Frihetsklimat för tillväxt

Motion 2003/04:Fi239 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Frihetsklimat för tillväxt: Sammanfattning

1.1 En politik för frihet och trygghet

Moderaternas ekonomiska politik sätter friheten och tryggheten i centrum genom att en högre tillväxt säkrar välfärden. Tillväxt skapar utrymme för välfärd, men kräver en annan politik. Sveriges höga skattetryck är inte långsiktigt hållbart. Medborgarnas förväntningar på skattefinansierad välfärd är höga, samtidigt som skatterna underminerar förutsättningarna att uppfylla välfärdsåtagandena. En åldrande befolkning och en stigande frånvaro från arbetslivet gör att de som arbetar måste försörja allt fler. Moderaternas politik leder till fler jobb och att fler jobbar.

Vår ambition är att presentera en politik som ger en varaktig förstärkning av produktionsförmågan och lägger grund för en långsiktigt uthållig tillväxttakt på 3 procent. Det är också en politik som säkrar förutsättningarna för en god social trygghet för alla medborgare.

Att svenska folket valde utanförskapet i folkomröstningen om euron har försämrat förutsättningarna för arbete, sparande och investeringar. Utanförskapet gör det än mer nödvändigt att få till stånd en politik för tillväxt.

1.2 Regeringsmakt i förfall

Moderaterna anser att det finns skäl att rikta skarp kritik mot den budgetproposition som regeringen med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet presenterat i Sveriges riksdag. I propositionen finns mycket lite av tillväxtpolitik. De få förslag som presenteras, t.ex. om höjda marginalskatter och energiskatter, gör det mindre lönsamt att arbeta och försämrar villkoren för företagande. Arbetstiden skall kortas och friår införas. De tre samverkande vänsterpartierna talar om tillväxt men för en tillväxtfientlig politik.

Regeringen är på väg att förlora greppet om statsfinanserna. Först vann de tre vänsterpartierna valet 2002 genom en mycket expansiv finanspolitik och massiva utgiftslöften. Efter valet har triumviratet meddelat att det ekonomiska läget försämrats och att de nu inte förmår infria sina löften.

Målen i budgetpropositionen – om stigande sysselsättning, låg arbetslöshet, överskott i statsfinanserna, fallande sjukfrånvaro och minskat socialbidragsberoende – nås nära nog inte i något fall. Istället för att föreslå skarpa åtgärder för att nå målen tillförs nya målformuleringar.

Regeringen överskattar styrkan i statsfinanserna. I flera fall räknar regeringen med att kostnadsutvecklingen skall stanna upp eller till och med avta, utan att några förslag som säkrar detta presenteras. Mot bakgrund av att regeringen kraftigt underskattat utgiftsutvecklingen och överskattat det finansiella sparandet de senaste åren är detta anmärkningsvärt.

I budgetpropositionen utlovas på nytt att vallöftena, fastlagda i den gemensamma 121-punktsöverenskommelsen, skall genomföras. Kostnaden kan uppskattas till uppemot 35 miljarder kronor. Hela saneringen under 1990-talet förslösades för att vinna valet 2002. Nu är vänsterpartierna på väg att överinteckna framtidens välfärdsutrymme.

1.3 Moderaternas strategi för högre tillväxt

Syftet med Moderaternas tillväxtstrategi är att öka välståndet för alla medborgare. Snabbare produktivitetstillväxt och fler som arbetar i näringslivet, är den enda vägen till en varaktig höjning av reallönerna och levnadsstandarden.

Att höja den långsiktiga tillväxten till 3 procent ställer höga krav på politiken. Vår övergripande strategi bygger på tre komponenter: Ökat arbetsutbud, en satsning på kunskap och bättre villkor för företagare och företag.

1.3.1 Ökat arbetsutbud

Arbetsutbudet måste öka. Under 2003 förlorade Sverige 110 miljoner arbetsdagar i sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Det motsvarar en BNP-förlust på 271 miljarder kronor per år. Kostnaderna för den offentliga sektorn är, eftersom varje frånvarotimme belastar både utgifts- och inkomstsidan, över en miljard kronor per arbetsdag.

Vi vill öka arbetsutbudet genom att det skall löna sig bättre att arbeta och genom en mer flexibel arbetsmarknad.

För att öka arbetsutbudet föreslår Moderaterna att brytpunkten för statlig inkomstskatt höjs till 29 400 kr per månad och att grundavdraget förbättras. Vi inför också ett särskilt barnavdrag. Sammantaget föreslås inkomstskattesänkningar som 2006 motsvarar 27 miljarder kronor. Vi förordar också en uppstramning av bidragssystemen. Bland annat föreslås att ersättning i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringen sänks till 75 procent av den tidigare inkomsten.

För att öka arbetsutbudet måste arbetsmarknadens funktionssätt förbättras. Vid sidan av en kraftig reduktion av marginaleffekterna genom att skatterna sänks och bidragssystemen stramas åt förordar vi en modernisering av arbetsrätten, effektivare arbetsmarknadspolitik och ökade satsningar på kvalificerad utbildning. Moderaternas politik skapar därmed förutsättningar för en påtaglig ökning av sysselsättningen och en lägre arbetslöshet. Fler kommer i arbete och de som drabbas av arbetslöshet kommer snabbare tillbaka till ett riktigt arbete. Därmed ger vår politik också en tryggare tillväxt.

1.3.2 En satsning på kunskap

Kunskapsinnehållet i varor och tjänster blir allt större och viktigare. Flera av de sektorer som kommer att expandera mest under de kommande decennierna är utpräglade kunskapsbranscher. Vår kunskapssatsning bygger på en kraftig ökning av resurserna till skolan, högre utbildning och forskning och på en omläggning av utbildningssystemet i riktning mot ökad kvalitet, valfrihet och konkurrens. Våra skatteförslag innebär också en tydlig ökning av avkastningen på investeringar i utbildning.

1.3.3 Bättre villkor för företagare och företag

Den tredje pelaren i vår tillväxtstrategi är att förbättra villkoren för företagen och företagarna. För att underlätta investeringar i fler och växande företag avskaffas förmögenhetsskatten stegvis, dubbelbeskattningen sänks och arvs- och gåvoskatten förbättras. Moderaterna vill också avskaffa de s.k. 3:12-reglerna. Sammantaget sänker vi skatterna för företag och företagare med motsvarande 15 miljarder kronor 2006.

1.4 Tryggare välfärd

En högre tillväxt möjliggör också en tryggare välfärd. Resurser måste tillföras vården, skolan och rättssystemet. En kvalitetssatsning i välfärden behövs. Valfriheten bör vidgas. Föräldrar, elever, lärare, handikappade, läkare och sjuksköterskor skall bestämma mer över vården, skolan och omsorgen och politiker mindre. I Moderaternas budgetalternativ tillförs sjukvården nästan 3 miljarder kronor redan under 2004 och ungefär 5 miljarder kronor 2006. Vi vill också genomföra en satsning på kunskap i skolan och högre utbildning. Sammantaget sker en nivåhöjning av anslagen till skolan och högre utbildning på över 4 miljarder kronor under 2006.

Polisen, rättsväsendet och kriminalvården måste ha resurser att möta stigande och allt skarpare brottslighet. Därför föreslår vi att anslagen till polis, domstolar och kriminalvård höjs. Utöver regeringens proposition föreslår vi att ytterligare över 1,5 miljarder kronor tillförs 2006.

En viktig förändring av Moderaternas politik är att reduktionen av statsbidragen till kommunerna minskats. Detta möjliggörs bl.a. genom att minska satsningar på försvar, infrastruktur och andra områden. Denna omprövning har inte varit enkel, men den är nödvändig. Förändringen sker både för att underlätta den satsning på kvalitet och valfrihet som vi anser är nödvändig inom vården, skolan och omsorgen, och för att möta den hårdare ekonomiska verklighet som kommunerna står inför de kommande åren. När skatteintäkterna inte längre växer i snabb takt är det inte längre möjligt att kraftigt reducera statsbidragen.

Även efter vår omprioritering kan vi föreslå en kraftig satsning på infrastruktur och försvaret. Sammantaget tillförs vägar och järnvägar 11 miljarder kronor 2004–2006. Samtidigt kan vi öka försvarsanslagen med 9 miljarder kronor ackumulerat 2004–2006.

1.5 Starkare offentliga finanser

En förutsättning för att målen för den ekonomiska politiken – att öka levnadsstandarden, att garantera en god social välfärd och att upprätthålla ekonomisk stabilitet – är att finanspolitiken bedrivs på ett sätt som säkerställer den långsiktiga uthålligheten i de offentliga finanserna.

Moderaterna anser att den offentliga sektorns skuldsättning måste reduceras. Dagens höga skuldsättning inom den offentliga sektorn utgör ett problem. Säkerhetsmarginalerna är inte tillräckliga. Räntebetalningarna driver upp skattetrycket och tränger undan viktiga utgifter. Den åldrande befolkningen ställer de offentliga finanserna inför betydande utmaningar på längre sikt.

Därför föreslår vi en budgetpolitik som, jämfört med budgetpropositionen, leder till ett något starkare finansiellt sparande i den offentliga sektorn. Vårt budgetalternativ ger ett finansiellt sparande för den offentliga sektorn som motsvarar 0,9 procent 2004, 1,7 procent 2005 och 2,1 procent av BNP 2006, vilket skall jämföras med regeringens alternativ som ger ett finansiellt sparande som motsvarar 0,6, 1,4 och 1,9 procent för 2004–06. Vi presenterar också ett nytt ramverk för budgetpolitiken och föreslår en bred översyn av finanspolitiken i syfte att öka trovärdighet genom att öppenheten och tydligheten förbättras.

Sänkta skatter kan bara kombineras med satsningar på kvaliteten och valfriheten inom utbildningssystemet, hälso- och sjukvården och rättsväsendet genom en mycket stram utgiftspolitik. Vi moderater gör en medveten prioritering. Lägre skatter är viktigare än bidrag. Vård, skola och rättstrygghet är viktigare än bidrag.

