Frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling

Motion 1990/91:L608 av Bengt Harding Olson (fp) och Allan Ekström (m)

Skadeståndslagen (SkL) innehåller de grundläggande
reglerna för skyldigheten att utge skadestånd och därmed
också rättigheten för den enskilde att få ersättning för
åsamkade skador. Härutöver finns vissa speciella
skadeståndsregler i andra författningar, exempelvis lagen
om tillsyn av hundar (1943:459) som stadgar ett särskilt
strängt skadeståndsansvar, s.k. strikt ansvar.

Svårtillämpad jämkningsregel

I gällande lagstiftning finns inte några särskilda regler för
fall då en brottsling skadas i samband med utövandet av sin
brottsliga handling. Däremot kan i sådana fall
bestämmelserna i 6 kap. 1 § SkL om jämkning av
skadestånd tillämpas och då ända ned till noll om den
skadelidande brottslingen själv uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet medverkar till skadan. På så sätt kan som regel
brottslingens krav på skadestånd ogillas. Den anvisade
jämkningsmetoden är dock både svårförståelig och
svårtillämpad särskilt vid strikt ansvar.

Otillräcklig rättsgrundsats

Det naturliga tillvägagångssättet är att knyta an till en
allmän rättsgrundsats av innehåll att en brottsling i
normalfallet själv har att bära sin egen skada t.ex. om han
halkar på den osandade trädgårdsgången inför ett
förestående inbrott i bostadshuset.

En etablerad grundsats kan möjligen anses föreligga vid
fall av s.k. Culpa-ansvar, alltså vid skadeståndsansvar som
kräver att skadevållaren varit oaktsam. Men vid ansvar utan
vållande, dvs. strikt ansvar, finns ingen sådan
rättsgrundsats.

Oklart rättsläge

Bristen på uttryckliga regler har dock lett till ett under
avsevärd tid mycket oklart rättsläge (se Bengtsson, Om
jämkning av skadestånd, 1982, s. 205 ff, Hellner,
Skadeståndsrätt, 1985, s. 105 och NJA 1973 s. 141) och till
resultat som inte sällan kommit att avvika från den
allmänna rättsuppfattningen på området.

Vacklande rättspraxis

Den ovanstående jämkningsregeln har inte alltid
tillämpats av domstolarna för att neutralisera stötande
skadeståndskrav.

Särskilt oklar är rättspraxis vid fall av strikt ansvar. Ett
praktiskt fall är då en tjuv vid villainbrott blir biten av
villaägarens vakthund. Risken är uppenbar att hundägaren
ådöms skadestånd.

Ett helt färskt fall gäller polishunden Basso, som
stoppade en flyende 15-årig mopedist i Skåne nyligen.
Händelsen beskrivs av Svenska Dagbladet på följande sätt
(11/1 1991).

När 15-åringen en kväll på sin trimmade moped och med
släckta lysen plötsligt upptäckte en poliskontroll framför sig
vände han hastigt om och körde ut i terrängen.

-- Stanna, eller jag släpper hunden, ropade en
hundförare varnande.

Strax efter släpptes Basso, som snabbt hittade 15-
åringens vänsterlår.

På grund av skadorna efter bettet blev pojken
sjukskriven och förlorade omkring 10 000
kr. som han den sommaren hade räknat med att
tjäna på sitt extraarbete. På den grunden och för sveda och
värk stämde han staten på 13 000
kr.

Tingsrätten utdömde ett till 1/3 jämkat skadestånd men
hovrätten dömde fullt skadestånd. RPS kritiserar
domsluten och menar att man härigenom öppnar för en
rättspraxis som strider mot det allmänna rättsmedvetandet.

Lämplig säkerhetsventil

I skadeståndslagen bör med hänsyn till det rådande
oklara rättsläget införas en bestämmelse av den innebörden
att frihet från skadeståndsansvar skall föreligga i
förhållande till den brottsling som skadas i samband med
sitt utövande av en brottslig handling, som på icke ringa sätt
kränkt någon annan person eller dennes rätt.

Genom införandet av en sådan lagregel
(''säkerhetsventil'') skulle rättsläget bli klarare och
lagstiftningen bringas i samklang med det allmänna
rättsmedvetandet. Det bör ankomma på regeringen att -- i
samband med redan planerad samlad översyn av
skadeståndsreglerna -- utarbeta och förelägga riksdagen
förslag till sådan lagändring.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
skadeståndslagen (1982:207) om frihet från
skadeståndsansvar gentemot brottsling i enlighet med vad
som anförts i motionen.

Stockholm den 18 januari 1991

Bengt Harding Olson (fp)

Allan Ekström (m)