Fria media

Motion 2001/02:K243 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Moderata samlingspartiet ser tre huvuduppgifter för mediepolitiken. Den första är att skapa ett regelverk och tydliga spelregler för att garantera yttrandefrihet, tryckfrihet och etableringsfrihet i medierna. Den andra är att garantera tillgången till vissa kvalitetsprogram, det så kallade public serviceuppdraget. Den tredje är att hantera de statliga radio- och TV-bolagen SR, SVT, UR och Teracom.

Staten skall slå vakt om yttrande- och etableringsfriheten. Därmed uppnås en mångfald på publikens villkor. För ett vitalt kultursamhälle är det av stor vikt att det finns så många fora för skapande som möjligt, så många kanaler för att nå publiken som tekniken medger och så många alternativ att välja mellan som det finns intresse att sända och som publiken efterfrågar.

Yttrandefriheten och tryckfriheten är centrala värden i det fria samhället. Det skall råda frihet att ge ut och distribuera medieprodukter och att pröva deras ekonomiska bärkraft. Inom ramen för de tekniska begränsningarna för medier skall det vara läsarna, lyssnarna, tittarna och användarna som genom sina val avgör vilka medier som skall ha framgång. Det kan inte vara, och får inte vara, politiskt grundat godtycke som avgör mediernas utveckling.

En politik för fria medier kommer också att leda till att teknikens utveckling sker utifrån de enskilda medborgarnas behov och intressen. Det innebär att gränserna mellan olika medier luckras upp. Det ställer krav på lagstiftning som ger en frihet för de nya mediernas utveckling, från Internettjänster till television. Sverige skall vara ett land där denna utveckling är naturlig och internationellt ledande. Den svenska mediepolitiken skall syfta till mångfald, kulturell vitalitet och en öppenhet för nya mediers tillväxt i Sverige.

I statens åtaganden på medieområdet måste det ingå att säkerställa etableringsfrihet för nya kanaler utan att reglera deras programverksamhet. Vägledande skall vara ansvaret gentemot publiken. Koncessioner skall fördelas på motsvarande sätt som den privata lokalradions ursprungliga regelverk, nämligen genom ett auktionsförfarande.

Ett modernt public service-tänkande, där public service ses som ett komplement i stället för konkurrent, bör etableras. Utgångspunkterna för vilken programverksamhet som skall finansieras med offentliga medel bör formuleras på följande sätt;

Offentlig finansiering skall bara användas för program och verksamheter som kompletterar övrigt medieutbud, innehålls- och kvalitetsmässigt.
Public service-programmen skall komma alla till del.
Offentligt finansierade program måste präglas av högsta kvalitet.

Staten har att noga ange vilka uppgifter som skall anses nödvändiga, även om de inte är kommersiellt bärkraftiga och därför omfattas av public service. Till sådana uppgifter kan höra mer omfattande kulturprogram, program för minoriteter, nyhetsrapportering i den mån delar av landet inte täcks av andra m.m. Det ligger i sakens natur att public service-uppdraget kontinuerligt måste prövas i ljuset av vad andra aktörer på mediemarknaden erbjuder. Värnandet av svenska språket är en huvuduppgift. Kärnuppdraget bör även omfatta en spegling av hela landet och dess kulturliv.

Om hela eller delar av SVT, SR och UR får ett nytt ägande ges de bättre förutsättningar att agera på den förändrade mediemarknaden. Vid en privatisering skall ett spritt folkligt ägande eftersträvas. Därigenom öppnas möjligheterna att konkurrera på likvärdiga villkor med andra medieföretag utan den tvångströja som dagens statliga ägande ger. Nya finansieringsformer, nya distributionsformer, möjlighet till betaltjänster och allianser med andra mediebolag klaras bäst genom ett breddat ägande. Ett engagerat, kunnigt och intresserat ägande skulle stärka företagen avsevärt.

Med en modern definition av public service och en successiv avveckling av det statliga företagandet inom mediebranschen upphör också motiven för en särskild TV-avgift. Avgiftsfinansieringen bör därför avskaffas och public service-verksamheten finansieras gemensamt av skattemedel, liksom annan verksamhet som befinns omistlig för allmänheten.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 3

