De
beslut som togs i slutet av 1992 är därför inte tillräckliga för
att tanken om ett totalförsvar med högre kvalitet skall
kunna fullföljas.

Utifrån mina allmänna erfarenheter av försvarspolitik
och offentlig sektor i övrigt skrev jag inför 1992 års
försvarsbeslut en motion (1991/92:Fö46) om det positiva i
att 1925 års försvarsprinciper nu åter kommer till heders:

1. Kvalitet före stor numerär.

2. ''Elasticitetsprincipen'', alltså att försvaret ska
anpassas till framtida förändringar i hotet mot Sverige.

3. Värnplikten ska användas rationellt, alltså bara
utbildning av så många värnpliktiga som behövs.

Det resonemang som fördes i motionen påverkas inte
principiellt av att ramen något reduceras till följd av
flerpartiuppgörelsen (proposition 1992/93:50) om den
ekonomiska politiken. I praktiken betyder neddragningen
naturligtvis att behovet av strukturförändringar blir
ytterligare förstärkt. Men i grunden gäller att oavsett
ekonomisk ram måste vi vara rationella.

Försvaret utgör den mest kostnadskrävande statliga
konsumtionen, och det är självklart att försvaret inte kan
undantas i ett läge när det av samhällsekonomiska skäl är
utomordentligt nödvändigt att söka minska
budgetunderskottet. Skulle den ekonomiska politiken
misslyckas så att vi inte får fart i ekonomin igen torde det
vara ytterst svårt att avstå så mycket till försvaret som under
senare år. Det är svårt att motivera människor att vältra
över stora försvarskostnader på kommande generationer, i
meningen att det är dessa som har att betala räntor och
amorteringar på de lån som nu tas för att finansiera de
värsta överdrifterna i statsutgifterna.

1992 års försvarsbeslut innebar en ökning av
försvarsanslagen. Det tragiska var att denna ökning
betingades av misstag i den tidigare försvarspolitiken. Ett
land kan tvingas öka sina rustningar för att möta ett ökat
hot. Men hotet mot Sverige har rimligen minskat de senaste
åren. Det är inte så mycket sannolikheten för krig jag då
tänker på (även om den allmänna bedömningen är att
risken under överskådlig tid för stort upplagda anfall mot
Europas demokratiska stater nästan upphört) utan mer att
de fysiska möjligheterna till stort upplagda invasionsföretag
över vatten mot Sverige nu är väsentligt mindre än för t ex
fem år sedan. Tidigare sovjetiska basområden ligger nu i
fria stater, och antalet användbara landstigningsfartyg har
gått ned radikalt. De hot som kan riktas mot Sverige är
rimligen av betydligt mindre omfattning än vad den tidigare
försvarsplaneringen grundats på.

Att Sverige ökade sina försvarsanslag när praktiskt taget
alla länder drog ned sina försvarsanslag (i flera fall rätt
drastiska neddragningar) berodde på att försvaret har stora
obalanser till följd av årtiondens suboptimeringar och
felavvägningar, främst inom armén där doktrinen numerär
före kvalitet lett till en organisation med stora
kvalitetsbrister och därmed ringa trovärdighet.

Svenskt försvar håller på att förstärkas, inte så mycket
genom det extra pengatillskottet utan genom att
strukturomvandlingen av armén äntligen inletts. Alla tankar
på strukturomvandling bekämpades länge av
försvarsledning och flertalet riksdagspartier.
Omsvängningen kom alltså alldeles för sent, men nu är den
på gång. Det kan vara en ödets ironi att dagens
försvarsminister hämtats ur det parti där motståndet mot
modernisering och strukturomvandling inom försvaret varit
allra starkast. För egen del finner jag en viss extra
tillfredsställelse i att försvarsministern talar om kvalitet--
numerär i ungefär samma ordalag som jag och andra
liberaler använt sedan 20 år. Skillnaden är att jag genom
åren fick horder av överstar och generaler plus en del
politiker i attacker mot min linje, medan försvarsministern
nu har förmånen att plädera för samma linje i en tid då
praktiskt taget alla ställer upp på den. Det viktiga är att
tåget nu rullar, och vi som var först på det ska självfallet
välkomna också de sista passagerarna.

I grunden är försvarsproblemen en del av det allmänna
problemet offentlig sektor. Produktiviteten sjönk under
årtionden, och från statsmakternas sida vidtogs inte
åtgärder i tid, oftast därför att olika påtryckare --
myndigheter och organisationer -- slog vakt om befintliga
strukturer. Här ligger en av orsakerna till landets
ekonomiska problem.

Att flerpartiuppgörelsen om åtgärder för att stabilisera
den svenska ekonomin innebär att även försvaret får bidra
till att sanera landets ekonomi är i grunden positivt. Hade
man sökt undanta denna sektor skulle det sannolikt ha lett
till negativa reaktioner i stora delar av befolkningen.

Besparingen leder självfallet till ett något svagare
försvar än om ökningen från beslutet i våras stått kvar
ograverad. Men vi bör -- just genom
strukturomvandlingen -- likväl få ett väsentligt bättre
försvar än om vi behållit den gamla strukturen. I sak
betyder detta att försvaret stärks, och med tanke på att
hotbilden blivit mindre allvarlig blir alltså Sveriges styrka
relativt omvärlden likväl klart större än tidigare. Men när
detta är sagt måste betonas att försvaret under åtskillig tid
haft dramatiska kvalitativa brister, med bristen på
mörkerförmåga och splitterskydd som kanske mest
påfallande.

ÖB:s argumentering är vilseledande, när han talar om
att omstruktureringen leder till att vi inte kan möta stort
upplagda anfall. Den gamla strukturen innehöll mindre
förmåga, i annat fall skulle vi självfallet inte ha gjort
omstruktureringen. Man gör ju inte en omstrukturering för
att få något som är sämre än det man hade. Jag talar
självfallet om en jämförelse mellan två strukturer inom
samma ekonomiska ram. Om man menar att den gamla
strukturen skulle ha varit kvar men att vi samtidigt skulle ha
ökat försvarsanslagen med några tiotal miljarder under 90-
talet är det bara att notera att en sådan jämförelse blir
meningslös. Även den struktur som innehåller mindre
numerär skulle självfallet bli starkare om den tillfördes
jättebelopp för ytterligare kvalitetshöjning. För
statsmakterna är det väsentliga att följande kan
konstateras: Hotbilden motiverar inte starkt ökade
försvarsanslag. Försvarseffekten kan likväl ökas genom
effektivare användning av tilldelade resurser.

Genom 1992 års försvarsbeslut finns -- åtminstone
verbalt -- en samsyn mellan partier om att kvaliteten måste
prioriteras. De åtgärder i sak som anges i uppgörelsen är
uppenbart inte tillräckliga för att innehålla den besparing
som anges. Indragningen av F 6 och sedan ytterligare en
flottilj kan inte ses som bidrag till en långsiktig besparing,
för en minskning av antalet flottiljer låg ju redan i
planeringen. Däremot innebär tidigareläggningen av en
flottiljindragning att man under två-tre år får en besparing i
förhållande till 1992 års inriktning.

Med den totala rigiditet som utmärkte försvaret före
1987 skulle en neddragning med det belopp som
propositionen nu anger ha mötts med indragning av
repetitionsövningar och minskning av
materielanskaffningen. Grundutbildning, antal anställda
och fredsorganisation skulle ha fredats. I princip bör vi ju
göra precis tvärtom.

F 6-nedläggningen, vart ska 16:e divisionen flyttas?

