Frihandel för global utveckling

Motion 2003/04:U270 av Nyamko Sabuni m.fl. (fp)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Frihandel – en motor för utveckling 2

4 Handelspolitiken och EU-protektionism 3

5 Handelns betydelse för utveckling 4

6 Även frihandel behöver regler 5

7 Den sociala agendan 6

2 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av ökad frihandel och minskad EU-protektionism för global utveckling.

3 Frihandel – en motor för utveckling

Världen behöver mer, inte mindre, frihandel. Idag råder en växande insikt om att fortsatt globalisering och ökad frihandel är avgörande för välståndsutvecklingen i de flesta länder i världen. Om tillväxten i u-länderna ska kunna öka och om människorna där ska kunna ta sig ur den fattigdom de lever i, är interna reformer och framför allt ökade handelsmöjligheter helt avgörande.

Frihandel har varit en avgörande faktor för den svenska välståndsutvecklingen sedan 1870-talet. Hade inte Sverige haft möjligheter att handla med omvärlden under sin industraliseringsprocess, hade vi inte uppnått det välstånd vi nu har.

Ökad handel är nödvändig för ekonomisk tillväxt och tillväxt är ett villkor för fattigdomsbekämpning. De internationella handelsfrågorna är därför av avgörande betydelse för kampen mot fattigdom och långt viktigare än allt bistånd sammantaget. Målen för WTO-avtalen är att höja levnadsstandarden i medlemsländerna, säkerställa full sysselsättning, öka realinkomster och efterfrågan samt att öka produktionen och handeln. Ska detta bli möjligt måste Sverige även fortsättningsvis delta aktivt i arbetet med att förbättra det multilaterala handelssystemet och samtidigt stärka förtroendet för det hos så väl handelspartner som allmänheten.

Ytterst ska målet för handelspolitiken vara att göra bistånd överflödigt. Frihandel är det kanske viktigaste medlet för att nå detta mål. De slutsatser man kan dra av 40 års svensk biståndspolitik är bl.a. att bistånd ofta inte förmått att uppfylla ställda mål vad gäller ett lands eller befolkningsgrupps politiska och ekonomiska utveckling. I-världens biståndspolitik har kantats av många misslyckanden och har byggt på en underskattning av problemen, med positiva resultat som undantag snarare än som regel. Fyrtio år av biståndsinsatser i Afrika och deras kvalitativa resultat är nedslående. De visar t ex att brister i den ekonomisk-politiska miljön och samhällsstyrningen i ett land gör att bistånd kan gå de fattiga helt förbi och enbart ytterligare berika härskare, regeringar och ett litet skikt människor. Uppgiften att stödja fattiga människor i fattiga länder genom bistånd är svårare att lyckas med än man trodde för 30–40 år sedan. Ingen – allraminst de fattiga själva – vinner på att Sverige, EU och övriga i-länder fortsätter med en politik som hittills inte lyckats uppnå de uppsatta målen.

4 Handelspolitiken och EU-protektionism

Nyligen gick WTO:s s.k. Utvecklingsrunda i stå vid mötet i Cancún. Detta är ett allvarligt bakslag för ansträngningarna att liberalisera världshandeln, och särskilt ett bakslag för hoppet om ett genombrott beträffande de varugrupper som är särskilt viktiga för u-länderna att få tillträde på Europas och Nordamerikas marknader. Här bär EU, USA och Japan ett mycket stort ansvar.

Samtidigt visade u-länderna en aldrig tidigare skådad kraft och sammanhållning. Det är möjligt att detta gynnar u-ländernas intressen på längre sikt, trots allt, men till priset av förluster under minst två tre år. En annan mycket allvarlig effekt kan bli att WTO-systemets globala karaktär bryts ned, fragmenteras och ersätts av en mängd bilaterala handelsavtal av mer eller mindre nykolonial karaktär.