2 Innehållsförteckning 5

3 Förslag till riksdagsbeslut 6

4 Kampen för fri radio och TV 7

4.1 Monopolet bryts 7

4.2 Varför mediepolitik? 8

5 Regelverk för tryckfrihet, yttrandefrihet och etableringsfrihet 9

5.1 Utgångspunkter 9

5.2 Generellt regelverk för fria medier 10

5.3 Fler fristående kanaler 12

5.3.1 Fristående TV-kanaler 12

5.4 Villkoren för privata etermedier 12

5.4.1 Sändningstillstånd 12

5.4.2 Fria nationella radiokanaler 13

5.4.3 Digital radio och TV 13

5.5 En levande tidningsmarknad 14

5.6 Reklam i radio och TV 15

5.7 EU:s TV-direktiv 16

5.8 Begränsa must carry-regeln 16

6 Public service – statligt betalda program 16

6.1 De statliga programmen måste leva upp till nya krav 16

6.2 TV-licens och finansiering 18

6.3 Statligt betalda program skall vara allmänt tillgängliga 18

7 De fyra statliga företagens framtid 19

7.1 Nya roller för SVT, SR och UR 19

7.2 Konkurrensutsätt Teracom 20

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens tre uppgifter inom mediepolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktlinjerna för mediepolitiken.
Riksdagen beslutar att nya avtal med programbolag inte får innehålla vare sig program- eller reklamvillkor.
Riksdagen beslutar att framtida koncessioner inom radio och TV skall fördelas via auktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet till etablering av kommersiell nationell radio.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om långsiktighet och förutsägbarhet i utarbetande av en ny ordning för digital radio.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det digitala marknätet.
Riksdagen beslutar att avveckla presstödet.
Riksdagen beslutar att avveckla reklamskatten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en neutral tidningsmoms.1
Riksdagen beslutar om avveckling av regleringen av tiden för reklam i radio- och TV-sändningar.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till avveckling av EU:s TV-direktiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om begränsning av must carry-principen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om public service-uppdraget.2
Riksdagen beslutar avskaffa avgiftsfinansieringen av public service-verksamheten i enlighet med vad i motionen anförs.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att betala samma program två gånger.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statligt finansierade program skall vara allmänt tillgängliga.2
Riksdagen bemyndigar regeringen att privatisera Teracom i enlighet med vad i motionen anförs.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om privatisering av Sveriges Radio.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om privatisering av Sveriges Television.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om privatisering av Utbildningsradion.2

1 Yrkandena 9–10 hänvisade till SkU.

2 Yrkandena 14–21 hänvisade till KrU.

4 Kampen för fri radio och TV

4.1 Monopolet bryts

Vem är medierna till för? Är det den enskilde tittaren, läsaren, lyssnaren som själv vill bestämma vad han eller hon skall titta på, läsa, eller lyssna till, eller är det TV-producenten, journalisten eller mediepolitikern?

För oss är den självklara utgångspunkten att medierna är till för den enskilde individen. Det är tittarnas, lyssnarnas, läsarnas fria val som skall avgöra mediernas bärkraft. Kampen har därför stått hård mot en rigid socialdemokrati som slagit makt om etermedierna som statens bastion för politisk kontroll. Socialdemokraterna har kämpat intensivt för att behålla TV- och radiomonopolet. De senaste sju åren har socialdemokraterna fört en veritabel hetskampanj mot den fria radion.

Drivkrafterna att få ta till sig annat än vad statens mediemonopol distribuerar går tillbaks långt i Sverige. Ett av de första exemplen är de kommersiella radiosändningar som Radio Nord och Radio Syd bedrev som reklamfinansierade sändningar från båtar på internationellt vatten. Det var bara Sveriges Radio som skulle få sända. De stoppades till slut. Den som ville lyssna på radio var utlämnad till Sveriges Radio, och den som önskade se rörliga bilder fick hålla till godo med Sveriges Television. För den som inte ville se Hylands hörna på bästa sändningstid fanns inga alternativ. Socialdemokraterna har alltid försökt begränsa och kontrollera utbudet i medierna. Den borgerliga regeringen 1976–1978 införde närradion, som innebar rätt för organisationer och föreningar att bedriva egna lokala sändningar vid sidan av Sveriges Radios. När TV-tekniken utvecklades i slutet av 1970-talet, innebar det att möjligheter till TV-sändningar från satelliter blev möjliga. En grupp som kallade sig Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening framträdde och ville förbjuda enskilda parabolantenner i Sverige.

Under 1980-talet kom den revolutionerande videon. Med möjligheter att spela in och spela upp försvann möjligheten att helt styra när medborgarna skulle konsumera TV. Tittaren kunde själv välja tid och plats för sitt tittande. Med hyrmöjligheter och moviebox kom möjligheten att själv styra även över innehåll. Videon fungerade som en revolt mot monopolet och innebar valfrihetens triumf över den statliga styrningen. Friheten var emellertid fortfarande mycket begränsad.

När TV 3 började sända nyårsnatten 1987 och TV 4 i mars 1992 nådde hela Sverige, bröts det statliga monopolet.

Såväl radio som television har alltså under lång tid stått under politisk kontroll i Sverige. Tekniska framsteg gjorde emellertid att monopol inom etermedier blev omöjliga att upprätthålla, såvitt man inte valde drastiska metoder för att hindra medborgarna från att ta del av radio- och TV-utbudet i en gränslös värld som man inte kunde styra över. Det saknades inte förslag om att ta till sådana metoder.

Precis som man en gång i tiden i öststatsländerna eller i dagens Iran förbjudit viss mottagarutrustning fanns det ledande socialdemokrater som ville förbjuda parabolantenner. Utrymmet för markbundna sändningar kunde i längden inte döljas. Utbyggnaden av kabel-TV och av satellitsändningar gjorde det dessutom meningslöst. I och med att TV 3 i konflikt med svenska myndigheter började sända via satellit från London till Sverige bröts monopolet upp genom publikens efterfrågan och kraften i den moderna informationstekniken. Etableringen av en markbunden, oberoende TV-kanal, TV 4, innebar att monopolet även formellt upphörde. Via vanlig antenn, kabel och satellit nås svenska folket i dag av en mångfald TV-sändningar. I dag nås över 20 procent av svenska folket av satellitsändningar och drygt 40 procent av kabel-TV. I realiteten är det alltså endast cirka 30 procent som bara har tillgång till public serviceutbudet och TV 4.

Detta hindrar inte att public serviceverksamhetens television, i kraft av att man disponerar två rikstäckande kanaler och cirka fyra miljarder kronor, dominerar det utbud som har störst betydelse för kultursamhället, samhällsdebatten och politiken. I en tid då televisionen blivit ett dominerande medium är detta en maktkoncentration som verkar i motsatt riktning till de idéer som pressfrihetens och tryckfrihetens traditioner bärs upp av.