Vad gäller flerpartiuppgörelsen om nedläggning av F 6 i
Karlsborg kan man i och för sig anse att de inledda
miljöprövningarna vid alla flottiljer borde inväntas innan
beslut fattas om den i försvarsbeslutet förutskickade
ytterligare neddragningen av antalet flottiljer. Men
miljöprövningen är mest intressant när man ska öka
verksamheten på något eller några ställen. Det var därför
inte helt fel att redan nu besluta att lägga ned ytterligare en
flottilj. Vilken det borde vara kan alltid diskuteras. Ska
antalet flottiljer minskas kan det av operativa skäl vara bra
att ha dem någorlunda spridda, varför F 7 i Såtenäs och F 6
i Karlsborg kan sägas ligga väl nära varandra. På sikt har
Karlsborg också den osäkerhet ifråga om rekrytering av
nyckelpersonal som finns på en liten ort, utan gymnasium
och med mycket ensidig arbetsmarknad.

Men hur ska man praktiskt lösa de krigsorganisatoriska
frågorna, innan man vet var det är möjligt att öka antalet
divisioner? Här ska göras ett försök att teckna möjliga
alternativ.

Försvarsbeslutets inriktning för flygvapnet är att vi
långsiktigt ska ha 16 divisioner i fred. (I krig finns vid varje
angivet antal divisioner möjligheten att vid behov inom
ganska kort tid utöka motsvarande en-två divisioner genom
användande av reservare och icke skrotade flygplan som
ersatts i fredsdivisionerna av nya plan.) Det sades i
försvarsbeslutet att minskningen till 16 divisioner skulle
genomföras då JAS-systemet införts, men ska man ta det på
orden och vänta tills hela JAS-systemet införts skulle
neddragningen dröja till kanske omkring 2010.

Försvarsbeslutet innebar minskning av 1,5 divisioner till
17. Om den långsiktiga inriktningen ska vara 16 kan därför
ytterligare en division tas bort redan i närtid. Det är rimligt
inte minst av ekonomiska skäl.

Myndigheten F 6 bör också kunna dras in mycket
snabbt, just därför att närheten till F 7 gör att den
flottiljledningen kan överta ansvaret för avvecklingen av
verksamhet och etablissement i Karlsborg. Myndigheten F
6 med chefer och administration bör alltså bort så snabbt
som möjligt. (Jag använder det hittillsvarande
myndighetsbegreppet, för även om det försvinner i
försvaret nästa år så har vi ju ändå lokala enheter med egna
chefer.)

Därmed skulle en division och flottiljadministrationen
kunna vara borta mycket snabbt.

Frågan är vad man gör med den kvarvarande divisionen.
Ett sätt är att säga att den även långsiktigt bör tillhöra F 7.
Inriktningen bör då vara att bygga hangarer m.m. för den
på Såtenäs. OBS, i ett sådant alternativ bör man bygga för
en JAS-division, eftersom en sådan kräver något mindre
lokaler än den större Viggen. Överflyttningstidpunkt kan
då väljas fritt bland de första ombeväpningarna av
divisioner till JAS. Det betyder praktiskt att vi inte vid
någon tidpunkt utökar Viggenverksamheten på Såtenäs.

Inom myndigheten F 7 måste frågan om verkstäder
lösas. Kan man snabbt lägga ned verkstaden i Karlsborg och
helt lita till verkstaden i Såtenäs? Eller ska man låta
verkstaden i Såtenäs helt gå in för JAS och Hercules medan
verkstaden i Karlsborg får ta hand om det successivt
minskande Viggenunderhållet i Västergötland? (I princip
bör verkstäder få betalt för utfört arbete, och de totala
kostnaderna för underhållet beror då på flygtidsuttaget.
Ingen verkstad ska få mer betalt än en annan.)

Fördelen med en inordning i F 7 är att man kan göra
successiva åtgärder och att slutmålet är klart. Två
invändningar finns. Den ena är att man inte kan vara helt
säker på att få koncession för utökad verksamhet i
Såtenäs -- men lekmannamässigt förefaller det rimligt att
ska buller öka någonstans bör det helst ske på en liten ort.
Det andra är att man kanske får väl många ägg i samma
korg. Går vi mot så stora flottiljer som fyra divisioner (alltså
bara fyra-fem flottiljer i hela landet) är det OK. I annat fall
kan man säga att det på sikt är tillräckligt med två divisioner
JAS plus hela det tunga transportflyget (Hercules) vid F 7.

Vill man ha handlingsfrihet kan verksamheten vid
Karlsborg likväl läggas under F 7 men med inriktning på att
när Karlsborg lämnas kan division nr 16 (om vi kallar den
så) mycket väl hamna på annat ställe än Såtenäs.

Tidpunkten bestäms då av när man får
miljökoncessioner och när nybyggen för att ta emot
divisionen kan vara färdiga. (Försvarsbeslutets inriktning
var ju att antalet flottiljer skulle minska genom att vi har fler
divisioner per flottilj, men det kräver i så fall investeringar.
På kort sikt ökar det utgifterna, men på sikt blir det
besparingar.)

Även om en division ska hamna på annat ställe gäller
detsamma som i fallet Såtenäs; man bör inte bygga nya
hangarer m.m. för Viggen. Ska det byggas någonstans bör
det vara för JAS. Den flottilj som utökas med en division
bör alltså få en JAS-division, som då ges nya lokaler,
samtidigt som den sista divisionen i Karlsborg dras in.

Frågan är om det går att snabba på avvecklingen i
Karlsborg genom att möjliggöra en ''tillfällig'' basering av
divisionen under de år den fortfarande har Viggen.

En möjlighet skulle kunna vara F 16 i Uppsala, förutsatt
att man då samtidigt förde bort den nuvarande SK 60-
divisionen därifrån.

Det finns rationella skäl till detta, nämligen att
besparingar kan göras om all omfattande SK 60-verksamhet
koncentreras till F 5 Ljungbyhed. Verksamheten vid F 5 har
ju reducerats under senare år, så där finns överkapacitet.
Blir det problem att rymma alla flygplan bör lediga
utrymmen på F 10 i Ängelholm (den s k
''Österrikehangaren'') användas.

En sådan lösning bör förutsätta att myndigheterna F 10
och F 5 slås samman till ''Skånska flygflottiljen'' med en
administration men tills vidare två etablissement,
Ängelholm och Ljungbyhed.

Det finns stor osäkerhet om Uppsala är en lämplig ort
för utökad Viggenverksamhet. Kanske skulle man ändå
kunna ha baseringen där för några år, innan vi i så fall
bygger ut för en ytterligare JAS-division vid annan flottilj.
Ett alternativ kan vara att förlägga divisionsledningen till F
16 men att de då tre Viggendivisionerna där vardera kör
med viss underbemanning, medan andra flottiljer har viss
överbemanning. Det skulle betyda att den dagliga
flygverksamheten i Uppsala kanske motsvarar 2,5 fyllda
divisioner, och därmed ligger man bullermässigt nog
ungefär på samma nivå som idag (med två divisioner plus
SK 60-divisionen). För att hålla ned den totala
bullermängden kan man också (eller alternativt) tillämpa
mer av tillfällig basering på annan plats, som Visby.

Alternativet Uppsala skulle inte betyda att man flyttar
dit den sista divisionen från F 6, alltså AJS 37, för det skulle
ge en blandning av två flygplanstyper vilket fördyrar
underhåll och ledning. Det rimliga i det fallet vore i stället
att dagens spaningsdivision vid F 17 i Ronneby blir kvar där,
och att divisionen Jaktviggen från F 13 Norrköping flyttas
till Uppsala i stället för till Ronneby. Förmodligen vore det
ganska lätt att få jaktpiloter i Norrköping att flytta till
Uppsala.

Men man bör också se om det är någon av dagens
Viggenflottiljer som temporärt kan ta emot den extra
divisionen i mer provisoriska lokaler. Alla Viggenflottiljer
har ju fått nya hangarer. Undersök om det på något ställe är
möjligt att återta i bruk några tidigare hangarer -- idag är de
väl i flertalet fall använda som förråd,
motorfordonsverkstäder eller liknande. (I Ronneby är
lokalerna förmodligen upptagna av den för några år sedan
tillkomna helikopterdivisionen tillhörande marinen.)

