Franchising

Motion 2001/02:L332 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av lagstiftning om franchising.

Motivering

Svensk ekonomi och arbetsmarknad har under de senaste åren genomgått avsevärda förändringar. Företagen och deras anställda verkar i en alltmer internationell miljö. Den fria rörligheten för kapital, personer, tjänster och varor påverkar Sverige och det svenska regelsystemet. Dagens öppna internationella kapitalmarknad har också väsentligt ändrat förutsättningarna för svensk ekonomi och svenskt näringsliv. I dagens näringsliv har bl.a. som en följd av denna utveckling ett flertal nya företagsformer uppstått. En av de snabbast växande är franchising. Franchisesystemen kännetecknas av en stark ensidighet för att inte säga utnyttjande av den svagare parten franchisetagaren. Europarådet antog 1992 med anledning av en rapport utarbetad av riksdagsledamot Stig Gustafsson (s) en rekommendation där medlemsregeringarna anmodas att införa och harmonisera lagstiftning om franchising samt i avvaktan på en lag verka för etiska regler. Sverige har hittills alltid sett till att leva upp till Europarådets rekommendationer och bör så göra även nu. Europarådets European Committee on Legal Co-operation (CDCJ) har även i ett memorandum påmint medlemsstaterna om 1992 års beslut.

Franchising är en företagsform som på senare tid vuxit kraftigt i Sverige. Allt fler verksamheter framför allt inom tjänstesektorn franchiseras, dvs. utarrenderas till enskilda personer som vanligtvis driver ett filialföretag till franchisegivaren. De avtal som träffas mellan franchisegivaren och franchisetagaren är oftast ensidigt utformade till franchisetagarens nackdel. En allvarlig olägenhet med denna företagsform är att den inte är lagreglerad.

År 1987 överlämnade Franchiseutredningen betänkandet (SOU 1987:17) Franchising ett förslag till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten 1991 att lägga utredningen till handlingarna. Någon lagstiftning i Sverige som direkt tar sikte på franchising finns således inte.

I Kanada, USA, Spanien och Frankrike finns redan lagstiftning som skyddar franchisetagaren. Enligt t.ex. lagstiftningen i USA är franchisegivaren skyldig att informera om sitt företags ekonomiska ställning samt visa att han kan uppfylla de förpliktelser som han åtar sig gentemot franchisetagaren. I Australien däremot har det utvecklats en frivillig reglering på området i form av en uppförandekod (mandatory code of conduct).

Ett allvarligt problem i Sverige är att franchisegivaren ofta inte kan uppfylla sina kontraktsenliga förpliktelser mot franchisetagarna som därmed förlorar det kapital som de satsat i rörelsen. Vi anser att det är nödvändigt att komma fram till en definition av franchising. En definition som har bakgrund i affärsjuridik är följande: Med franchising avses ett affärsförhållande grundat på skriftligt avtal, enligt vilket ena parten, franchisegivaren, ger andra parten, franchisetagaren, rätt att, för egen räkning, inom visst geografiskt område bruka franchisegivarens särskilda affärsidé, affärsmetoder och näringstecken, mot att franchisetagaren förbinder sig att tillämpa av franchisegivaren uppställda villkor för profilering. Med franchisetagare enligt denna lag förstås även delägare i franchisetagare, vilken/vilka i något avseende är personligen förpliktade att tillämpa avtalet.

Det finns andra grupper i samhället med likartade problem som franchisetagarna, framför allt när det gäller den beroende ställningen. Det gäller t.ex. hyresgäster, arrendatorer, kommissionärer och agenter. Lagstiftaren har sedan länge, i flera fall sedan mycket länge, insett behovet av skydd för dessa grupper mot att den dominanta parten missbrukar sitt övertag. Franchisetagarnas beroendeställning är på intet sätt mindre än de nämnda gruppernas. Tvärtom har man i detta fall, till skillnad från de övriga, inte ens lyckats åstadkomma ett förtroendefullt samarbete mellan organisationer för parterna. Detta trots att Franchisetagarnas riksorganisation, FRO, inbjudit den tidigare organisationen för franchisegivarna till förhandlingar för att söka uppnå konsensus genom frivilliga överenskommelser om regler, s.k. agreed document. Numera finns inte ens en renodlad organisation för franchisegivarna, ingen motpart.

Lagutskottet har i tidigare betänkande hävdat att några olägenheter med franchising inte framkommit. Detta uttalande måste rimligen grunda sig på att man inte anser att det föreligger allvarliga tvister mellan parterna och vilket påståtts att konkurser inte är vanliga. Detta är emellertid en missuppfattning. Konkurser är minst lika vanliga bland franchisetagare som för övriga företagare och har förekommit också bland franchisegivare med besvärande följder för franchisetagarna. Det finns dock ingen särskild registrering av franchisetagare och därför inte heller någon registrering av just konkurser i detta sammanhang. Ingen utanför de i branschen verksamma vet därför säkert hur det förhåller sig härmed. Viktigt i detta sammanhang att känna till är att en franchisetagare i sitt registrerade firmanamn inte får använda sig av franchisegivarens namn eller i övrigt ange att det rör sig om ett franchiseförhållande. Det är däremot riktigt att tvister mycket sällan förekommer i den betydelsen att tvister kommer till allmän kännedom eller domstol. Detta beror på att så gott som alla franchisekontrakt innehåller en skiljedomsklausul, och franchisetagarna har därför inte råd att driva en tvist. Konkurrensregler och bestämmelser om s.k. gruppundantag löser inte franchisetagarnas problem dessa regler tillgodoser endast franchisegivarnas intressen. Det minsta man kan begära är att den svenska regeringen i avvaktan på lagstiftning åtminstone inrättar ett råd för upprätthållande av etiska regler liknande det råd regeringen i Australien inrättat och Europarådet avsett med sin rekommendation. Ett sådant råd bör bestå av representanter för både franchisetagarnas och franchisegivarnas organisationer.

