Fria och oberoende media

Motion 2003/04:K444 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Medier skall stå fria från staten 3

4 Nya medier bidrar till ökad frihet 4

5 Pressfrihetens ideal skall prägla mediers utveckling 5

6 Statens roll för oberoende och fria etermedier 7

7 Public service-uppdraget 8

8 Fristående TV-kanalers förutsättningar 9

9 Fristående radio 10

10 Utvecklingen av digital-TV 10

10.1 Dyrare sändningar, begränsat frekvensutrymme och sämre täckningsgrad 11

11 Tidpunkt för nedsläckning 12

11.1 Konsumenterna måste avgöra digitaliseringens framtid 13

12 Den digitala radion 14

13 Fördelning av koncessioner 14

14 Statens roll för pressfriheten 15

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om från staten oberoende medier.

1. Riksdagen beslutar att delar av Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion privatiseras i enlighet med vad som i motionen anförs.1

2. Riksdagen beslutar att licensavgiften avskaffas i enlighet med vad som i motionen anförs.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tryck-, yttrande- respektive etableringsfrihet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om public services framtida roll.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om formerna för fördelning av sändningstillstånd.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens roll i mediepolitiken.1

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av EU:s TV-direktiv.

8. Riksdagen beslutar att det skall finnas två självständiga nyhetsredaktioner inom SVT så länge SVT förfogar över dagens kanaler.1

9. Riksdagen beslutar att koncessionsavgiften för TV 4 avvecklas i enlighet med vad som anförs i motionen.

10. Riksdagen beslutar att begränsa must carry-skyldigheten i enlighet med vad som anförs i motionen.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regionala koncessioner.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om koncessioner för fria nationella radiokanaler samt möjligheten till lokala radiostationers nationella samverkan.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om övergången från analog till digital TV.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tidpunkt för släckning av det analoga marknätet.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens roll vid teknikskiften inom medierna.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av misslyckandet med DAB.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelning av koncessioner för digitalradion.

18. Riksdagen beslutar att avskaffa presstödet i enlighet med vad som anförs i motionen.

1 Yrkandena 2, 3, 5, 7 och 9 hänvisade till KrU.

3 Medier skall stå fria från staten

Yttrandefriheten och tryckfriheten är centrala värden i fria och demokratiska samhällen. Tankefrihet och informationsfrihet är fundamentala för bevarandet av ett fritt och öppet samhälle. En fri åsiktsbildning och fritt utbyte av kunskap, värderingar, idéer och erfarenheter av allt från forskning till granskning av makten bidrar till den dynamik som är grunden för mänsklig utveckling och samhällelig civilisation.

Av grundläggande vikt i detta sammanhang är att medier är fria från statlig styrning. Fria medier är en förutsättning för att t.ex. informations- och pressfriheten skall kunna fungera som uttrycksmedel för människors tankar och samhällsengagemang och som kontroll av den offentliga maktutövningen.

I ett fritt och demokratiskt samhälle skall det råda frihet att ge ut och distribuera medieprodukter samt att fritt pröva deras ekonomiska bärkraft. Inom ramen för de tekniska begränsningarna för medier skall det vara läsarna, lyssnarna, tittarna och användarna som genom sina fria val avgör vilka medier som får egen bärkraft. Politiskt grundat godtycke och den offentliga maktens uppfattningar får inte avgöra förutsättningarna för mediernas utveckling och växtkraft.

En politik som syftar till att garantera mediernas oberoende ställning kommer att leda till att tekniken utvecklas utifrån de enskilda medborgarnas behov och intressen, och inte utifrån de politiska beslutsfattarnas önskemål. Utvecklingen innebär att gränserna mellan olika medier luckras upp, vilket skärper kraven på en lagstiftning som garanterar att frihet skall gälla också för de nya medierna.

Sverige skall vara ett land där denna utveckling är naturlig och internationellt ledande. Den svenska mediepolitiken skall syfta till mångfald, kulturell vitalitet och en öppenhet gentemot framväxten av nya medier i Sverige.

Medier skall stå fria från staten, vilket innebär att staten måste agera för att garantera deras oberoende. En huvuduppgift för statens åtaganden på medieområdet måste därför vara att säkerställa en etableringsfrihet för nya kanaler utan att samtidigt reglera deras programverksamhet. Den redaktionella självständigheten är grundläggande. Vägledande skall vara ansvaret gentemot publiken. Där utrymmet är begränsat skall koncessioner fördelas på motsvarande sätt som gjordes enligt den privata lokalradions ursprungliga regelverk, d.v.s. genom ett auktionsförfarande. I övrigt skall etableringsfrihet gälla.

Vi eftersträvar ett modernt public service-tänkande, där public service i stället för att ses som något konkurrerande skall betraktas som en del i det samlade programutbudet.

Utgångspunkterna för vilken programverksamhet som skall finansieras med offentliga medel bör formuleras på följande sätt:

• Public service-uppdragets kärna är att underlätta demokratins arbete genom att bidra till goda förutsättningar för en allsidig samhällsdebatt.