Dessa bilaterala avtal är alltså problematiska från WTO-synpunkt. Men även på annat sätt. Genom EU:s handelsavtal med länderna i tredje världen har handelshinder avskaffats på många varor, men knappast på de varukategorier som är viktigast för exportländerna. Även bortsett från den viktiga aspekten att förekomsten av många regionala frihandelsarrangemang tenderar att underminera det globala handelssystemet, är alla dessa preferensavtal som EU har ofta mycket krångliga och svåra att administrera i exportländerna, men också i EU självt. T ex har EU höga handelshinder för teko-, stål- och jordbruksprodukter förutom baskemikalier. EU-kommissionen har möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland/företag klagar på konkurrensen och använder med en förödande flit antidumpningsåtgärder som skadar exportörer och EU:s konsumenter. Denna nya och snabbt växande användning av antidumpningsåtgärder bör Sverige motarbeta såväl inom EU som inom WTO och i andra fora. Det är just i de fall när u-ländernas exportvaror verkligen är konkurrenskraftiga som deras tillträde till marknaden gynnar konsumenterna som mest. Det är därför av yttersta vikt att EU snarast möjligt avskaffar sina importkvoter för bland annat stål, kemikalier och tekoområdet. Handelshinder vid gränserna, subventioner och specialutformade regler som de facto skyddar EU-producenter måste slopas.

EU:s protektionism på jordbruksområdet omöjliggör för hundratals miljoner människor att höja sin levnadsstandard genom export till EU. I en rapport från Världsbanken från hösten 2003 betonas att sänkta jordbrukssubventioner och tullar skulle kunna lyfta drygt 140 miljoner människor ur fattigdom och hopplöshet. Det motsvarar nästan hela Nordafrikas folkmängd. EU betalar sex gånger mer i jordbrukssubventioner än vad EU ger i bistånd. En verklig avreglering av EU:s jordbrukspolitik måste någon gång påbörjas, och ju förr dess bättre.

Frihandeln bör öka. Sverige bör, inom EU, än mer intensivt driva på för att den inre marknaden öppnas för u-ländernas produkter. Folkpartiet anser att Sverige ska verka för ett borttagande av tulleskalering, subventioner samt kvoter, senast 2015. Om andra länder gör liknande medgivanden i frihandelsvänlig riktning, innebär det en kraftfull stimulans av de fattiga ländernas tillväxtmöjligheter.

5 Handelns betydelse för utveckling

Handelns betydelse för utveckling ska ges en central roll i svensk politik för global utveckling. Fattigdomen i världen kan mildras genom ekonomisk tillväxt, särskilt om den kombineras med åtgärder på den nationella nivån som förbättrar inkomst- och förmögenhetsfördelningen. En av de viktigaste åtgärderna för ökad tillväxt är att öppna för en fri utrikeshandel, och sedan hålla handeln fri. Detta är skälet till att frågan om frihandel blir central i alla diskussioner om globalisering och utveckling, även om den ingalunda är den enda frågan. Frihandel är ett avgörande instrument för att nå liberala mål om välstånd och demokrati, och Folkpartiet kan inte se att den slutsatsen annat än har förstärkts allt eftersom åren och decennierna gått sedan kolonialismen avskaffades.

Att införa en friare handel och ett starkare internationellt regelsystem i WTO är åtgärder för ökad tillväxt och minskad fattigdom. Dessa båda åtgärder utgör ett avgörande steg för att ställa sig på den enskilda fattiga människans sida gentemot rika länders protektionism, internationella storföretag och inhemska korrupta makthavare som har sina intressen att bevaka. De senaste decenniernas utveckling visar att de u-länder som öppnat sig för internationella kapital- och handelsrörelser fått en högre tillväxt och ett större välstånd jämfört med de u-länder som tillämpat omfattande valutaregleringar, kapitalrestriktioner och andra typer av protektionistiska åtgärder. Det är också den väg som Sverige följt sedan 1870-talet. Skulle Sverige år 2002 neka dagens fattiga länder en politik som lyft Sverige självt ur fattigdom till välstånd?