Det är centralt att de budgetförstärkningar vi föreslår också innebär en förbättring av ekonomins funktionssätt. Därför är vår övergripande strategi, som framhållits, att strama åt bidragssystemen. Vi vill också öka konkurrensen och minska byråkratin. Därför föreslår vi en avreglering av det statliga apoteksmonopolet. Fri etableringsrätt och försäljning av receptfria läkemedel i dagligvaruhandeln ger avsevärt bättre tillgänglighet och lägre priser. Vi vill minska det riktade företagsstödet ytterligare. Investeringsstöd till bostadsbyggande bör avskaffas.

Moderaterna anser också att det statliga biståndet bör fokuseras till de mest behövande: Afrikas låginkomstländer. Bistånd, bortsett från rent katastrofbistånd, som inte leder till minskad fattigdom bör avvecklas. I ett längre perspektiv anser vi att biståndet bör öka för att möjliggöra dels avskrivning av högt skuldsatta låginkomstländers skulder, dels en koncentration på en snabb fattigdomsavveckling i Afrika.

Moderaternas alternativ innebär att skatterna sänks med ca 20 miljarder kronor redan 2004. Vården, skolan, rättstryggheten, infrastrukturen och försvaret tillförs 10 miljarder kronor. Budgetförstärkningarna uppgår 2004 till mer än 40 miljarder kronor, vilket gör att det finansiella sparandet förstärks med mer än 10 miljarder mer än i budgetpropositionen. För 2006 innebär vårt budgetförslag att skattesänkningar på ca 45 miljarder kronor genomförs. Samtidigt satsas uppemot 20 miljarder kronor. Genom budgetförstärkningar på sammantaget över 70 miljarder kronor kan saldot förstärkas med över 6 miljarder kronor mer än i budgetpropositionen.

1.6 Det alternativa samhället

Moderaternas ekonomiska politik syftar till att öka tillväxten, men den handlar också om en ideologisk vision om ett annorlunda samhälle. Ökad personlig frihet ger bättre möjligheter för ekonomisk tillväxt. När politiken blir för omfattande minskar utrymmet för den spontanitet och kreativitet som för mänskligheten framåt. Det är erfarenheten av de senaste decenniernas utveckling i Sverige. Ett samhälle som håller tillbaka människors skaparkraft och istället ägnar mycket stor möda åt att fördela de resurser som redan finns blir ett fattigare samhälle för alla.

Men det viktigaste skälet till att människors personliga frihet måste förstärkas är att det i sig är det enda rimliga att människor får bestämma över sina egna liv. Varje människa är ett mål i sig själv. Och ingen annan än vi själva kan avgöra vilka våra individuella livsmål är. Det är det främsta argumentet för att människor skall få bestämma över en större del av sin egen inkomst.

Att som idag beröva människor möjligheten att försörja sig på ett arbete och att kunna leva på sin egen lön innebär att man berövar dem en stor del av den värdighet som ligger i att kunna försörja sig själv och sin familj. Med lägre skatter kan många fler känna den stolthet och trygghet som följer av att kunna stå på egna ben. En sådan politik gör det också lättare för politiken att stå stark där den är oersättlig. Om mindre resurser behövs för att dela ut bidrag till arbetande och arbetsföra människor, blir det lättare att finansiera fler poliser, en bättre skola och en sjukvård utan köer.

Därför föreslår vi en rad åtgärder för att öka människors möjligheter att styra över sitt eget liv och sin egen ekonomi. Genom ett extra grundavdrag för barnfamiljer åtgärdas det orimligt i att skattesystemet inte tar hänsyn till försörjningsbörda. Utöver dagens barnbidrag vill vi därför införa ett extra grundavdrag för barn upp till 16 år vid den kommunala beskattningen. För dem som inte kan tillgodogöra sig avdraget utgår ett motsvarande bidrag.

En av de skatter som svenskarna uppfattar som mest orättfärdig är fastighetsskatten. Vi anser att fastighetsskatten är orimlig och orättvis. Mot denna bakgrund anser vi moderater att fastighetsskatten på sikt skall avskaffas. I denna motion presenterar vi hur avskaffandet av fastighetsskatten kan inledas.

Innehållsförteckning

1 Frihetsklimat för tillväxt: Sammanfattning 1

1.1 En politik för frihet och trygghet 1

1.2 Regeringsmakt i förfall 1

1.3 Moderaternas strategi för högre tillväxt 2

1.3.1 Ökat arbetsutbud 2

1.3.2 En satsning på kunskap 3

1.3.3 Bättre villkor för företagare och företag 3

1.4 Tryggare välfärd 3

1.5 Starkare offentliga finanser 4

1.6 Det alternativa samhället 5

2 Förslag till riksdagsbeslut 8

3 Inledning 9

3.1 Frihetsklimat för tillväxt 9

3.2 En regeringsmakt i fortsatt förfall 9

3.3 Agenda för tillväxt 10

4 Kritik mot regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken 11

4.1 Bedömning av det ekonomiska läget 11

4.2 Den internationella utvecklingen 12

4.3 Utvecklingen i Sverige 14

5 Strukturproblemen i svensk ekonomi 17

5.1 Hur Sverige blev rikt 17

5.2 När Sverige halkade efter 18

5.3 Arbetskraftsutbudet 20

5.4 Kunskapssamhällets krav 21

5.5 Villkoren för företagande 24

5.6 Kostnaden för utanförskapet 27

5.6.1 Sverige förlorar på utanförskapet 27

5.6.2 Utanförskapet har en kostnad 27

6 Regeringens budgetpolitik 28

6.1 Budgetförfallet fortskrider 28

6.2 Utgiftsbomben tickar 30

7 Moderaternas ekonomiska politik 35

7.1 Tillväxtperspektivet 35

7.2 Övergripande prioriteringar 36

7.3 Skattepolitik 37

7.3.1 Förändrad inkomstskatt 39

7.3.2 Förändrad företags- och kapitalbeskattning 39

7.3.3 Successivt avskaffad fastighetsskatt 39

7.3.4 Övriga skattesänkningar 40

7.4 Utgiftspolitiken 41

7.4.1 Stramare transfereringar 41

7.4.2 Restaurera tryggheten: Rättsväsende, skola, vård, infrastruktur och försvar 45

7.5 Utgiftstak 49

8 Budgetpolitiska mål 50

8.1 Bruttoskuldsmål ersätter överskottsmål 50

8.2 Reformera finanspolitiken 53

8.2.1 Omotiverade försvagningar av det finansiella sparandet 53

8.2.2 Bristande öppenhet och tydlighet 53

8.2.3 Godtyckliga förändringar av budgetprocessen 54

8.2.4 Ökad öppenhet och tydlighet 54

9 Effekter av Moderaternas politik 56

10 Våra förslag per utgiftsområde 57

11 En vision om fria kommuner 80

11.1 Ersätt snarast dagens utjämningssystem 81

11.1.1 Skattebasen är grunden för kommunsektorns verksamhet 82

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att godkänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 7 och 8).

2. Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet till 904 miljarder kronor 2004, 949 miljarder kronor 2005 och 982 miljarder kronor för 2006 i enlighet vad som anförs i motionen (avsnitt 7 och 10).

3. Riksdagen godkänner beräkningen av utgifterna för den offentliga sektorn i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 10).

4. Riksdagen fastställer målet för det finansiella sparandet till 0,9 % av BNP 2004, 1,7 % av BNP 2005 och 2,1 % av BNP 2006 i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 8).

5. Riksdagen godkänner beräkningen av statens inkomster i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 7).

6. Riksdagen beslutar om fördelning av utgifter på utgiftsområden för 2004 i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 7 och 10).

7. Riksdagen godkänner beräkningen av utgifter på utgiftsområden för 2005 och 2006 i enlighet med vad som i motionen anförs (avsnitt 7 och 10).

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av skattepolitiken (avsnitt 7).

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att företagandeklimatet måste förbättras genom minskat krångel, skärpt konkurrens och borttagande av överbeskattningen (avsnitt 7).

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbete stimuleras genom lägre inkomstskatt (avsnitt 7).

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om prioritering av de offentliga kärnuppgifterna och mindre bidrag (avsnitt 7 och 10).

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om verksamma åtgärder mot sjukfrånvaron (avsnitt 7 och 10).

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reformera den grundläggande skolutbildningen och högskolan samt om stärkta förutsättningar för forskning (avsnitt 7 och 10).

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av bättre rättstrygghet (avsnitt 7 och 10).

15. Riksdagen beslutar genomföra förändringar i det inomkommunala skatteutjämningssystemet i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 10 och 11).

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ersätta det inomkommunala utjämningssystemet med ett statligt (avsnitt 11).

3 Inledning

3.1 Frihetsklimat för tillväxt

Svensk politik måste förflytta sin fokus från fördelning till tillväxt. Sveriges höga skattesatser på flyktiga skattebaser är inte långsiktigt uthållig. Medborgarnas förväntningar på skattefinansierad välfärd är fortsatt höga. Andelen av befolkningen som inte förvärvsarbetar riskerar att öka i framtiden i takt med att gruppen äldre i Sverige växer. Allt detta ställer krav på att den svenska ekonomins tillväxtförmåga stärks. En politik för att varaktigt förstärka produktionsförmågan och lägga grund för en tillväxttakt på 3 procent kommer att krävas.

I regeringsförklaringen diskuterades tillväxtens grunder. Trots att regeringens beskrivning är omfattande saknas ändå resonemang om hur ett samhälles frihetsklimat lägger grund för goda tillväxtförutsättningar. I miljöer där skatterna är låga, reglerna för företagande få men respekterade, tillgång på kapital är god och arbetskraften väl utbildad är grunderna för tillväxt som allra bäst. Politiska beslut påverkar tillväxtklimatet. Ibland till det bättre, men många gånger också till det sämre. Det är dock inte resultatet av sammanträden och politiska beslut som avgör om nya resurser växer fram i ett samhälle. Den som tror det har missförstått tillväxtbegreppets innebörd.

Tillväxt upplevs ibland som krav på den enskilde att jobba mer. För en stressad småbarnsförälder känns det som ett krav på att springa ännu fortare i ett upplevt ekorrhjul. Tillväxten, i sin ekonomiskt mätbara betydelse, påverkas av hur mycket men framförallt hur många som arbetar. Det behöver dock inte betyda att den som redan arbetar allra mest, med risk för att kvalitén i arbetet och den egna hälsan blir lidande, skall arbeta mer. Det är viktigare att ställa sig frågan hur den dryga miljon svenskar som inte arbetar alls, eller i mindre utsträckning än vad de själva skulle önska, skall fås i arbete. De viktigaste tillväxtvinsterna gör dock samhällen där tillväxt drivs av att ersätta gammalt som fungerar dåligt med nytt som fungerar bättre, samtidigt som den nya lösningen är både billigare och mindre miljöpåverkande.