• Offentlig finansiering skall användas för program och verksamheter som kompletterar och bidrar till att utveckla programutbudet i dess helhet, både innehållsmässigt och kvalitetsmässigt.

• Public service-programmen skall komma alla till del. Offentligt finansierade program måste präglas av högsta kvalitet.

• Den redaktionella självständigheten och mångfalden är grundläggande.

Kärnuppdraget bör även omfatta en spegling av hela landet och dess kulturliv. Om delar av Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR) får ett privat ägande ges dessa enheter bättre förutsättningar att agera på den förändrade mediemarknaden. Därigenom öppnas möjligheterna att konkurrera på likvärdiga villkor som andra medieföretag utan den tvångströja med definierad finansiering och fastställt uppdrag som dagens statliga ägande innebär. Samtidigt skapas bättre förutsättningar i den renodlade public service-verksamheten för en koncentration på kvalitet och ett bredare utbud av program.

Vid en privatisering skall ett spritt folkligt ägande eftersträvas. Nya finansieringsformer, nya distributionsformer, möjlighet till betaltjänster och allianser med andra mediebolag klaras bäst genom ett breddat ägande. Ett engagerat, kunnigt och intresserat ägande skulle stärka företagen avsevärt.

Med en modern definition av public service upphör motiven för en särskild TV-avgift. Avgiftsfinansieringen bör därför avskaffas och public service-verksamheten finansieras gemensamt av skattemedel på samma sätt som annan verksamhet vilken befinns omistlig för allmänheten.

4 Nya medier bidrar till ökad frihet

Den tekniska utvecklingen har inneburit – och kommer att innebära – stora förändringar i mediesamhället. Utvecklingen av den nya tekniken leder till nya möjligheter att värna och utveckla mediernas självständighet. Övergången från analog till digital teknik leder till stora omställningar i fråga om produktion, distribution och lagring. I takt med att bredbandsnät byggs ut kommer allt fler att kunna se TV via bredband. Med Internet-tekniken blir hundratals, kanske tusentals, kanaler tillgängliga för dem som har bra uppkopplingsmöjligheter.

Övergången till digital teknik innebär att TV- och datatjänster kan växa ihop. Det blir möjligt att med behållning se TV på datorn respektive utnyttja TV-apparaten som PC. Med Internet-tekniken främjas uppbyggnaden av tillgängliga programarkiv hos kanalerna. Det innebär att människor själva kan välja vilka program och tjänster de vill hämta hem från de olika kanalerna, när de vill titta på dem och om de vill se dem på datorskärmen eller i TV-rutan. Teknikskifte och nya distributionsformer leder till en kraftig individualisering av tittandet. Utvecklingen går från Prime Time till Any Time.

I stället för att välja mellan kanaler kommer publiken i ännu högre grad än i dag att välja mellan program. Kanaler och deras profil och kvalitet kommer att betyda mindre medan programmens profil och kvalitet kommer att betyda allt mer.

Ny teknik och nya distributionsformer förändrar också affärslogiken. Tidigare handlade det mest om vad som var tekniskt möjligt. Nu handlar det mer om vad publiken eller delar av publiken vill ha och är beredd att betala för. Detta bör också förändra politikens roll. Politikens roll skall vara att i största möjliga utsträckning värna den möjlighet till mångfald som följer med den nya tekniken.

Utbyggnaden av det digitala marknätet är ett tydligt exempel på hur politiken i stället för att värna den möjlighet till mångfald som följer av den tekniska utvecklingen försöker motverka och kontrollera publikens valmöjligheter.

Den tekniska utvecklingen ändrar också mediernas kommersiella villkor. Parallellt med framväxten av ny teknik ägnar människor mer och mer tid åt medier i sina dagliga liv. Den totala mediekonsumtionen ökar, vilket leder till ökade möjligheter till kommunikation och information. En ökad mediekonsumtion i kombination med nya distributionsformer och ny teknik ökar också intresset för olika finansieringsformer med tyngdpunkten på publikens och användarnas varierande behov och önskemål.

5 Pressfrihetens ideal skall prägla mediers utveckling

Tryck- och yttrandefriheten är hörnstenar i det demokratiska samhället. I Sverige garanteras dessa principer i grundlagen genom bestämmelser i regeringsformen (RF), i tryckfrihetsförordningen (TF) samt i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I 1 kap. 1 § andra stycket TF anges t.ex. att det skall, för en allmän tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, stå varje medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som i TF är meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift meddela sina tankar och åsikter i vart ämne som helst.

I 1 kap. 2 § första stycket TF respektive 1 kap. 3 § första stycket YGL finns dessutom vissa regler om frihet från censur och i 3 kap. 4 § YGL finns vissa bestämmelser om redaktionell självständighet.

Informationsfriheten är central för det demokratiska samhället. I regeringsformen och tryckfrihetsförordningen garanteras varje medborgare informationsfrihet i form av frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden.

