Förtidspensionering efter arbete i mer än ett nordiskt land

Motion 2004/05:Sf229 av Håkan Larsson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsammans med övriga nordiska regeringar utarbeta en modell för hur personer som arbetat i flera nordiska länder och som drabbas av permanent arbetsoförmåga på grund av skada eller sjukdom, skall kunna undvika risken av fattigdom och utslagning till följd av att regelverket rörande förtidspensionering inte är samordnat eller hamoniserat länderna emellan.

Motivering

Idag är det problem om man vid arbetsskada eller långvarig sjukdom tidigare har arbetat merparten av sin arbetstid i ett annat nordiskt land, om skadan leder till arbetsoförmögenhet.

Om fråga om förtidspensionering uppkommer gör varje land sin egen bedömning av graden av arbetsoförmögenhet och fattar självständigt beslut om eventuell förtidspension. I och med att varje nordiskt land självständigt fattar beslut rörande förtidspension, finns risken att det land där man arbetat minst beviljar pension, men bara baserat på den tid personen i fråga har arbetat i just det landet. Det land där personen arbetat merparten av sitt yrkesverksamma liv kan samtidigt göra bedömningen att personen inte bör beviljas förtidspension.

Detta är ett stort problem och en potentiell fattigdomsfälla för den enskilde arbetstagaren och skulle dessutom kunna hämma den fria rörligheten i Norden om det blev allmänt känt att en flytt till ett annat nordiskt land i syfte att arbeta kan leda till fattigdom och utslagning.

Ett exempel:

En 35-årig arbetstagare som arbetat i Sverige i 10 år och sedan flyttat till Norge för att arbeta, blir efter tvåårs arbete i Norge skadad i en fallolycka. Efter medicinsk rehabilitering konstaterar norska läkare att han aldrig mer kommer att kunna arbeta. Norge beviljar då en norsk förtidspension baserad på tvåårs arbete. Ersättningen blir mycket låg.

Samtidigt skickas en ansökan in till Försäkringskassan i Sverige om förtidspension för den tid personen arbetat i Sverige. Den svenska försäkringskassan gör bedömningen, på samma medicinska underlag, att mannen inte är arbetsoför och att han kan rehabiliteras tillbaka till arbete. Eftersom Norge inte bedömt detta som möjligt sker dock ingen sådan rehabilitering, och Sverige kan inte rehabilitera personen i Norge. Om mannen har band till Norge, genom make/maka och barn etc. såär det inte naturligt för honom/henne att flytta tillbaka till Sverige för att genomgå en sådan rehabilitering här. Han har inte heller rätt till svensk sjukpenning under sådan rehabilitering i Sverige eftersom Norge är hans senaste arbetsland. Slutsatsen blir att personen hamnar i en fattigdomsfälla där han bara får leva på en låg norsk förtidspension tills han fyller 65 respektive 67 år.

Det rör sig här om ett strukturellt problem, bestående i att det är ohållbart att man inte kan tillgodoräkna sig arbete i ett annat nordiskt land när man blir arbetsoförmögen p.g.a. skada eller sjukdom. Förutom det något orimliga i att ett lands socialförsäkringsmyndighet kan bevilja förtidspension samtidigt som ett annat avslår en likadan ansökan, såär det ett problem att olika länder har olika trösklar för hur pass stor nedsatthet av arbetsförmågan man måste ha för att en förtidspensionering alls ska kunna behandlas.

Det är också ett problem att förtidspension kan beviljas av ett land på politiska/statistiska grunder, medan ett annat land på samma grunder avslår densamma. Här behövs det antingen en harmonisering av de nationella nordiska regelverken eller särskilda bestämmelser för den grupp av personer som arbetat i flera nordiska länder.

Stockholm den 24 september 2004

Håkan Larsson (c)