Fria sprutor till narkomaner

Motion 1991/92:So496 av Ulrica Messing (s)

Människan försöker alltid att skydda sig mot olika
former av hot. Det kan vara hot mot ens arbete, familj,
hälsa eller andra former av hot som man upplever som
olustiga eller rent av farliga. Mot epidemier och svåra eller
tidigare dödliga sjukdomar har man uppfunnit vacciner. I
väntan på att forskningen skall hinna ännu längre i sitt
arbete för att finna ytterligare vacciner och botemedel,
försöker vi själva hitta former för att begränsa spridningen
av farliga sjukdomar och virussjukdomar.

Under de senaste åren har aids spridit sig i en
galopperande hastighet. Varje dag sprids smittan ytterligare
och människor i alla länder drabbas. Allra hårdast har
sjukdomen dragit fram i u-länderna där kunskapen kring
smittorisken är mycket liten och informationen kring hur vi
människor ska bete oss för att vara försiktiga har svårt att
nå ut till alla. I takt med att forskningen gör framsteg får vi
lära oss att det inte är, som man påstod i debattens början,
bara missbrukare och homosexuella som lever i riskzonen.
Sjukdomen kan även sprida sig mellan heterosexuella.
Frågan om vem som egentligen lever i farozonen är inte så
enkel att ta tag i. Det enda säkra är att risken och beteenden
hänger samman.

Så länge som frågan om aids anses vara olöst, dvs. fram
tills vi hittar ett vaccin som kan bota sjukdomen, kommer
människor att söka lösningar för att minska riskerna för
fortsatt spridning. Det är utifrån den argumentationen som
förslaget om att dela ut fria sprutor till missbrukarna har
kommit upp. Det kan till en början verka logiskt eftersom
flera sprutnarkomaner ofta delar sprutor med varandra. Ett
beteende som ökar risken för vidare spridning av AIDS.

Rent teoretiskt och kliniskt kan man därför påstå att
genom att dela ut sprutor till missbrukarna minskar man
risken med att smittan sprids genom de gemensamma
sprutorna. I och med ett sådant förslag har man gjort frågan
om aids till en rent teknisk fråga, utan att se att fria sprutor
också innebär en sanktion från samhällets sida av
missbruket. Den helhetssyn som borde finnas bakom
missbruket och riskerna för spridning av aids glöms bort.
Genom att acceptera fria sprutor köper vi oss fria från såväl
spridningen av aids människor emellan som andra insatser
för att hejda missbruket.

Kravet på fria sprutor används som ett argument för att
slippa det ansvar som behövs för att se problemen i ett
större sammanhang. Enligt den statliga offentliga
utredningens (SOU:1987:22) slutsatser är förslaget om fria
sprutor också i stort sett verkningslöst. När utredningen
gjordes hade ännu ingen intravenös missbrukare avlidit av
att ha utvecklat sjukdomstillsåndet aids. Den vanligaste
dödsorsaken bland missbrukare är överdos och andra
sjukdomar som följer i missbrukets spår. Och det vanligaste
tillvägagångssättet vid missbruk är att man delar på
verktyget dvs. sprutan oavsett lättillgängligheten till antalet
sprutor. Missbruket i sig gör att människor som är beroende
sällan ägnar sig åt att fundera över riskerna för att bli
smittad av t.ex. aids.

Internationella jämförelser är svåra att göra, dels utifrån
att vi från ett internationellt perspektiv har små
missbruksproblem, dels utifrån att synen på missbruket
skiljer oss mycket ifrån andra länder. Det är viktigt att
Sverige även i framtiden starkt motarbetar alla former av
missbruk. Både genom förebyggande arbete, genom att
försvåra möjligheterna till att missbruka och genom att
aldrig handla så att missbruket ges acceptans.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förbjuda utdelningen av fria
sprutor till missbrukare.

Stockholm den 27 januari 1992

Ulrica Messing (s)