Den typen av förnyelse bygger på ett gott innovationsklimat. Det är nytänkande och ett tillåtande idéklimat som bär med sig det nya.

3.2 En regeringsmakt i fortsatt förfall

I propositionen finns till skillnad från i regeringsförklaringen mycket lite av tillväxtpolitik. Istället finns förslag om att vi skall arbeta mindre, få höjda marginalskatter för stora inkomstgrupper till följd av utebliven höjning av brytpunkten för statlig inkomstskatt och få försämrade energiskatter som bland annat slår mot företagandet. I det korta perspektivet bedriver de tre samverkande vänsterpartierna en tillväxtfientlig politik.

Det finns också anledning att ställa frågan om inte majoriteten är på väg att förlora greppet om statsfinanserna. Först vann de tre vänsterpartierna majoriteten i valet 2002 på en mycket expansiv finanspolitik och till det kommande massiva utgiftslöftet. Efter valet har de meddelat att vallöftena inte kan infrias.

De ekonomiska mål för den egna politiken som regeringen satt upp nås inte i något fall. Utvecklingen rör sig tvärtom bort ifrån flera av målformuleringarna. Istället för att föra fram förslag på skarpa åtgärder i syfte att nå målen för den egna politiken tillförs istället nya målformuleringar till den redan mycket yviga målbukett som denna majoritet arbetar med.

Regeringen underskattar det underliggande utgiftstrycket. I flera fall räknar regeringen med att kostnadsutvecklingen skall stanna upp eller till och med avta, utan att några förslag för att få till stånd en sådan utveckling presenteras. Till det kommer att redan genomförda utgiftsminskningar skall tas tillbaka och att den utgiftsbomb som 121-punktsöverenskommelsen utgör skall genomföras. Hela saneringen under 1990-talet förslösades för att vinna valet 2002. Nu är vänsterpartierna på väg att inteckna en betydande del av framtida välfärdsutrymme för att dölja det faktum att de förlorat kontrollen.

3.3 Agenda för tillväxt

Moderaterna vill skifta den ekonomiska politiken i en mer tillväxtfrämjande riktning. Det är vår och den samlade borgerlighetens uppfattning att tillväxtfrämjande åtgärder som banar väg för en varaktig tillväxttakt på minst 3 procent måste genomföras. Det är grundläggande att fler kommer i arbete, dels genom åtgärder för att öka arbetskraftsutbudet, dels genom en företagarvänlig politik som lägger grund för ökad efterfrågan på arbetskraft. För det krävs en politik som gör det lönande för fler att gå från bidragsberoende till eget arbete. För dem som har möjlighet att arbeta mer skall de ekonomiska drivkrafterna bidra till att det lönar sig bättre. För dem som har eller funderar på att starta företag skall det löna sig att våga växa och att ge arbete till fler. Möjligheterna att äga och förvalta företag här i Sverige måste förbättras.

Vi föreslår i denna motion en inriktning för den ekonomiska politiken som gör det lönsamt för fler att arbeta och förkovra sig. Vi föreslår stramare transfereringssystem för att göra det lönande för fler att arbeta utan betydande marginaleffekter när bidrag byts mot egen lön. Vi föreslår ökade resurser, större frihet och mångfald samt öppnar för mer av medborgerligt inflytande och valfrihet vad gäller synen på skola och sjukvård. Vi rustar den bristfälliga brottsbekämpningen.

Regeringen har i regeringsförklaringen inbjudit till tillväxtsamtal. Det har inbjudits till överläggningar förr när socialdemokrater funnit att den egna verktygslådan är tom och partiet saknar egna idéer. Vi motsätter oss inte försök från Socialdemokraterna att framföra enskilda förslag som är gynnsamma för tillväxt. För det kommer de ha Moderaternas stöd. Vi kommer dock att vara mycket vaksamma på hur själva tillväxtbegreppet definieras och uttolkas. En tillväxtpolitik som inte förstår behovet av ett frihetligt samhällsklimat och viljan och rätten till egna drivkrafter som grund för den samlade tillväxten kommer alltid att komma ut sämre än de samhällen där utrymmet för detta är stort. Vår ambition är därför att medverka till att Sverige byter regering senast 2006.

4 Kritik mot regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken

Vår slutsats är att det finns skäl att rikta skarp kritik mot regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken. Regeringen saknar förslag om åtgärder som bidrar till att lösa de grundläggande strukturproblemen och varaktigt höjer den långsiktiga tillväxten. Tvärtom föreslår regeringen i flera fall förändringar som verkar i motsatt riktning.

4.1 Bedömning av det ekonomiska läget

Regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken är baserad på en förhållandevis försiktig bedömning av den ekonomiska utvecklingen. Moderaterna har inga avgörande invändningar mot huvuddragen i prognosen, som också ligger i linje med den bild Konjunkturinstitutet (KI), Riksbanken och flera andra institutioner tecknar. Vissa frågetecken kan emellertid resas. Dels gäller det regeringens syn på riskerna i prognosen, dels bedömningen av resursutnyttjandet, som bl.a. spelar en väsentlig roll för att bedöma hur uppfyllandet av det s.k. överskottsmålet skall utvärderas.

Den mest allvarliga invändningen är emellertid att regeringen inte drar de slutsatser för inriktningen på den ekonomiska politiken som följer av Finansdepartementets analyser. Regeringen identifierar en rad viktiga problem. Utifrån dessa är det förvånande att regeringen försitter möjligheterna till att vidta åtgärder. Vi delar i flera stycken regeringens problembeskrivning, men till skillnad från regeringen vill vi göra något åt dem.

Regeringens politik präglas av trötthet och brist på initiativkraft. Regeringen saknar den nödvändiga kraften att ändra utvecklingen. Därför bedöms svensk ekonomi bara kunna hanka sig fram och fortsätta att tappa terräng jämfört med andra länder. I regeringens Sverige blir vi alla lite fattigare. Moderaternas politik leder Sverige bort från denna utförslöpa som vi följt sedan början på 1970-talet.

På lite sikt kommer svensk ekonomi att utsättas för betydande påfrestningar till följd av bl.a. den demografiska situationen. Mot denna bakgrund finns det starka skäl att skyndsamt förbättra de ekonomiska förutsättningarna. Den svenska tillväxten måste varaktigt höjas. Detta måste komma till uttryck både genom ökad produktivitet och genom att arbetsutbudet stimuleras.

De förändringar som Moderaterna föreslår syftar till att förstärka drivkrafterna för utbildning, arbete och företagande. Tillväxten stärks och de samlade resurserna som på så sätt skapas skall komma alla till del. Tryggheten i den egna försörjningen skall säkerställas och förbättras. De offentliga åtagandena kan då fullföljas och medborgarnas livskvalitet förbättras.

4.2 Den internationella utvecklingen

Utvecklingen i OECD-länderna har de senaste åren präglats av såväl aktieprisernas uppgång och fall, som av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Efter det att börsbubblan sprack inledde företag och hushåll en översyn av sina balansräkningar. Relationen mellan tillgångar och skulder måste återställas till en långsiktigt uthållig nivå. Tillväxten dämpades, trots att den ekonomiska politiken fördes i en mer expansiv riktning. Den säkerhetspolitiska oro som rådde, bl.a. i spåren efter händelserna i USA den 11 september 2001 och konflikten i Irak, skapade en ökad osäkerhet vilket också bidrog till ett lägre resursutnyttjande. Den ekonomiska tillbakagången blottlade strukturproblem, främst i de stora länderna i Europa. Avsaknad av nödvändig finansiell sanering tillsammans med behovet av en expansiv finanspolitik har medfört att det finansiella sparandet i den offentliga sektorn i USA och de stora länderna i euroområdet försvagats betänkligt.

Diagram 4.1. Produktivitetstillväxt i USA

Från detta något dystra utgångsläge har det nu kommit fler tecken på att en konjunkturuppgång är på väg. Tecknen är tydligast i USA, där produktivitets- och vinstutvecklingen är stark. Detta tillsammans med fortsatt expansiv ekonomisk politik skapar förutsättningar för ökade investeringar och på sikt en förbättring av hushållens ekonomi. I euroområdet finns det i dagsläget få tecken på en vändning, men utvecklingen bedöms stärkas i takt med att efterfrågan från USA, Asien och Japan sakta stiger. Flera länder inom euroområdet bryter eller riskerar att bryta mot Stabilitets- och tillväxtpaktens regler vad gäller underskott i de offentliga finanserna. Detta tillsammans med ett behov av strukturella åtgärder för att förbättra flexibiliteten och reducera generositeten i transfereringssystemen begränsar finanspolitikens möjligheter att bidra till återhämtningen.

Resursutnyttjandet i USA är och bedöms förbli måttligt. I euroområdet är läget mer bekymmersamt. Trots en svagare aktivitet och högre arbetslöshet har inte inflationstrycket dämpats mer än marginellt, vilket understryker behovet av strukturella åtgärder. Ett visst mått av lediga resurser antas dock finnas att ta i anspråk när efterfrågan stiger.

Sammantaget medför utvecklingen i omvärlden att marknaden för svenska exportprodukter förbättras mer påtagligt under de kommande åren. I förhållande till tidigare konjunkturåterhämtningar är emellertid uppgången måttlig och försiktig. Ett fortsatt lågt resursutnyttjande i omvärlden bedöms medföra att det internationella inflationstrycket blir begränsat.