Försvarsministern och sedan flygvapenchefen har
framfört att man skulle kunna flytta divisionen till F 10 i
Ängelholm. Där har man ju till nu flugit med tre divisioner,
och hangarer finns -- men kanske väl små för Viggen.

Det finns dock en betydande nackdel med detta förslag,
nämligen att man då blandar Draken och Viggen. Att ha
kvar Drakensystemet under några år till är mycket
rationellt, då driftskostnaderna är små på de flygplan som
modifierats. Men för att få ned kostnaderna bör man så
långt möjligt ta bort Drakenfrågor från materielverket och
låta verkstaden vid F 10 själv hantera alla frågor, bl a genom
att kannibalisera utgående flygplan för att få ned
reservdelskostnaderna.

Men denna specialinriktning på verkstaden blir
svårförenlig med att också lära sig Viggen, bara för några få
års drift. I slutet av den perioden ska verkstaden också skola
om sig till JAS -- alltså kommer man då att ha tre
flygplanssystem.

En ännu starkare invändning mot detta alternativ finns
om man också fullföljer tanken att F 17 i Ronneby byter sin
spaningsdivision mot en jaktdivision från Norrköping. Det
senare var av flera skäl en bra lösning om Karlsborg skulle
ta över ansvaret för spaningen i södra Sverige (i två AJS 37-
divisioner, alltså sammanläggning av de hittillsvarande
separata attack- och spaningssystemen). F 7 i Såtenäs är så
inriktad på JAS-omskolningen att det vore olyckligt att
lägga spaningsansvaret där. I Ronneby finns liksom i
Norrköping god spaningskompetens. Den skulle kunna
överföras till Karlsborg, som ju redan känner
Viggensystemet, men knappast till Ängelholm bara för
några få års Viggenanvändning.

Det senare resonemanget är så pass giltigt att jag
ifrågasätter om man överhuvud bör flytta spaningen från
Ronneby nu när inriktningen är att lämna Karlsborg.

Därmed är jag inne på en tanke som i förstone kan te
sig hädisk, nämligen att nu lägga ned en division Jaktviggen
hellre än att ta ytterligare en division AJS 37. Jaktviggen är
ju våra nyaste och dyraste plan, säger väl den som invänder.
Men det ligger åtskillig logik i en sådan åtgärd. Bakgrunden
är följande:

Vi har 8 divisioner Jaktviggen och bara det antal flygplan
som krävs för dem.

Ifråga om J 35 finns ett mycket stort antal flygplan per
division, beroende på att flygplan för fyra divisioner
modifierats.

Ifråga om AJS 37 Viggen har vi till nu haft 5,5 divisioner
attack och i fred 3 divisioner spaning. I ett sammanslaget
system för attack/spaning finns alltså flygplan för 8,5
divisioner, men genom försvarsbeslutet går organisationen
ner till 7 divisioner. Att nu dra ned till 6 skulle betyda att vi
hade ett överskott på flygplan motsvarande 2,5 divisioner.
De äldsta Viggarna ska visserligen utgå, men det motsvaras
ungefär av de första JAS-leveranserna.

Det här ''överskottet'' på flygplan har en motsvarighet
hos personalen, alltså piloter och teknisk personal utbildad
på systemen. Det gäller också kringutrustning på marken.

''Överskott'' av flygplan är i och för sig positivt.
(Kostnaden för driften hänger väsentligen samman med
antalet flygtimmar, inte med antalet flygplan.) Av
ekonomiska skäl skulle vi aldrig nyanskaffa det högre
antalet flygplan per division, men när vi ändå har ett större
antal är det mest fördelar med det. I fred ligger den stora
fördelen i att ett större antal maskiner gör att
flygtidsproduktionen flyter bättre än när vi till följd av ett
litet antal flygplan per division ofta råkar ut för
flygplansbrist de dagar då några plan mer än kalkylerat
ställs på backen av t ex mindre, tekniska fel.

I krig ligger den stora fördelen med fler flygplan per
division i att uthålligheten ökar. Man kan tåla större
flygplansförluster, t ex då den egna basen anfallits.

Med detta synsätt vore det faktiskt logik i att låta
indragningen av division nr 17 gå ut över Jaktviggen hellre
än över AJS. I sak skulle inte en enda Jaktviggen skrotas
genom ett sådant beslut. Så ''kalendereffekten'' -- hur
många Jaktviggen Sverige kan visa upp i internationella
jämförelser -- påverkas inte. I princip betyder det att de
kvarvarande sju JA 37-divisionerna får ett par extra
flygplan var. Hade man haft det de senaste åren hade det
varit mycket välkommet då man ofta haft svårt att klara
flygtidsproduktionen till följd av för få tillgängliga
maskiner.

(Till saken hör också att vi har förhållandevis få
radarjaktrobotar, så att fördela dem på sju i stället för åtta
divisioner innebär ju också att varje division får något högre
kapacitet.)

En lösning med indragning av en division JA 37 i stället
för AJS 37 har klara ekonomiska och personalmässiga
fördelar i fred. Jaktpiloterna i Norrköping, utom de äldsta,
kan ju erbjudas tjänst vid de resterande sju divisionerna
runt om i landet.

Men ska man ta hela neddragningen inom attack och
spaning skulle det betyda att piloter motsvarande tre
divisioner (en i Norrköping, en i Ronneby och en i
Karlsborg) blir ''över''. Utan omskolning finns bara sex
divisioner att fördela dem på. Alltså ett överskott 3-6 mot 1-
7 om man i stället drar in en division Jaktviggen. Inte minst
ekonomiskt ligger självfallet stora fördelar i att kunna hålla
nere omskolningsbehovet.

Det finns också en mellanvariant, nämligen att nu gå ned
till sju divisioner Jaktviggen men uttala att i slutet av 90-
talet ska F 17 i Ronneby ombeväpna sin andra division från
spaning till jakt. Med en sådan lösning slipper man riskerna
för allvarlig kompetensnedgång i spaningssystemet de
närmaste åren (plus att man skulle ha kvar en basering nära
södra Östersjön).

Lösningen skulle också ge en något ökad handlingsfrihet
efter år 2000. En division mindre av Jaktviggen betyder
totalt ett mindre årligt flygtidsuttag på beståndet av JA 37,
och därmed förskjuts den tidpunkt då de första JA 37 bör
ersättas 1--1,5 år. I stället tar vi ut motsvarande mer tid på
de attack-spaningsviggar som ändå ska ersättas med JAS
fram till ungefär 2002. Det kan ligga fördelar i detta,
eftersom vi annars skrotar många flygplan i förtid. 140 JAS-
plan till den tidpunkten motsvarar (med 18 flygplan per
division) nästan åtta divisioner.

Så man klarar en omsättning av attack-spaning, även i
ett alternativ där man av olika skäl skulle finna det rationellt
att strax efter sekelskiftet göra en paus i anskaffningen (t ex
i väntan på någon typ av vidareutveckling av JAS, eller
något europeiskt alternativ, vilket bl a försvarsministern
fört in i bilden).

Skulle beslutet ändå bli att en AJS-division förläggs till
F 10 för att flyga parallellt med de två Drakendivisionerna
där bör man under alla förhållanden undvika spikade datum
för när en av F 17:s divisioner ska skifta från spaning till
jakt. För en sådan låsning av datum tvingar fram fler
omskolningar och flyttningar än som är behövligt. I Sektor
(flygkommando) syd kommer efter indragning av F 6 att
finnas sju divisioner med krigsflygplan. Hur dessa fördelas
på flygslag och flygplanstyper bör lösas så rationellt som
möjligt. En spaningsförare på F 17 med två-tre års bedömd
ytterligare tjänstgöringstid i stridsflygplan bör få fortsätta
flyga spaningsviggen fram till dess, även om en division
delvis börjar omskola till jakt. Att det i en och samma
division därmed finns förmåga till jakt, attack och spaning
är ju på sitt sätt bara att gå före med det som efter
införandet av JAS kommer att gälla alla. Jag förordar alltså
en successiv förändring i syfte att minimera
omskolningsbehov och ta tillvara arvet i form av personal
och materiel. Det bör överlåtas åt myndigheten att på
ekonomiskt bästa sätt lösa dessa frågor. Om man utåt vill
kalla en division för det ena eller det andra efter ett visst
datum må vara hänt, men den faktiska konverteringen för
en viss division bör ske så ekonomiskt som möjligt.