Det är dessutom inte nog med att det fria ordet begränsas. Som på alla andra områden leder monopol till att vitalitet, mångfald och entreprenörsanda för hela branschen blir lidande, med stagnation och brist på nytänkande som följd. När lokalradion släpptes fri uppstod 80 nya radiostationer. Motsvarande utveckling skulle kunna ske inom andra medier, förutsatt att dagens mediefientliga politik avvecklas.

När utbudet växer och mediemarknaden expanderar blir statens ansvar som lagstiftare och upprätthållare av lagarna allt viktigare. Detta ansvar måste skötas. Det blir lättare om kvarvarande monopol, till exempel nationella radiokanaler, avvecklas.

4.2 Varför mediepolitik?

Som vi ser det finns det tre statliga uppgifter på medieområdet. Den första är att skapa ett regelverk och tydliga spelregler för att garantera yttrandefrihet, tryckfrihet och etableringsfrihet i medierna. Den andra är att garantera tillgången till vissa kvalitetsprogram, det så kallade public serviceuppdraget. Den tredje är att hantera de statliga radio- och TV-bolagen SR, SVT, UR och Teracom.

Vi anser att följande riktlinjer borde vara grundläggande för den svenska mediepolitiken:

Målet för mediepolitiken skall vara att säkerställa yttrandefriheten, respekten för upphovsrätten samt mediernas oberoende och tillgänglighet.
Det offentliga skall inte genom skattemedel eller andra med tvång uttaxerade medel motverka konkurrens och mångfald.
Staten skall inte utöva sin makt så att den styr och dominerar medieutbudet. Det ställer krav på att det offentliga utformar sin verksamhet på ett sådant sätt att den bidrar till det samlade medieutbudet med det som andra inte gör.
Staten skall verka för etableringsfrihet så långt tekniken medger. Inom ramen för tillgängliga frekvenser eller kanaler skall var och en behandlas likvärdigt. Etableringsfrihet är det bästa sättet att utan offentliga regleringar motverka mediekoncentration.
Den nya tidens medier skall, liksom den fria pressen, stå oberoende från stat och kommun. Staten skall inte genom politiska beslut och godtyckliga val avgöra vem eller vilka som skall få sända.
Tryckfrihetens principer och yttrandefrihetsgrundlagen skall vara ramen för vad som får sändas.
Olika medier skall ha rätt att söka sin finansiering genom t.ex. reklam eller avgifter från publiken.
Yttrandefriheten måste säkras även i nya medier, som Internet. Förhandsgranskning och censur är lika förkastlig i nya medier som i gamla.
Begränsningar av medieföretags ägandeförhållanden skall inte förekomma.
Staten skall så långt som möjligt avveckla sitt ägande i mediebolag.

5 Regelverk för tryckfrihet, yttrandefrihet och etableringsfrihet

5.1 Utgångspunkter

Grunden för att yttrandefrihetsgrundlagen tillåter lagstiftning om tillstånd och villkor för att sända radioprogram ligger i behovet av att på något sätt ordna användningen av frekvenserna för TV och radio. I yttrandefrihetsgrundlagen finns också vissa bestämmelser i 3 kap. 5 § om redaktionell självständighet och i 1 kap. 3 § första stycket om frihet från censur. En skyldighet för ett programföretag att i sin redaktionella verksamhet hålla sig till en i förväg lämnad programförklaring, vilket bl.a. föreslagits av Lokalradioutredningen för DAB-radion och som gäller för digital marksänd TV, är diskutabel från konstitutionell synpunkt. En sådan ordning kan ge möjlighet till en obehörig styrning av vad som yttras i radio. En god regel är att i tveksamma fall inte välja lösningar som kan leda till begränsningar av grundlagsskyddade medborgerliga rättigheter.

En politik för fria medier kommer också att leda till att teknikens utveckling sker utifrån de enskilda medborgarnas behov och intressen. Det innebär att gränserna mellan olika medier luckras upp. Lagar och regler som är teknikbundna kommer därmed snabbt att bli både otidsenliga och motverka sina egna syften. Det ställer krav på lagstiftning som ger en frihet för de nya mediernas utveckling, från Internettjänster till television. Sverige skall vara ett land där denna utveckling är naturlig och internationellt ledande.

Det är redan i dag naturligt att se Internet, television och radio som olika funktioner av digitala medier. Internet utvecklas inte bara som en form av datakommunikation utan är också som ett medium i sig. Det innehåller information, kunskap och kultur, likaväl som radio och TV kan sändas via Internet. World Wide Webb är ett forum för kultur och nyheter bredvid andra mer traditionella medier. Denna utveckling kommer att accelerera. Det som sker på webben är på en gång en del av både kultursamhället och mediesamhället. Detta understryker vikten av en lagstiftning som skyddar konstnärlig frihet, upphovsrätt och det fria ordet även via Internet.

