Frihet för de baltiska folken

Motion 1990/91:U503 av Inger Schörling m.fl. (mp)

I början av januari 1991 koncentreras sovjetiska trupper
till Lettland och Litauen. Suveränitet enligt de baltiska
folkens i demokratiska former uttryckta vilja tycks nu
osäkrare och mer fjärran än på länge.

Trots statsminister Ingvar Carlssons långtgående stöd till
principen om baltisk suveränitet i samband med ESK-mötet
i Paris hösten 1990 är det oklart hur långt i konkret och
politisk handling Sverige är berett att gå för att stödja de
baltiska staternas frihet.

Också inför de borgerliga partiernas stöd till ett fritt
Baltikum finns det anledning att sätta frågetecken. Trots
åtskilliga långtgående utfästelser på förhand var det inget
riksdagsparti vid sidan av miljöpartiet de gröna som var att
lita på när det verkligen gällde -- när den första baltiska
staten utropade sin suveränitet och begärde omvärldens
stöd.

Sveket mot Litauen

Den 16 februari 1918 utropade Litauen (förra gången)
sin självständighet. 1920 undertecknade Lenins
sovjetregering ett fredsfördrag med Litauen där det bl.a.
hette att Ryssland erkände Litauens suveränitet och för
all framtid avstod från alla överhöghetsanspråk. 1921
upptogs Litauen som medlem i Nationernas förbund. Den
23 augusti 1939 ingicks Molotov--Ribbentrop-pakten, enligt
vilken Litauen skulle tilldelas Hitlers Stortyskland. Den 28
september 1939 överfördes Litauen i ett hemligt protokoll
till Stalins sovjetiska intressesfär. Den 3 oktober föreslog
Sovjetunionen Litauen en s.k. vänskapspakt, 25 000
soldater ur Röda armén besatte s.k. strategiska punkter i
landet. Åtta månader senare, den 15 juni 1940, följde en
total sovjetisk invasion. Presidenten flydde, 34 000
människor deporterades, en marionettregering ansökte om
inträde i Sovjetunionen.

I augusti 1940 överlämnades genom svensk förmedling
Litauens och de andra baltiska staternas beskickningar till
Sovjetunionens beskickning i Sverige. I en diplomatisk not
till sovjetiska utrikeskommissariatet den 6 november gav
Sverige uttryck för ståndpunkten att Sovjetunionen som de
baltiska staternas folkrättsliga successor var ansvarig för
vissa baltiska skulder till Sverige. Ett svensk-sovjetiskt
regeringsavtal slöts den 30 maj 1941 om ersättning för
svenska fordringar i Baltikum.

Den 22 juni invaderades Litauen av Hitlers trupper,
200 000 judar massakrerades. 1944 kom Röda armén
tillbaka, fram till 1953 deporterades 300 000 litauer. Stalins
partiideolog Suslov yttrade: ''Litauen kommer att bestå,
men utan litauer.'' Stalins död 1953 satte stopp för
folkmordet.

Den 11 mars 1990 återtog Litauen sin
självständighet.

Efter samråd i utrikesnämnden (där miljöpartiet och v
saknar representation) enades de fyra största
riksdagspartierna om att Sverige inte borde erkänna
Litauen.

Den 14 mars var det utrikesdebatt i riksdagen.
Miljöpartiet krävde att Sverige borde erkänna Litauen.
Alla övriga partier (också v) motsatte sig detta. Samtidigt
utlovades såväl från regeringens (Pierre Schori i SvD 22/3)
som från den borgerliga oppositionens sida (Ingemar
Eliasson, fp, i utrikesdebatten) att svenskt diplomatiskt
erkännande inte skulle vara en fråga om ''om'', utan en
fråga om ''när''.

Är Litauen sovjetrepublik?