Vill man spara flygtid i spaningsviggarna -- för att det
systemet ska kunna leva så länge som möjligt för att man
ska kunna skjuta på behovet av investeringar i
spaningskapsel till JAS -- bör spaningspiloter i utbildning
för andra uppdrag kunna få flyga attackviggar, som det ju
kommer att finnas ett överskott av. Divisionerna AJS
kommer ju att kunna ha en blandning av hittillsvarande
attack- och spaningsviggar.

När man drar in en flygdivision och tillhörande
stationskompani minskar personalbehovet. Antalet
flygtimmar går ned, vilket innebär mindre bränsle och
mindre underhåll. Det är den långsiktiga besparingen.
Kortsiktigt tillkommer en ytterligare besparing, nämligen
att åtminstone en del av den personal som ''blir över'' kan
föras till andra enheter och därmed minska behovet av
nyrekrytering. Förare av stridsflygplan kostar ju mer än 10
miljoner per individ i utbildning och flygtid. De 3,5
divisioner som dragits in genom beslut under senare år,
inklusive den nu aktuella, innebär rimligen att
nyrekryteringen de närmaste åren kan minskas med kanske
30 förare. I viss mening får man en ''puckel'' som gör att
omsättningsbehovet ökar något in på nästa sekel, men detta
är under alla förhållanden en mindre påfrestning än de
mycket stora och kostsamma effekterna av 80-talets stora
föraravgångar till civil luftfart.

Värnpliktsresor

I propositionen i höstas föreslogs att värnpliktiga får en
fri hemresa varannan vecka i stället för varje. Det här har
bara betydelse för fjärrekryterade värnpliktiga. Den som
bor nära regementet eller flottiljen åker naturligtvis hem
även om inte resan betalas av staten.

Jag ser det som olyckligt om stora mängder värnpliktiga
från Mälardalen går sysslolösa lördagar-söndagar i Boden
eller Fårösund. För individen kan nog den tiden kännas
bortkastad. Bättre i så fall att ha dem i utbildning.
Lösningen bör ligga i 10-4-systemet. Alltså utbildning under
längre tid än en vecka och sedan längre ledighet. För den
värnpliktige ger det också fördelen att kunna vara på
hemorten en del vardagar. Ska de söka jobb, ordna bostad
eller annat behöver de ha vardagar, för lördagar och
söndagar är ju Sverige stängt.

Systemet 10-4 skulle drastiskt minska resekostnaderna:
dels alltså en halvering av antalet hemresor jämfört med
tidigare, dels den besparing som ligger i att det bedöms
möjligt att få betydande rabatter om försvaret kan utnyttja
konkurrensen mellan olika trafikmedel. Enligt uppgift
skulle man kunna pressa kostnaderna kanske 40 procent vid
resor i veckorna jämfört med att som nu lägga resorna
fredag eftermiddag och söndag kväll. Det är ju då
resesystemen är som mest ansträngda. Reseföretagen har
inte fler flygplan och tåg än som behövs i toppbelastningen,
och just i den är de självfallet inte särskilt motiverade att ge
låga priser.

Problemet är yrkesbefälen som sägs vara anställda med
föreställningen att i allmänhet bara behöva arbeta vardagar.
Officerarna vid de fjärrekryterade förbanden skulle kanske
behöva tjänstgöra var fjärde-femte helg, bortsett från vart
åttonde år då de har hand om utbildning av sitt ''eget''
kompani och då bör vara med det i princip varje dag. (Vi
har ju åttaårig förbandsomsättning, vilket betyder att
utbildningsbefälet de övriga sju åren finns vid enheter som
de inte är krigsplacerade i.) Det värnpliktiga befälet har
numera ''förstegsutbildning'', och under helgerna borde
dessa kunna svara för merparten av utbildningen. Det är
också starkt önskvärt att reservofficerare deltar i
grundutbildningen av de förband de ska ha befäl över i krig.

Allmänt kan sägas att besparingsmöjligheterna ifråga
om värnpliktsresor sannolikt är betydligt mindre än ifråga
om de anställdas resor. Med traktamenten och annat kostar
de per år 1,5 miljarder att jämföra med en knapp fjärdedel
för värnpliktsresorna.

Brigaderna

Den stora olyckan för försvaret har legat i att antalet
brigader hållits uppe på bekostnad av kvaliteten. Nästan
alla pengar har gått till ökade driftskostnader. I takt med
produktivitetsminskningen i verksamheten har driften tagit
allt mer, på bekostnad av materielen. 1972 beslöt riksdagen
att avveckla 10 brigader, men myndigheterna struntade i
beslutet. Ett led i detta var att söka dölja brister i utrustning
och annat.

Fram till 1987 års beslut hade Sverige 29 brigader. Åtta
äldre togs bort åren efter, och sedan följde indragning av tre
och nu senast två ytterligare brigader.

Men också l6 brigader är en större organisation än som
långsiktigt kan förnyas -- såvida inte försvarsanslagen ökas
kraftigt kring sekelskiftet. Att försvarsbeslutet innehöll 16
brigader var knappast en följd av operativa bedömningar
utan angavs vara avhängigt av ''smärtgränsen'' i den
moderata riksdagsgruppen. För andra innebar 1992 års
beslut en minskning från 18 till l6 brigader, men för
moderaterna innebar beslutet en neddragning med fem
brigader (eftersom partiet ju dessförinnan -- under
betonande av att numerären var viktigare än materiell
förnyelse -- vägrat gå under 21).

Det är uppenbart att symboler och känslor spelat stor
roll och att frågor om ekonomi, materiel och rationalitet
kommit i bakgrunden. Den militära organisationen är som
vi genom åren plågsamt fått uppleva knappast kapabel att
lämna förslag i en internt så känslomässig fråga. Men den
politiska nivån borde kunna hantera den.
Försvarsministerns budskap om ''smalare och vassare''
försvar går ju inte intellektuellt ihop med en blockering vid
ett visst brigadantal.

Efter uppgörelsen om den ekonomiska politiken står
fem av riksdagens partier bakom samma ekonomiska ram
för försvaret (i verkligheten sex partier eftersom Ny
demokrati inte föreslagit någon annan ekonomisk ram). Då
är det självklart att förnyelsemöjligheten i försvaret är
avhängig av numerären. Ju större organisation, desto
omodernare blir den. Den som slår vakt om större
organisation än de andra säger därmed i praktiken nej till
den modernisering och kvalitetshöjning som låg i årets
försvarsbeslut.

Vore brigadernas antal och kvalitet det viktiga borde det
gå ganska lätt att komma överens. Tyvärr har dock ofta
tänkandet styrts mer av fredsorganisationen än av
brigaderna. Men i och med att Moderaterna 1989 förordade
fler brigader än regementen (21 respektive 18) borde det
finnas möjlighet även för det partiet att kunna diskutera
frågan mer avspänt än tidigare.

Man kan ha fler brigader än regementen, och man borde
kunna diskutera hur man rationellt ska använda befintlig
personal och befintlig materiel.

Mot den bakgrunden finns det inget behov av att snabbt
minska antalet brigader från 16 till 13, 12 eller vad det kan
vara.

