Franchising

Motion 1993/94:L901 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

Europarådet antog 1992 med anledning av en rapport
utarbetad av riksdagsledamot Stig Gustafsson (s) en
rekommendation där medlemsregeringarna anmodas att
införa och harmonisera lagstiftning om franchising samt i
avvaktan på en lag verka för etiska regler. Sverige har
hittills alltid sett till att leva upp till Europarådets
rekommendationer och bör så göra även nu. Europarådets
European Committee on Legal Co-operation (CDCJ) har
även nyligen i ett memorandum påmint medlemsstaterna
om 1992 års beslut.

Franchising är nämligen en företagsform som på senare
tid vuxit kraftigt i Sverige. Rubriker i pressen som
''Franchising -- hennes chans'', ''Missnöjd med Seven-
Elevens avtal'', ''Franchiseavtalen påtagligt ensidiga'',
beskriver emellertid en del av verkligheten när det gäller
detta relativt nya fenomen.

Företagsformen franchising diskuteras därför livligt i
dag. Det är ingen tillfällighet. Allt fler verksamheter --
framför allt inom tjänstesektorn -- ''franchiseras'', dvs.
utarrenderas till enskilda personer som vanligtvis driver ett
filialföretag till ''franchisegivaren''. McDonald's, Polarn &
Pyret och Seven-Eleven är några exempel. De avtal som
träffas mellan franchisegivaren och franchisetagaren är
oftast ensidigt utformade till franchisetagarens nackdel.

En allvarlig olägenhet med denna företagsform är att
den inte är lagreglerad. En statlig utredning lade redan 1987
fram ett förslag till lagstiftning om franchising. Förslaget
ligger alltjämt i Justitiedepartementet. Men nu är det dags
att åstadkomma ett skydd för dessa ofta mycket utsatta
småföretagare.

För franchisetagare finns en särskild organisation,
Franchisetagarnas Riksorganisation (FRO), som till
skillnad från franchisegivarnas organisation,
Franchiseföreningen, är en förening enbart för
franchisetagarna. Franchiseföreningen har -- sedan man i
1984 års franchiseutredning uppträdde som part för
franchisegivare -- i dag som medlemmar såväl
franchisegivare som franchisetagare. Denna organisation
har avsiktligt konstruerats på detta sätt för att förhindra
förhandlingar med FRO om s.k. agreed document. Man
kan också uttrycka saken på så sätt att organisationen seglar
under falsk flagg.

FRO är den enda organisationen i Sverige som
tillvaratar franchisetagarnas intressen gentemot
franchisegivarna när det gäller villkor i avtalen mellan
parterna samt fackliga och sociala frågor i övrigt. FROs
viktigaste uppgift är att i förhandlingar med
franchisegivarna söka åstadkomma ett huvudavtal med en
förhandlingsordning.

Till en början bör franchisetagaren tillförsäkras rätt till
viss uppsägningstid och ''saklig grund'' vid uppsägning. Ett
visst ''indirekt besittningsskydd'' liknande de regler som
gäller för lokalhyresgäster bör även finnas.

Franchisetagare måste i förenings- och
förhandlingsrättshänseende likställas med s.k. jämställda
uppdragstagare. Här kan en jämförelse göras med
petroleumhandlarnas situation där man löst detta problem.
En förenings- och förhandlingsrätt skulle medföra ett
radikalt minskat behov av detaljlagstiftning.

FRO har förgäves sökt få förhandlingar till stånd om ett
avtal med franchisegivarnas organisation.
Franchiseföreningen vägrar dock envist att ställa upp i
förhandlingar med FRO. Detta är ett uppträdande som
alltför mycket påminner om hur arbetsgivarna behandlade
fackföreningarna i början av 1900-talet och gör att
franchiseföreningen inte kan accepteras som en seriös
organisation.

I ett franchiseförhållande finns två parter:
franchisegivaren och franchisetagaren. Teoretiskt föreligger
ett avtal mellan två jämställda parter, men i praktiken är
franchisegivaren ofta ett stort multinationellt företag medan
franchisetagaren i regel är en f.d. affärsanställd,
restaurananställd eller liknande, vilket gör att
franchisetagaren lever i en utsatt situation och får en starkt
beroende ställning.

Mot bakgrund av vad ovan sagts om franchisetagarnas
beroendeställning bör 1992 års arbetsrättskommitté (dir.
1991:118) i tilläggsdirektiv få i uppgift att särskilt utreda
franchisetagarens ställning som jämställd uppdragstagare.

I Canada, USA och Frankrike finns redan lagstiftning
som skyddar franchisetagarna. Enligt t.ex. lagstiftningen i
USA är franchisegivaren skyldig att informera om sitt
företags ekonomiska ställning samt visa att han kan uppfylla
de förpliktelser som han åtar sig gentemot franchisetagaren.
Ett allvarligt problem i Sverige är att franchisegivaren ofta
inte kan uppfylla sina kontraktsenliga förpliktelser mot
franchisetagarna som därmed förlorar det kapital -- ofta 200
000--300 000 kr -- som de satsat i rörelsen.