I takt med att mediemarknaden globaliseras är det viktigt att ge även svenska företag möjligheter att konkurrera på goda villkor. För att öppna möjligheter att skapa och vidmakthålla konkurrenskraftiga regionala medieföretag skall dessa ges möjlighet att agera inom alla distributionsformer. Begränsningar för tidningsföretag att äga radiostationer skall avskaffas. Svenska medieföretag, som i Sverige och utomlands verkar inom ramen för en internationell konkurrens, skall inte hindras från att utveckla sina möjligheter. Mångfald genom en fri radio och TV och genom ny teknik skall så långt som möjligt bejakas och tillåtas stimulera utvecklingen av digital teknik i stället för att begränsas genom teknikval och offentlig tillståndsgivning. Den svenska mediepolitiken skall syfta till mångfald, kulturell vitalitet och en öppenhet för nya mediers tillväxt i Sverige.

5.2 Generellt regelverk för fria medier

Övergången från analog till digital teknik innebär stora förändringar i fråga om produktion, distribution och lagring. I takt med utbyggnaden av bredbandsnät kommer allt fler att kunna se TV via bredband. Med Internet-tekniken blir hundratals, kanske tusentals, kanaler tillgängliga för dem som har bra uppkopplingsmöjligheter.

Övergången till digital teknik innebär att TV och datatjänster kan växa ihop. Det blir möjligt att med behållning se TV på datorn respektive utnyttja TV:n som pc. Med Internet-tekniken främjas framväxten av tillgängliga programarkiv hos kanalerna. Det innebär att människor själva kan välja vilka program och tjänster man vill hämta hem från de olika kanalerna, när man vill titta på dem och om man vill se dem på datorskärmen eller i TV-rutan. Vad som sker som en följd av teknikskifte och nya distributionsformer är en kraftig individualisering av tittandet. Utvecklingen går från ”Prime Time” till ”Any Time.”

Med ny teknik och nya distributionsformer förändras också affärslogiken. Tidigare handlade det mest om vad som var tekniskt möjligt. Nu handlar det mer om vad kunden vill ha och är beredd att betala för. Det förändrar också politikens roll. Det digitala marknätet är ett tydligt exempel på hur politiken försöker spjärna emot de tekniska möjligheterna i stället för att främja kundens valmöjligheter. Innehållet blir viktigare än distributionsformen, och företag som skapats för att fylla en specifik distributionsform, exempelvis SVT, möter problem. Nya och gamla aktörer på mediemarknaden går ihop, som exempelvis Time Warners sammangående med Internetaktören AOL.

Tekniken ändrar också mediernas kommersiella villkor. Med nya distributionsformer och ny teknik ökar t.ex. intresset hos de annonserande företagen att själva äga relationen via kunden. Portalbyggande, produktplacering, relations- och lojalitetsbyggande blir nya nyckelbegrepp.

Människor använder mer och mer medierna i sina dagliga liv. I Mediebarometern för år 2000 redovisas följande konsumtion av medier hos befolkningen.

Daglig mediekonsumtion i Sverige

Andel i befolkningen som dagligen tar del av	1990	1995	2000
Radio	78	80	80
Kassettband	34	25	12
Cd/Grammofonskiva	18	30	37
Television	79	84	88
Text-TV		23	31
Video	8	16	15
Internet			32
Morgontidning	74	71	74
Kvällstidning	32	27	28
Vecko-/månadstidskrift	20	31	33
Special-/facktidskrift	28	29	32
Böcker	34	44	39

(Källa:www.nordicom.gu.se/)

Samtidigt som radiolyssnandet i stort gått upp har andelen som lyssnar på SR minskat drastiskt. Enligt RUAB (Radioundersökningar AB) ligger Sveriges radios andel av radiolyssnandet runt 55 procent och de kommersiella kanalerna har en lyssnarandel om cirka 32 procent (källa: www.ruab.se ).

På samma sätt kan man se hur SVT:s andel av TV-tittarna sjunkit de senaste åren.

Mellan 1994 och 1999 har exempelvis SVT:s andel av tittandet minskat från 55 till 47 procent bland alla tittare. I grupper med tillgång till satellit eller kabel, samt yngre tittare, är nedgången än mer dramatisk. I åldersgruppen 15–39 år med tillgång till kabel eller satellit ser fördelningen av tittartiden ut så här:

SVT (dvs TV 1 och TV 2) ca 32 procent

Big 3 (dvs TV 3, TV 4 och Kanal 5) ca 60 procent

Andra ca 7–8 procent

(Källa: Marie Nilsson, MediaVision, 2000)

5.3 Fler fristående kanaler

5.3.1 Fristående TV-kanaler

I statens åtaganden på medieområdet måste ingå att säkerställa etableringsfrihet för nya kanaler utan att reglera deras programverksamhet. Vägledande skall vara ansvaret gentemot publiken. Staten bör genom regionala koncessioner ge olika TV-stationer möjlighet att, redan i det analoga nätet, börja sända med olika delar av landet som sändningsområden. TV-bolag som växer fram ur en sådan process skall kunna genomföra nationella sändningar genom samarbete. Varken ett nytt avtal för TV 4 eller något annat programbolag skall innehålla särskilda av staten reglerade program- och reklamvillkor.

Koncessionerna skall fördelas på motsvarande sätt som den privata lokalradions ursprungliga regelverk, nämligen genom ett auktionsförfarande. Utöver de hänsyn som av tekniska skäl talar för att närliggande frekvensområden bör utnyttjas för samma typ av användningsområde (TV-signaler, mobiltelefoni etc.) skall staten inte lägga sig i hur frekvensbanden utnyttjas. Statlig reglering på grund av trängsel i etern för radiostationer blir allt mindre aktuell i takt med att den tekniska utvecklingen gör utnyttjandet av frekvensbanden effektivare.