Vad vi med bestämdhet kan säga är att en långsiktig
omsättning av 16 brigader inte är förenlig med nu aktuell
ekonomi utan att kvaliteten blir kraftigt lidande.

Infanteri- och Norrlandsbrigaderna var materiellt
mycket nergångna inför 1972 års försvarsbeslut. Då fattades
beslutet att bara förnya en del av dem. Dessa tillfördes
därefter under l5 år nytt artilleri, nytt luftvärn,
terrängfordon, infanterikanonvagnar, samband och en del
annan utrustning.

I och för sig kan dessa brigader fungera 90-talet ut med
den redan anskaffade utrustningen. Vissa av brigaderna bör
under den tiden kunna förbättras, främst ifråga om
mörkerutrustning och personligt skydd. En del kan få
stridsfordon. Från Folkpartiet har vi under flera år sagt att
inriktningen bör vara att under 90-talet modernisera
ungefär tio brigader.

De som inte moderniseras kan i och för sig stå kvar till
omkring år 2000. Men därefter uppstår stora
omsättningsbehov, i första hand när terrängbilarna är så
slitna att underhållskostnaderna blir alltför höga. Det
sannolika är att man då -- om inte försvarsanslagen höjs --
måste reducera antalet brigader till omkring tolv.

Vill man skynda på förnyelse bör brigadantalet minskas
i närtid. Upplever man krigsrisken som mycket liten finns
skäl -- med ungefär samma motivering som 1972 -- att göra
neddragningar i närtid för att föra över mer pengar till
långsiktig förnyelse.

Men det finns en möjlighet, om man vill ha
handlingsfrihet, att behålla alla eller nästan alla de l6
brigaderna 90-talet ut. Detta är såvitt jag förstår möjligt
bara under förutsättning att man tar tillvara redan utbildade
värnpliktiga. Nuvarande misshushållning med värnpliktiga
är helt orimlig.

Fram till 1987 var alltså inriktningen 29 brigader. I steg
har beslut därefter fattats om att gå ned till l6. Men från
beslut till reell neddragning tar det ett par tre år. Det här
betyder att vi bland värnpliktiga i åldrarna 20--26 har
utbildade enheter som motsvarar 21--29 brigader. 1991
utbildades värnpliktiga motsvarande 21 brigader. Med 8 års
omsättning av brigader kan dessa värnpliktiga vara
användbara till 1999.

Det är statsfinansiellt helt oförsvarligt att de närmaste
åren fortsätta att varje år utbilda värnpliktiga motsvarande
l6 brigader i åttaårsrytm när vi har tusentals redan
brigadutbildade som inte utnyttjas.

Då beslut fattades om neddragning av I 3, I 12 och I 17
drogs inte brigaderna in, utan riksdagen höll öppet för att
de skulle kunna behållas och övertas av andra förband. När
riksdagen sedan beslöt att dra in dessa brigader blev i
princip deras värnpliktiga ''över''. Det är därmed möjligt att
krigsplacera dem, helst bataljonsvis, i andra brigader. På
motsvarande sätt kan ske med de värnpliktiga som blir
''över'' när brigaderna i Gävle och Kristianstad dras in.

Om brigaden i Värmland nästa år ska omsätta en
bataljon som utbildats åtta år tidigare kunde den få överta
de värnpliktiga från någon av de bataljoner som utbildats i
Örebro under senare år. Överföringen bör ske i samband
med en repövning, eftersom förändringen ju innebär att
man kombinerar Värmlandsbrigadens aktiva befäl med
Närkebrigadens värnpliktiga befäl. Ifråga om reservare sker
en förstärkning då man i princip har dubbel uppsättning att
ta av.

Med en sådan lösning skulle man kunna göra en rationell
lösning som borde tillgodose både dem som önskar minska
fredsorganisationen för att få loss pengar till modernisering
och dem som vill ha kvar l6 brigader i krigsorganisationen.
Bara de som är mer intresserade av fredsorganisation än
krigsorganisation skulle sätta sig på tvären. Men vi har ju
under senare år hört både statsministern och
försvarsministern förklara att man inte försvarar landet med
kaserner.

Frågan hur många brigader man långsiktigt ska ha bör
då beslutas t ex 1997. Fram till dess bör årligen utbildas
värnpliktiga till förslagsvis tolv brigader. Övriga brigader
har mer än nog värnpliktiga genom att nyttja redan
utbildade.

Skulle beslutet 1997 bli 13, l4, l5 eller l6 brigader blir det
fråga om att något eller några brigadregementen också får
grundutbildningsansvaret för två brigader, en ordning som
vi ju känner väl från tidigare organisation. Tror man detta
blir för mycket för ett regemente kan man välja lösningen
att t ex I 1 i Kungsängen och I 4 i Linköping tillsammans
utbildar tre brigader.

Det hade varit bra om neddragningen av brigader skett
tidigare och mer rationellt, alltså så att grundutbildningen
avbryts flera år innan brigaden utgår ur organisationen. Vi
har exempel på kustartilleriet där vissa krigsförband utgått
men där grundutbildningen till dessa upphört flera år innan.

I det gamla systemet där grundutbildningen inte styrdes
av krigsorganisationen utan av hur många som föddes 20 år
tidigare fanns inget utrymme för rationalitet. Men i och med
att riksdagen nu slagit fast att krigsorganisationens
personalbehov ska styra är det något orimligt att utbilda en
20-årig för en brigad som ska utgå året efter.

Det är i grunden ett statsfinansiellt och mänskligt slöseri
att som nu sker utbilda tusentals värnpliktiga till uppgifter
som vi skulle kunna lösa med redan utbildade. I ett läge då
staten måste spara kan detta inte försvaras. Om
krigsorganisationen -- som alla säger -- fick styra skulle
sådana här galenskaper aldrig uppstå.

I budgetpropositionen anges att man delvis bör gå på
denna linje, som jag pläderat för redan tidigare. Regeringen
anger att man kan minska antalet grundutbildningsplatser
med 1.000 värnpliktiga två kommande budgetår genom att
nyttja redan utbildade värnpliktiga. Detta sägs dock leda till
en ''ökning av medelåldern i vissa förband''. På kort sikt
skulle man i och för sig kunna få motsatt effekt, genom att
låta unga värnpliktiga i utgående förband ersätta äldre i
andra förband. I verkligheten finns många tusen inte
krigsplacerade värnpliktiga, utbildade de senaste åren. Den
största effekten ernås om man kan ta en hel bataljon och
föra över. Om t ex brigaden som normalt utbildas vid P 7 i
Revingehed ska sätta upp en bataljon med stridsvagn 104 så
är det mest rationella att överföra värnpliktiga från en av de
utgående bataljonerna ur P 6-brigaden. De tusen som
nämns i propositionen för vardera 1995/96 och 1996/97
synes mig vara ett alldeles för litet antal. Och varför dröja
så länge, varför inte börja redan 1993/94? I ett läge då även
angelägna utgifter bantas synes det ekonomiskt oförsvarligt
att nyutbilda värnpliktiga till funktioner där de redan
utbildade överstiger krigsorganisationens behov.

I budgetpropositionen anges att regeringen bemyndigat
arméchefen att genomföra grundutbildning i mobiliserings-
och förplägnadstjänst med den av honom föreslagna
inriktningen men att han ''vad avser takten för
genomförandet'' ska beakta vad pliktutredningen sagt. Men
pliktutredningen hade inte bara synpunkter på
uppsättningstiden utan även på hur man skulle rekrytera
personal till denna tjänst.

Utredningen bejakade att man förlänger
grundutbildningen för de värnpliktiga i fältförbandens
förplägnadsenheter. Avsikten med förlängningen är
självfallet att kunna avskeda civil personal, för utgick man
bara från krigsförbandens behov vore det märkligt att
förlänga just förplägnadsenheternas utbildningstid, som blir
9 månader mot skyttesoldaternas 7,5 -- särskilt som ÖB
sedan länge sagt att den senare tiden inte räcker för
krigsuppgiften.

