Frihandel

Motion 2004/05:N274 av Nyamko Sabuni m.fl. (fp)

Sammanfattning

Frihandel är det bästa sättet att åstadkomma konkurrens och därmed välstånd. När länder blir ömsesidigt beroende av varandra ökar förståelsen och riskerna för väpnade konflikter minskar. Internationaliseringen medför att grundläggande ekonomiska spelregler måste läggas fast internationellt. EU har här en viktig roll. Handelshinder, främst för livsmedel, tjänster och upphovsrätter, måste avvecklas och u-länderna skall successivt integreras i en liberal ekonomisk världsordning där frihandel och företagsinvesteringar är centrala drivkrafter för utvecklingen.

Folkpartiet gläds därför åt de nya överenskommelser inom WTO som banar väg för fortsatta liberaliseringar av världshandeln. Världshandelsorganisationens (WTO) 147 medlemmar lyckades nyligen enas om en ramöverenskommelse för de fortsatta förhandlingarna inom Doha-rundan. En överenskommelse som innebär sänkningar av subventioner och ett förbättrat marknadstillträde på jordbruksområdet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Innehållsförteckning2

Förslag till riksdagsbeslut3

Frihandel - en motor för utveckling3

Handelspolitiken och EU-protektionism3

Utvecklingen inom Doha-rundan4

Handelns betydelse för utveckling5

Generella konsekvenser av WTO-avtalen6

Även frihandel behöver regler8

Den sociala agendan9

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av ökad frihandel och minskad EU-protektionism för global utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om WTO-avtalen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att transparens i offentlig upphandling snarast möjligt förs upp på WTO:s dagordning på nytt.

Frihandel - en motor för utveckling

Världen behöver mer, inte mindre, frihandel. Idag råder en växande insikt om att fortsatt globalisering och ökad frihandel kommer att vara avgörande för välståndsutvecklingen i de flesta länder i världen. Om tillväxten i u-länderna ska kunna öka och om människorna där ska kunna ta sig ur den fattigdom de lever i, är interna reformer och framför allt ökade handelsmöjligheter helt avgörande.

Frihandel har varit en avgörande faktor för den svenska välståndsutvecklingen sedan 1870-talet. Hade inte Sverige haft möjligheter att handla med omvärlden under vår industraliseringsprocess, hade vi inte uppnått det välstånd vi nu har.

Ökad handel är nödvändig för ekonomisk tillväxt och tillväxt är ett villkor för fattigdomsbekämpning. De internationella handelsfrågorna är därför av avgörande betydelse för kampen mot fattigdom och långt viktigare än allt bistånd sammantaget. Målen för WTO-avtalen är att höja levnadsstandarden i medlemsländerna, säkerställa full sysselsättning, öka realinkomster och efterfrågan samt att öka produktionen och handeln. Ska detta bli möjligt måste Sverige även fortsättningsvis delta aktivt i arbetet med att förbättra det multilaterala handelssystemet och samtidigt stärka förtroendet för det, hos så väl handelspartners som allmänheten.

Handelspolitiken och EU-protektionism

När "Utvecklingsrundan" gick i stå vid mötet i Cancun blev resultatet en mängd bilaterala avtal av mer eller mindre nykolonial karaktär. Dessa avtal riskerar inte bara att underminera WTO-systemets globala karaktär utan är problematiska på andra sätt också. Genom EU:s handelsavtal med länderna i tredje världen har handelshinder avskaffats på många varor, men knappast på de varukategorier som är viktigast för exportländerna. Till exempel har EU höga handelshinder för teko-, stål- och jordbruksprodukter förutom baskemikalier. EU-kommissionen har möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland/företag klagar på konkurrensen och använder med en förödande flit antidumpningsåtgärder som skadar exportörer och EU:s konsumenter. Denna nya och snabbt växande användning av antidumpningsåtgärder bör Sverige motarbeta såväl inom EU som inom WTO och i andra fora. Det är just i de fall när u-ländernas exportvaror verkligen är konkurrenskraftiga som deras tillträde till marknaden gynnar konsumenterna som mest. Det är därför av yttersta vikt att EU snarast möjligt avskaffar sina importkvoter inom bland annat stål-, kemikalie- och tekoområdet. Handelshinder vid gränserna, subventioner och specialutformade regler som de facto skyddar EU-producenter måste slopas. Även bortsett från den viktiga aspekten att förekomsten av många regionala frihandelsarrangemang tenderar att underminera det globala handelssystemet, är alla dessa preferensavtal som EU har ofta mycket krångliga och svåra att administrera i exportländerna, men också i EU självt.