5.4 Villkoren för privata etermedier

5.4.1 Sändningstillstånd

Grunden för att yttrandefrihetsgrundlagen tillåter lagstiftning om tillstånd och villkor för att sända radioprogram ligger i behovet av att på något sätt ordna användningen av frekvenserna för TV och radio. I yttrandefrihetsgrundlagen finns också vissa bestämmelser i 3 kap. 5 § om redaktionell självständighet och i 1 kap. 3 § första stycket om frihet från censur. En skyldighet för ett programföretag att i sin redaktionella verksamhet hålla sig till en i förväg lämnad programförklaring är däremot diskutabel från konstitutionell synpunkt. En sådan ordning kan ge möjlighet till en obehörig styrning av vad som får yttras i radio.

Sändningstillstånd bör därför fördelas på ett sätt som minimerar statens möjlighet att styra och reglera programinnehåll. Auktionsförfarandet utestänger ingen från möjlighet att delta och gynnar dem som har ett utbud som kan förväntas nå en bred publik. Sändningstillstånd bör vara långa med goda möjligheter till förlängning för att medge investeringar i såväl teknik som programinnehåll.

5.4.2 Fria nationella radiokanaler

Även om det statliga monopolet på radio brutits lokalt finns det fortfarande kvar nationellt. Det är fortfarande förbjudet att starta nationella radiokanaler. SR:s ställning på etermediemarknaden är ett av de tydligaste exemplen på maktkoncentration.

Etableringsfrihet är det bästa sättet att motverka all sorts maktkoncentration och monopolbildning inom medierna.

Förbudet mot kommersiella nationella kanaler inverkar negativt på utbudet för lyssnarna. Underlaget för att satsa på kvalitet och dyra programkoncept hålls litet, genom att varje kommersiell kanal måste uppfinna hjulet på nytt i varje regional sändning. Detta motverkar möjligheten till mångfald och undandrar därigenom lyssnarna chanserna till en högkvalitativ rikstäckande kanal, samtidigt som de befintliga, statliga, rikstäckande radiokanalerna inte utsätts för någon heltäckande konkurrens alls.

Det är viktigt att vidga yttrandefriheten och öppna för såväl nya regionala kanaler, som fria nationella kanaler. Det finns inga tekniska eller demokratiska skäl till att begränsa den fria radions utveckling. Nationella radiokanalkoncessioner bör snarast utbjudas till auktion.

5.4.3 Digital radio och TV

I nuläget finns inget kommersiellt intresse i digital radio eftersom den statliga styrningen är alltför stark. Om den digitala radion frigörs, kommer utvecklingen att gå framåt.

DAB har sagts vara den nödvändiga tekniska utvecklingen inom radio och är den digitala sändningsstandard som valts för marknätet för att kunna ersätta dagens analoga sändningar. DAB började sändas reguljärt av SR 1995. Det digitala utbudet i marknätet består i dag av SR:s kanaler – P1, P2, P3, P4, P6 (International) och P7 (Sisuradio, finskspråkig kanal).

Enbart sändningskostnaderna för DAB, som SR betalar till sändarbolaget Teracom, uppgår till 70 miljoner kronor per år. Sändningarna når ca 85 procent av landet men kan bara tas emot av knappt 500 mottagare som finns hos lyssnarna. Från början sades att DAB skulle leda till lägre sändningskostnader, men verkligheten har blivit den rakt motsatta.

Orsakerna till misslyckandet med DAB är flera. Mottagarna är dyra, den billigaste kostar i dag fortfarande ca 2 000 kronor. DAB har hittills inte heller skapat något mervärde för lyssnarna. Eftersom de privata lokalradiostationerna inte finns med är utbudet begränsat. Priset på mottagare kan regeringen inte göra mycket åt, men utbudet styrs av politiska regler. De viktigaste gäller vilka villkor som ställs upp för den privata radions deltagande. Långa tillståndsperioder och möjligheter att förändra programutbud och ägande är av avgörande betydelse. Långsiktighet och förutsägbarhet måste vara grundläggande i utarbetandet av en ny ordning för digital radio.

En utvärdering av den hittills misslyckade satsningen på DAB behöver göras. Det är dock viktigt att understryka att det fortsatta arbetet inte får låsas fast vid enbart en av många möjliga standarder och tekniker. Den i dag valda tekniken måste förutsättningslöst prövas mot såväl nätradio som sändningar via 3G eller andra mobiltelefonnät. Fortsatt sändning med analog teknik kommer sannolikt att behövas under mycket lång tid framöver om inte avgörande tekniksprång tas, som medger mycket billiga digitala mottagare och därmed allmän spridning. Det är viktigt att framhålla att grunden måste vara radions innehåll och tillgänglighet, inte fixering vid tekniken för sändning.

Syftet med regeringens satsning på digital-TV i marknätet är att gynna en teknik som möjliggör begränsningar och kontroll. Vi har länge hävdat att det är ett illa genomtänkt projekt. Valet av den markbundna tekniken begränsar inte bara den möjliga mångfalden, utan leder till statlig kontroll över vem som skall få sända. Dessutom kostar den mer utan att kunna erbjuda vare sig interaktivitet eller datakommunikation. Det digitala marknätet motverkar därmed den informationstekniska utvecklingen.