Däremot var utredningen mycket negativ till tanken på
att man inom territorialförsvaret skulle sätta upp särskilda
förplägnadsförband med grundrekryterade värnpliktiga,
utbildade nio månader. Enligt förslaget skulle dessa förband
sättas upp på tio år. Om man därefter inte avbryter
utbildningen -- och återanställer civila -- skulle de
värnpliktiga som först utbildats tas ur organisationen.
Territorialförsvaret skulle därmed i princip ha två slags
personal: för strid värnpliktiga i åldrarna 32--47 år och för
matlagning värnpliktiga i åldrarna 20--30 år, dessutom
längre utbildade än de som har stridsuppgift.

Budskapet till omvärlden vore därmed: Svenska
territorialförsvaret är uppbyggt enligt principen att dess
fysiskt och psykiskt mest krävande uppgift är matlagning,
som därför tilldelas de yngsta och mest välutbildade
värnpliktiga. Att värma korv -- särskilt om det sker
inomhus -- är svårare än att utföra strid. De operativa
bedömningarna bakom denna försvarsprincip kan ses som
det kanske märkligaste svenska bidraget till modern militär
doktrinutveckling.

Pliktutredningen visade att det finns andra vägar att
tillgodose det angivna behovet av förplägnadspersonal i
territorialförsvaret. Civila i försvarets förplägnadstjänst bör
ingå också i krigsorganisationen. Frivilliga kan användas
även framöver -- det här är ju en av de klassiska uppgifterna
för åtminstone en av frivilligorganisationerna. De
värnpliktiga med stridsutbildning i botten som sedan i sitt
yrkesliv finns inom restauranger och liknande borde efter
tiden i fältförband kunna överföras till territorialförbandens
förplägnadsenheter. Marinen utbildar sedan länge kockar
som sedan bara tas i anspråk få år i den försvarsgrenens
förplägnadstjänst. Dessa andra vägar skulle alltså användas
innan man behövde ta i anspråk direktrekryterade
värnpliktiga. Detta gäller inte bara under uppsättningstiden
utan även i ett fortfarighetstillstånd.

Dessa vägar som pliktutredningen pekade på skulle i och
för sig möjliggöra ett snabbare uppsättande av
förplägnadsförband än i arméchefens förslag. Om man likväl
senarelade den fulla uppsättningen ett par tre år (i
förhållande till de tio som angivits) skulle behovet av
grundutbildade för förplägnadstjänsten nedgå ytterligare.
Därmed skulle man slippa det orimliga läget att
förplägnadsvärnpliktiga bara användes några få år i
krigsorganisationen.

Utbildningstider för vapenfria

Pliktutredningen kommer med förslag om att
utbildningsbehovet och inget annat ska styra
utbildningstiden. Men fram till dess utredningens förslag
remissbehandlats och lett till riksdagsbeslut kan en tid gå.
En fråga är så pass brådskande att riksdagen bör fatta beslut
redan innan. Det gäller utbildningstiden för vapenfria
tjänstepliktiga, som hittills inte bestämts av
krigsplaceringens utbildningsbehov utan av tanken att den
vapenfrie måste ha längre utbildningstid än flertalet
värnpliktiga.

Att denna senare princip leder fel har stått klart länge.
Men nu riskerar skadeverkningarna bli ännu större. I
förslagen till åtgärder för att parera neddragningen av
anslagen inom den civila delen av totalförsvaret har nämnts
en minskning av antalet vapenfria som utbildas nästa
budgetår.

Det betyder att ytterligare vapenfria får vänta med
utbildning, vilket för den enskilde innebär betydande
nackdelar. Det är en entydig erfarenhet sedan länge att ju
senare en värnpliktig eller vapenfri får påbörja sin
utbildning desto större blir de ekonomiska och sociala
påfrestningarna.

Men också för totalförsvaret blir en minskning av antalet
vapenfria en nackdel, eftersom det betyder att färre kan
krigsplaceras. Om man i stället minskade utbildningstiden
till vad som erfordras för uppgiften skulle staten kunna få
sin besparing utan att antalet krigsplacerade drogs ned. Om
ett par år är det säkert så här, men varför dröja med en
reform som säkert alla tycker vara i sak riktig.

Föryngra officerskåren

I den förra motionen skrev jag om behovet att kraftigt
minska medelåldern i officerskåren genom att söka få en
stor del av officerarna att lämna aktiv tjänst i 35-årsåldern.
Det skulle ge flexibilitet och möjlighet till uppväxling om
hotbilden blir värre. För kompanichefer, flygförare och
andra funktioner som kräver lång utbildning är det som kan
åstadkommas på kort sikt att redan utbildade fräschas upp.
Att öka tillgången genom att utbilda fler tar flera år.

I andra sammanhang har jag med erfarenheter från
Gävle givit exempel på hur man skulle kunna stimulera till
övergång till annan verksamhet. Försvaret bör utnyttja
möjligheten att deltidsanställa en del avgångna. T ex så att
en officer i civil tjänst har uppdraget att under en-två
månader per år planera och leda verksamheten för ett
förband inom territorialförsvaret.

Försvarets byggnader

Byggandet i försvaret har i många år varit
överdimensionerat. Det finns flera orsaker.
Fortifikationsförvaltningen har varit för ''stark'' både
gentemot de centrala staberna och de lokala förbanden. Det
har gjort att utrymmen blivit större än behövligt och för
påkostade. Genom att kapitalkostnader inte räknats har
man haft fel ekonomiska signaler. Till detta kommer det
generella att alla chefer ägnar orimligt stor del av intresset
just åt lokaler, särskilt när han ser chansen att bygga något
han kan se som ett monument över sig själv. Svaga chefer
tycker det är roligare att ägna sig åt hus och lokaler än åt
verksamhetsanalys eller personalutveckling. I syfte att
minska kostnader för försvarets mark och lokaler bör
mellersta värnpliktskontoret förläggas till befintliga lokaler
vid S 1 i Enköping och försvaret snarast lämna slott och
annat i Näsby Park.

Köp begagnat

Regeringen har fattat beslut om att medge inköp av ett
antal tidigare östtyska bandgående pansrade
trupptransportfordon. Det sker till en mycket låg kostnad,
då alternativet för säljaren sannolikt var skrotning. Även
om ett visst fordon nytillverkat skulle kosta 10 miljoner är
det för säljaren en god affär varje gång han kan få mer än
metallvärdet minus skrotningskostnaden.

Köparen bör naturligtvis väga in alla relevanta faktorer,
som livslängdskostnader och modifieringsbehov.

I princip bör Sverige de närmaste åren granska om det
finns fler objekt som kan köpas in från stater som minskar
sina försvarsmakter. Man behöver inte köpa det äldsta av
utgående materiel från aktuella länder. Antag att ett land
utrangerar materiel som är 16--20 år gammal. Vi kan då ge
ett bud på materiel som är t ex 7 år gammal. Når man ett
pris som båda accepterar betyder det för säljarlandet att det
måste behålla några fler enheter som är 16 år gamla. Ju
yngre begagnad materiel vi vill ha, desto mer kostar den,
men sannolikt betydligt mindre än om vi köpte från fabrik.

Det är i internationella nedrustningstider man kan göra
bra affärer genom att köpa begagnat. (Av samma skäl som
hos oss är det i t ex västeuropeiska länder inrikespolitiskt
svårt att sälja försvarsmateriel till länder med
förtryckarregimer -- desto gladare blir de om de kan finna
en demokratisk stat som köpare. De närmaste åren kan vi
därför göra kompletteringsköp till långt lägre priser än som
gällt på länge.