EU:s protektionism på jordbruksområdet omöjliggör för hundratals miljoner människor att höja sin levnadsstandard genom export till EU. I en rapport från Världsbanken från hösten 2003, betonas att sänkta jordbrukssubventioner och tullar skulle kunna lyfta drygt 140 miljoner människor ur fattigdom och hopplöshet. Det motsvarar nästan hela Nordafrikas folkmängd. EU betalar sex gånger mer i jordbrukssubventioner än vad EU ger i bistånd. En verklig avreglering av EU:s jordbrukspolitik måste någon gång påbörjas, och ju förr dess bättre.

Frihandeln bör öka. Sverige bör, inom EU, än mer intensivt driva på för att den inre marknaden öppnas för u-ländernas produkter. Folkpartiet anser att Sverige skall verka för ett borttagande av tulleskalering, subventioner samt kvoter, senast 2015. Om andra länder gör liknande medgivanden i frihandelsvänlig riktning, innebär det en kraftfull stimulans av de fattiga ländernas tillväxtmöjligheter.

Utvecklingen inom Doha-rundan

Folkpartiet gläds åt de nya överenskommelser inom WTO som banar väg för fortsatta liberaliseringar av världshandeln. Världshandelsorganisationens (WTO) 147 medlemmar lyckades den 1 augusti enas om en ramöverenskommelse för de fortsatta förhandlingarna inom Doha-rundan. För första gången var det inte franska vinodlare eller globaliseringsmotståndare som kunde jubla utan fattiga bönder i utvecklingsländer och frihandelsförespråkare.

I korthet innebär ramöverenskommelsen att medlemsländerna enades om sänkningar av subventioner och ett förbättrat marknadstillträde på jordbruksområdet. I närtid så innebär överenskommelsen borttagande av exportsubventioner. Folkpartiet ser det som angeläget att Sverige inom EU upprätthåller ett tryck för att en tidsram sätts för när tullar det s.k. gränsskyddet och de interna stöden ska bort.

Ramverket för förhandlingarna är i stort klart, nu vidtar detaljförhandlingarna. Den nya överenskommelsen, som fått namnet "julipaketet", medför att förtroendet för de multilaterala förhandlingarna repareras efter misslyckandet under WTO:s ministermöte i Cancun förra hösten. Enligt överenskommelsen skjuts slutdatumet för vidare förhandlingar om detaljerna i ramverket upp, från tidigare 1 januari 2005 till ministerkonferensen i Hongkong i december 2005. Den nya tidsplanen måste hållas. Överenskommelsen innebär att den första halvan av förhandlingarna är avklarad. Den andra halvan, som väntas bli nog så omfattande, kommer att koncentreras på detaljförhandlingar där det beslutade ramverket fylls med innehåll. Förhandlingarna kommer att ta upp frågorna om jordbruk, marknadstillträde för industrivaror och tjänster samt handelsprocedurer. De övriga Singaporefrågorna (transparens i offentlig upphandling, handel och konkurrens samt handel och investeringar) tas bort från agendan. Från liberal utgångspunkt vill vi beklaga att frågan om transparens i offentlig upphandling föll bort från Doha-dagordningen. Det borde ha varit möjligt att visa på att den frågan behövde finnas kvar på dagordningen, och den borde därför ha frikopplats från kravet på att stryka andra frågor. Folkpartiet kräver att regeringen verkar för att transparens i offentlig upphandling snarast möjligt förs upp på WTO:s dagordning på nytt. Sådan transparens är avgörande i kampen mot korruption i samband med upphandlingar i länder som inte har tillräckligt väl fungerande rättssystem. Det är befolkningen i de länderna - ofta u-länder - som förlorar på att den frågan strukits. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Arbetet med regelfrågor, handel och miljö samt TRIPS (handelsrelaterade immaterialrättigheter) fortgår enligt det tidigare mandatet från Doha 2001.

Innan det finns konkreta förhandlingsresultat där tullnivåer och åtaganden om marknadstillträde har fästs på pränt går det inte att säga om julipaketet uppfyller de förväntningar om en utvecklingsdagordning som skapades vid WTO:s ministermöte i Doha. Julipaketet indikerar dock en fortsatt inriktning på områden som är av intresse för u-länderna, däribland jordbruk, tjänster och vissa industrivaror. Viktigt att notera är att paketet föreskriver även förhandlingar om begränsningar av i-ländernas (i synnerhet USA:s) bomullssubventioner, något som afrikanska bomullsexporterande länder krävt. Enligt WTO är EU:s subventioner till sockerodlare olagligt. Nästa viktiga utmaning är att Sverige verkar för att man inom EU följer WTO:s beslut och inte drar ut på processen att förändra sockerpolitiken.

