Fredspolitiken inför 1990-talet

Motion 1989/90:U425 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:U425

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Fredspolitiken inför 1990-talet

De senaste årens internationella utveckling har varit omvälvande. Det är
nog ingen överdrift att påstå att det vi nu bevittnar är begynnelsen av en av
de största politiska förändringarna i vår tid.

Den 10 november 1989 inleddes ett nytt kapitel i Europas historia: Berlinmuren
öppnades och började rivas. Hundratusentals människor kunde fritt
strömma över den mur som så länge varit symbolen för det kalla krigets delade
Europa. Det blev äntligen möjligt att tro på en avveckling av det kalla
kriget.

Den process som nu startat kommer att fortgå. Stormakterna har både politiska
och ekonomiska skäl till att driva nedrustnings- och avspänningsprocessen
vidare. Förändringarna sker inte bara i internationella relationer. Intrycket
av djupgående förändringar förstärks också av åtföljande demokratiseringsreformer
inom de olika länderna i Östeuropa framför allt.

Det finns i dag ingenting som talar för att avspänningen plötsligt skulle
avbrytas och övergå i en ny fas av kallt krig och militär konfrontation mellan
stormakterna. De politiska, ekonomiska, sociala, kulturella, nationella och
etniska konflikter som nu får ökat utrymme i takt med att demokratiseringsprocessen
i Östeuropa utvecklas, kan i en övergångsperiod leda till militära
konfrontationer inom t.ex. Sovjetunionen, men att detta skulle vändas i militära
hot mot t.ex. Sverige får betraktas som orealistiskt.

Medvetenheten om att forskning, teknik, kunnande och pengar nu måste
satsas på lösningar av de globala överlevnadsproblemen, är i dag stark inom
alla nationer. Den ömsesidiga avskräckningen förbyts med nödvändighet i
ömsesidigt beroende och samarbete, vilket i sin tur leder till en gemensam
säkerhet.

Målsättningen för den svenska säkerhetspolitiken, även dess militära del,
måste i dag vara att på alla sätt bidra till en fördjupning och en vidareutveckling
av den internationella avspänningsprocessen. Detta för att undvika att
vårt eget land blir indraget i militär konflikt för att permanenta stabilitet i
Europa, men också utifrån situationen för länderna i tredje världen, som i
dag ofta får se sin framtid intecknad av ständigt ökande militärutgifter.

Samtidigt som vår målsättning är internationell avspänning, för att genom
stegvis nedrustning nå slutmålet - allmän och total avrustning- måste vi konstatera
att arbetet för att nå dit är svårt att lägga fast inom några tidsbestämda
ramar.

Den internationella utvecklingen är en snabbt föränderlig och samver- Mot. 1989/90

kande process, vilket inte minst den senaste tidens händelser visat. För Sve- U425

riges del gäller det att medverka i denna process på ett så aktivt och konstruktivt
sätt som möjligt.

Sveriges status som neutralt land ger oss särskilda möjligheter att verka på
den internationella arenan. Svensk militär nedrustning, en successiv krympning
och konvertering av den svenska vapenindustrin och ett förbud mot all
svensk vapenexport är de första och självklara stegen.

Hotbilden mot Sverige

Hittills har det militära synsättet helt dominerat säkerhetspolitiken. En konsekvens
av denna snedvridning är en övermilitarisering och en undercivilisering
av försvars- och säkerhetspolitiken.

De betingelser vi har att utgå från i dag är följande:

1. Det kalla kriget har avslutats. Det är nu möjligt att bygga vidare på den
växande insikten om att internationell samverkan är nödvändig för att
lösa de stora globala och gemensamma problemen.

2. Nya hotbilder har framträtt, framför allt de gränsöverskridande miljöhoten
men också fattigdomen och den globala ojämlikheten.

3. Den breda fredsrörelsens framväxt på 1970-talet har satt djupa spår.

Ideologiskt har den haft stor betydelse. Nu finns en utbredd och allmän
medvetenhet om behovet av kärnvapennedrustning och fredliga konfliktlösningar.