Diagram 4.2. BNP-tillväxt i USA, Euroland, Japan och Sverige

Den internationella utvecklingen är dock inte utan risker. De statsfinansiella och strukturella problemen i de stora länderna i Europa gör att riskerna för en svagare utveckling sannolikt dominerar. En nödvändig omläggning av politiken kan komma att dämpa tillväxten, liksom fortsatta behov att anpassa företagens balansräkningar. På sikt förefaller utvecklingen också i USA vara osäker. Även om balansräkningarna tycks ha anpassats mer i USA än i Europa kan det inte uteslutas att processen fortskrider under en tid. Om den amerikanska ekonomin skall fungera som draglok åt resten av världen medför sannolikt detta att underskotten i utrikeshandeln fortsätter att växa. Även om produktivitets- och vinstutvecklingen är imponerande, så är växande underskott i bytesbalansen ohållbart i längden. En anpassning kan komma till uttryck på flera sätt, exempelvis genom att hushållens köplust dämpas eller att dollarn försvagas kraftigt. En sådan utveckling skulle påverka Europa negativt. Samtidigt kan det inte uteslutas att utvecklingen i USA och euroområdet underskattats. Sammantaget bedöms emellertid nedåtriskerna dominera. Den tillväxtorienterade ekonomiska politiken och behovet av större marginaler i de offentliga finanserna som Moderaterna föreslår skall även ses i detta perspektiv.

4.3 Utvecklingen i Sverige

Utöver den svaga internationella utvecklingen har inhemska problem, exempelvis med stigande frånvaro och fallande medelarbetstid, medfört att svensk ekonomi utvecklats långsamt på senare tid. Problemen har lett till fallande sysselsättning, stigande arbetslöshet och påfrestningar på välfärdssystemen och de offentliga finanserna. En vanlig dag är det ca 830 000 personer som är sjukskrivna eller som får aktivitets- eller sjukersättning enligt regeringens beräkning i Finansplanen. Tillsammans med arbetslöshet m.m. innebär det att mer än en miljon personer är frånvarande, vilket motsvarar en produktionsförlust i miljardklassen varje arbetsdag. Den rent budgetmässiga nettokostnaden för stat och kommun av sjukpenningen, sjukersättningen, a-kassan och arbetsmarknadsutbildningen, sedan hänsyn tagits till att ersättningarna är skattepliktiga, var drygt 100 miljarder kronor 2003. Det blir cirka en halv miljard kronor per arbetsdag. Varje svensk som arbetar, betalar varje arbetsdag 130 kronor via skattsedeln till dem som är i arbetsför ålder, men ändå inte arbetar.

Den måttliga tillväxt som realiserats har mer än väl drivits av produktivitetstillväxten som varit högre än normalt. Den höga produktivitetstillväxten beror på åtminstone två faktorer. För det första har det sannolikt funnits ett visst mått av lediga resurser i ekonomin, dvs. det s.k. outputgapet är negativt, och då är det naturligt att produktiviteten växer snabbare än vanligt när efterfrågan stiger. För det andra har det troligen funnits ett kvarvarande behov även hos de svenska företagen att sanera balansräkningarna, vilket medfört besparingar och rationaliseringar. I nationalräkenskapsstatistiken kommer en sådan utveckling till uttryck i stigande produktivitet.

Den stigande internationella efterfrågan bedöms stimulera exporten. Pristrycket från utlandet väntas bli svagt, vilket i någon mån håller tillbaka de svenska exportpriserna. Samtidigt medför ett svagt internationellt pristryck att prisutvecklingen på importerade varor blir måttligt.

Stigande export i kombination med en fortsatt, om än måttlig, produktivitetstillväxt och viss förbättring av företagens vinstsituation bedöms stimulera investeringarna och bidra till att de slutar falla och under nästa år mer tydligt stöttar tillväxten. Produktivitetstillväxt i näringslivet, tillsammans med lägre importerad inflation, möjliggör också en fortsatt ökning av hushållens inkomster, trots regeringens nya skattehöjningar. Stigande realinkomster tillsammans med att hushållen upplever sin egen situation som något förbättrad talar för en måttlig konsumtionstillväxt. Den högre inhemska efterfrågan bedöms medföra en uppgång av importen. Sammantaget bedöms BNP växa måttligt de närmaste åren.

Diagram 4.3. Öppen och total arbetslöshet

Källa: Ecowin

Utsikterna för utbudet av arbetskraft är bekymmersamma. Under de närmaste åren är den demografiska situationen gynnsam ur ett utbudsperspektiv. Befolkningen i arbetsför ålder väntas växa med 1 procent per år. Trots att ålderssammansättningen gör att en del av befolkningstillskottet väntas försvinna in i utbildning är det gott. Problemen med sjukskrivningar och trendmässigt fallande medelarbetstid leder emellertid till att den reella utbudsförändringen stannar på någon tiondels procent per år. Priset är utebliven tillväxt och mer ansträngda finanser.

Produktivitetstillväxten bedöms dämpas något i takt med att resursutnyttjandet stiger. Den måttliga efterfrågan i kombination med den väntade produktivitetstillväxten medför vare sig att sysselsättningen eller att arbetslösheten ändras nämnvärt. En svag sysselsättningstillväxt och stabila inflationsförväntningar stabilt förankrade kring Riksbankens inflationsmål talar för att löneökningarna framöver blir måttliga.

I ett längre perspektiv bedöms produktiviteten inte kunna växa snabbare än knappt två procent med dagens institutioner och regler. Arbetsutbudet väntas inte generera något nämnvärt bidrag till den potentiella tillväxten i Sverige. Sammantaget bedöms svensk ekonomi inte kunna växa snabbare än i storleksordningen 1,5–2,5 procent per år. Den potentiella tillväxttakten är av allt att döma högre i både USA och i Europa, om än knappt i Europas fall.

Diagram 4.4. Produktivitetstillväxt i Sverige

Det samlade resursutnyttjandet i Sverige är av allt att döma inte speciellt lågt och bara något lägre än normalt. Den måttliga efterfrågetillväxten i kombination med vad svensk ekonomi förmår producera i ett längre perspektiv medför att resursutnyttjandet stiger långsamt. Tillsammans med stabila inflationsförväntningar nära Riksbankens mål, dämpad importerad inflation och måttliga lönekostnadsökningar talar detta för att inflationstrycket blir måttligt.

Diagram 4.5. Inflationsförväntningar

Källa: Ecowin

Utöver risken för en svagare internationell utveckling är utsikterna för svensk ekonomi förknippad med olika risker. Stigande produktivitet är en viktig förutsättning för att vinster, investeringar och reallöner skall stiga. I den mån det finns kvarvarande balansräkningsproblem betyder det att vinsterna kan behöva stiga ytterligare, trots att vinstandelarna ser förhållandevis normala ut. Detta kommer i så fall att medföra att vi får högre tillväxt men utan att sysselsättningen tar fart, en ”sysselsättningslös återhämtning”. Detta är vad vi ser tecken på i USA och Sverige. Stigande BNP-tillväxt utan någon större effekt på sysselsättningen utgör på flera sätt en risk. Dels rent statsfinansiellt i och med att vinster inte genererar lika stora statsintäkter som löner, dels rent politiskt. Inser man inte att stigande vinster kan vara ett sätt att lösa underliggande problem i ekonomin kan man lätt hamna i en felaktig övervinstdebatt. Detta tillsammans med regeringens förslag som ytterligare stryper arbetsutbudet kan utlösa lönekrav som är för höga i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Skulle detta inträffa kommer penningpolitiken att stramas åt, tillväxten dämpas och arbetslösheten stiga ytterligare.

5 Strukturproblemen i svensk ekonomi

5.1 Hur Sverige blev rikt

För att förstå varför Sverige idag har problem är det viktigt att känna till hur Sverige blev rikt, och varför vi under de senaste 30 åren halkat efter. Först när man förstår tillväxtens mekanismer är det möjligt att förstå hur vi skall förbättra grunden för välståndet i vårt land.

I början av 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder, med ett outvecklat ekonomiskt system och en huvudsakligen jordbruksbaserad ekonomi. Mindre än ett sekel senare hade Sverige intagit en topplats. Huvudförklaringen till den snabba förvandlingen är de reformer som förvandlade det tidigare merkantilistiska systemet. Tullar och handelshinder avvecklades. Skråväsendet avskaffandes och näringsfrihet infördes. Kvinnor fick ekonomiska rättigheter, och så småningom också politiska. Representationsreformen 1866 bröt den gamla elitens makt. Folkskolans successiva införande och utbyggnaden av det övriga utbildningssystemet höjde kunskapsnivån hos befolkningen. Skiftesreformen möjliggjorde ett effektivare jordbruk, och lösgjorde därmed arbetskraft till den växande industrin. Skapandet av ett ordnat penningväsende med kronan knuten till en guldmyntfot etablerade ett fast penningvärde.

De liberala reformerna banade väg för en välutbildad befolkning, en fungerande kreditmarknad, ökad handel, god tillgång på arbetskraft, goda villkor för företagare och företagande och en snabb industrialisering. Det var så Sverige blev rikt.

Grunden för utvecklingen lades genom ett trovärdigt institutionellt ramverk som byggde på fasta spelregler, avtalsfrihet och respekt för äganderätten. Utmaningarna mot det liberala systemet under mellankrigstiden och i efterdyningarna av kriserna på 1920- och 1930-talen blev inte framgångsrika. Förslag om socialiseringar av näringslivet 1920 och 1928 ledde till Socialdemokratiska valförluster. Detsamma gäller förslagen om planhushållning efter andra världskriget. Istället valde de svenska Socialdemokraterna under denna period en inriktning mot en social välfärdspolitik som omfördelade resurser i samhället, men som inte utmanade grunderna i det liberala ekonomiska systemet.

Det fast förankrade liberala ekonomiska systemet ledde till en god utveckling i förhållande till andra länder även under mellankrigstiden, trots två djupa depressioner 1920–1922 och 1930–1933. Sverige hade inte bara ett liberalt ekonomiskt regelsystem, utan dessutom låga skatter. Fortfarande runt mitten av 1900-talet var Sverige ett rikt lågskatteland. År 1950 hade Sverige ca 30 procent lägre skatter än Storbritannien och Tyskland.

5.2 När Sverige halkade efter

År 1960 hade de svenska skatterna stigit till ungefär samma nivå som i resten av världen. Det är också någon gång på 1960-talet som Sverige började avvika från resten av världen. Den offentliga sektorn växte och skatterna sköt i höjden. Johan Myhrman skriver i sin bok ”Hur Sverige blev rikt” (s. 171):

Mot slutet av perioden ser vi en glidning mot ett nytt samhällsskick. Detta skulle förstärka många tendenser som redan börjat göra sig gällande. I slutet av 1960-talet lades grundet till den svenska modellens undergång. Det hade gått bra, men få förstod egentligen varför. Många tycktes tro att den ekonomiska tillväxten skulle fortsätta att komma som manna från himlen, oberoende av vad den politik som alltmer skulle komma att bedrivas hade för inverkan på samhällets incitamentsstruktur och på människors beteende.