Från Lagutskottets sida har man ansett att någon lagstiftning på detta område inte borde införas mot bakgrund av att en självsanerande verksamhet skulle ha uppkommit och nämner som exempel inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka för god affärssed på området. När det först gäller uppförandereglerna kan konstateras att dessa ensidigt utfärdats av branschen franchisegivarna utan medverkan av den andra parten franchisetagarna. Ingen skulle acceptera om man på arbetsmarknaden i övrigt skulle ha uppföranderegler utfärdade ensidigt av arbetsgivarna. Varför skulle det vara mera acceptabelt med ensidigt utfärdade uppföranderegler i förhållandet franchisegivarefranchisetagare än mellan arbetsgivare och arbetstagare? När det sedan gäller den etiska nämnd som franchisegivarnas organisation i Sverige inrättat så kan den inte betecknas som ett oberoende och fristående organ eftersom någon organisation som representerar enbart franchisetagare inte är representerad i den. De av Europarådet föreslagna etiska reglerna är något helt annat. En viktig förklaring till varför denna etiska nämnds beslut blir betydelselösa är att nämnden varken kan avgöra bevisfrågor eller döma till någon påföljd i form av skadestånd eller liknande vid brott mot de etiska reglerna. Detta innebär att när parterna åberopar visst bevismaterial tar nämnden aldrig ställning till om en franchisegivare exempelvis faktiskt agerat i strid mot vad som överenskommits mellan en franchisegivare och en franchisetagare. Med andra ord; om franchisegivaren brustit i vissa åtaganden enligt ingångna avtal är det något nämnden inte kan uttala sig om. Mot denna bakgrund kan konstateras att den s k etiska nämnden enbart är något som tillskapats i syfte att ge franchisegivaren ett argument mot en lagstiftning på området.

Inom EG har det utarbetats ett flertal direktiv där det hänvisas till franchiseförhållanden. Detta innebär att vi inte kan undgå att i lag reglera denna företeelse.

Från Lagutskottets sida har man även hänvisat till att UNIDROIT arbetat på ett förslag till modellag för nationell lagstiftning om franchising och att man i avvaktan på detta bör ha en beredskap för lagstiftning i Sverige. UNIDROIT har presenterat ett förslag till en modellag. Även om detta förslag inte i sin helhet utan vidare kan läggas till grund för en svensk lagstiftning bör dock principerna i modellagen när det gäller en franchisegivares informationsplikt kunna tas till utgångspunkt för en lagstiftning.

Den utsatta grupp av småföretagare som franchisetagarna är bör få ett minimiskydd i lagstiftningen. Några av de viktigaste delarna i en sådan lagstiftning bör vara:

• Förhandlingsrätt för franchisetagare liknande den som finns i MBL. En förhandlingsrätt kominerad med ett föreningsrättsskydd.

• Informationsskyldighet för franchisegivaren. Här kan det modellagförslag som UNIDROIT utarbetat tjäna som förebild. Informationsskyldigheten bör främst ta sikte på franchisegivarens ekonomiska situation och kompetens. Vidare bör denna skyldighet gälla franchisegivarens koncept i sin helhet och dennes åtaganden beträffande bl a marknadsföring av produkten eller tjänsten samt utbildning och fortbildning av franchisetagaren.

• Regler för uppsägning av franchiseavtal samt ekonomisk kompensation och inlösningsregler i samband med uppsägning.

• Konkurrensklausuler. Här kan bestämmelserna i lagen om handelsagentur tjäna som förebild.

• Skiljeklausuler. Franchiseavtal innehåller alltid en skiljeklausul. En sådan bestämmelse innebär att en franchisetagare i allmänhet har svårt och i många fall inte alls kan göra sin rätt gällande på grund av de höga kostnader som är förknippade med en sådan regel. Ett minimikrav i detta avseende är att franchisegivaren – den starkare parten i avtalet – skall betala hela eller den större delen av skiljekostnaderna, vilket redan förekommer i visa avtalsförhållanden.

• Konsumentskydd. Informationsskyldighet om att viss verksamhet bedrivs i form av franchising, t ex genom en skylt i franchisetagarens säljställe samt i annonser och marknadsföring.

Stockholm den 3 oktober 2001
Lena Sandlin-Hedman (s)
Carin Lundberg (s)	Ingemar Josefsson (s)
Marie Granlund (s)