4. Det ömsesidiga beroendet, krigets destruktivitet och våra samhällens
ökande sårbarhet gör att militära maktmedel blivit oanvändbara i de
mellanstatliga kontakterna. Inte bara för att civilbefolkningen dödas
och lemlästas, utan också indirekt, genom att den materiella förödelsen
förstör betingelserna för mänskligt liv för överskådlig tid. De senaste
årens utveckling har också visat på icke-våldets överlägsna styrka för
att skapa förändringar.

5. Stormakternas militära satsningar har inte lett till kärnvapenöverlägsenhet
för någondera part. I stället har rustningarna haft negativa konsekvenser
för de nationella ekonomierna och urholkat grunden för deras
maktpositioner. Officiellt har det lett till balans men det har aldrig
varit syftet. Syftet har varit att framställa hoten på allt högre nivåer,
vilket med nödvändighet förr eller senare leder till krig. Terrorbalansen
kan inte leda till ömsesidig säkerhet. Avskräckning kan aldrig
skapa säkerhet och samarbete.

6. 1 tredje världen har stormakterna mötts av militära motgångar - från
Vietnam till Afghanistan. Civila maktmedel som diplomati, ekonomiska
och tekniska påtryckningar har blivit allt viktigare i de internationella
relationerna.

7. Sovjets aktiva nedrustningspolitik har bidragit till en förändring av den
militära hotbilden i Europa. En ny försvarsdoktrin växer fram baserad
på defensiva eller icke-provokativa försvarsformer - idéer som man
bl.a. fått från fredsrörelsen i väst.

8. Ökat ekonomiskt, teknologiskt och kulturellt samarbete över nations- 17
gränser, en tendens som gått allra längst i Europa.

Den nya världspolitiska situation vi har att verka i är det kalla krigets Mot. 1989/90

snabba avveckling. Ur denna nya situation mäste det växa fram en ny freds- U425

politik i Europa. En ny fredsordning som i mycket högre grad än den gamla
mäste bygga pä gemensamma intressen och samarbete, där den militära avskräckningen
förpassas till historiens soptipp.

Sverige är för litet för att kunna spela någon roll i Central- och Sydeuropas
utveckling, men i den nordeuropeiska regionen är Sverige både ekonomiskt
och militärt betydelsefullt. Svenska politiker har hittills varit alltför passiva
och avvaktande till den internationella avspänningsprocessen. Detta kan få
negativa konsekvenser. I Centraleuropa tas kraftfulla initiativ för att utforma
regionens framtid och det pågår förhandlingar om stora militära styrkereduktioner.
Eftersom Sverige och de andra nordiska länderna inte tar
några sådana initiativ, och inga förhandlingar pågår om Nordeuropa, finns
det risk att regionen lämnas utanför avspänningsprocessen och det nya regionala
samarbetet. Det "kalla kriget" kan komma att rasa vidare i norr samtidigt
som det avvecklas i Centraleuropa.

Regionala nedrustningsinitiativ

Uppgiften är att forma en fredspolitik för Nordeuropa med målsättningen
att öka samarbetet över blockgränserna, för att kunna lösa de svåra ekonomiska,
ekologiska och säkerhetspolitiska problem vi står inför. Lösningen
kan ligga i ett regionalt samarbete mellan länderna kring Östersjön.

Ekonomiskt samarbete: Östersjön har historiskt varit sammanbindande
för ekonomiskt, socialt, kulturellt och politiskt samarbete. Det kalla kriget
bröt dessa förbindelser. När nu Polen, Östtyskland och Baltikum öppnas
finns det möjligheter att återuppta det traditionella samarbetet. Handel,
forskning, utbildning, transporter, energi, teknik, m.m. är exempel på områden
där samarbetet kan utvecklas.

Ekologiskt samarbete: Östersjön är ett döende hav. De 300 miljoner som
regeringen satsat på miljösamarbete med Polen är bokstavligen en droppe i
havet. Det miljötekniska samarbetet måste prioriteras. Enligt en opinionsundersökning
1989 ansåg 64% att miljöförstöringen var så stor att den hotade
vår överlevnad och 88% var villiga att sänka sin levnadsstandard för att
rädda miljön. Vi lägger i en särskild motion förslag pä detta område.