Förutom konkreta resultat i jordbruksförhandlingarna, är det viktigt att förhandlingarna om industrivaror nu kommer i gång på allvar. Då u-länderna överlag fortfarande har betydligt högre tullar än i-länderna är det viktigt att regeringen understryker att vi förväntar oss betydande bidrag från viktiga u-länder när det gäller tullsänkningar på industrivaror.

Handelns betydelse för utveckling

Att införa en friare handel och ett starkare internationellt regelsystem i WTO är åtgärder för ökad tillväxt och minskad fattigdom. Dessa båda åtgärder utgör ett avgörande steg för att ställa sig på den enskilda fattiga människans sida gentemot rika länders protektionism, internationella storföretag och inhemska korrupta makthavare som har sina intressen att bevaka. De senaste decenniernas utveckling visar att de u-länder som öppnat sig för internationella kapital- och handelsrörelser fått en högre tillväxt och ett större välstånd jämfört med de u-länder som tillämpat omfattande valutaregleringar, kapitalrestriktioner och andra typer av protektionistiska åtgärder. Det är också den väg som Sverige följt sedan 1870-talet. Skulle Sverige år 2004 neka dagens fattiga länder en politik som lyft Sverige självt ur fattigdom till välstånd?

Globalisering av produktion, konsumtion och utrikeshandel innebär att ett land kan höja sin totala inkomst på flera sätt: För det första sker det genom att landet koncentrerar sin produktion till de varor och tjänster som man är jämförelsevis bra på. Ett land som har gott om outbildad arbetskraft specialiserar sig sålunda på produktion och export av varor och tjänster som kräver en stor insats av outbildad arbetskraft. Ett land som har gott om kapital specialiserar sig på produktion och export av kapitalintensiva varor och tjänster. Specialisering i linje med länders s.k. komparativa fördelar innebär sålunda att världens samlade resurser utnyttjas på ett mera produktivt sätt, och den högre produktiviteten medför högre inkomster och välstånd. Länder gör helt enkelt det de är relativt sett bäst på. En sådan internationell arbetsfördelning vore omöjlig utan en omfattande utrikeshandel möjliggjord genom låga tullar och andra handelshinder.

En andra ekonomisk fördel är att företag kan utnyttja stordriftsfördelar och därigenom producera till lägre kostnader och priser. I många sammanhang, t.ex. i bilindustrin, blir kostnaden per styck lägre ju fler bilar som produceras. Om inte svenska företag som Volvo, Saab och Scania hade kunnat producera för världsmarknaden, utan varit hänvisade enbart till den lilla svenska marknaden, hade kostnaden per bil varit kanske två eller tre gånger så hög, kvaliteten sämre, och företagen hade kanske inte alls funnits. En tredje fördel med utrikeshandel är att konsumenterna har en större meny av varor och tjänster att välja mellan. De är inte enbart hänvisade till de varor och tjänster som skulle kunna ha producerats inom landet. Ytterligare en fördel: den är gratis eller mycket billig överföring av kunskap om t.ex. teknologi, organisation och kvalitetskrav som följer med handeln. Friare handel undanröjer en viktig grund till korruption, nepotism och mygel. Ett exempel är att de som vid frihandel sysslar med utrikeshandel undgår frestelsen att muta sig fram för att skaffa sig import- eller exportlicenser. Korruption kan också uppmärksammas mera om det finns utländska företag i landet som lider skada av korruptionen, t.ex. diskrimineras i konkurrensen med inhemska företag. Handel, samarbete och ömsesidig solidaritet leder till trygghet. Detta är en trygghet som framför allt behövs i många fattiga länder.

Generella konsekvenser av WTO-avtalen

Det främsta instrumentet för att säkra ett ökat marknadstillträde i först GATT och sedan WTO är genom förhandlingar om tullsänkningar. Detta har skett återkommande sedan 1947 och det går därför inte att identifiera effekterna från varje enskild förhandling.

Resultatet är dock, enligt en rapport från Kommerskollegium, att i-ländernas tullar på industrivaror successivt har reducerats till genomsnittligt mycket låga nivåer. Vid en närmare granskning kan dock konstateras att tullsänkningarna varit mer begränsade eller i vissa fall rentav obefintliga för varor av särskilt intresse för u-länderna, t.ex. textil och konfektion (teko). I genomsnitt möter därför u-länderna högre tullar än i-länderna vid export.