Den politiska makten över människors vardag tilltog. På 1970-talet hade Sverige blivit ett land som markant avvek från resten av den rika världen. Förvisso steg den offentliga utgiftsandelen och skatterna i hela västvärlden, från runt 30 procent i genomsnitt i mitten av 1960-talet till mellan 35 och 40 procent under 1980- och 1990-talen. I Sverige hamnade de offentliga utgifterna i stället på mellan 50 och 60 procent av BNP. Inte ett enda år sedan 1979 har de svenska offentliga utgifterna tagit mindre än halva BNP i anspråk. I viss utsträckning har en liknande utveckling ägt rum i några andra länder, exempelvis i de övriga nordiska länderna, men inte i något av dessa länder har skattetrycket under så lång tid så markant avvikit från resten av den industrialiserade världens.

Höga marginalskatter gjorde att kopplingen mellan arbete och lön blev svagare. Hög inflation och en reglerad kreditmarknad skadade den privata kapitalbildningen. Den gradvisa nedvärderingen av kunskap inom utbildningssystemet urholkade kunskapsbasen. Skatter och avgifter motverkade nyföretagande. Allt fler regleringar hämmade flexibiliteten och ledde till stelheter. Svag produktivitet i näringslivet tillsammans med en arbetsrättslagstiftning som flyttade balansen mellan arbetsgivare och fackföreningar ledde till löneökningar som översteg produktiviteten, och därmed följande kostnadskriser. Staten tog dessutom hand om nästan hela löneutrymmet genom höjda arbetsgivaravgifter. Genom återkommande devalveringar återställdes industrins konkurrenskraft, men detta ledde samtidigt till att förändringstrycket, och därmed nödvändiga strukturförändringar i näringslivet, ofta uteblev.

Till slut hamnade Sverige i en industriell kris som slog ut stora delar av vår produktionskapacitet. Vissa branscher, såsom tekoindustrin och varvsindustrin, raderades praktiskt taget ut utan att någon annan näringsgren expanderade i motsvarande grad. Genom devalveringarna skapades ett nådautrymme som i kombination med den starka internationella konjunkturen under 1980-talet återigen dolde de underliggande strukturproblemen i svensk ekonomi. Arbetslösheten hölls nere genom en expansion av den offentliga sektorn.

Det är också efter 1970 som Sverige på allvar halkar efter. Då var Sverige världens femte rikaste land. Nu ligger vi någonstans mellan plats 12 och 19 i OECD:s så kallade välståndsliga, beroende på vilket år man väljer, och på vilket sätt man räknar. Vi har lägst välstånd av de nordiska länderna.

Överhettningen av ekonomin under senare delen av 1980-talet, den följande fastighets- och finanskrisen och den slutgiltiga kollapsen för devalveringspolitiken när kronförsvaret misslyckades 1992 ledde till en insikt om att den svenska ekonomin behövde förändras i grunden. En rad viktiga reformer genomfördes under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Av central betydelse var att den ekonomiska politiken lades om mot låg inflation, att statsfinanserna sanerades och att ett ramverk för budgetpolitiken skapades. Omfattande strukturreformer har också vidtagits. Marginalskatterna sänktes. Kapitalbeskattningen och bolagsskatten reducerades. Kapitalmarknaderna avreglerades och förvärvsprövningen av utländska investeringar avskaffades. De centraliserade löneförhandlingarna övergavs, vilket lett till en mer flexibel och bransch- och företagsanpassad lönesättning. Ersättning och villkor i olika transfereringssystem stramades åt. Pensionssystemet reformerades. Flera statliga företag privatiserades. En betydande avreglering och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet genomfördes, inte minst på kommunal nivå. Tack vare EU-medlemskapet och reformering av den svenska lagstiftningen skärptes konkurrenskontrollen. Bostadsfinansieringssystemet stöptes om. Även på arbetsmarknaden skedde en avreglering, genom att det blev lättare att göra undantag från ”sist-in-först-ut-principen” vid personalnedskärningar och genom att möjligheterna till visstidsanställningar ökat.

En av de viktigaste förändringarna var Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. EU-medlemskapet har medfört klara ekonomiska fördelar. Konkurrensen har ökat. Handeln har ökat. Medlemskapet och förberedelserna för valutaunionen bidrog till att hålla nere inflationen och att hålla ordning och reda i statsfinanserna. EU-medlemskapet har haft positiva effekter på investeringarna, både inhemska och utländska.

Det har rått politisk oenighet om många av dessa reformer, men samtidigt har det funnits en insikt om att strukturfelen i ekonomin krävt åtgärder. Både den moderatledda regeringen och de socialdemokratiska regeringarna har genomfört viktiga reformer.

Dessa reformer har bidragit till att den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1990-talet var bättre än under de föregående decennierna, även om det låga resursutnyttjandet under krisåren också spelade en viktig roll. Nu har dock reformverksamheten avstannat. De goda åren under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet hade kunnat utnyttjas till en offensiv politik för tillväxt – en politik med lägre skatter, ökat oberoende för enskilda människor och bättre utrymme för företagare, företagande och investeringar. Nu är de goda åren förslösade, och betydande strukturproblem kvarstår.

5.3 Arbetskraftsutbudet

Det allvarligaste strukturproblemet är utan tvivel arbetskraftsutbudet. Den viktigaste utmaningen för Sverige är att fler som kan arbeta också skall arbeta. En vanlig vardag är det ungefär 1,5 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de skulle vilja göra. De är antingen arbetslösa, sjukskrivna, i aktiva arbetsmarknadsåtgärder, förtidspensionerade, passivt arbetssökande eller undersysselsatta. Det innebär att var fjärde svensk i arbetsför ålder saknas i arbetslivet en vanlig arbetsdag. Det är ett enormt slöseri, både mänskligt och ekonomiskt.

Den långsiktiga utvecklingen är bekymmersam. Trots att Sveriges befolkning i arbetsför ålder vuxit med nästan 400 000 personer sedan mitten av 1980-talet är det färre som arbetar idag. Utvecklingen med en allt större del av arbetskraften som inte arbetar leder till att allt färre skall försörja allt fler, något som förstärks under kommande år till följd av befolkningsutvecklingen. Det innebär i sin tur att samhället utsätts för påfrestningar – både enskilda människor, stat och kommun. Känslan av att kunna försörja sig och sin familj är grunden för tryggheten. För dem som inte har ett arbete hotas denna trygghet. Inga socialförsäkringar i världen kan återskapa denna trygghet. Färre som arbetar betyder också att stat och kommun får lägre skatteintäkter och högre kostnader för bidrag till dem som inte arbetar. Även pensionssystemet utsätts för påfrestningar.

Ökningen av korta sjukskrivningar har hejdats, men långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringarna fortsätter att öka. Det innebär att människor flyttas från en kolumn i statistiken till en annan, utan att det grundläggande problemet löses. Vad värre är, sjukpensionering flyttar människor ytterligare ett steg bort från arbetsmarknaden. Det gör att de i stort sett inte har någon möjligheten att få ett nytt arbete.

Den kostnadsökning som den växande ohälsan innebär minskar också det statsfinansiella utrymmet för att genomföra andra tillväxtbefrämjande åtgärder. Viktiga skattesänkningar och viktiga utgiftssatsningar kan inte vidtas om inte kostnaderna för sjukskrivningar, förtidspensioner och arbetslöshet minskar.

Bördan på dem som arbetar blir tyngre ju fler som inte arbetar. När andelen av befolkningen som arbetar och betalar skatt är liten, måste varje skattebetalare betala mycket i skatt. Men även arbetsbördan ökar när många inte är på sina arbeten. Ju fler som är sjukskrivna, desto tyngre blir arbetet för dem som är kvar, vilket i sin tur ökar risken för ohälsa.

Det stora antalet personer som inte arbetar är också ett allvarligt hot mot välfärden på längre sikt. Under de kommande 50 åren kommer, enligt SCB:s prognoser, antalet personer i åldern 20–64 år knappast att öka alls. Samtidigt beräknas befolkningen som helhet öka med omkring en miljon personer. Idag arbetar drygt 3,5 miljoner av Sveriges nästan 9 miljoner människor en genomsnittlig arbetsdag. De som inte arbetar får sin försörjning på olika vis. Föräldrar försörjer sina hemmaboende barn. Pensionärer lever på sina intjänade pensioner eller med hjälp av sparade medel. De som är arbetslösa eller sjuka får ersättningar inom ramen för socialförsäkringssystemet. Studenter får studiebidrag och tar studielån. Men alldeles oberoende av hur den som inte arbetar försörjer sig, måste det han eller hon konsumerar produceras av någon, nämligen av någon som arbetar. Ju färre som arbetar, desto mindre blir den samlade mängd varor och tjänster som kan konsumeras. Därför är det ett problem att en så liten andel av dem som kan arbeta faktiskt också arbetar, därför kommer problemet att bli än större om befolkningen växer men sysselsättningen stagnerar. Idag måste en person som arbetar producera tillräckligt för att täcka ca 2,5 personers konsumtion. Om inte fler arbetar när befolkningen växer med en miljon personer kommer denna siffra att öka till 2,7.

En allt större del av befolkningen kommer dessutom att vara äldre, vilket gör att behovet av arbetskraft inom vård och omsorg kommer att öka. Eftersom dessa sektorer är arbetsintensiva och till stor del skattefinansierade riskerar kombinationen av svag eller obefintlig ökning av arbetskraften och en betydande ökning av antalet äldre att leda till en ohållbar belastning på statens och kommunernas finanser. Ökningen av arbetskraftsbehovet inom vård- och omsorgssektorerna leder dessutom till att arbetskraft dräneras från andra sektorer av ekonomin. Detta problem kan inte lösas på något annat sätt än genom en ökning av arbetskraftsutbudet. Det är alltså inte tillräckligt att lösa de kortsiktiga problemen med ökande sjukfrånvaro. Även långsiktiga åtgärder som gör att en större andel av befolkningen arbetar är nödvändiga.