I ett demokratiskt samhälle måste staten också slå vakt om etableringsfriheten för medier. Detta är grunden för den fria pressen och skall också i största möjliga mån gälla medier överhuvudtaget. Detta kan åstadkommas genom en lagstiftning som förhindrar restriktioner mot fri etableringsrätt som inte är betingade av tekniska begränsningar. Därigenom kan en mångfald på publikens och avsändarnas villkor uppnås. En mångfald av medier leder till en snabbare spridning av information. En snabb och väl fungerande informationsspridning är A och O i ett öppet och modernt samhälle.

För ett vitalt kultursamhälle är det av stor vikt att det finns så många fora för skapande som möjligt, så många kanaler för att nå publiken som tekniken medger och så många alternativ att välja mellan som möjligt för den som vill kommunicera och vidarebefordra tankar, idéer, kultur, kunskap och åsikter. Avsändarens möjligheter står i förhållande till mottagarnas valfrihet. Med den nya tekniken erbjuds nya möjligheter att förbättra tillgängligheten i kulturen till en lägre kostnad.

Möjligheterna att skapa och nå en intresserad publik ökar med antalet befintliga kanaler för distribution och kommunikation. Publikens möjligheter att nå kontakt med kulturyttringar av många olika slag ökar med mångfalden. Kulturlivet får fler plattformar för skapande och exponering.

För den enskilde medborgaren öppnar den nya tekniken det geografiska rummet och upphäver avståndets betydelse. Möjligheten att ta del av hela landets kultur- och samhällsliv ökar. En föreställning eller vernissage i Stockholm kan bli tillgängliga för den som lever i Haparanda eller i Ystad. En teateruppsättning i Gävle kan vidaresändas till den intresserade i Göteborg.

Nya medier kommer att ge det befintliga kulturlivet allt bättre villkor och förutsättningar, samtidigt som förutsättningarna för att skapa nytt och att därmed förnya det svenska kulturlivet ökar i takt med möjligheterna att nå en ny publik.

Radio och TV är de scener för drama och musik som har största möjliga publik. I det svenska kultursamhället finns inga scener som har bättre förutsättningar att nå så många och att erbjuda kulturskapare så goda villkor än de som public service erbjuder.

Med våra utgångspunkter om från staten fria och oberoende medier är det viktigt att klargöra att statens roll som aktör i mediesamhället måste präglas av återhållsamhet och begränsning för att inte stå i konflikt med mediernas frihet. Vi anser däremot att det finns motiv för att se på public service i en bredare bemärkelse så som vi ser på nationalscener inom kulturen.

Public service-kanalerna skall därför inte bara ses som delar av mediesamhället utan också som viktiga institutioner i kultursamhället. Det motiverar utifrån våra utgångspunkter varför staten skall ha ett engagemang i dessa företag.

Ett exempel på vikten av etableringsfrihet för nya medier är frågan om övergången till digital-TV. Att regeringen låst sig vid en övergång till marksänd digital-TV begränsar yttrandefrihetens förutsättningar i och med att det marksända alternativet har ett mer begränsat frekvensutrymme än övriga alternativ. Regeringens låsning vid marknätet riskerar också att leda till dubbla sändningskostnader, till följd av parallellsändning såväl i det analoga som i det digitala systemet, för public service-företagen under mycket lång tid, utan att andelen tittare i det digitala marknätet ökar nämnvärt.

Det faktum att det markbundna nätet är sämre, mer begränsat och dyrare än andra digitala alternativ innebär också att regeringens satsning på det leder till att man motverkar de krav som måste ställas på mediepolitiken, nämligen att verka för största möjliga utrymme för yttrandefrihet och informationsfrihet. Färre kanaler ger sämre förutsättningar för nya aktörer samtidigt som färre aktörer ges möjlighet att uttrycka sig. På samma gång leder det begränsade kanalutrymmet i det marksända nätet till att fördelningen av frekvenser blir en politisk maktutövning med det hot mot kanalernas och mediernas oberoende från stat och politik som detta innebär.

Under vissa förutsättningar kan det dock även i ett fritt och demokratiskt samhälle vara nödvändigt att ha en lagstiftning som inskränker etableringsfriheten. För att YGL skall tillåta en lagstiftning som innebär en begränsning i etableringsfriheten i form av tillstånd och villkor för att sända program måste det finnas ett behov av att på något sätt ordna användningen av frekvenserna för TV och radio om utrymmet är begränsat.

I de fall då det är acceptabelt med sändningstillstånd bör dessa fördelas på ett sätt som minimerar statens möjlighet att styra och reglera programinnehållet. Ett auktionsförfarande utestänger ingen från möjlighet att delta och gynnar dem som har ett utbud som kan förväntas nå en bred publik. Sändningstillstånden bör vara långa med goda möjligheter till förlängning för att säkra självständighet och oberoende samt för att medge långsiktiga investeringar i såväl teknik som programinnehåll.

6 Statens roll för oberoende och fria etermedier

Moderata samlingspartiet anser att statens överordnade uppgift i mediepolitiken är att se till att det finns en lagstiftning som slår vakt om respekten för tryck- och yttrandefriheten. Detta förutsätter att staten verkar för att garantera största möjliga utrymme för det fria ordet inom alla typer av medier. Pressfrihetens ideal skall prägla framväxten av nya medier i lika hög utsträckning som de i dag präglar tidningar och tidskrifter. Den svenska tryckfriheten har lett till mångfald, kulturell och vetenskaplig frihet samt till de mest grundläggande förutsättningarna för det öppna samhället och för en levande demokrati, nämligen det fria ordet, den öppna debatten och den enskildes frihet till information.