Tullarna är också generellt sett betydligt högre i u-länderna än i i-länderna. För u-länderna är marknadstillträdet för industrivaror därmed mer begränsat än i i-länderna.

Det multilaterala regelsystemet utvidgades genom Uruguayrundan med två nya avtal, för tjänstehandel (GATS) och immaterialrätt (TRIPS), samt avtal för att på teko- och jordbruksområdet rätta till avsteg från GATT:s normala principer. Än så länge har marknadstillträdet endast ökat marginellt för tjänster (utom för telekommunikationstjänster och finansiella tjänster) och jordbruksvaror. Jordbruksavtalet och GATS har dock lagt en grund för fortsatta förhandlingar och garanterar redan idag ett minsta möjliga marknadstillträde. Avregleringen av handeln med tekoprodukter kommer däremot att leda till avsevärda förbättringar i marknadstillträdet. I synnerhet förväntas konkurrenskraftiga asiatiska u-länder som Kina, Indien och Pakistan gynnas av detta.

Ett viktigt instrument för att garantera ett ökat marknadstillträde är den grundläggande principen i GATT om mest gynnad nation (MGN), d.v.s. att varje tullsänkning som görs automatiskt utsträcks till alla övriga medlemmar. MGN-principen har haft en stor betydelse för att öka u-ländernas marknadstillträde.

MGN-principen gäller oavsett om man deltar aktivt eller ej i olika tullförhandlingar. På detta sätt kan länder som står utanför olika överenskommelser eller avtal agera "fripassagerare" och ändå komma i åtnjutande av den tullfrihet och de tullsänkningar som avtalats mellan andra länder. Detta gynnar i synnerhet de mer resurssvaga u-länderna, som har svårt att delta i alla avtal. Detta gäller samtliga minst utvecklade och en majoritet av de medelutvecklade u-länderna.

WTO-medlemarna kan dock göra avsteg från MGN-principen genom att bl.a. sluta regionala eller bilaterala frihandelsavtal med andra länder för att sinsemellan kunna avtala om mer långtgående tullsänkningar och tullfrihet. Under senare år har dessa avtal drastiskt ökat i antal med påföljd att MGN-principens betydelse i världshandeln har minskat. Effekten av denna utveckling slår olika på olika länder. För vissa länder (t.ex. Mexiko, Sydafrika) har marknadstillträdet i USA och EU förbättrats kraftigt. De länder som inte omfattas av dessa avtal får dock räkna med att drabbas av ökad diskriminering - inte i absoluta men relativa termer. Därmed är numera mest gynnad nationsbehandling för dessa (vanligtvis fattigare) länder ofta liktydligt med minst gynnad nationsbehandling.

En annan grundprincip i GATT är den om s.k. nationell behandling. Denna princip innebär att importerade varor inte får diskrimineras jämfört med samma slags inhemska varor när varorna väl har passerat gränsen. Denna princip har inte, som MGN-principen, urholkats av utvecklingen utanför WTO under senare år. I stället har den snarast stärkts genom att det nya tvistlösningsförfarandet förbättrar förutsättningarna för efterlevnad. En ansenlig del av de tvister som behandlas inom WTO gäller just brott mot nationell behandling.

En annan central princip i GATT är förbudet mot kvantitativa restriktioner (kvoter). Detta förbud har i huvudsak respekterats med undantag för två områden som varit särskilt viktiga för u-länderna: jordbruksvaror och textilvaror. Genom tillkomsten i WTO av jordbruksavtalet respektive avtalet om textil och konfektion rättas denna avvikelse till och användningen av kvantitativa restriktioner förbjuds också inom dessa två sektorer. Redan inom kort kommer detta att leda till avsevärda förbättringar i marknadstillträdet på tekoområdet.