Det finns flera orsaker till problemen på den svenska arbetsmarknaden. Ett grundproblem är att det för många lönar sig dåligt att arbeta mer, eller att gå från bidrag till arbete. Den genomsnittliga marginalskatten för en löntagare är 40 procent. Näst efter Tyskland är det högst av alla OECD-länder. För höginkomsttagare är marginaleffekten 70 procent, men även för låginkomsttagare kan de sammanlagda marginaleffekterna bli mycket stora, 60 procent och ibland 90 procent, på grund av att vissa bidrag är inkomstprövade.

Även att gå från bidrag till arbete lönar sig ofta dåligt. För en låginkomsttagare med två barn blir den totala marginaleffekten över 90 procent. För höginkomsttagare är skillnaden mindre, eftersom arbetslöshetsersättningen på grund av taken, utgör en mindre andel av lönen.

Regeringen vidtar inte några åtgärder för att öka arbetskraftsutbudet. Tvärtom bedrivs en politik som leder i fel riktning. Den begränsade uppräkningen av brytpunkterna för den statliga inkomstskatten leder till att fler svenskar får högre marginalskatter. Inkomstprövningen av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten på fastigheter skapar ytterligare marginaleffekter. Inga åtgärder vidtas för att begränsa de höjningar av kommunalskatten som regeringen räknar med i många kommuner.

I stället för en kraftfull politik för att öka arbetskraftsutbudet föreslår regeringen tillsammans med samarbetspartierna en arbetstidsförkortning, utökade försök med friår och så snart det är möjligt skall ersättningen i vissa socialförsäkringar förbättras. Detta är åtgärder som ledet till försämrat arbetskraftsutbud.

5.4 Kunskapssamhällets krav

Ett väl fungerande utbildningssystem är viktigt, inte i första hand för tillväxten, utan för att det är av grundläggande betydelse för människors möjligheter att växa. Att slå vakt om god utbildning för alla är att slå vakt om ett gott samhälle.

Samtidigt är kunskapens betydelse för tillväxten oomtvistad. Kunskapsinnehållet i varor och tjänster blir allt större och viktigare. Flera av de sektorer av ekonomin som sannolikt kommer att expandera mest under de kommande decennierna är utpräglade kunskapsbranscher. Inte minst gäller detta sjukvården, IT-sektorn och utbildnings- och forskningssektorerna i sig själva.

Den allmänna utbildningsnivån i Sverige är hög i förhållande till de flesta andra länder. En stor andel av befolkningen har eftergymnasial utbildning, dock inte med universitetsutbildning. Även när det gäller forskning är Sverige på många sätt en framstående nation. Antalet sökta patent i förhållande till befolkningen är stort, även om vi är dåliga på att utnyttja patenten i Sverige.

Det allvarliga är att den relativa utbildningsnivån har fallit. Den åldersgrupp som nu snart lämnar arbetsmarknaden, de som är födda på 1940-talet, har bättre utbildning än sina barn. De lägre åldersgrupperna har sämre utbildning än genomsnittet bland befolkningen i arbetsför ålder. Tydligast är detta när det gäller universitetsutbildningen. Universitetsutbildningen expanderade senare i Sverige än i många andra länder, men på 1960-talet var vi ledande inom OECD. Kring 1980 avstannade dock universitetsexpansionen i Sverige, men inte i övriga världen. Även om en viss ökning av universitetsutbildningen skett under 1990-talet så förändras inte bilden nämnvärt. En särskild svaghet är att andelen personer med naturvetenskapliga examina i arbetskraften är låg för unga på arbetsmarknaden.

Även när det gäller mer grundläggande färdigheter har utbildningsstandarden fallit. Internationella jämförelser av läskunnigheten i befolkningen som helhet visar att Sverige ligger i topp. Bland unga ligger också läskunnigheten högt vid internationella jämförelser, men den relativa positionen är sämre än för befolkningen som helhet. I tester av kunskaper i matematik och naturvetenskap är resultaten sämre än i många andra länder.

Problemen inom utbildningssektorn i Sverige är med andra ord främst ett ungdomsproblem. En låg andel av befolkningen i åldersgruppen 5–29 år befinner sig i formell utbildning i förhållande till i andra länder. Orsaken är en lägre andel personer i universitetsutbildning. Det finns också betydande kvalitetsproblem både i skolan och inom den högre utbildningen. En alltför stor andel av eleverna uppnår inte godkända resultat i grundskolan eller gymnasiet. Kunskapsbrister på tidigare nivåer i utbildningen måste hämtas igen senare, vilket gör att problemen i grundskolan fortplantar sig. Allt fler lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper, vilket gör att kraven måste sänkas på gymnasiet, vilket i sin tur innebär att kraven på universitetsstudenterna måste sättas lägre. Antagningssystemet till högskolan tenderar dessutom att premiera taktikval av lätta ämnen, vilket ytterligare sänker standarden. I flera fall har universiteten sänkt kunskapskraven för att få tillräckligt många sökande.

Antagningssystemet leder dessutom till att många studenter läser in kurser eller kompletterar sina betyg på komvux, istället för att skaffa sig nödvändig kompetens direkt på gymnasiet. Detta är kostsamt och leder till att studenterna tar examen senare. Även av andra skäl är genomströmningstakten i utbildningssektorn onödigt låg. Hela 30 procent av dem som börjar gymnasiet fullföljer inte sina studier inom fyra år. Genomsnittsåldern för dem som inleder sina universitetsstudier har stigit och examinationsfrekvensen har minskat. Den tid det tar från påbörjade studier till examen har ökat. Detta är ett problem både för den enskilde, som får kortare tid för att göra karriär och bilda familj liksom för samhället i stort. Avkastningen på en investering i utbildning blir lägre ju kortare tid den utnyttjas på arbetsmarknaden, både för den enskilde och för samhället.

Bristen på utbildad arbetskraft förvärras av att vi har en nettoutflyttning av vissa grupper av akademiker, exempelvis ingenjörer. Gentemot andra EU-länder och övriga OECD-länder har vi även totalt sett en nettoutflyttning av akademiker. Problemet accentueras av att akademiker som flyttar till Sverige från länder utanför OECD ofta har svårt att få arbeten där deras kompetens utnyttjas. Detta kan delvis förklaras med språksvårigheter och kulturella faktorer. Än viktigare torde dock vara att utländska examina värderas för lågt på arbetsmarknaden och att invandrare diskrimineras.

En viktig orsak till bristerna inom utbildning och forskning i Sverige är återigen bristen på incitament. Den s.k. utbildningspremien, dvs. den lönemässiga vinsten av att utbilda sig, är mindre i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Detta beror både på den sammanpressade lönestrukturen och på att kombinationen av höga skatter och höga bidrag ytterligare minskar skillnaderna. Detta betyder att den rent privatekonomiska drivkraften att skaffa en utbildning är relativt sett svag.

Ett grundläggande problem är att målen för skolan är otydliga. De olika styrdokument som fastslår ramar och mål för skolan innehåller hundratals olika mål. Kunskaper och kvalitet i utbildningen är ofta satt på undantag.

Ett relaterat problem är bristen på utvärdering och kunskapsuppföljning på alla nivåer i utbildningssystemet. Frånvaron av betyg före årskurs 8 gör att elever kan komma efter utan att någon slår larm. Det minskar lärarnas ansvar för sin undervisning och försvagar elevernas motivation. Bristen på kontroll och utvärdering av hur skolor och kommuner uppnår målen för skolväsendet gör att bristande kvalitet i undervisningen kan bestå.

Skola och utbildning lider också av bristande individanpassning. Detta drabbar både dem som skulle behöva mer tid till att inhämta kunskap och dem som skulle vilja gå snabbare fram. Svensk skola präglas av en kombination av nedvärdering av praktiska kunskaper och rädsla för elitism.

Bristerna inom utbildningssektorn är särskilt anmärkningsvärda mot bakgrund av att kostnaderna är förhållandevis höga, trots få lärartimmar och låga lärarlöner. Bristerna inom utbildningssektorn är inte främst orsakade av resursbrist, även om det kan behövas tillskott av medel. Däremot finns tecken som tyder på att resursfördelningen mellan olika typer av utbildning i Sverige skiljer sig från andra länder. Förhållandevis mycket resurser satsas på icke universitetsbunden vuxenutbildning.

Sverige har också länge hört till de länder som satsar störst andel av BNP på forskning och utbildning (FoU). Vi skiljer oss dock från andra länder genom att en stor andel FoU sker inom företag, medan de statliga forskningsinsatserna är mer begränsade. När flera av våra mest forskningsintensiva företag dras ner, såsom Ericsson, Telia och ABB, FoU-verksamhet och när många företag flyttar forskningen utomlands, är detta ett betydande problem. Även på detta område är det stor skillnad mellan olika åldersgrupper. Andelen personer som arbetar med forskning och utbildning är mindre bland de yngre i arbetskraften än de äldre. Skillnaden är t.o.m. större än när det gäller universitetsutbildning.

Regeringen påstår sig genomföra stora satsningar på utbildning och forskning. I själva verket består dessa ”satsningar” främst av att medel flyttas mellan olika anslag och av att olika planmål för t.ex. hur stor andel av befolkningen som skall genomgå högre utbildning. Insatser för att främja kvaliteten i undervisningen lyser med sin frånvaro.

5.5 Villkoren för företagande

Företagande behövs för att skapa tillväxt. Företagare behövs för att skapa företagande. Därför är det ett stort problem att villkoren för företagare och företag brister på viktiga punkter.

För tillväxten behövs både stora och små företag. För de stora företagen blir Sverige allt mindre viktigt. Stora företag med verksamhet i många länder kan lätt flytta huvudkontor och produktion dit villkoren är mest gynnsamma. Däremot behöver Sverige fortfarande de stora företagen. Att företag köper upp andra företag över nationsgränser är en naturlig följd av internationaliseringen och av den europeiska integrationen. Denna utveckling är i grunden sund eftersom den gynnar teknik- och kunskapsspridning, främjar konkurrensen och ökar möjligheterna att utnyttja skalfördelar. Därmed är internationaliseringen av stor betydelse för näringslivets konkurrenskraft och för vårt välstånd. Problemet för svenskt vidkommande är att utflyttningen av ägande från Sverige är större än motsvarande ström i andra riktningen.