Säkerhetspolitiskt samarbete: Sverige bör initiera förhandlingar om militär
nedrustning i länderna kring Östersjön. Ett första steg kan vara ett bortdragande
av alla offensiva styrkor, alla kärnvapen tas bort och dessutom skrotas
kärnvapnens infrastruktur. Länderna kan agera gemensamt för att militära
övningar och patrullering av stormakternas högsjöflottor ska förbjudas, liksom
besök av kärnvapenutrustade fartyg. Liknande initiativ kan tas i Nordatlanten.
De pengar och kunskaper som frigörs av den militära nedrustningen
kan istället användas i det ekonomiska och ekologiska samarbetet.

Det sårbara samhället - en svag länk i totalförsvaret

När man talar om säkerhetspolitiska hotbilder är det viktigt att också lyfta
fram sårbarheten i det civila samhället. Ett försvar kan aldrig bli starkare än
sin svagaste länk. Den svagaste länken i dagens försvar är det civila samhäl

lets sårbarhet. Därför måste resurser föras över från den militära till den civila
delen av försvaret.

I dag kan viktiga samhällsfunktioner slås ut på några dagar i händelse av
ett militärt angrepp. Sjukvården kommer inte att fungera. Centraliseringen,
engångsmaterielen, bristen på läkemedel och sjukvårdsmateriel är några av
de områden där bristerna är katastrofala i dag.

Energiförsörjningen kan lätt slås ut. Våra storskaliga och centraliserade
energisystem är extremt lätta att slå ut.

En annan svag länk är livsmedelsförsörjningen i en krissituation. Den
koncentration och specialisering som det svenska jordbruket genomgått de
senaste 40 åren, styrt av kortsiktigt ekonomiskt tänkande utan nödvändig
hänsyn till konsekvenserna för miljö och sårbarhet, har gett oss dagens situation.

Alla viktiga samhällsfunktioner, både inom administration och varuförsörjning,
är uppbyggda på datasystem, som i stor utsträckning är beroende
av utländska komponenter.

I boken "Fredspolitik för 90-talet (Sv. Ekumeniska nämnden, 1989)
kopplas detta beroende till vår neutralitet på följande sätt: "Utlandsberoendet
på grund av den stora komplexiteten i form av datorisering, specialisering
och storskaliga system innebär risker redan i fredstid och vid internationella
politiska kriser. Det kan försvåra en fast och konsekvent utrikespolitik
genom att göra oss svagare gentemot politiska påtryckningar i första hand
från Nato." (Sid. 57)

Enligt vår mening behövs en decentraliserad samhällsstruktur, som möjliggör
att bestämda regioner och landsändar kan fungera självständigt i krislägen.

Försörjning med sjukvård, energi, livsmedel och andra basvärden måste
säkras på en miniminivå inom varje region.

Vi måste bryta vårt ensidiga tekniska beroende av Nato-länderna för att
kunna föra en fast och trovärdig utrikespolitik.

De civila hoten

De civila hoten - miljöförstöring, underutveckling m.m. - kräver ett brett
internationellt samarbete, ekonomiskt politiskt och tekniskt. Det är viktigt
att Sverige i alla internationella sammanhang argumenterar för att delta civila
hot är större än det militära hotet och att det aldrig kan avvärjas med militära
medel. Däremot kan mycket av den forskning och de pengar som i dag
tillförs den militära sektorn användas på ett betydligt mer konstruktivt sätt.

Vapenproduktionen måste ställas om till civilproduktion, planmässigt, så
att kunskaper och kompetens kan utnyttjas och ingen riskerar arbetslöshet.
Sverige måste också arbeta för att den USA-ledda tekniska bojkotten mot
Sovjetunionen hävs och att Sovjet får tillgång till avancerad miljövänlig teknik.

Sverige måste utveckla samarbetet med de östeuropeiska länderna, verka
för att Nordiska rådet öppnas för diskussioner med de övriga Östersjö-länderna,
initiera en nordisk kommission, med både militärer och civila, som
får i uppgift att utreda hur vi gemensamt ska kunna förändra vårt försvar så

Mot. 1989/90
U425

att det uppfattas som defensivt och trygghetsskapande. Här finns utrymme Mot. 1989/90

och förutsättningar för omfattande experiment i fred och säkerhet. Vi har U425

inga stora konflikter i Norden. Vi har inga ambitioner att erövra världen. Vi
har alla möjligheter att vara aktiva i den pågående avspänningsprocessen.