Frågan om det digitala marknätet för TV-sändningar handlar emellertid inte bara om bortkastade miljarder och försök till politisk kontroll över TV. Det handlar också om möjligheterna att bygga ut andra mobila tjänster. Frekvensutrymmet i etern är begränsat och det skall räcka till TV, radio, personradiotrafik, mobilteletjänster och radiobaserad bredband. Det gör det angeläget och nödvändigt att utnyttja frekvenserna effektivt och till rätt saker. Digital TV i marknätet riskerar att låsa upp breda frekvensområden som annars kan användas till mobila Internettjänster. Post- och telestyrelsen, PTS, har som ansvarig myndighet också avrått från utbyggnad av det digitala marknätet just av denna anledning. Det riskerar att skada IT-utvecklingen i Sverige.

Verksamheten i det digitala marknätet bör grundas på marknadsmässiga överväganden bland aktörerna på marknaden. Det gäller bland annat de radio- och TV-företag som har ett naturligt intresse av att utveckla formerna för digitala sändningar, men också företag som utvecklar olika former för digital kommunikation.

5.5 En levande tidningsmarknad

Det skrivna ordet har en stark ställning trots radion och televisionens utveckling. Konsumtionen av kommersiella tidningar ökar, och det enorma utbudet av såväl facktidningar som gratistidningar utan statliga subventioner tas väl emot av läsarna.

Medierna går inte längre att snävt dela in i olika fack. Tidningar som Aftonbladet och Vision finns visserligen på papper, men är också starka på Internet. Detta skapar en konkurrens över mediegränserna som inte funnits tidigare. Ny teknik ger bättre ekonomiska möjligheter också för den som vill producera tidningar.

Det är intressant att se att de tidningar som inte kommer i fråga för statliga stöd eller subventioner, nämligen fack- och specialtidningar, klarar sig väl och till och med ökar.

Presstödets syfte har historiskt sett angivits vara att bidra till mångfalden på dagstidningsmarknaden för att främja en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Socialdemokraternas inställning till presstödet grundas enligt vår mening på en överdriven tilltro till stödets positiva effekter för mångfalden, det fria ordet och den fria opinionsbildningen. Det stora antalet tidningsnedläggningar och hittills gjorda erfarenheter visar att presstödet till stor del använts för att täcka tidningarnas löpande utgifter i stället för till att främja nödvändiga rationaliseringsåtgärder.

Den önskvärda effekten av presstödet hade varit att det använts till att göra tidningarna mindre beroende av statligt stöd, men i stället har tidningarna anpassat sig efter stödet och blivit permanent presstödsberoende. Följden har blivit att ekonomiska problem inte har åtgärdats. Bidragen har ofta medverkat till att brister som gjort att läsarna lämnat tidningen permanentats. Härutöver innebär presstödet att konkurrensvillkoren gentemot icke-presstödstidningar snedvrids, vilket kan innebära att också av läsarna uppskattade tidningar får ekonomiska svårigheter. Det är ett orimligt förhållande. Mot denna bakgrund föreslår vi att presstödet avvecklas. För att underlätta avvecklingen ur tidningarnas synvinkel föreslår vi att reklamskatten avskaffas och att en neutral tidningsmoms införs.

5.6 Reklam i radio och TV

De svenska reklamreglerna innehåller olika villkor för reklam beroende på distributionssätt. Satellit och kabel går under sändarlandets regler, under det att i marknätet gäller det svenska regelverket.

Den senaste utdelningen av sändningstillstånd för marksänd digital-TV visar det absurda i svenska reklamregler, i och med att programbolag verksamma i Frankrike, England och Sverige tilldelats sändningstillstånd. Programbolagen kommer att lyda under respektive lands reklamregler, vilket innebär att såväl fransk, engelsk som svensk lag kommer att vara tillämplig, inom samma sändningsform, i Sverige. En översyn av reklamreglerna är därför nödvändig.

Utvecklingen har enligt vår mening utvisat att hela lagstiftningen på området är föråldrad. Den kanal som väljer att sända för mycket reklam kommer snabbt att förlora tittare och anpassa sig till vad som är en rimlig kombination av reklam, avgifter och motsvarande. Regleringen av tiden för reklam bör därför avvecklas, såväl i svensk lagstiftning som i EU:s TV-direktiv. Vad som däremot är viktigt i sammanhanget är att det tydligt och klart anges när det är reklam som sänds, respektive vad som sänds på uppdrag av annan.

5.7 EU:s TV-direktiv

EU skall arbeta för att utvidga den inre marknaden och få bort offentliga monopol. TV-bolagen bör fritt förfoga över programinnehållet. Det är oacceptabelt att EU ställer krav på en viss sammansättning av programmen som t.ex. viss andel europeiska program. Det finns ingen anledning för EU att detaljreglera vilket ursprungsland programmen i TV har. EU:s uppgift är att möjliggöra tjänsternas fria rörlighet, inte reglera vilka länder programmen får komma ifrån. TV-direktivet bör därför avskaffas.

5.8 Begränsa must carry-regeln

Den s.k. must carry-regeln innebär att kabel-TV-företagen är skyldiga att, i kabelnäten, distribuera ett antal program, som sänds med tillstånd av regeringen, utan avgift. Det finns enligt vår mening ingen anledning att ålägga kabelägare att kostnadsfritt distribuera kommersiella program. Det kan vidare ifrågasättas om dagens omfattande must carry-skyldighet är förenlig med yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I 3 kap. 1§ andra stycket YGL stadgas nämligen:

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning ...