För att garantera största möjliga yttrandefrihet, tryckfrihet och etableringsfrihet i medier skall staten se till att det finns ett regelverk med tydliga spelregler som är lika för alla. Genom att säkerställa yttrande-, tryck- och etableringsfrihet garanteras mediernas självständighet gentemot såväl staten som andra. Därmed garanteras också en kontroll av den politiska makten på medborgarnas villkor.

Det bör stå TV-bolagen fritt att förfoga över programinnehållet. Det är därför oacceptabelt att EU genom det s.k. TV-direktivet ställer krav på en viss sammansättning av programmen, som t.ex. viss andel europeiska program. Det finns ingen anledning för EU att detaljreglera vilket ursprungsland programmen i TV skall ha. EU:s uppgift är att möjliggöra en fri rörlighet för tjänster, inte att reglera vilka länder som TV-programmen får komma ifrån. Regeringen bör därför verka för att TV-direktivet avskaffas.

7 Public service-uppdraget

Inom ramen för den överordnade uppgiften att se till att det finns ett regelverk som möjliggör för medier att verka fritt, anser vi, som vi redovisat tidigare, att staten bör ha ett ansvar för att garantera publiken förekomsten av och tillgången till vissa kvalitetsprogram, som annars inte skulle ges. Detta ansvar ställer andra krav i den moderna mediemiljön med en mångfald av kanaler än vad som var fallet när radio och television var statliga monopol skyddade mot konkurrens och publikens val. Staten skall bidra till att publiken kan få del av ett bredare utbud än vad som annars vore möjligt. Denna uppgift måste fullgöras samtidigt som man minimerar risken att staten som medieaktör påverkar den fria debatten och en oberoende nyhetsförmedling.

En radio och TV i allmänhetens tjänst bör mot denna bakgrund koncentrera sig på att erbjuda ett programutbud inriktat på hög kvalitet som avgränsas mot vad andra aktörer erbjuder för att på det viset uppnå största möjliga sammantagna mångfald och utbud för publiken. Public service-programmen skall komma alla till del.

Public service-programmen skall bidra till att vitalisera svenskt kulturliv och ge fler aktörer en möjlighet att nå en publik. Staten har att ange vilka uppgifter som skall anses nödvändiga, även om de inte är kommersiellt bärkraftiga och därför omfattas av public service. Till sådana uppgifter kan höra dramatiseringar ur det svenska kulturarvet eller det moderna kulturlivet, program för minoriteter, nyhetsrapportering som annars inte kommer till stånd samt andra högkvalitativa program gentemot olika målgrupper. Det ligger i sakens natur att public service-uppdraget kontinuerligt måste prövas i ljuset av vad andra aktörer på mediemarknaden erbjuder. Värnandet av svenska språket skall vara en huvuduppgift.

Medielandskapet förändras i snabb takt. Olika medier konvergerar och såväl möjligheterna att kommunicera som att ta emot information ökar. Det är bra för både publiken, yttrandefriheten och ett vitalt kulturliv. Det aktualiserar åter frågan om hur pressfrihetens ideal och informationsfriheten fullt ut skall tillåtas prägla de nya medier och kommunikationsvägar som nu växer fram. Det kravet måste också ställas på de förutsättningar som skall gälla för radio och TV.

För konsumenterna finns idag ett medieutbud som överträffar de vildaste framtidsfantasierna från kristallmottagarnas dagar. Den enorma ökning av programutbudet som skett sedan monopolets dagar innebär också en förändring av de krav som public service måste leva upp till. Förr sågs sändningarna som ett komplement till medieutbudet på papper och var tvungna att vara heltäckande med allt från lätt underhållning till nyheter och debatt. Nu har behovet och förutsättningarna ändrats och public service är inte längre bara ett alternativ till tryckta skrifter, utan även till det utbud av program som kommer från fristående TV-kanaler och fria radiostationer.

Förekomsten av andra program är inte någon nackdel för en public service som syftar till att erbjuda publiken största möjliga valfrihet och ett brett programutbud. Tvärtom innebär det att man nu kan koncentrera sig på program av hög kvalitet som ökar bredden i programutbudet och som tidigare med en gammaldags inställning har ansetts vara för dyra.

Sändningen av public service-produktionen kan ske på flera sätt. I dag sänds public service-programmen i speciella kanaler. Det gör det tydligt vilket programutbud och vilka kanaler staten stödjer. Jämfört med dagens SR och SVT kan mer fokuserade public service-kanaler få en tydligare och mer målinriktad utformning.

En annan möjlighet är att sändningen av public service-produktionen sker inom ramen för andra företags radio- och TV-program. Public service-ansvaret skulle på så sätt komma att utvecklas till ett stöd för viss kvalitetsproduktion och staten skulle inte behöva äga något sändningsbolag.