Betraktar fempartialliansen trots allt Litauen som en
sovjetrepublik? I så fall skall den naturligtvis följa sovjetisk
lag. Och då blir vägen till självständighet lång:

Det skall anordnas folkomröstning, varvid det krävs två
tredjedels majoritet för självständighet. Men det räcker
inte. Övriga sovjetrepubliker skall tillfrågas. Men inte ens
det räcker. Det skall vara en övergångstid på upp till fem år.
Men inte nog med det: Under det sista övergångsåret kan
en tiondel av befolkningen kräva ny folkomröstning. Och
då måste det bli två tredjedels majoritet igen -- annars
återgår allt till utgångsläget.

Det finns två möjliga tolkningar av rättsläget: Moskvas --
som anser att Litauen är sovjetrepublik, Vilnius -- som
säger att Litauen är en självständig stat sedan 1918.
Miljöpartiet ansluter sig till Litauens uppfattning. Därav
följer logiskt att Litauen måste erkännas. Övriga fem
partier vägrar erkänna Litauen. Därav följer logiskt att man
inte delar Litauens syn på sin självständighet. Enda
återstående tolkningsmöjlighet är Moskvas.

Det har naturligtvis hävdats att erkännande av Litauen
skulle strida mot mängder av principer. Det visar sig vid
närmare granskning vara ohållbart.

Utrikesutskottet redovisade att de principer som
regeringen säger sig följa beträffande erkännande av nya
stater är flexibla och under årens lopp har tillåtit ett antal
undantag:I en rad fall har erkännande av stater som i alla
avseenden motsvarar de svenska erkännandeprinciperna
fördröjts p.g.a. politiska hänsyn. Det gäller t.ex.
Demokratiska Republiken Vietnam, DDR, Nord-
Korea.I andra fall har stater som de facto motsvarar de
svenska kriterierna överhuvudtaget icke erkänts av
politiska skäl. Det gäller t.ex. Rhodesia och Taiwan.I
ytterligare fall har erkännandet delats upp, genom att ett de
facto-erkännande kommit först och fullt de jure-
erkännande kommit senare. Detta gäller t.ex. Israel och
Angola.

Det finns alltså i praktiken inte några oomkullrunkeliga
erkännandeprinciper som befriar regering och riksdag från
ett fullt politiskt ansvar i varje enskilt erkännandefall.
Liksom när det gäller Rhodesia måste också i fallet Litauen
en saklig och politisk bedömning av det speciella fallet
göras. Litauen-fallet kan sammanfattas i fem punkter:

1.Litauen är en stat sedan 1920-talet.

Erkännande av Litauen betyder inte erkännande av
någon exilregering eller underjordisk befrielserörelse, ej
heller av någon helt nybildad stat, utan erkännande av en
stat som haft diplomatisk erkänd suveränitet, varit
ockuperad utan stöd i folkrätten i 50 år, därefter på
grundval av demokratiskt genomförda val själv återtagit sin
suveränitet.

I ett brev till riksdagens utrikesutskott har Litauens
president Vytautas Landsbergis understrukit att Litauens
självständighetsförklaring inte innebär att någon ny stat
bildas, utan enbart att Litauen återupprättar den
självständighet som de jure kontinuerligt har existerat
sedan landet bröt sig loss från Tsar-Ryssland och erkändes
av hela världen.

2. Litauen vill bli erkänt.

I samband med den litauiska
självständighetsförklaringen hävdades från en del håll att
Litauen inte hade begärt erkännande. Men det rimliga är
naturligtvis att en självständighetsförklaring i sig själv
normalt bör tolkas som begäran till omvärlden om
erkännande.

För att tydliggöra att det förhåller sig så utfärdade
Litauens parlament den 17/3 en direkt vädjan till
''demokratiska nationers regeringar'' att erkänna Litauen;
man vädjade speciellt om 'erkännande av de lagar och
resolutioner som antogs den 11 mars'', vilket skulle
innebära erkännande av självständighetsförklaringen.
Någon tvekan om att Litauen vill bli diplomatiskt erkänt
kan icke råda efter detta. Litauiska ledare har dessutom
flera gånger vädjat direkt till Sverige om erkännande.