Vi anser att det är nödvändigt att komma fram till en
definition av ''franchising''. En definition som har bakgrund
i affärsjuridik är följande:

Med franchising avses ett affärsförhållande grundat på
skriftligt avtal, enligt vilket ena parten, franchisegivare, ger
andra parten, franchisetagare, rätt att för egen räkning
inom visst geografiskt område bruka franchisegivarens
särskilda affärsidé, affärsmetoder och näringskännetecken,
mot att franchisetagaren förbinder sig att tillämpa av
franchisegivaren uppställda villkor för profilering.

Med franchisetagare enligt denna lag förstås även
delägare i franchisetagare, vilken/vilka i något avseende är
personligen förpliktade att tillämpa avtalet.

Inom EG har det utarbetats ett flertal direktiv där det
hänvisas till franchiseförhållanden. Detta innebär att vi inte
kan undgå att i lag reglera denna företeelse. Även inom
Europarådet pågår som redan nämnts ett arbete som syftar
till att lagreglera franchising. En lag skulle vara ett viktigt
skydd för denna ofta svårt utnyttjade grupp av
småföretagare. Något ytterligare utredningsarbete är heller
inte nödvändigt. Det förslag som lades fram av
franchiseutredningen 1987 är en utmärkt grund för en
lagstiftning.

Det finns andra grupper i samhället med likartade
problem som franchisetagarnas, framför allt när det gäller
beroendeställningen. Det gäller t.ex. hyresgäster,
arrendatorer, kommissionärer och agenter. Lagstiftaren har
sedan länge, i flera fall sedan mycket länge, insett behovet
av skydd för dessa grupper mot att den dominanta parten
missbrukar sitt övertag. Franchisetagarnas
beroendeställning är på intet sätt mindre än de nämnda
gruppernas. Tvärtom har man i detta fall, till skillnad mot
de övriga, inte ens lyckats åstadkomma ett företroendefullt
samarbete mellan organisationer för parterna. Detta trots
att FRO inbjudit den tidigare organisationen för
franchisegivarna till förhandlingar för att söka uppnå
konsensus genom frivilliga överenskommelser om regler,
s.k. agreed document. Numera finns inte ens en renodlad
organisation för franchisegivarna, ingen motpart.

Lagutskottet har i tidigare betänkande hävdat, att några
olägenheter med franchising inte framkommit. Detta
uttalande måste rimligen grunda sig på att man inte anser att
det föreligger allvarliga tvister mellan parterna och -- vilket
påståtts -- att konkurser inte är vanliga. Detta är emellertid
en missuppfattning. Konkurser är minst lika vanliga bland
franchisetagare som för övriga företagare och har
förekommit också bland franchisegivare med besvärande
följder för franchisetagarna. Det finns dock ingen särskild
registrering av franchisetagare och därför inte heller någon
registrering av just konkurser i detta sammanhang. Ingen
vet därför säkert hur det förhåller sig härmed utanför de i
branschen verksamma. Viktigt i detta sammanhang att
känna till är att en franchisetagare i sitt registrerade
firmanamn inte får använda sig av franchisegivarnas namn
eller i övrigt ange att det rör sig om ett franchiseförhållande.

Det är däremot riktigt att tvister förekommer mycket
sällan i den betydelsen att tvister kommer till allmän
kännedom eller till domstol. Detta beror på att de flesta
franchisekontrakt innehåller en skiljedomsklausul och
franchisetagarna har därför inte råd att driva en tvist. Inom
FRO känner man endast till ett enda fall som gått till sådan
prövning och kostnaderna härför blev också orimligt höga.

Konkurrensregler och bestämmelser om s.k.
gruppundantag enligt EES-avtalet löser inte
franchisetagarnas problem -- dessa regler tillgodoser endast
franchisegivarnas intressen. Det minsta man kan begära är
att den svenska regeringen i avvaktan på lagstiftning
åtminstone inrättar ett råd för upprätthållande av etiska
regler liknande det regeringen i Australien inrättat. Ett
sådan råd bör bestå av representanter både för
franchisetagarnas och franchisegivarnas organisationer.

Den ''etiska'' nämnd som franchisegivarnas organisation
i Sverige inrättat kan inte betecknas som ett oberoende och
fristående organ eftersom någon organisation som
representerar enbart franchisetagare inte är representerad i
den. Nämnden är närmast att betrakta som en
Potemkinkuliss -- uppsatt för att dölja missförhållandena i
branschen!

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en lagstiftning om
franchising samt tilläggsdirektiv till 1992 års
arbetsrättskommitté.

Stockholm den 14 januari 1994

Kurt Ove Johansson (s)

Lars-Erik Lövdén (s)