Eftersom public service skall finansieras med allmänna medel måste dess verksamhet präglas av kvalitet. Genom att för TV koncentrera uppdraget till en kanal och för radio till två, förbättras möjligheterna att göra kvalitetsprogram. Vi anser därför att en av SVT:s och två av SR:s kanaler bör privatiseras. På motsvarande sätt bör Utbildningsradion privatiseras.

Eftersom public service skall präglas av redaktionell mångfald bör det finnas två självständiga nyhetsredaktioner så länge SVT förfogar över dagens kanaler. Dessa nyhetsredaktioner skall vara självständiga inom företaget.

8 Fristående TV-kanalers förutsättningar

Vår utgångspunkt är att vid en öppenhet för ny teknik och enskilda aktörers etableringsfrihet minskar värdet av det privilegium som TV 4 tilldelats vad gäller reklamfinansierade marksändningar. På motsvarande sätt bör de särskilda krav som ställs på TV 4 i form av koncessionsavgift och krav på programinnehåll avvecklas. Staten bör som princip inte ställa krav på fria och oberoende mediers programutbud eller innehåll.

Enligt den s.k. must carry-regeln är kabel-TV-företagen skyldiga att utan avgift, i kabelnäten distribuera ett antal program som sänds med tillstånd av regeringen. Det finns enligt vår mening inte någon anledning att ålägga kabelägare att kostnadsfritt distribuera kommersiella program.

Det kan vidare ifrågasättas om dagens omfattande must carry-skyldighet är förenlig med bestämmelserna i 3 kap. 1 § YGL enligt vilket det stadgas att det i lag får meddelas föreskrifter för en nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till en allsidig information. Kravet på allmänhetens tillgång till allsidig information måste dock rimligen anses vara tillgodosett genom att must carry-skyldigheten begränsas till public service-kanalerna TV 1 och TV 2. Som public service-kanaler är det deras uttryckliga uppdrag att tillhandahålla en allsidig information.

Mot bakgrund av detta kan det inte anses befogat att utsträcka must carry-skyldigheten till andra kanaler för att tillgodose informationsbehovet. Must carry-regeln bör därför begränsas till att omfatta enbart de licensfinansierade public service-kanalerna SVT 1 och SVT 2.

Staten bör genom regionala koncessioner ge olika TV-stationer möjlighet att, redan i det analoga nätet, börja sända med olika delar av landet som sändningsområden. TV-bolag som växer fram ur en sådan process skall kunna genomföra nationella sändningar genom samarbete. Ett nytt avtal skall inte innehålla särskilda av staten reglerade program- och reklamvillkor, varken för TV 4 eller något annat programbolag.

TV- kanaler som väljer att med digitala sändningar distribuera från Sverige bör heller inte av ovanstående skäl behöva leva upp till några andra krav på programinnehåll och reklamtid än vad som framgår av annan lagstiftning.

9 Fristående radio

Förbudet mot kommersiella nationella kanaler inverkar negativt på utbudet för lyssnarna. Underlaget för att satsa på kvalitet och kvalificerade programkoncept urholkas genom att varje radiostation begränsas till ett litet sändningsområde. Privata lokalradiostationer har därigenom ett för litet publikunderlag för att kunna utveckla programutbudet.

Detta motverkar möjligheten till mångfald och undandrar därigenom lyssnarna chanserna till en högkvalitativ rikstäckande kanal, samtidigt som de befintliga, statliga, rikstäckande radiokanalerna inte utsätts för någon heltäckande konkurrens alls.

Vi anser mot denna bakgrund att koncessioner för fria nationella radiokanaler skall erbjudas. De privata lokala radiostationerna skall ges möjlighet att inom nätverk samverka nationellt om olika delar av programutbudet. Härigenom skapas möjlighet till kvalitetskanaler som riktar sig mot olika delar av publiken men som kan nå tillräckligt underlag för att finansiera ett fördjupat programutbud.

Det bör vara upp till de enskilda radiostationerna och de fristående kanalerna att själva bestämma över reklamsändningarnas omfattning och frekvens. Det finns ingen annan än de själva som har större anledning att ta hänsyn till publiken för att kunna behålla den och därmed finansieringen av utbudet.

Tillståndsgivningen till fria radiostationer skall präglas av den vikt som lokalradio spelar för ett samhälle och för en region. Det ansvar som Sveriges Radio i dag med nuvarande kanalutformning har att täcka landets olika delar är stort.

10 Utvecklingen av digital-TV

Den tekniska utvecklingen har nått långt när det gäller distribution av TV. En övergång från analog till digital teknik har inletts. De flesta bedömare är överens om att den framtida distributionen av TV kommer att ske digitalt. Den nya tekniken innebär nya möjligheter till mångfald i medier framförallt till följd av ett ökat frekvensutrymme. Digtial-TV kan antingen sändas från marken, via satellit, kabel eller bredband. Frekvensutrymmet varierar dock väsentligt. I det förestående teknikskiftet har regeringen av olika orsaker förordat en övergång till marksänd digital-TV, bl.a. för att det är lättare att kontrollera utbudet i ett markbaserat nät men också med motiveringen att det är nödvändigt med marksänd digital-TV för att nå samtliga hushåll.