Även frihandel behöver regler

Frihandel innebär ingalunda en internationell handel fri från regler lika litet som ett rättssamhälle innebär ett samhälle fritt från lagar och domstolar. En fri världshandel förutsätter både ett multilateralt regelsystem och mekanismer och system för tvistlösning för att frihandel skall kunna fungera för företagen och tjäna konsumenterna. Därför fyller WTO en oerhört viktig roll särskilt för politiskt svaga länder. (WTO har t.ex. krav på konsensus i beslutsfattandet). WTO är ett forum för fattiga och rika länder att göra sin röst hörd. WTO bör förvisso utvecklas och reformeras för att ytterligare stärka de fattiga ländernas möjlighet att delta i förhandlingar med stärkt inflytande. Kan då svårigheter i omställningsskedet vara att välja en mera protektionistisk politik? Det kan möjligen låta sympatiskt att de fattiga länderna ska vänta med att ta ned sina handelshinder i avvaktan på att EU och USA går före. I-ländernas uppträdande är på många sätt förfärligt, men det innebär inte att samma saker bör rekommenderas för u-länderna. Detta med skydd under ett uppbyggnadsskede eller omvandlingsskede är verkligen ingen ny tanke utan var vitt spridd under 1970- och 80-talen. Eftersom utvecklingen har skjutit tanken i sank har den varit övergiven. Det var denna tanke som ursprungligen motiverade Latinamerikas importsubstitutionspolitik - som är en viktig ingrediens i Argentinas djupa kris - Indiens protektionism, etc. En politik med handelshinder blir framför allt en ursäkt för att skydda producentintressen - och inte konsumenterna, vilka också finns i de fattiga länderna. De i fattiga länder som tjänar på protektionism är de etablerade ineffektiva företagarna samt politiker och byråkrater som efter mutor delar ut tillstånd till utrikeshandeln. Se t.ex. hur det gick i Marcos Filippinerna eller Suhartos Indonesien. Konsumenter i det fattiga landet tvingas hålla till godo med varor av dålig kvalitet eller betala priser som är högre än vad de skulle behöva vara.

Idag finns det ett stort system för "positiv diskriminering" (asymmetri) i i-ländernas handelspolitiska behandling av u-länderna (GSP, General System of Preferences). Det har givit minimala ekonomiska vinster till u-länderna. De system som i-länderna använder för att särskilt gynna u-länder (GSP etc.) är ofta närmast betydelselösa eftersom det finns så många undantag och motverkande regler på andra områden (antidumping, etc.) att det slutar med massor av byråkrati och minimala förmåner. En annan effekt är att vissa u-länder gynnas på andras bekostnad. Om ett land är tillräckligt framgångsrikt mister det snabbt sina förmåner. Då de fattiga länderna krävt likabehandling och stabilitet, har de däremot lyckats sätta press på i-länderna. Så gjorde bl.a. Polen och Estland, vilket fick EU att sätta interna EU-protektionister på skambänken.

Den sociala agendan

Den sociala agendan med förbättring av miljö och arbetsvillkor blir ett allt viktigare område att diskutera framöver. Att många av utvecklingsländerna ännu inte har hunnit med att anpassa sin produktion enligt Uruguayrundans krav, får inte innebära att dessa krav inte uppfylls. Barnarbete, t.ex., är något som till slut måste förkastas av alla. Det var dock inte länge sedan som också vi i Sverige hade precis samma inställning till barn och barnarbete. Barn var då i mångt och mycket en försörjningsbörda och så fort de blev gamla nog att axla ansvaret bidrog de till familjens försörjning. Vår väg till välstånd har möjliggjort en omprövning av barnens ställning och status. Idag är det otänkbart att vi skulle tillåta barnarbete i egentlig mening. Vår förhoppning är att utvecklingsländerna skall ha möjlighet att vandra samma väg. En ensidig bojkott av de länder där det förekommer barnarbete är därför fel metod. En allmän välståndsökning kan däremot ge dessa länder de ekonomiska förutsättningarna till förändring. Samtidigt skall det opinionsbildande arbetet här hemma och internationellt fortsätta med ihållande styrka. I alla sammanhang måste människovärdet försvaras och ges vårt stöd. Men kampen måste föras med såväl hjärta som hjärna.

FN:s Global compact och OECD:s riktlinjer för multinationella företag är av stor vikt i arbetet för att komma till rätta med globaliseringens utmaningar. Folkpartiets förhoppning är att alltfler företag ska ansluta sig till Global compact och utarbeta egna planer för att uppfylla de uppsatta målen. Konsumenterna har också ett ansvar att granska företagen och genom sina inköp styra företagen i önskad riktning. Regeringen bör samtidigt utöka sitt samarbete med näringslivet för att uppmana och stödja företagen att utarbeta etiska uppförandekoder samt säkerställa en god kontroll av efterlevnaden.

Mot bakgrund av diskussionen ovan är det betydelsefullt att Sverige låter betoning på handelspolitik som betydande för u-länders möjligheter att utvecklas, få genomslag i den praktiskt förda politiken.

Stockholm den 29 september 2004
Nyamko Sabuni (fp)
Eva Flyborg (fp)	Yvonne Ångström (fp)
Sverker Thorén (fp)	Hans Backman (fp)
Nina Lundström (fp)