Fosterdiagnostik m.m.

Motion 1990/91:So435 av Ulla Tillander m.fl. (c)

Gränsen för när man kan tillåta abort och när för tidigt
födda barn kan överleva har flutit samman.
Fosterdiagnostiken blir allt mer avancerad. Kön, sjukdomar
och missbildningar avslöjas tidigt i graviditeten.
Fosterforskning pågår. Celler från aborterade foster kan
hjälpa dem som har till exempel Parkinsons sjukdom. Här
sker hela tiden upptäckter och innovationer i en anda av
optimism där man inte ser några gränser för denna
medicinsk-tekniska ingenjörskonst. Men just för att
entusiasmen är så stor, upptäckarglädjen för forskare så
entusiasmerande, impulserna så många mellan olika
internationella forskningscentra -- och de direkta och
indirekta konsekvenserna för enskilda människor och för
samhället som helhet så stora och omfattande och
svåröverblickbara -- så är risken uppenbar att tillämpningen
av forskningsmässiga landvinningar kan ge konsekvenser
som vi egentligen inte hade räknat med eller önskat.

I ett läge när forskningen på detta område, som ändå rör
gränslandet mellan död materia och liv, rusar fram med
överljudsfart så är det en allmän iakttagelse att de etiska
övervägandena inte hinner med. Det gäller särskilt i en
situation när entusiasmen och upptäckarglädjen ger så
snabba forskningsmässiga resultat. Det som i en sådan
situation är viktigt är att det ges tid så att övertygelsen om
att det man håller på med, och konsekvenserna av det,
verkligen står i överensstämmelse med de djupa och
omistliga värden som vi alla säger oss värna om.

Det som krävs är en begrundan, en eftertanke, så att
man inte för ekonomisk och materiell vinnings skull
förskingrar ett arv av en annan valör men som är omistligt
för samhällets och människovärdets bestånd. Någon gång
måste den konfliktvägen uppnås då man klart och redigt
ställs inför ett antingen/eller, att antingen obetingat säga ja
till att allt det som är möjligt för forskningen också skall
prövas och genomföras eller att klart och distinkt säga att
här går en gräns, här måste vi stanna upp därför att
tveksamheten om konsekvenserna är stor, här krävs ett
etiskt begrundande om vad konsekvenserna skulle bli för
själva livskänslan, för den inställning som långsamt
genomsyrar den vanliga människan och på längre sikt hela
samhället.

Det finns ett försvar som måste upprätthållas, en
beredskap som måste vara vaken, inte bara mot rasism eller
mot tendensen att väga och mäta människor efter deras
nytta för samhället, deras intelligens eller skönhet, ålder
eller bostadsort. Den vaksamheten är så självklar i vissa
sammanhang men ytterst osäker, trevande och otacksam i
andra. Att påminna om att denna vaksamhet också måste
finnas gentemot forskningen och dess konsekvenser är inte
speciellt opportunt.

Forskningen har ju sin inte obefogade helgongloria och
de som vill förbjuda kan lätt iklädas den store inkvisitorns
roll och detta rollspel har sitt inneboende budskap. Det är
ett varningstecken, en påminnelse om att staten och makten
i olika gestalter lagt locket på en forskning som har velat
vara fri och velat ifrågasätta. Men vi vet också att makten
kan ta forskningen i sin tjänst. Det finns forskning som har
klippt av rötterna till det etiska rotsystem ur vilket den har
vuxit och då känner sig fri att ställa sig i alla makters tjänst.
Vår nutids historia tillhandahåller illustrationer också till
detta kapitel.

Alla frågor som berör det ofödda barnets ställning har
en moralisk laddning som gör dem svåra att bemästra. De
svar på frågorna som vi når fram till har karaktären av
kompromisser. Beslut som man kan enas om är resultatet av
en ofta känslig vägning av moraliskt motverkande
ståndpunkter. Det är väsentligt att den moraliskt
motiverade känslan för att det faktiskt råder en
intressekonflikt bevaras. Det finns en allmän, djupt
grundad etisk insikt om att det befruktade ägget, fostrets,
människoblivandets, det ofödda barnets värde inte får
trädas för när.

Det är lätt att vinna förståelse för att det representerar
ett skapelsens under inför våra ögon. Insikten om detta är
också grunden till att vi upplever och måste uppleva en
konflikt när man fattar beslut i frågor som rör detta område.
Skulle däremot känslan av moraliskt dilemma upphöra eller
försvagas skulle kanske rationella och radikala beslut
snabbt kunna fattas. Men alla skulle förlora på en sådan
utveckling. Slutsatsen måste bli att det är rätt och sunt att
frågor som gäller abort, fosterdiagnostik etc. behandlas i
medvetande om att det gäller en samvetskonflikt. Därför är
det också viktigt att medvetenheten inte trubbas av om att
det är en människa i vardande.

Kunskapen i sig är inte ond. Det som kan vara ont är dels
användningen och tillämpningen av kunskapen, dels det
sätt genom vilket man inhämtar kunskapen. Att det dröjde
ganska länge innan den verkliga debatten om
fosterdiagnostik kom igång på allvar kan ha många orsaker.
En förklaring har säkerligen med vår allmänt positiva
inställning till kunskaper och tekniska framsteg att göra.
Det gäller inte bara inom medicinen. Kärnkraften,
datatekniken och TV-tekniken är utmärkta exempel på
detta. Att kärnkraftverk, datorer och videoapparater också
har en skuggsida, att de leder till sociala och mänskliga
problem, blir man så småningom varse. Men det är så dags
då.

Debatten om fosterdiagnostik har självklart också
påverkats av debatten om gentekniken.
Beröringspunkterna är många. Det gäller både framtida
möjligheter att manipulera med arvsanlag och kommande
diagnostiska möjligheter.

Det finns idag en eftertänksamhet som står i kontrast till
den utvecklingsoptimism som präglade fosterdiagnostikens
första år. Vad det handlar om är att söka sig fram till ett
ansvarigt handlande.

Det finns de som menar att när kunskapen finns så kan
man inte avstå från att använda kunskapen om man kan
rädda liv eller livskvalitet, men det finns då, enligt vår
uppfattning, en risk att den kunskap som växer fram rubbar
hävdvunna uppfattningar om liv och människovärde.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av lagstiftningen
vad gäller etiska frågor till följd av den medicinsk-etiska
utvecklingen.

Stockholm den 18 januari 1991

Ulla Tillander (c)

Karin Israelsson (c)

Stina Eliasson (c)

Martin Olsson (c)

Marianne Jönsson (c)

Göran Engström (c)

Roland Larsson (c)

Rune Backlund (c)