3. Litauens frihet -- vår säkerhet.

Svenska säkerhetspolitiska hänsyn har anförts mot ett
svenskt erkännande av Litauen. Men ett av många inslag i
en fast och trovärdig säkerhetspolitik är en kritisk
diplomatisk och politisk inställning gentemot alla
supermaktsövergrepp, till förmån för små folks rättigheter.
Man stärker alltså inte, utan försvagar Sveriges egen
säkerhet i förhållande till supermakter om man svävar på
målet när det gäller små folks rätt till suveränitet.

4. Erkännade av Litauen strider inte mot traditionella
svenska erkännandeprinciper.

Som framkom vid en föredragning inför utrikesutskottet
den 17/3 av utrikesdepartementets folkrättsexpertis, har
Sverige åtskilliga gånger låtit politiska skäl påverka
erkännandefrågor.

Litauen har en regering, ett folk och ett territorium;
regeringen är demokratiskt vald, folkviljan är massivt
demonstrerad, regeringen har dessutom uppenbarligen --
med få undantag -- civil och administrativ kontroll över sitt
territorium. Inte minst viktigt är att polisen lyder under den
litauiska regeringen.

Att ett land saknar militär kontroll över sitt territorium
är inte i sig ett tillräckligt skäl mot erkännande, särskilt inte
om en främmande militär närvaro sker med godkännande
av landets regering. Detta är fallet beträffande Litauen.

5. Erkännande strider inte mot internationella avtal.

Helsingforsavtalet utgör inte något hinder för svenskt
erkännande av Litauen. Där talas om fredliga metoder vid
gränsändringar och respekt för folks självbestämmande.
Sovjetunionens territoriella integritet är således inte det
enda Sverige som undertecknare av Helsingforsavtalet
måste ta hänsyn till. Litauens självbestämmande och
fredliga befrielsemetodik är minst lika viktiga faktorer.

Alltså: varken svenska principer, folkrätt eller ingångna
internationella avtal utgör hinder för svenskt erkännande av
Litauen.

Estland och Lettland

Utvecklingen i Estland och Lettland är i allt väsentligt lik
den i Litauen. Också Estland och Lettland har i princip
under våren 1990 förklarat sig utgöra självständiga stater,
om än inte i riktigt samma dramatiska former som Litauen.
De tre republikerna har uppträtt samordnat inför Moskva
och intensifierat samarbetet sinsemellan. Vad som ovan
sagts om Litauen gäller till största delen också om de båda
övriga baltiska republikerna.

Erkänner Sverige den sovjetiska ockupationen av
Baltikum?

Vid sitt besök i Sverige den 23/4 1990 sa Litauens
regeringschef Kazimiera Prunskiene att ett första steg på
vägen mot svenskt erkännande kunde vara att Sverige
återtar sitt erkännade av den sovjetiska ockupationen.

Det har i debatten hävdats att det vore orimligt att 1990
uttala officiell kritik mot den svenska samlingsregeringens
godkännande av den sovjetiska ockupationen av Baltikum
1940. Men oförmåga och ovilja att ompröva his-toriska
skeenden i ljuset av nya erfarenheter har varit en av de mest
avskydda svagheterna hos de regimer i Central- och
Östeuropa som nu försvunnit. Även om Sverige inte på
länge lidit av förtryck kan det inte uteslutas att det också hos
oss finns tidsperioder och enskilda politiska åtgärder som
idag är mogna för omprövning i historiens ljus. Inte minst
kan detta gälla händelser då landet varit utsatt för starkt
tryck, t.ex. under andra världskriget. Sådan omprövningar
kan dels innefatta nya moraliska bedömningar av den
politik som fördes. Men omprövning kan också innebära att
man nu utan att sakna förståelse för att vissa åtgärder
vidtogs i den situation som rådde finner det rimligt att
undanröja eventuellt kvardröjande följdverkningar.