Globalisering av produktion, konsumtion och utrikeshandel innebär att ett land kan höja sin totala inkomst på flera sätt: För det första sker det genom att landet koncentrerar sin produktion till de varor och tjänster som man är jämförelsevis bra på. Ett land som har gott om outbildad arbetskraft specialiserar sig sålunda på produktion och export av varor och tjänster som kräver en stor insats av outbildad arbetskraft. Ett land som har gott om kapital specialiserar sig på produktion och export av kapitalintensiva varor och tjänster. Specialisering i linje med länders s.k. komparativa fördelar innebär sålunda att världens samlade resurser utnyttjas på ett mera produktivt sätt, och den högre produktiviteten medför högre inkomster och välstånd. Länder gör helt enkelt det de är relativt sett bäst på. En sådan internationell arbetsfördelning vore omöjlig utan en omfattande utrikeshandel möjliggjord genom låga tullar och andra handelshinder.

En andra ekonomisk fördel är att företag kan utnyttja stordriftsfördelar och därigenom producera till lägre kostnader och priser. I många sammanhang, t.ex. i bilindustrin, blir kostnaden per styck lägre ju fler bilar som produceras. Om inte svenska företag som Volvo, Saab och Scania hade kunnat producera för världsmarknaden, utan varit hänvisade enbart till den lilla svenska marknaden, hade kostnaden per bil varit kanske två eller tre gånger så hög, kvaliteten sämre, och företagen hade kanske inte alls funnits.

En tredje fördel med utrikeshandel är att konsumenterna har en större meny av varor och tjänster att välja mellan. De är inte enbart hänvisade till de varor och tjänster som skulle kunna ha producerats inom landet. Ytterligare fördelar är den gratis eller mycket billiga överföring av kunskap om t.ex. teknologi, organisation och kvalitetskrav som följer med handeln. Friare handel undanröjer en viktig grund till korruption, nepotism och mygel. Ett exempel är att de som vid frihandel sysslar med utrikeshandel undgår frestelsen att muta sig fram för att skaffa sig import- eller exportlicenser. Korruption kan också uppmärksammas mera om det finns utländska företag i landet som lider skada av korruptionen, t.ex. diskrimineras i konkurrensen med inhemska företag. Handel, samarbete och ömsesidig solidaritet leder till trygghet. Detta är en trygghet som framför allt behövs i många fattiga länder.

6 Även frihandel behöver regler

Frihandel innebär ingalunda en internationell handel fri från regler lika litet som ett rättssamhälle innebär ett samhälle fritt från lagar och domstolar. En fri världshandel förutsätter både ett multilateralt regelsystem och mekanismer och system för tvistlösning för att frihandel ska kunna fungera för företagen och tjäna konsumenterna.

Därför fyller WTO en oerhört viktig roll särskilt för politiskt svaga länder. WTO har t.ex. krav på konsensus i beslutsfattandet. WTO är ett forum för fattiga och rika länder att göra sin röst hörd. WTO bör förvisso utvecklas och reformeras för att ytterligare stärka de fattiga ländernas möjlighet att delta i förhandlingar med stärkt inflytande. Kan då svårigheter i omställningsskedet vara att välja en mera protektionistisk politik? Det kan möjligen låta sympatiskt att de fattiga länderna ska vänta med att ta ned sina handelshinder i avvaktan på att EU och USA går före. I-ländernas uppträdande är på många sätt förfärligt, men det innebär inte att samma saker bör rekommenderas för u-länderna. Detta med skydd under ett uppbyggnadsskede eller omvandlingsskede är verkligen ingen ny tanke utan var vitt spridd under 70- och 80-talen. Eftersom utvecklingen har skjutit tanken i sank har den varit övergiven. Det var denna tanke som ursprungligen motiverade Latinamerikas importsubstitutionspolitik – som är en viktig ingrediens i Argentinas djupa kris – Indiens protektionism, etc.

En politik med handelshinder blir framför allt en ursäkt för att skydda producentintressen – och inte konsumenterna, vilka också finns i de fattiga länderna. De i fattiga länder som tjänar på protektionism är de etablerade ineffektiva företagarna samt politiker och byråkrater som efter mutor delar ut tillstånd till utrikeshandeln. Se t.ex. hur det gick i Marcos Filippinerna eller Suhartos Indonesien. Konsumenter i det fattiga landet tvingas hålla till godo med varor av dålig kvalitet eller betala priser som är högre än vad de skulle behöva vara.