Därmed har regeringen valt den digitala distributionsform som har störst begränsningar, som saknar förutsättningar för ömsesidig kommunikation och som är dyrast. Det är ett högt pris för publiken att betala för att den politiska makten skall kunna kontrollera utbudet.

Regeringens satsning på marknätet för digital-TV har visat sig ha stora brister. Höga kostnader, få sålda dekodrar, få tittare, kraftiga förseningar och orealistiska planer har gjort att de miljarder projektet hittills kostat framstår som bortkastade pengar. Resultatet visar också att det plan- och kommandotänkande som präglat projektet och Kulturdepartementets planering passar sällsynt illa för nya medier. Det finns anledning att befara att regeringens låsning vid marknätet tvingar alltför många konsumenter in i den distributionsform som har lägst kapacitet och sämst utrymme för interaktivitet.

Det stora misslyckandet med Teracoms digital-TV-satsning är en följd av att staten genom lagstiftning försökt forcera fram ett teknikskifte och är ett bra exempel på att staten inte skall ägna sig åt att reglera sådant.

Vi vill för vår del inte att staten skall reglera ett teknikskifte utan att detta skall ske till följd av konsumenternas val av den teknik som är mest fördelaktig för dem.

10.1 Dyrare sändningar, begränsat frekvensutrymme och sämre täckningsgrad

En orsak till att staten inte bör låsa sig vid den marksända digital-TV:n är att det är betydligt billigare att sända en digital-TV-kanal via satellit eller kabel än via det statliga marknätet. Det kostar cirka fem miljoner kronor att sända via satellit jämfört med cirka 30–40 miljoner kronor för att sända i marknätet med en täckning på 98 procent. I en tid då Sveriges Television (SVT) har ett intresse av att sänka kostnaderna för distributionen har detta stor betydelse. Mycket talar för att SVT i en kostnadsbedömning bör prioritera de betydligt billigare sändningarna via satellit och kabel framför det dyra marknätet.

Frågan om det digitala marknätet handlar emellertid inte bara om bortkastade miljarder och försök till politisk kontroll över TV. Det handlar också om möjligheterna att bygga ut andra mobila tjänster. Om man använder satellitsänd digital-TV blir frekvensutrymmet betydligt större än vid marksänd. Eftersom frekvensutrymmet i etern är begränsat och det skall räcka till TV, radio, personradiotrafik och mobilteletjänster är det angeläget och nödvändigt att använda frekvenserna effektivt och till rätt saker. Marksänd digital-TV riskerar att låsa upp breda frekvensområden som annars kan användas till mobila Internettjänster. Post- och telestyrelsen (PTS) har som ansvarig myndighet också avrått från utbyggnad av det digitala marknätet eftersom det riskerar att hämma IT-utvecklingen i Sverige.

En av myterna som spridits från Kulturdepartementet för att försvara det digitala marknätet är att marknätet är nödvändigt för att nå samtliga hushåll. Detta är fel, vilket också konstateras i en rapport som Ernst & Young tog fram på uppdrag av digital-TV-kommittén: I princip hela den del av befolkningen som inte är kabel-TV-ansluten kan potentiellt ta emot televisionssändningar från satelliter, antingen direkt eller via olika former av matar/
kabelnät. Det innebär att så gott som hela svenska befolkningen kan se public service-kanaler digitalt även om ett marknät inte byggs. Argumentet att ett markbundet digitalt sändningssystem är nödvändigt av tekniska orsaker för att distribuera TV-program som skall komma alla till del håller alltså inte.

Till detta kommer att det finns ett mycket stort antal hushåll som är beroende av centralantenn och kabelnät, och som är så belägna att de marksända signalernas styrka inte medger mottagning med inomhusantenn. Detta innebär att dessa hushåll kommer att vara beroende av kabelnät eller bredband för att kunna se TV oavsett vad som händer med utbyggnaden av det digitala marknätet. I och med att det finns befintliga och väl fungerande alternativ, som dessutom har högre teknisk kapacitet, är billigare, har bättre utrymme för interaktivitet och når hela befolkningen saknas anledning att subventionera ett markbundet digitalt sändarnät som hittills inte svarat upp mot grundläggande kommersiella krav.

11 Tidpunkt för nedsläckning

Riksdagen har beslutat att släcka ner det analoga nätet redan den 1 februari 2008. Därför försöker regeringen forcera fram en övergång till det markbundna digitala nätet. Det är uppenbart att syftet inte är omsorg om publiken, utan ett försök att vinna tillbaka det gamla monopolets begränsningar inom ramen för den digitala tekniken. Vi är emot en förtida släckning av de analoga sändningarna. En eventuell släckning måste vara ett resultat av konsumenternas önskemål. I nuläget har enbart vart tionde hushåll med vanlig markantenn tillgång till det digitala marknätet, vilket tydligt visar att det inte är rimligt att nu besluta att släcka ner en teknik som en majoritet av hushållen använder och är nöjda med.