Ett återupprättande av den gamla "Hansan, men nu utan stormaktspolitiska
ambitioner!

Vi vet att de största hoten är gemensamma och också mäste lösas gemensamt.

Neutralitet - en fredsstrategi

Sveriges neutrala status är inte bara en fråga om hur vi, som land, ska förhålla
oss till internationella pakter och militära allianser. Det är också frågan
om hur vi kan använda vår neutrala status i det internationella arbetet för
fred och nedrustning. När kriget är mindre sannolikt blir freds- och neutralitetspolitiken
allt viktigare.

Inom den internationella fredsrörelsen finns i dag ett stort intresse för neutralitetsfrågorna.
Man ser neutralitet som ett konstruktivt alternativ till medlemskap
i militära allianser. Intresset är stort från de östeuropeiska länderna,
framför allt från Ungern som lanserat visionen om ett parvis neutraliserat
Balkan med början i Ungern och Grekland. Intresset är också stort från
tredje världens länder som söker säkerhetspolitiska alternativ till de traditionellt
militära.

En aktiv neutralitetspolitik förutsätter att man inte bara ser den legala sidan
av neutraliteten utah också, och framför allt, lyfter fram den politiska
sidan av neutralitetsbegreppet. Dvs. att man ser neutraliteten som ett verktyg
i det internationella arbetet för fred och nedrustning.

I dag, inte minst mot bakgrund av den dramatiskt förändrade säkerhetspolitiska
bilden, krävs en nydefiniering av begreppet neutralitet och ett stärkt
samarbete mellan de neutrala länderna inom nedrustningsområdet.

När öst-väst-konflikten klingar av, vilken roll ska då vår neutralitetspolitik
spela? När nord-syd-konflikten kanske skärps, vilken roll har neutralitetspolitiken
då? Kan de neutrala länderna vara pådrivande, som praktiska exempel,
i den pågående nedrustningsprocessen? I Schweiz röstade 36% av befolkningen
för ett förslag som innebar total avveckling av det militära försvaret.

Frågorna måste ställas, diskussionen måste föras. Målsättningen är att
komma fram till en ny internationell förståelse av begreppet neutralitet och
få den förankrad i den internationella folkrätten. Så att länder som inte har
några stormaktsambitioner ska kunna få sköta sig själva utan att för den skull
vara tvungna att satsa alla sina pengar på ett "starkt" militärt försvar.

Aktiv fredspolitik

Säkerhet är inte bara militära utan också politiska, sociala, humanitära, ekologiska
och mänskliga rättighetsaspekter. Förbättrad säkerhet kan å ena sidan
skapa villkor som gynnar nedrustning, och å andra sidan erbjuda den
miljö och den tillförsikt som krävs för ett framgångsrikt utvecklingssamar

Nedrustning skulle bidra till säkerhet både direkt och indirekt. En ned- Mot. 1989/90

rustningsprocess som skapar oförminskad säkerhet pä allt lägre rustningsni- U4">5

våer skulle kunna medge att ytterligare resurser avsattes för att möta ickemilitära
utmaningar mot säkerheten och därmed resultera i förstärkt total
säkerhet.

(1987 års FN-koinferens om sambandet mellan nedrustning och utveckling)

Behovet av gemensam global säkerhet är i dag större än någonsin tidigare.

Folkens och ländernas öden är nära förbundna med varandra. Miljöförstörelsen
är global och innebär ett hot mot mänsklighetens fortlevnad.

En värld i fred kan aldrig uppnås med mindre än att nationellt, ekonomiskt
och socialt förtryck avskaffas. Solidaritet med förtryckta länder och
folk är därför en nödvändig del i allt fredsarbete.

Vår uppgift är att motverka den rådande hotbilden och ersätta den med
en förtroendebild. Vi måste aktivt verka för att undanröja orsakerna till konflikter,
kriser och krig.

Det viktigaste bidraget Sverige kan ge till den pågående nedrustningsprocessen
i Europa är att vi själva nedrustar militärt. De resurser - ekonomiska
och tekniska och kunskapsmässiga - som därigenom frigörs kan då föras
över till andra delar av säkerhetspolitiken.