Förra gången det begav sig var vid andra världskrigets
slut, då vi kunde köpa befintlig amerikansk och senare
engelsk materiel till mycket låg kostnad. Jaktflygplanen
Mustang, Spitfire och Mosquito, skolflygplanet SK 16
liksom terrängbilar, radarstationer och flygbasmateriel är
exempel på sådant vi då köpte begagnat.

Livslängderna på försvarsmateriel ökar, men det
förutsätter modifieringar, t ex så att man efter vissa år byter
elektronik i dyra vapenbärare. Man kan alltså tänka sig fall
där vi köper begagnat men där svensk industri några år
senare får stå för modifieringar och moderniseringar.
Främst underhålls- och elektronikindustrin har här
betydelse. Dessa frågor har inte närmare berörts av
försvarsutredningarna eftersom dagens starka
internationella nedrustningstrend med åtföljande utbud av
begagnad materiel då inte var känd.

Köper man en fem år gammal stridsvagn eller helikopter
kan sägas att det är sämre än att köpa nytt. Men om de
inköpta enheterna ersatte en stridsvagn vi köpt 1954 eller en
helikopter vi köpt 1963 är det ändå en väsentlig föryngring
för vårt försvar.

Problemet är den mycket gamla materielen, som drar
stora underhållskostnader. Detta är ett tilltagande problem
i Sveriges försvar. Våra pansarbandvagnar och terrängbilar
börjar nu närma sig sådana kilometertal och levnadsår att
underhållskostnaderna stiger snabbt.

Arméns medeltunga transporthelikopter (HKP 3)
uppges numera kosta över 12.000 kronor per flygtimme,
varav merparten är underhållskostnader. Maskinerna är
omkring 30 år och starkt slitna.

Den amerikanska Bell-helikopter det gäller är sedan
länge den särklassigt vanligaste i västliga länder. Men i syfte
att få en inhemsk samordning av motorunderhållet valde
Sverige en udda motortyp, vilket nu kraftigt minskar
möjligheten att få reservdelar. Också den samordningen har
gått förlorad då motorn var otillräcklig för de stora
ubåtsjakthelikoptrarna, vars motorer därför -- till hög
kostnad -- byttes för några år sedan.

Förmodligen vore det en god affär att söka köpa ett antal
måttligt begagnade helikoptrar för att byta ut de HKP 3 som
nu drar helt orimliga underhållskostnader.

I budgetpropositionen redovisas att offerter nyligen
begärts för inköp av omkring sex ambulanshelikoptrar. Det
är en del i en av det moderna Sveriges mest utdragna
utrednings- och förhandlingsfrågor.

Skär ned skyddsrumsbyggandet

Fempartiuppgörelsen innebär att utgifterna till den civila
delen av totalförsvaret minskas med 100 miljoner per år.
Statsfinansiellt är detta bra. Men det är också bra i sak, för
det kan bidra till att vi äntligen kan genomföra den
nyordning som riksdagen länge begärt ifråga om
skyddsrumsbyggandet men som saboteras av
myndigheterna.

Länsstyrelser, civilbefälhavare och de centrala
myndigheterna, förr civilförsvarsstyrelsen och numera
räddningsverket, har intensivt saboterat alla försök till
rationalitet på detta område.

Räddningsverkets ledning är ett av dessa många
exempel på statliga myndigheter som har som ledstjärna att
söka maximera statsutgifter. Skyddsrumsbyggandet är för
dem ett sätt att få pengar, inte att skydda människor. För
vore det senare det viktiga skulle man självfallet säga ja till
åtgärder som snabbt skulle kunna öka skyddet för de mest
utsatta.

Inför 1987 gjorde räddningsverket ett fräckt försök inför
försvarskommittén att föra fram att riskområden vore
detsamma som de gamla skyddsorterna. Det betydde att
verket sade nej till att man skulle se vilka tänkbara mål som
kunde finnas i respektive kommun. I det gamla systemet
hade inga riskanalyser gjorts. Då ansågs att skydd skulle
byggas i hus över två våningar om orten hade över ett visst
invånarantal.

I en värld där nya bombflygplan kostar mellan två och
fem miljarder styck är det en orimlig tanke att en angripare
skulle sätta in massanfall mot bostadsområden i Åmål eller
precisionsbomba stadshuset i Sandviken. Gulfkriget visade
att FN-sidan trots mycket stora luftstridskrafter behövde tid
att slå ut de angelägnaste målen. Man hade ingen
överkapacitet att användas på mer slumpmässiga anfall på
icke krigsavgörande mål.

Jag var ledamot i 1988 års befolkningsskyddskommitté.
Det var en deprimerande upplevelse att se hur regionala
och centrala myndigheter vägrade att diskutera människors
skydd. I stället var deras enda önskan att få göra av med
pengar.

I kommittén diskuterade vi vilka mål som vore sannolika,
vilka riskavstånd man bör räkna med. Sen kom en bisarr
diskussion om att man inte skulle utgå från avståndet från
det sannolika målet utan i stället från socialtjänstens
hemsamaritsdistriktsindelning. Bara superbyråkrater kan
komma på något sådant. Syftet var uppenbart; genom att
ta med varje hemsamaritsdistrikt som kunde tangeras av ett
riskområde skulle man kunna få med så pass stora delar av
tätortsbebyggelsen att det skulle kunna motivera massor av
miljoner i anslag.

Kommittén tillsattes för att framtvinga en prioritering.
Men myndigheterna -- som så länge utredningen höll på
gjorde allt för att förhindra att den gjorde prioriteringar --
har efteråt valt att bluffa och framställa det som att
utredningens förslag innebär att man ska bygga lika
urskillningslöst som hittills.

Det där med mål och riskavstånd från dem har man
enkelt sökt komma ifrån genom att kalla alltihop för
markstridsområde. Inför kommittén fördes det fram som att
hela Östergötlands län och hela Stockholms län skulle
betraktas som riskområde.

I den svenska myndighetsstrukturen där riksdagsbeslut
inte respekteras och där utgiftsmaximering är enda intresse
händer sånt här. I räddningsverkets programplan 1993/98
får detta groteska uttryck. Man hänvisar till
befolkningsskyddskommittén och hävdar att det i områden
med ''högsta prioritet'' finns en brist på 2,2 miljoner
skyddsrumsplatser i ''luftanfallsmål och infallsportar i
risknivå 1''.

Detta är nonsens. I tidigare planer, där lokala
myndigheter tävlat om att ange så många mål som möjligt,
fanns det i en ort som Västerås över 20 mål. I
försvarskommittén inför 1987 års försvarsbeslut granskade
vi några sådana fall och kom fram till att i kommuner av den
storleken fanns oftast bara ett eller två i strategisk mening
sannolika bombmål. Ledningen för ÖCB höll med oss, men
för husfridens skull ville man inte stöta sig med
räddningsverket.

I Stockholm finns i innerstaden några få sannolika mål,
däribland en tyvärr ur befolkningsskyddssynpunkt mycket
illa placerad teleanläggning.

Har man ett objekt som betraktas som starkt sannolikt
bombmål är det angeläget att de som arbetar där får skydd
av sin arbetsplats -- särskilt om verksamheten är så viktig
att den inte kan avbrytas ens när det finns indikationer på
tänkbart bombanfall. Men finns ett bostadshus direkt intill
bör lösningen vara att det huset utryms. Skyddsrum är en
betydligt sämre lösning, eftersom det ju bara är till nytta när
man fått sådan förvarning att de boende hunnit ned i det.
Risken är alltså större i ett hus med skyddsrum nära
bombmålet än i ett normalt hus utan skyddsrum.

Här har den politiska nivån i nära tio år sökt få till stånd
en prioritering. Men när räddningsverket totalt vägrar och
kör med en sådan uppenbar bluff som att de allra mest
utsatta målen skulle vara till trängsel fyllda av över 2
miljoner skyddsrumslösa människor är det uppenbart att
det inte är en framkomlig väg att söka få myndigheter att
acceptera tanken på prioritering. Myndigheterna vill
fortsätta att bygga som hittills.