Det skulle drabba de hushåll som inte har råd eller av andra skäl vill byta teknik. Därmed kommer public service-programmen att få en sämre räckvidd där stora grupper som betalar för programverksamheten inte kan ta del av den. Ett mycket stort problem är att radio- och TV-handlare måste göra en kreditprövning av den som önskar köpa en box/dekoder. Den som inte anses kreditvärdig får inte köpa någon box.

Detta innebär att en stor del av Sveriges befolkning, till exempel pensionärer med låg inkomst, eventuellt inte kommer att kunna se någon TV över huvud taget om de analoga sändningarna avslutas den sista januari 2008. Detta är helt oacceptabelt och strider helt mot vår uppfattning att alla skall kunna se public service-sändningarna.

Teknikens utveckling går emellanåt mycket snabbt och det finns all anledning att fortlöpande se hur snabbt intåg den digitala tekniken gjort i dess olika former.

Det är naturligt att det analoga nätet en gång släcks som en konsekvens av den digitala teknikens utveckling. Släckningen bör emellertid ske som en konsekvens av teknikens utveckling på sina egna meriter och genom konsumenternas aktiva val.

En släckning kan därför inte bli aktuellt förrän det övervägande flertalet konsumenter gått över till annan distribution än de marksända analoga sändningarna. En släckning skall inte ske för att regeringen vill det utan för att andra tekniker än dagens analoga visat sig bättre och effektivare och lockat konsumenterna. Målet bör därför formuleras i form av den nya teknikens täckning snarare än i form av ett årtal. Släckningen av det analoga nätet skall komma som ett resultat av konsumenternas önskemål. Det skattebetalarna betalar för skall de också kunna se.

Regeringen bör därför sätta upp andra villkor som måste vara uppfyllda för att en släckning av de analoga sändningarna skall vara möjlig. Villkoren bör präglas av en hänsyn till publiken och ta sikte på att den digitala tekniken har utvecklats så långt att övergången från analog teknik ska kunna ske utan att stora grupper ställs utanför den programverksamhet de betalar för.

11.1 Konsumenterna måste avgöra digitaliseringens framtid

Verksamheten i det digitala marknätet bör grundas på marknadsmässiga överväganden bland aktörerna på marknaden. Det gäller bland annat de radio- och TV-företag som har ett naturligt intresse av att utveckla formerna för digitala sändningar, men också företag som utvecklar olika former för digital kommunikation.

Staten skall förhålla sig teknikneutral och inte försöka styra vare sig teknikutveckling eller konkurrens inom medieområdet.

Det finns ingen anledning att subventionera boxar med miljontals kronor via statliga bolag. Det finns heller ingen anledning för staten att via bolag betala vissa tittares tillgång till kanaler ägda av privata intressen.

Regeringen försöker genom sin politik tvinga fram ett teknikskifte genom lagstiftning. Staten låser sig nu vid en distributionsteknik som är både sämre och dyrare än alternativen och som att den begränsar utbudet för publiken. Vi menar att det är bättre att låta utvecklingen baseras på de olika distributionsfomernas egna meriter i stället för på politisk styrning.

Även om det är rimligt att förvänta sig att konsumenterna efterhand skaffar sig digitala mottagare så finns det ingen anledning att låsa konsumenterna vid en särskild teknisk distributionsform av digitala sändningar. De högkvalitativa och omistliga program i allmänhetens tjänst som skattebetalarna i framtiden finansierar bör, enligt vår mening, sändas digitalt på flera olika sätt.

12 Den digitala radion

I nuläget finns inget kommersiellt intresse i digital radio eftersom den statliga styrningen är alltför stark. Om den digitala radion frigörs kommer utvecklingen att gå framåt. DAB (Digital Audio Broadcasting) har sagts vara den nödvändiga tekniska utvecklingen inom radio och är den digitala sändningsstandard som valts för marknätet för att kunna ersätta dagens analoga sändningar. DAB började sändas reguljärt av SR 1995. Det digitala utbudet i marknätet består i dag av SR:s kanaler – P1, P2, P3 , P4, P6 (International) och P7 (Sisuradio, finskspråkig kanal).

Enbart sändningskostnaderna för DAB, som SR betalar till sändarbolaget Teracom, uppgår till 70 miljoner kronor per år. Sändningarna når ca 85 procent av landet men kan bara tas emot av knappt 500 mottagare som finns hos lyssnarna. Från början sades att DAB skulle leda till lägre sändningskostnader, men verkligheten har blivit den rakt motsatta.

Orsakerna till misslyckandet med DAB är flera. Mottagarna är dyra, den billigaste kostar i dag fortfarande cirka 2 000 kronor. DAB har hittills inte heller skapat något mervärde för lyssnarna. Eftersom de privata lokalradiostationerna inte finns med är utbudet begränsat. Priset på mottagare kan regeringen inte göra mycket åt, men utbudet styrs av politiska regler. De viktigaste gäller vilka villkor som ställs upp för den privata radions deltagande. Långa tillståndsperioder och möjligheter att förändra programutbud och ägande är av avgörande betydelse. Långsiktighet och förutsägbarhet måste vara grundläggande i utarbetandet av en ny ordning för digital radio.

