Fortsatt socialarbetarverksamhet i Köpenhamn

Motion 1988/89:So237 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: So237

av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Fortsatt socialarbetarverksamhet i Köpenhamn

Sedan 1971 finns två svenska socialarbetare placerade i Köpenhamn. De
är organisatoriskt knutna till socialstyrelsen. Också Finland och Norge har
på liknande sätt socialarbetare i Köpenhamn.

Enligt den nordiska socialkonventionen skall nordiska medborgare ha
rätt till fullständig social trygghet var de än befinner sig i Norden. Efter
krav från myndigheter i Danmark och Sydsverige tillkom verksamheten
med nordiska socialarbetare i Köpenhamn som ett komplement till den
nordiska konventionens bestämmelser. Länderna var eniga om att Köpenhamns
läge och dragningskraft på framfor allt ungdomar med missbruksproblem
motiverade denna åtgärd.

De svenska socialarbetarna har kontakt med drygt 500 svenska klienter
per år. 1988 var drygt 60% under 25 år. Flertalet har allvarliga missbruksproblem.
Antalet personer med allvarliga psykiska störningar har ökat och
klienterna har generellt en mer belastad bakgrund än tidigare. De flesta
kommer från mellansverige (77%). En mindre andel kommer från södra
eller norra Sverige (17 resp. 6%).

Sedan 70-talet har det diskuterats om verksamheten skall ligga kvar
under socialstyrelsen och andra huvudmän har övervägts. Man har kommit
fram till att socialstyrelsen är det bästa alternativet, eftersom verksamheten
är en riksangelägenhet och anknytning till socialtjänsten erfordras.

Socialdepartementet offentliggjorde i december 1988 en rapport med
förslag till förändringar i socialstyrelsens uppgifter och organisation. Av
rapporten framgår att en översyn av de nordiska socialarbetarnas verksamhet
pågår efter beslut av nordiska kontaktmannaorganet för narkotikafrågor.
Det antyds i rapporten att översynen kan leda till att Sverige inte
längre kommer att ha socialarbetare placerade i Köpenhamn. Om översynen
visar att Sverige även i fortsättningen bör ha ansvar för verksamheten
så är det vår bestämda uppfattning, att socialstyrelsen inte bör vara huvudman
för denna, står det. Man hänvisar vidare till den nordiska socialkonventionen
och att det skulle vara danska socialmyndigheters uppgift
att ta ansvar för de klienter, som de svenska socialarbetarna har kontakt
med. Man förbiser därvid att huvuddelen av klienterna (ca 90%) inte
tillhör den grupp, som åsyftas i konventionens regler om social trygghet.
De omfattas i stället av den danska utlänningslagstiftningen. Av den
framgår att utlänningar, inkl. svenskar, inte har rätt att vistas i Danmark
om de

a. är medellösa vid ankomsten eller inte planerat hur de skall få pengar
till sin försörjning,

b. intager euforiserande stoffer,

c. är störande för lag och ordning (t. ex. tiggeri, fylleri, sover i trappuppgångar
m. m.),

d. begår brott,

e. redan tidigare är utvisade från Danmark.

Samtliga punkter leder till avvisning vid gränsen eller utvisning. Person,
som faller under någon av punkterna, hänvisas till polisen för hemsändning
och inte till danska socialmyndigheter.

När svenska socialarbetare placerades i Köpenhamn skedde detta bl. a.
på grund av att dansk polis påtalat det meningslösa i att utvisa ungdomar,
som ett par dagar senare återfanns i samma misär i Köpenhamns missbrukarkvarter.
Idag håller svenska socialarbetare kontakt med den unge, söker
motivera vederbörande att åka hem och arbetar samtidigt med att initiera
ett skyddsnät, som förhindrar att klienten omedelbart återvänder. Man tar
t. ex. kontakt med skola, föräldrar, fosterhem eller olika typer av behandlingsalternativ
så att man är beredd att ta emot den unge på bästa sätt och
få honom eller henne att stanna i Sverige.

De svenska socialarbetarna i Köpenhamn har under årens lopp gjort en
ovärderlig insats i sin uppsökande verksamhet bland svenska ungdomar på
väg att bli socialt utslagna på grund av missbruk, kriminalitet, prostitution
eller psykisk sjukdom. De kan klienternas modersmål, känner till vilka
förutsättningar som finns till hjälp och stöd på olika håll i Sverige och kan
uppehålla en meningsfull kontakt med klienterna medan hemkomsten
förbereds. Signaler om att verksamheten eventuellt skall upphöra är därför
mycket oroande, speciellt som klientelet är mer belastat än tidigare och
hjälpbehovet därför större än någonsin. I en tid då vi i Sverige vill satsa på
en offensiv narkomanvård vore det märkligt att lägga ner den enda spjutspets
vi har mot drogernas och HIV-smittans centrum i Norden, Köpenhamn.

Det är också svårt att finna självklara motiv för utredarnas bestämda
uppfattning att socialstyrelsen inte bör vara huvudman för verksamheten.
Det är visserligen riktigt att socialstyrelsen inte skall syssla med direkt
klientarbete inom landets gränser. Men här gäller det en verksamhet, som
har hela landet som upptagningsområde och som är beroende av anknytning
till socialtjänsten i hemlandet. Verksamheten är så pass udda att
det inte finns någon självklar organisatorisk modell. Bland de okonventionella
lösningar som är möjliga har man tidigare gjort bedömningen att
socialstyrelsen är bäst lämpad som huvudman.

Sammanfattningsvis bör Sverige även i fortsättningen ha svenska socialarbetare
placerade i Köpenhamn. Eftersom verksamheten är en riksangelägenhet,
som måste ha anknytning till socialtjänsten, bör socialstyrelsen
vara huvudman. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Mot. 1988/89

So237

13

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenska socialarbetare i Köpenhamn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
socialstyrelsen bör kvarstå som huvudman för verksamheten.

Stockholm den 23 januari 1989

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Mot. 1988/89

So237

14