När ägandet flyttar utomlands följer ofta huvudkontoren med. Detta är bekymmersamt av flera skäl. Många viktiga funktioner, t.ex. forskning och utveckling och finansiella funktioner, är ofta knutna till huvudkontoren. När dessa funktioner flyttar betyder det att viktiga kunskapsintensiva arbetstillfällen också flyttar. När besluten fattas i Helsingfors eller i London tas inte samma hänsyn till svenska intressen som när besluten fattas i Avesta eller Stockholm.

Samtidigt som ägandet av Sveriges stora företag flyttar utomlands startas för få nya företag och för få små företag växer och blir större. Detta är allvarligt, dels för att framtidens stora företag finns bland dagens småföretag, dels för att de små företagen i sig är viktiga för sysselsättningen. Sverige har färre mindre företag i förhållande till vår befolkning än något annat land. Nyföretagandet har dessutom fallit under 1990-talet.

Regeringen hävdar i budgetpropositionen att antalet nystartade företag varit stabilt sedan 1994. Det är fel. Regeringen bygger sina slutsatser på statistik som inte är jämförbar över tiden beroende på att kriterierna för vad som betecknas som ”nyföretagande” ändrats. Dessutom bortses i den statistik regeringen lutar sig mot från nya företag som startas inom jord, skog och fiske, som är en av Sveriges största småföretagsgrupper.

I själva verket har det skett en kraftig nedgång av nyföretagandet under de senaste åren. Registreringsstatistiken från Patent- och registreringsverket, som redovisas i diagrammet nedan, visar att det totala nyföretagandet fallit med en fjärdedel sedan 1993. Siffrorna för de åtta första månaderna i år pekar på en fortsatt fallande trend.

Diagram 5.1. Utvecklingen av nyföretagandet

I diagrammet redovisas både utvecklingen för egen firma, handelsbolag och kommanditbolag samt för aktiebolag

Källa: PRV Bolag/Jobs & Society.

Det svaga nyföretagandet är sannolikt en viktig förklaring till de svenska problemen med att omsätta nya tekniska uppfinningar till växande företag. Sverige ligger väl till internationellt avseende nya patent, men kommersialiseringen av dessa patent fungerar dåligt.

Det finns självfallet inte en enskild orsak till bristerna i det svenska företagsklimatet. Problemen på arbetsmarknaden och inom forsknings- och utbildningssektorerna, som diskuterats ovan, bidrar även till problem för företagen. Det kan helt enkelt vara svårt att hitta rätt person till rätt jobb.

Utan tvekan är företagsbeskattningen av betydelse. Att vara företagare innebär att satsa betydande energi och engagemang och att ta risker för att förverkliga en idé. För att människor skall våga bli företagare måste de veta att de får behålla en rimlig del av avkastningen om satsningen blir framgångsrik. Därför är det samlade skattetrycket ett problem, men vissa skatter är mer skadliga för företagen än andra. Bolagsskatten är inte ett primärt problem. Den faktiska bolagskatten är lägre i Sverige än i samtliga övriga EU-länder, förutom Irland. Problemen orsakas istället av kombinationen av höga skatter på arbete, förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten, särreglerna för fåmansbolag och dubbelbeskattningen av aktieavkastning. Det är skatten på företagare, inte företag, som är för hög.

Dubbelbeskattningen av aktieutdelningar, dvs. att utdelningen av beskattade vinstmedel även beskattas som kapitalinkomst hos aktieägaren, är ett skäl till den snabba utförsäljningen av svenskt näringsliv. En utländsk ägare av aktier i ett svenskt företag drabbas inte av skatten på aktieutdelningen. Det betyder att den utländske ägaren kan betala mer för svenska aktier även om båda har samma krav på avkastningen efter skatt. Detta är allvarligt, dels eftersom utflyttning av ägandet kan ha negativa konsekvenser för svensk ekonomi, dels beroende på att den utländske ägaren kan betala ett högre pris för samma företag även om han är mindre effektiv.

De höga skatterna på arbete innebär lägre sysselsättning. Inte minst inom arbetsintensiva servicenäringar innebär höga skatter på arbete att priset på de tjänster som företaget vill erbjuda blir orimligt högt.

Tillsammans med förmögenhetsskatten hindrar arbetsbeskattningen dessutom den privata kapitalbildningen. I exempelvis USA är det vanligt att ett nystartat företag finansieras av egna besparingar. I Sverige har ytterst få ett tillräckligt kapital för att detta skall vara möjligt. Det betyder att många företag aldrig startas.

Arvs- och gåvoskatten är ett problem vid arvskiften i familjeföretag. Konsekvensen av denna beskattning blir ofta att kontrollen över ett familjeföretag går förlorad i samband med arvskiften. Den positiva kraft som ett personligt engagemang av en ägarfamilj ofta kan innebära går förlorad. Företaget tas ofta över av ett större företag, ibland med negativa effekter på konkurrensen som följd.

Fåmansbolagsbeskattningen, de s.k. 3:12-reglerna, finns till för att hindra personer som arbetar i företag där de också är stora ägare omvandlar löneinkomster till lägre beskattade kapitalinkomster. Företagaren kan ta ut en mycket låg lön, och istället ta ut en större del av avkastningen som aktieutdelning. Reglerna är snåriga och diskriminerar i praktiken dessa företag i förhållande till större företag.

Företagandet hämmas också av en lång rad lagar och regler. Lagar och regler innebär en administrativ börda för företagen. Beräkningar av OECD visar att den årliga kostnaden för företagen av det administrativa regelverket är minst 50 miljarder kr. En tung administrativ börda innebär inte bara att existerande företag får svårare än nödvändigt. Den kan också göra att många företag inte ens kommer till.

Den stora offentliga sektorn innebär i praktiken att en stor del av ekonomin är avlyst från privata företag. Även om kundvalssystem och entreprenadlösningar öppnat vissa möjligheter för det privata näringslivet är möjligheterna att bedriva företag inom exempelvis vård- och omsorgssektorerna begränsade.

I finansplanen presenteras några förbättringar för företagen. Regeringen gör en marginell förbättring av 3:12-reglerna genom att höja den s.k. ”klyvningsräntan”. Det betyder att ägare till fåmansbolag kan ta upp en större andel av sin utkomst från företaget som kapitalinkomst, vilket sänker skatten marginellt, med 30 miljoner 2005 och 60 miljoner 2006. Förändringen är otillräcklig. De grundläggande orättvisorna i systemet består. Vidare utlovas åtgärder på arvs- och gåvoskattens område.

Regeringens regelförenklingsarbete tycks ha gått i stå. I finansplanen utlovas en handlingsplan för regelförenkling. Risken är dock stor att även detta blir mer plan än handling. Det finns en lång rad åtgärder som snabbt kan vidtas för att minska företagens administrativa börda, vilket Moderaterna föreslagit i andra motioner.

5.6 Kostnaden för utanförskapet

5.6.1 Sverige förlorar på utanförskapet

Resultatet i folkomröstningen om den gemensamma europeiska valutan gör att Sverige går miste om de vinster som införandet av euron skulle ha inneburit.

Den viktigaste ekonomiska vinsten av den gemensamma valutan vore den ökade handeln. Olika analyser av valutaunioners betydelse för handeln ger olika resultat, men en samstämmig slutsats är att effekterna är stora. På ett par, tre decenniers sikt skulle handeln ha ökat med 50 procent eller mer. Erfarenheterna hittills från euroländerna pekar på att denna bedömning är riktig: handeln både mellan euroländerna och med andra länder har ökat betydligt, och mer än för de EU-länder som inte infört euron.

Ökad handel leder till samhällsekonomiska vinster genom att konkurrensen ökar och genom att den större marknaden ökar utrymmet för specialisering. Därigenom ökar produktiviteten i näringslivet, vilket leder till högre tillväxt och högre reallöner.

På längre sikt hade ett euroinförande inneburit att priserna hade kunnat sänkas genom den ökade konkurrensen; hur mycket är dock osäkert. På kort sikt hade dock den allmänna prisnivån sjunkit med ett par procent om euron införts genom att de svenska priserna, som på flera områden ligger över snittet i euroområdet, hade sjunkit mot detta snitt.

Dessutom hade införandet av euron inneburit att räntorna i genomsnitt hade varit något lägre. Kombinationen av risker för att kronan skall försvagas och Sveriges historia av kraftig oro på ränte- och valutamarknaden vid oro i omvärlden gör att det sannolikt krävs en risk- och likviditetspremie för att placerare skall hålla tillgångar noterade i kronor. Förmodligen rör detta sig om några tiondels procentenheter. Den högre genomsnittliga räntan betyder att investeringar kostar mer för svenska företag och hushåll.

En sammantagen bedömning av euroinförandet är att det hade inneburit några tiondelars procentenheter högre tillväxt per år. På bara ett par års sikt handlar detta om ett antal tusenlappar i ökad köpkraft per person.

5.6.2 Utanförskapet har en kostnad

Det vore fel att säga att de reformer som Moderaterna föreslår blir viktigare på grund av att Sverige valt utanförskapet. Sveriges behov av reformer för ett högre arbetsutbud, bättre kunskapsuppbyggnad och bättre klimat för företagare och företag hade inte blivit mindre om euron införts.

Däremot kommer de reformer som Sverige behöver nu bli smärtsammare att genomföra. Ett införande av euron hade inneburit något lägre räntor, något lägre priser och på några års sikt avsevärt högre tillväxt och högre reallöner. Detta hade gjort att de strukturreformer som är nödvändiga att genomföra – lägre skatter och lägre bidrag, flexiblare arbetsmarknad, ökade satsningar på utbildning, rättsväsende, skola, vård och infrastruktur – hade blivit lättare att genomföra. Skattesänkningar är lättare att genomföra ju snabbare skattebaserna växer. Sänkta bidrag svider mindre om reallönerna stiger – en lägre procentandel av en högre lön blir helt enkelt mer pengar än om lönen inte stiger. I en växande ekonomi, där lönerna stiger och företagen kan och vill anställa fler, blir en flexiblare arbetsmarknad mer av ett löfte än ett hot. Viktiga utgiftssatsningar blir lättare att finansiera ju mer ekonomin växer.