Idag finns det ett stort system för positiv diskriminering (asymmetri) i i-ländernas handelspolitiska behandling av u-länderna (GSP, General System of Preferences). Det har givit minimala ekonomiska vinster till u-länderna. De system som i-länderna använder för att särskilt gynna u-länder (GSP etc.) är ofta närmast betydelselösa eftersom det finns så många undantag och motverkande regler på andra områden (anti-dumping, etc.) att det slutar med massor av byråkrati och minimala förmåner. En annan effekt är att vissa u-länder gynnas på andras bekostnad. Om ett land är tillräckligt framgångsrikt mister det snabbt sina förmåner. Då de fattiga länderna krävt likabehandling och stabilitet, har de däremot lyckats sätta press på i-länderna. Så gjorde bl.a. Polen och Estland, vilket fick EU att sätta interna EU-protektionister på skambänken.

7 Den sociala agendan

Den sociala agendan med förbättring av miljö och arbetsvillkor blir ett allt viktigare område att diskutera framöver. Att många av utvecklingsländerna ännu inte har hunnit med att anpassa sin produktion enligt Uruguayrundans krav, får inte innebära att dessa krav inte uppfylls. Barnarbete, t.ex., är något som till slut måste förkastas och ersättas av skolgång i bra skolor.

Barnarbete är inte alltid fel. Ibland kan arbetet bidra till barnens utveckling. Barnarbete är dock en komplicerad fråga och den blir inte mindre svårlöst av att det finns många som tjänar stora pengar på barnens lidande. Att barn har rätt att skyddas från allt som kan skada deras psykiska och fysiska hälsa har slagits fast flera gånger, nu senast i FN:s barnkonvention från 1989. Internationella konventioner tillåter barnarbete från tolv års ålder. Vi anser att det då krävs att arbetet inte är för tungt, arbetstiderna inte är för långa och att arbetet, i den mån det är möjligt, ska kombineras med skola.

Vårt ökade välstånd har möjliggjort en omprövning av barnens ställning från arbetskraft till skolbarn. I dag är det otänkbart att vi i Sverige skulle tillåta barnarbete i egentlig mening. Vår förhoppning är att utvecklingsländerna ska ha möjlighet att vandra samma väg. De europeiska fackföreningsrörelsernas onyanserade kamp mot barnarbete och krav på handelsbojkotter mot länder som använder sig av barnarbetare har stora inslag av protektionism. Handelsbojkotter har haft en tendens att rycka bort de arbetande barnens försörjning utan att för den skull höja deras livskvalitet. Istället har de kanske blivit ännu mera utsatta. Vi måste med ihållande styrka arbeta för att på sikt få bort allt barnarbete. Men kampen måste föras med såväl hjärta som hjärna.

FN:s Global compact och OECD:s riktlinjer för multinationella företag är av stor vikt i arbetet för att komma tillrätta med globaliseringens utmaningar. Folkpartiets förhoppning är att allt fler företag ska ansluta sig till Global compact och utarbeta egna planer för att uppfylla de uppsatta målen. Konsumenterna har också ett ansvar att granska företag och genom sina inköp kan de styra efterfrågan på företagens varor och tjänster. Regeringen bör samtidigt uppmana och stödja företag och näringsliv att utarbeta etiska uppförandekoder och, tillsammans med media, kontrollera efterlevnaden.

Mot bakgrund av diskussionen ovan är det betydelsefullt att Sverige låter betoningen på handelspolitik som betydande för u-länders möjligheter att utvecklas få större betydelse för den praktiskt förda politiken.

Stockholm den 6 oktober 2003
Nyamko Sabuni (fp)
Eva Flyborg (fp)	Yvonne Ångström (fp)
Jan Ertsborn (fp)	Hans Backman (fp)
Carl B Hamilton (fp)	Cecilia Wikström (fp)
Birgitta Ohlsson (fp)