I fallet med Sveriges erkännande av den sovjetiska
ockupationen av Baltikum handlar det således för
riksdagens del mindre om att omvärdera beslutet som
sådant, och mer om att ompröva dess kvardröjande
konsekvenser. Därför vore det rimligt att riksdagen uttalar
att Sveriges erkännande av den sovjetiska ockupationen av
Baltikum icke längre äger giltighet.

Baltikum och EG

I Sverige diskuteras EG som om Baltikum inte fanns och
Baltikum som om EG inte fanns. I samband med att
riksdagen beslöt om EG-medlemskap vägrade samtliga EG-
vänliga partier att seriöst pröva vad det skulle kunna
innebära för Baltikums frihet. I samband med kampanjerna
för Baltikum, t.ex. de s.k. måndagsmötena, är EG tabu.

Möjligen hävdas det någon gång att det finns EG-vänner
i Baltikum. Det är troligt. Men två frågor är obesvarade:

1. Har de baltiska ledare som eventuellt uttrycker
sympati för EG klart för sig hur mycket av
suveränitetsöverlåtelse ett EG-medlemskap innebär? Har
de fått information om att de t.ex. inte bör anstränga sig att
skapa egna riksbanker och valutor eftersom sådant håller på
att avvecklas i EG?

2. Viktigare än vad de baltiska staterna eventuellt vill
angående EG är i det korta perspektivet vad de kan. Är det
troligt att Moskvaregeringen släpper de baltiska
republikerna fria om det kan tänkas att de kommer att
utgöra östliga utposter i en västlig militärpakt? Och även
om de inte skulle bli medlemmar i EG -- vilken roll spelar
det för deras möjlighet att bli suveräna om det inte finns
något neutralt nordiskt bälte för dem att ansluta sig till?

Det minsta man kan begära är att en grundlig analys
genomförs om ett svenskt EG-medlemskaps inverkan på de
baltiska staternas möjligheter att bli suveräna.

Fri rörlighet för människor runt Östersjön

För att öka samarbetet och samförståndet runt Östersjön
bör lättnader snarast införas för resor mellan Sverige och de
baltiska länderna. Visumtvånget bör så snart som möjligt
avskaffas. Det bör också bli lättare för medborgare i olika
delar av regionen att arbeta i andra. Efterhand bör en
gemensam arbetsmarknad eftersträvas. Ett första steg på
vägen skulle vara om baltiska medborgare får rätt att ta
arbete i Sverige på samma villkor som nordbor.

Generös svensk flyktingmottagning

Om en flyktingvåg skulle komma från de baltiska
republikerna p.g.a. sovjetiskt agerande, måste Sverige stå
berett att utan omständliga procedurer ta emot dem som
flyr hit. Redan nu måste det klargöras att balter som flyr
från sovjetisk militärtjänst måste få stanna i Sverige.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige snarast bör erkänna Litauen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör erkänna Estland och Lettland så snart dessa
republiker så begär,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör uttala att det svenska erkännandet av den
sovjetiska ockupationen av de baltiska republikerna i dag
icke äger giltighet,

4. att riksdagen av regeringen begär en allsidig analys av
ett eventuellt svenskt EG-medlemskaps inverkan på de
baltiska staternas möjligheter att återfå sin fulla
folkrättsliga suveränitet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att visumtvång mellan Sverige och de baltiska länderna så
snart som möjligt bör avskaffas,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör vidta åtgärder för att göra det möjligt för de
baltiska folken att ta arbete i Sverige på samma villkor som
nordbor,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige skall vara berett att generöst ta emot balter som
eventuellt tvingas fly hit,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att balter som flyr undan sovjetisk militärtjänstgöring skall
få stanna i Sverige.1]

Stockholm den 11 januari 1991

Inger Schörling (mp)

Claes Roxbergh (mp)

Per Gahrton (mp)

Eva Goe s (mp)

Kjell Dahlström (mp)

Carl Frick (mp)

1 1990/91:Sf603