Därför vore det en utomordentlig välgärning att skära
ned i skyddsrumsanslagen så att man den vägen tvingar
fram det som inte går att åstadkomma genom mål- och
riskanalyser.

Troligen är 100 miljoners nedskärning för liten för att
tvinga myndigheterna att godta riksdagens krav på att
riskanalyser ska styra skyddsrumsbyggandet.
Skyddsrumsbyggandet har i årtionden varit orimligt
överdimensionerat, medan andra delar -- som
telekommunikationer, elförsörjning och ledningssystem --
varit alltför sårbara.

Hela besparingen på 100 miljoner bör därför tas på det
sedan länge alltför uppblåsta skyddsrumsanslaget. Det vore
olyckligt att skära på andra områden, t ex ''ledning och
samordning'' som nämns i propositionen. Jag vet av
erfarenhet att ÖCB är för svagt. Systemet bygger på att
rationalitet och förnuft skulle styra inriktning. Men i
myndighetsvärlden där revir och särintressen är helt
dominerande och sakfrågorna alltid kommer i andra hand
är det i det här fallet inte människors skyddsbehov utan
undfallenhet för räddningsverket som styr. Och tyvärr
verkar det vara detsamma inom departementet. I
fackdepartement blir det mycket lätt myndighetshänsyn
som avgör.

Det svenska skyddsrumsbyggandet har blivit ett
självändamål som för länge sedan släppt varje kontakt med
analys och verklighet.

Räddningsverket är en revirtänkande myndighet, vilket
visade sig i dess motstånd mot att överstyrelsen för civil
beredskap inrättades. Men den känner också av
revirtänkande från andra myndigheter. Jag var ledamot i
utredningen om stora olyckor, och där var vi inne på tanken
att ge räddningsverket en samordnande roll. Men denna
tanke bekämpades av utredningens experter från
strålskyddsinstitutet och kärnkraftsinspektionen som inte
för sitt liv kunde tänka sig att i något avseende vara
underställda räddningsverket. De framhöll att
räddningsverket inte är ett ''operativt'' organ.

För att slippa bråk föreslog utredningen att rådet för
räddningstjänst (som absolut inte är ett ''operativt'' organ)
skulle få samordningsrollen. Tack och lov sade regeringen
nej till dessa dumheter och beslöt att räddningsverket skulle
ges samordningsansvaret.

Nu framgår av budgetpropositionen att räddningsverket
är emot civilbefälhavarinstitutionen. Verket säger att
civilbefälhavarna inte har några direkta ledningsuppgifter
inom området befolkningsskydd och räddningstjänst. Jo, i
varje fall mer än räddningsverket som är en rådgivande
myndighet. I krig ligger ansvaret centralt på regeringen, på
högre regional nivå på civilbefälhavarna, på lägre regional
nivå på länsstyrelserna och lokalt på kommunerna. Att
kommunerna skulle få huvudansvaret för det praktiska
arbetet är något som riksdagen bestämt, men dessa tankar
har frenetiskt motarbetats av länsstyrelserna och
civilbefälhavarna liksom av räddningsverkets föregångare
civilförsvarsstyrelsen som alla förordade en helstatlig
organisation.

Om det blir stridshandlingar i en del av landet är det
alltså fullt möjligt för civilbefälhavaren att fatta beslut inom
området befolkningsskydd och räddningstjänst. Han kan
ange att befolkningen i de värst drabbade områdena bör
omflyttas, och då inte nödvändigtvis till den region som
utpekats i planeringen. Han kan fatta beslut om att
räddningstjänstresurser flyttas över länsgränser.

Räddningsverkets uttalanden kring civilbefälhavarna är
en levande illustration till hur futtigheten och
revirtänkandet består som främsta kännemärke hos svenska
beredskapsmyndigheter. Det är trist men inte på minsta sätt
förvånande.

Vad gäller civilbefälhavarna har jag ända sedan mitt
arbete i 1974 års ledningsutredning ansett att det är fel att
ha landshövdingar som CB. Det är olyckligt att i krig ta bort
landshövdingarna från vissa län. Civilbefälhavaren blir
också anonym om personen ifråga mest är känd i en annan
egenskap. Det är också svårt för honom att tilltros
objektivitet när han ska göra avvägningar mellan eget och
andras län. Dessutom anser jag att civilbefälhavaruppgiften
är mer krävande än att utföras på deltid. Det har också
illustrerats vid besök jag varit med om när frågor, även om
grundläggande förhållanden, besvarats av kanslichefen i
stället för av civilbefälhavaren.

Det motiv som angivits för att det bör vara
landshövdingar är också revirtänkande. Till oss i
ledningsutredningen sades att landshövdingarna aldrig
godtagit tanken på civilbefälhavare, alltså ett organ mellan
dem och regeringen. Men om CB-posten besattes med
landshövdingar kunde de till nöds se honom eller henne
som en jämlike, vilket man inte skulle göra med
heltidsanställd CB.

Jag har tidigare motionerat om att man bör ha heltids-
CB, åtminstone i större civilområden. Jag reserverade mig
i utredningen för en övergång till färre områden, bl a genom
sammanläggning av syd och väst vilket nu sker.

Svaret på motionskravet har hela tiden varit att det
ingenstans står att civilbefälhavarna måste utses bland
landshövdingar. Regeringen kan välja vem den vill. I mina
tidigare förslag har jag angivit att man med fördel kunde
välja tidigare landshövdingar, eftersom kunskap om
länsnivån är viktig. I och med att vi nu bara får tre
civilområden bör regeringen ha större anledning än tidigare
att utse heltidsanställda civilbefälhavare.

Hotade troféer

Till sist en iakttagelse. Armémuseum har i sin ägo en av
Europas största samlingar av äldre fanor och standar,
erövrade vid svenska kungars härjartåg runtom i Europa.
Dessa textilier lär enligt uppgift vara på väg att successivt
förmultna till följd av otillräcklig vård. I princip är det
detsamma som gäller i många svenska museer där
kulturarvet rostar eller ruttnar sönder. Något metodiskt
gallringsarbete sker inte i normala museer, i stället får
luftföroreningarna stå för förstöringen av historiska
lämningar. Det lär vara någon slags fånig princip att ett
museum inte lämnar det man en gång fått, hellre får det
förstöras. Om inte armémuseum kan ta hand om de gamla
textilierna vore det för det europeiska kulturarvets del
bättre om de återlämnades till ursprungsregionerna.
Försvars- eller kulturutskottet borde titta på detta.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om önskemålet att neddragningen
till 16 divisioner krigsflygplan i flygvapnet görs i former som
minimerar omskolningsbehovet och tillvaratar befintlig
materiel på ett ekonomiskt sätt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att i syfte att kunna
använda så mycket som möjligt av försvarsmedlen till
materiell förnyelse dels inte utbilda fler värnpliktiga än som
behövs, dels nyttiggöra personal utbildad för nyligen eller
snart utgående brigader i andra fältförband,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet att snarast möjligt införa
ett system där utbildningstiden för vapenfria styrs av
utbildningsmålet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om angelägenheten av att mest
ekonomiska lösning väljs för lokalisering av Mellersta
värnpliktskontoret,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om belysning av möjligheten att
utöka eller modernisera försvarets materielinnehåll genom
import av utländsk överskottsmateriel,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om önskemålet att äntligen få
genomslag för den av riksdagen uttalade tanken om en mer
medveten prioritering inom skyddsrumsbyggandet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om önskvärdheten av att i de nya
större civilområdena få heltidsanställda civilbefälhavare,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det otillfredsställande i att stora
delar av Armémuseets samlingar av erövrade textilier inte i
dag vårdas på ett tillfredsställande sätt.

Stockholm den 11 januari 1993

Hans Lindblad (fp)