En utvärdering av den hittills misslyckade satsningen på DAB behöver genomföras. Det är viktigt att understryka att det fortsatta arbetet inte får låsas fast vid enbart en av många möjliga standarder och tekniker. Den i dag valda tekniken måste förutsättningslöst prövas mot såväl nätradio som sändningar via 3 G eller andra mobiltelefonnät. Fortsatt sändning med analog teknik kommer sannolikt att behövas under mycket lång tid framöver om inte avgörande tekniksprång tas, som medger mycket billiga digitala mottagare och därmed allmän spridning. Det är viktigt att framhålla att grunden måste vara radions innehåll och tillgänglighet, inte fixering vid tekniken för sändning.

13 Fördelning av koncessioner

Koncessioner skall fördelas på motsvarande sätt som den privata lokalradions ursprungliga regelverk, nämligen genom ett auktionsförfarande. Utöver de hänsyn som av tekniska skäl talar för att närliggande frekvensområden bör utnyttjas för samma typ av användningsområde (TV-signaler, mobiltelefoni etc.) skall staten inte lägga sig i hur frekvensbanden utnyttjas. Statlig reglering på grund av trängsel i etern för radiostationer blir allt mindre aktuell i takt med att den tekniska utvecklingen gör utnyttjandet av frekvensbanden effektivare.

14 Statens roll för pressfriheten

Det skrivna ordet har en stark ställning trots radions och televisionens utveckling. Konsumtionen av kommersiella tidningar ökar, och det enorma utbudet av såväl facktidningar som gratistidningar utan statliga subventioner tas väl emot av läsarna.

Medier går emellertid inte längre att snävt dela in i olika fack. Tidningar som Aftonbladet och Vision finns visserligen på papper, men är också starka på Internet. Detta skapar en konkurrens över mediegränserna som inte funnits tidigare. Ny teknik ger bättre ekonomiska möjligheter också för den som vill producera tidningar.

Det är intressant att se att de tidningar som inte kommer i fråga för statliga stöd eller subventioner, nämligen fack- och specialtidningar, klarar sig väl och till och med ökar. Presstödets syfte har historiskt sett angivits vara att bidra till mångfalden på dagstidningsmarknaden för att främja en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Erfarenheterna har snarast varit att presstödet har använts som ett förtäckt partistöd i en mycket stor omfattning. Det har i praktiken kommit att konservera dåliga tidningsstrukturer och olönsamma tidningsprojekt snarare än att öppna för ett nytt utbud och en utveckling av det tryckta ordet. Detta är delvis ett skäl till att tidningsmarknaden drabbats av stagnation och brist på förnyelse.

Tidningsmarknaden har inte kunnat leva upp till de krav och behov som nya generationer mediekonsumenter har. Ett skäl är att presstödet gynnar just en form av medium och försvårar för nytänkande där det tryckta ordet och den fria pressen utvecklas mot bakgrund av de nya förutsättningar som nya medier och nya publikvanor ger.

Socialdemokraternas inställning till presstödet grundas enligt vår mening på en felaktig tilltro till stödets positiva effekter för mångfalden, det fria ordet och den fria opinionsbildningen. Den mångfald som bör gälla inom pressens område kan inte fastställas av den politiska makten utan av publikens anspråk och efterfrågan. Det är självfallet något som måste vara föränderligt och som inte kan ta sin utgångspunkt i tidningsstrukturer som är decennier gamla.

Presstödet har inte kunnat leva upp till detta krav. Det stora antalet tidningsnedläggningar vittnar snarare om att det har motverkat en förändring och förnyelse som hade varit bra för mångfalden. Hittills gjorda erfarenheter visar att presstödet till stor del använts för att täcka tidningarnas löpande utgifter i stället för till att främja nödvändiga rationaliseringsåtgärder.

Den önskvärda effekten av presstödet hade varit att det använts till att göra tidningarna mindre beroende av statligt stöd, men i stället har tidningarna anpassat sig efter stödet och blivit permanent presstödsberoende. Följden har blivit att ekonomiska problem inte har åtgärdats. Bidragen har ofta medverkat till att brister som gjort att läsarna lämnat tidningen permanentats.

Härutöver innebär presstödet att konkurrensvillkoren gentemot icke-presstödstidningar snedvrids, vilket kan innebära att också tidningar som uppskattas av läsarna får ekonomiska svårigheter. Det är ett orimligt förhållande. Mot denna bakgrund föreslår vi att presstödet avvecklas. För att ur tidningarnas synvinkel underlätta avvecklingen föreslår vi att reklamskatten avskaffas och att en neutral tidningsmoms införs.

Stockholm den 7 oktober 2003
Gunnar Hökmark (m)
Henrik S Järrel (m)	Nils Fredrik Aurelius (m)
Hillevi Engström (m)	Cecilia Magnusson (m)
Bertil Kjellberg (m)	Kent Olsson (m)
Lena Adelsohn Liljeroth (m)	Anna Lindgren (m)
Tobias Billström (m)	Anna Ibrisagic (m)
Margareta Pålsson (m)	Henrik Westman (m)
Anne Marie Brodén (m)