Kravet på allmänhetens tillgång till allsidig information måste rimligen anses tillgodosett genom att de licensbetalda public service-kanalerna TV 1 och TV 2 omfattas av must carry-skyldigheten. Som public service-kanaler är det deras uttryckliga uppdrag att tillhandahålla just allsidig information. Därmed kan det inte anses befogat att must carry-skyldigheten skall omfatta andra kanaler för att tillgodose informationsbehovet. Must carry-regeln bör därför begränsas till enbart de licensfinansierade public service-kanalerna.

6 Public service – statligt betalda program

6.1 De statliga programmen måste leva upp till nya krav

Det är nu dags att bryta upp från det gamla public service-tänkandet och låta det öppna samhällets grundläggande principer om mångfald och oberoende gälla även på etermediernas område. Ett modernt public service-tänkande, där public service ses som ett komplement i stället för som konkurrent, bör etableras.

Också i en tid med stort medieutbud finns det ett behov av att med offentliga medel säkerställa tillgången på vissa typer av program.

Utgångspunkterna för vilken programverksamhet som skall finansieras med offentliga medel bör formuleras på följande sätt;

Offentlig finansiering skall bara användas för program och verksamheter som kompletterar övrigt medieutbud, innehålls- och kvalitetsmässigt.
Public service-programmen skall komma alla till del.
Offentligt finansierade program måste präglas av högsta kvalitet.

Utgångspunkten måste vara att medierna skall stå fria från staten. Bara på så sätt kan det fria och öppna samhället värnas. Det innebär att public service inte kan ses som något allmänt inslag i mediestrukturen. Den kan endast motiveras om andra aktörer inte kan fullfölja uppgifter som staten finner omistliga.

Public service skall alltså ses som ett komplement till den fria mediestrukturen. Staten har att noga ange vilka uppgifter som skall anses nödvändiga, även om de inte är kommersiellt bärkraftiga.

Till sådana uppgifter kan höra mer omfattande kulturprogram, program för minoriteter, nyhetsrapportering i den mån delar av landet inte täcks av andra m.m. Det ligger i sakens natur att public service-uppdraget kontinuerligt måste prövas i ljuset av vad andra aktörer på mediemarknaden erbjuder.

Värnandet av svenska språket är en huvuduppgift. Kärnuppdraget bör även omfatta en spegling av hela landet och dess kulturliv.

Med detta synsätt blir public service-uppgiften mer begränsad än i dag. Den ställer inte krav på statliga företag av den typ och omfattning som gäller för dagens SR och SVT. Hela eller delar av dessa företag bör därför försäljas.

Public service-programmen skall komma alla till del. De måste präglas av högsta kvalitet. En utgångspunkt bör vara att den public service-verksamhet som är motiverad bör produceras efter upphandling eller på entreprenad. Det öppnar möjlighet för många att medverka. Det reducerar också behovet av egna produktionsresurser ägda direkt eller indirekt av staten.

Nya organisationsformer måste skapas för bl.a. Radiosymfonikerna, Radioteatern och SVT Drama när public service-villkoren förändras.

Sändningen av public service-produktionen kan ske på flera sätt. En möjlighet är att den sker inom ramen för andra företags radio och TV-program. Ett sådant alternativ gör det möjligt att inordna public service-produktionen i ett mer mångfasetterat sammanhang, i annan radio och TV-verksamhet, men också i annat medieutbud. Det gör det också möjligt att samfinansiera public service-programmen. Public service-ansvaret skulle på så sätt komma att utvecklas till ett stöd för viss kvalitetsproduktion. Staten skulle inte behöva äga något sändningsbolag alls.

En annan möjlighet är att sända public service-programmen i speciella kanaler. Det gör det tydligare vilka program staten stödjer. Sådana kanaler finns också i andra länder och har där kunnat utvecklas till goda kvalitetskanaler. En nackdel kan vara att staten med detta alternativ sannolikt måste finansiera en större del av produktionen på egen hand. Jämfört med dagens SR och SVT kan dock rena public service-kanaler ges en tydlig och målinriktad utformning.

6.2 TV-licens och finansiering

Det statliga programutbudet kräver någon form av finansiering. Den tekniska utvecklingen gör att TV-avgiften, eller mer korrekt, skatten på innehav av TV, passar allt sämre. Tekniskt är det möjligheten att ta emot TV-signalen och se på TV som avgör om man skall betala avgift. Det kunde man tidigare enbart med TV och video. Den nya tekniken gör det möjligt att se på TV i en vanlig dator om man har ett s.k. TV-kort, vilket medför skatteplikt. Nu kommer dessutom möjlighet att se på TV via Internet, s.k. webb-TV, eller via bredband. Därmed blir datorer med bra Internetanslutning eller bredband avgiftspliktiga. För att hantera avgiften behövs ett register över vilka hushåll som har TV-mottagare, vilket nu utökas till att även innefatta datorer med bra Internet- eller bredbandsanslutning. Tekniken springer därmed ifrån systemet med TV-avgift.

Med en modern definition av public service och en successiv avveckling av det statliga företagandet inom mediebranschen upphör också motiven för en särskild TV-avgift. Avgiftsfinansieringen bör därför avskaffas och public service-verksamheten finansieras gemensamt av skattemedel liksom annan verksamhet som befinns omistlig för allmänheten.

