Förutsättningarna för godmansförordnande

Motion 1990/91:L403 av Ylva Annerstedt (fp)

Domstol kan förordna s.k. god man för person som
anses vara myndig, men som pga. sjukdom eller liknande
behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom
eller på annat sätt sörja för sin person.

Lagstiftningen förefaller emellertid vara sådan att även
om god man är utsedd, så anses berörd person ha rätt att
utan den gode mannens medverkan disponera sina
tillgångar. Detta förhållande bekräftas av såväl bankjurister
som av gode män.

Banktjänstemän har emellertid under senare tid vittnat
om att det allt oftare förekommer att förvirrade eller senila
kunder kommer in på banken tillsammans med bekanta
eller ''kompisar'' och skall göra stora uttag från sina
bankkonton utan att själva vara klara över varför. Av
medmänsklig omtanke reagerar naturligtvis
banktjänstemännen när de förstår att allt kanske inte står
rätt till, men de har ingen möjlighet att neka att uttag görs i
sådana fall.

Kanske ligger problemet i att domstolarna i större
omfattning borde förordna förvaltare istället för god man.
Enligt vad jag erfarit skall domstol förordna förvaltare då
omfattande hjälp behövs för att skydda en myndig person
som pga. sjukdom, brist i förståndsutvecklingen eller annan
orsak inte kan ta hand om sina angelägenheter. Av de
rapporter jag fått verkar det vara förvirrade personer av just
den karaktären, som allt oftare ''hjälps'' med
banktransaktioner av utomstående.

För att värna om enskilda svaga människors ekonomiska
tillgångar är det uppenbart att lagstiftningen måste ses över
när det gäller kriterierna för domstolarnas förordnande av
god man respektive förvaltare. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av lagstiftningen när det
gäller förordnande av god man resp. förvaltare.

Stockholm den 16 januari 1991

Ylva Annerstedt (fp)