Inom säkerhetspolitiken krävs följande svenska initiativ:

- Frångå principen att inte ta ensidiga nedrustningsinitiativ.

- Initiera ett nedrustningssamarbete med länderna kring Östersjön.

- Tillsätt en Östersjö-kommission, med militär och civil expertis, med uppdrag
att utreda hur vårt försvar kan förändras så att det uppfattas som
defensivt och trygghetsskapande.

- Arbeta för ett demilitariserat och kärnvapenfritt Nordeuropa. Gör
Östersjön till ett fredens hav.

- Nej till kärnvapenbestyckade flottbesök som ett led i arbetet för marin
nedrustning.

- En kraftig nedskärning av de militära utgifterna och en stegvis avtrappning
av dessa till noll.

- Avveckla dyra och otidsenliga försvarssystem typ JAS och u-båtar.

- Stopp för all svensk vapenexport. Den utgör nu 2 % av vår totala export
och undergräver vår neutralitet och ställning som fredsbevarande stat.

- Utarbeta en 5-årig omställningsplan för den svenska vapenindustrin.

- Skapa en internationellt inriktad kunskapsbank för omställning av krigsindustrier.
(Se särskild motion på detta område.)

- Stärk samarbetet mellan de neutrala länderna och arbeta för en ny internationell
folkrättslig definition av neutralitetsbegreppet.

- Stärk och utveckla civil motståndet genom ökade resurser till icke-militära
kampformer.

En förnyelse av del säkerhetspolitiska länkandet kräver att militärens självpåtagna
tolkningsföreträde bryts. Så länge som vi låter militära experter
både utreda hoten och ge förslag på lösningar, kommer de verkliga hoten
aldrig in i den säkerhetspolitiska debatten. Vårt svar på de traditionella upprustningskraven
är att avskräckningspolitiken måste ersättas av ett gemensamt
säkerhetspolitiskt tänkande, där det civila samhällets sårbarhet lyfts
fram. Därför mäste:

- FN:s roll stärkas. Angelägna uppgifter skulle kunna vara att skydda små Mot. 1989/90

länder, verka som "early warning i konfliktområden, global koordine- U425

ring av miljö- och utvecklingsprojekt, arbetsformer i FN som kan utnyttja
de kunskaper som folkliga rörelser (freds-, miljö-, kvinnoorganisationer
m.fl. ) besitter,

- stödet till det folkrörelseinriktade fredsarbetet stärkas. Ett första steg är
att en promille av försvarsutgifterna ska gå till detta fredsarbete,

- fredsforskningen stärkas och utvecklas. Alla universitet ska ha studier i
freds- och konfliktforskning,

- skolans resurser (tid och pengar) för att genomföra läroplanens intentioner
beträffande fredsfostran och internationalisering måste förstärkas,

- samhällsstrukturen kraftigt decentraliseras,

- olika regioners självförsörjning, på en miniminivå, stärkas vad gäller livsmedelsförsörjning,
energiförsörjning och sjukvård.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett säkerhetspolitiskt samarbete med länderna
kring Östersjön.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättandet av en Östersjö-kommission,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetet för ett kärnvapenfritt och demilitariserat
Nordeuropa,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot flottbesök där garantier om kärnvapenfrihet
ej lämnats.

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en överföring av anslagen inom säkerhetspolitiken
- från det militära försvaret till säkerhetspolitikens civila delar,1]

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot svensk vapenexport,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omställningsplan för den svenska vapenindustrin,2]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka samarbetet mellan de neutrala länderna
i säkerhets- och nedrustningspolitiska frågor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en ny internationell folkrättslig definition
av neutralitetsbegreppet,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade resurser till utvecklandet av ickemilitära
motståndsformer.1]

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om FN:s roll,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stödet till det folkrörelseinriktade fredsarbetet,

Mot. 1989/90
U425

medel, sjukvård och energi.1]

Stockholm den 24 januari 1990
Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)

Bo Hammur (vpk) Margo Ingvardsson (vpk)

Ylva Johansson (vpk) Bertil Måbrink (vpk)

Gudrun Schyman (vpk)

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en förstärkning av fredsforskningen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om resurser till skolan för fredsfostran,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om olika regioners självförsörjningsgrad vad gäller livs

I989/90:Fö312
1989/9(1: N352