Inför uppbyggnaden av det digitala marknätet förs nu dessutom en modell fram där TV-tittarna krävs på ytterligare avgifter. För att hantera de digitala marksändningarna av TV har regeringen skapat ett nytt monopolbolag, Senda. Senda skall koda och marknadsföra de marksända digitala TV-sändningarna. För att kunna ta emot marksänd digital TV krävs en särskild dekoder som omvandlar de digitala signalerna till de analoga som TV:n är byggd för. Samtliga kanaler i marknätet krypteras.

För att kunna dechiffrera de krypterade kanalerna krävs därför att man köper ett programkort från Senda och sedan betalar en årlig administrationsavgift för detta. Det innebär att det inte räcker med att betala TV-licensen för att se Sveriges Televisions program digitalt. Vi avvisar denna modell för att avgiftsbelägga licensbetalda program. Det är inte rimligt att ta ut en avgift eller skatt för samma program två gånger.

6.3 Statligt betalda program skall vara allmänt tillgängliga

Sveriges Television har i tillstånden för digitala sändningar ålagts att sända de digitala programmen också via satellit. Det är bra att Sveriges Television fått frihet att distribuera sina program via satellit. I takt med att de digitala sändningarnas andel ökar kommer satellitsändningar att öka i betydelse. Vi anser att det bör införas en möjlighet för samtliga satellitoperatörer att distribuera Sveriges Televisions program. Företaget bör därför åläggas att kostnadsfritt tillhandahålla satellitoperatörer public service-kanalerna, såväl analogt som digitalt, under förutsättning att mottagningen kan ske utan kostnad.

7 De fyra statliga företagens framtid

7.1 Nya roller för SVT, SR och UR

SVT, UR och SR står inför stora krav på förändringar. Skall de klara konkurrensen med andra medieföretag krävs resurser både för teknik- och programutveckling. Inte minst prisutvecklingen för t.ex. sportevenemang visar på svårigheten för SVT att konkurrera om attraktiva turneringar. Möjlighet att skapa allianser med andra medieföretag för samordnade inköp och produktioner blir viktigare, liksom möjligheten att distribuera material i nya distributionsformer som ex. över Internet. Dagens roll som helstatliga public service-företag blockerar effektivt många av utvecklingsvägarna. Likheterna med Telia är stora. Det statliga ägandet hämmar utvecklingen av företagen. Möjligheterna att långsiktigt säkra en nödvändig finansiering är begränsad. Möjligheterna att knyta allianser likaså. Företagen snärjs i stället av ökade krav på detaljreglering, vilket hindrar en nödvändig utveckling. Uppdragsgivarna i form av riksdag och regering står oförmögna att hantera de avgörande nödvändiga frågorna.

När hela eller delar av SVT, SR och UR ges ett nytt ägande ges de bättre förutsättningar att agera på den förändrade mediemarknaden. Vid privatiseringen skall ett folkligt spritt ägande eftersträvas. Därigenom öppnas möjligheterna att konkurrera på likvärdiga villkor med andra medieföretag utan den tvångströja som dagens statliga ägande ger. Nya finansieringsformer, nya distributionsformer, möjlighet till betaltjänster och allianser med andra mediebolag klaras bäst genom ett breddat ägande. Ett engagerat, kunnigt och intresserat ägande skulle stärka företagen avsevärt.

En fråga som särskilt behöver övervägas är möjligheten att skapa mångfald och konkurrens inom radioområdet. Stopplagen och kraven på ”skönhetstävlingar” har inneburit att privatradion varken vågat eller kunnat delta i utbyggnaden av DAB-sändningar. Det är i dag endast SR som har tillstånd att sända rikstäckande programverksamhet. Vid en privatisering av Sveriges Radio bör därför eftersträvas att minst två konkurrerande bolag skapas.

UR sänder inte i någon egen kanal utan tillverkar program som sedan sänds i någon public service-kanal. Ställningen som offentligt finansierat medieföretag innebär en osund konkurrens på den svenska utbildningsmarknaden och i förhållande till de andra medieföretag som verkar inom detta område. UR:s ställning innebär att licensmedel används för verksamheter som andra medie- och utbildningsföretag kan bidra med. För att öka mångfalden på detta område föreslår vi att UR säljs. Det skulle ge utrymme för fler fristånde programföretag med utbildningsambitioner. UR bör privatiseras som ett renodlat e-learningföretag utan kopplingar till SVT eller SR. Därmed skapas bättre möjligheter för företaget att utvecklas på marknaden för distansutbildningar och e‑learning. Det finns betydande värden i utbildningskompetensen inom företaget, vilket kan frigöras för att t.ex. finansiera annan programverksamhet.

7.2 Konkurrensutsätt Teracom

Teracom Svensk Rundradio AB är det statliga bolag som i dag har monopol på all analog TV-distribution i marknätet och på huvuddelen av radiodistributionen. I sändningstillstånden mellan staten och public service-bolagen och mellan staten och TV 4 framgår att man är tvingad att använda Teracom för utsändningarna. Regeringen har även givit Teracom monopol på utsändningarna i det digitala mark-TV-nätet. Ingen upphandling har skett.

Teracoms monopol på marksänd radio och TV bör omedelbart avskaffas och verksamheten utsättas för konkurrens. Vidare bör public service-företagen åläggas att upphandla sin distribution i konkurrens. Teracom bör på sikt privatiseras. Ett första steg kan vara att överföra Teracom till Näringsdepartementet.

Stockholm den 24 september 2001
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)	Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)	Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)	Anders G Högmark (m)
Gunnar Hökmark (m)	Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)	Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)	Per Westerberg (m)