Samtidigt är det några uppgifter som blir mer angelägna efter folkomröstningsbeslutet att stå utanför eurosamarbetet. Inte minst är det angeläget att slå vakt om Riksbankens fortsatta oberoende. Moderaterna anser att Riksbankens oberoende bör stärkas ytterligare, främst genom att minska riksdagens möjligheter att besluta om extra vinstutdelningar till staten. Sådana utdelningar har beslutats vid några tillfällen under senare år, av en knapp riksdagsmajoritet. Vi anser att ett system t.ex. med krav på kvalificerade riksdagsmajoriteter bör införas för att förhindra att riksdagen på detta vis undergräver Riksbankens oberoende.

De förbättringar av ramverket för budget- och finanspolitiken som föreslås i denna motion är också än viktigare på grund av utanförskapet. Folkomröstningsresultatet visar att oron för hur stabiliseringspolitiken skulle föras utan möjligheter att bedriva en egen penningpolitik var ett viktigt skäl till att det blev ett nej. Det är en fördel om ett nytt ramverk för finanspolitiken kan vara på plats och i funktion innan nästa folkomröstning blir aktuell.

6 Regeringens budgetpolitik

Det finns skäl att rikta skarp kritik mot regeringens förslag till riktlinjer för budgetpolitiken. Regeringens politik urholkar trovärdigheten för statsfinansernas långsiktiga uthållighet och minskar därmed de framtida möjligheterna att hantera en allvarlig lågkonjunktur. Regeringen lever inte upp till andan i budgetlagstiftningen.

De antaganden som ligger till grund för bedömningen av utgiftsutvecklingen de närmaste åren är för optimistiska. Stigande kostnader för transfereringssystemen, bl.a. till följd av fortsatt hög frånvaro från arbetslivet, leder till att det finansiella sparandet utvecklas sämre än regeringens beräkningar antyder.

Regeringen och stödpartierna anger att den s.k. 121-punktsöverenskommelsen skall genomföras under mandatperioden, vilket skulle försvaga de offentliga finanserna med uppemot 35 miljarder kr.

6.1 Budgetförfallet fortskrider

Den ekonomiska politik som presenteras i vårpropositionen utgör ett allvarligt avsteg från den ordning som styrt finanspolitiken sedan början av 1990-talet. Budgetpropositionen medför att förtroendet för finanspolitiken undergrävs ytterligare.

Målet för regeringens budgetpolitik har varit att det finansiella sparandet i den offentliga sektorn i genomsnitt skall motsvara 2 procent av BNP ( prop. 2003/04:1, bil. 2, s. 70-82). Saldot för den offentliga sektorn bör tillåtas variera med konjunkturen och resursutnyttjandet. Om det strukturella finansiella sparandet, dvs. justerat för resursutnyttjandet, motsvarar 2 procent kommer det faktiska sparandet i genomsnitt motsvara 2 procent av BNP, även om betydande årliga avvikelser kan uppkomma. ”Det strukturella överskottet i de offentliga finanserna bör normalt ligga nära 2 procent( prop. 2003/04:1, bil. 2, s. 70). Regeringen har klargjort att om det uppkommer avvikelser från budgetmål är det rimligt att anpassningen sker gradvis så att onödigt stora variationer i pris- och efterfrågeutvecklingen kan undvikas (ibid).

Regeringen avviker emellertid från ramverket på flera punkter. Till att börja med är det förväntade finansiella sparandet i den offentliga sektorn otillräckligt.

Tabell 6.1. Finansiellt sparande

Procentuell andel av BNP	2003	2004	2005	2006
Offentlig sektor, totalt	0,2	0,4	1,2	1,6
Därav:
Staten	-2,2	-1,6	-1,0	-0,4
Pensionssystemet	2,1	2,2	2,2	2,1
Kommunerna	0,3	-0,1	0,0	-0,1

Källa:2003/04:1

Under perioden 2003–2006 kommer det finansiella sparandet i genomsnitt att uppgå till endast 0,8 procent av BNP. Finansdepartementets beräkningar av det strukturella sparandet visar att överskottet justerat för konjunkturutvecklingen kommer att motsvara 1,2 procent och 1,3 procent av BNP för 2003 och 2004. För hela perioden 2002–2006 kommer det strukturella finansiella sparandet, enligt regeringen, i genomsnitt att motsvara 1,4 procent av BNP. För att uppnå ett genomsnittligt strukturellt sparande på 2 procent hade varaktiga budgetförstärkningar på 14 miljarder kr varit nödvändiga.

Tabell 6.2. Konjunkturellt och strukturellt sparande i offentlig sektor

Procentuell andel av BNP	2002	2003	2004	2005	2006
Finansiellt sparande	1,1	0,2	0,4	1,2	1,6
Strukturellt finansiellt sparande	0,6	1,2	1,3	1,8	2,0

Källa:2003/04:1

Regeringen gör därtill en uppskattning av resursutnyttjandet som avviker från andra beräkningar. Medan Riksbanken och Konjunkturinstitutet gör bedömningen att de lediga resurserna motsvarar i storleksordningen 0,5 procent av BNP för innevarande år antar Finansdepartementet ett produktionsgap på 1 procent. För i år motsvarar skillnaden i bedömningen av produktionsgapet ett behov av att förstärka budgeten med 9,5 miljarder kr. Detta är också ungefär det belopp som ESV bedömer att utgiftstaket kommer att överskridas med 2004 om inga nya åtgärder vidtas (ESV 2003:2/3).

Moderaterna anser inte att regeringen presenterar övertygande skäl för avvikelserna från budgetmålet. Regeringen anger att ett svagare strukturellt sparande kan accepteras eftersom budgetförstärkningar riskerar att ”påverka den väntade konjunkturuppgången negativt” (prop. 2003/04, s. 71). Moderaterna delar inte denna bedömning. Till att börja med hade en budgetförstärkning kunnat genomföras på ett sätt som förbättrar ekonomins funktionssätt. Därmed hade efterfrågedämpningen motverkats. Därtill hade en stramare finanspolitik möjliggjort för Riksbanken att ytterligare justera ned styrräntan och lagt grunden för lägre marknadsräntor. Om regeringen upprätthållit ramverket för finanspolitiken hade det också bidragit till att förstärka hushållens och företagens långsiktiga tilltro till finanspolitiken, vilket skulle ha medfört högre investeringar och konsumtion.

Även om regeringens bedömning, att det är nödvändigt att säkerställa konjunkturuppgången genom en svagare finanspolitik under 2003 och 2004, för argumentationens skull, accepteras är den politik som presenteras klandervärd. Regeringen har möjligheter att nu föreslå budgetförstärkningar som träder i kraft under 2005 eller 2006, då tillväxten åter bedöms ligga mer i linje med den långsiktigt uthålliga nivån.

6.2 Utgiftsbomben tickar

Det finns skäl att kritisera regeringens bedömning av utvecklingen av det finansiella sparandet i den konsoliderade offentliga sektorn. Vi känner en oro för att Finansdepartementets prognoser vilar på en orealistisk bedömning av den underliggande utgiftstrenden. Som framgår av diagram 6.1 har regeringen kraftigt tvingats revidera sina prognoser för de offentliga utgifterna under senare år.

Diagram 6.1. Regeringens prognoser för de offentliga utgifterna

Den underliggande styrkan i statsfinanserna har sannolikt överskattats. En rad reformer som ökar det långsiktiga utgiftstrycket har genomförts. Under den senaste mandatperioden har bl.a. föräldraförsäkringen förlängts, arbetslöshetsersättningen höjts, reglerna i arbetsskadeförsäkringen luckrats upp, barnbidraget höjts, subventionerna av tandvård förbättrats och studiemedlen höjts.

Konjunkturinstitutet har summerat regeringens ofinansierade reformer sedan 1998 (se tabell 6.3). Enligt institutet summerar de ofinansierade reformerna under perioden 1998 till 2004 till 168 miljarder kr. Bara under förra mandatperioden uppgick de ofinansierade åtgärderna till 146 miljarder kr. Under 2001 och 2002 spenderade regeringen 76 miljarder kr. Regeringen genomförde ofinansierade skattesänkningar som motsvarar 70 miljarder kr mellan 1998 och 2002.

Tabell 6.3. Statliga utgifts- och skattereformer

Miljarder kr	1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004
Vård, skola, omsorg och sjukpenning	8	5,3	4	5,7	7,1	5,7	3,5
Barnfamiljer och pensionärer	3,2	3,8	2,6	2,4	4,4	3,5	0,6
Utbildning	2,6	2,6	2,5	3,1	4,9	2,5	1
Arbetsmarknad	1,9	-0,9	1,5	-0,6	2	1,8	-0,1
Företagande	4,2	3,6	3,3	0,2	0,1	0,2	0,1
Miljö	1,5	3,8	1,1	-3,3	3,1	2	3,2
Skatter	0,3	6,8	13,8	22,7	27,3	2	-1,9
Övrigt	0,2	3,1	1,8	2,7	1,2	2,8	2,7
Finansiering	0,6	8,5	1,4	-0,9	7,7	6,3	1,8
Total årlig förändring	21,3	19,6	29,2	33,8	42,4	14,2	7,3
Total förändring ackumulerat	21,3	40,9	70,1	103,9	146,3	160,5	167,8

Källa: Konjunkturinstitutet

Forskning tyder på att Finansdepartementet i Sverige och i andra länder ofta underskattar kostnadsökningarna av reformer och överskattar de effekter regeringen önskar uppnå med de åtgärder som vidtas. Efter en period av omfattande reformer ökar således risken för att utgifterna stiger snabbare än beräknat.

Ett exempel är den tandvårdsreform regeringen genomförde 2002. Kostnaderna för tandvårdsförmåner har ökat från 1,9 miljarder kr 2002 till 3,5 miljarder kr 2003. Regeringen räknade, så sent som i budgetpropositionen i september förra året, med att tandvården skulle kosta 2,3 miljarder kr. Regeringen har alltså underskattat kostnaderna med 30 procent. Trots den oväntade kostnadsökningen antar regeringen att utgiftsökningen nu skall avstanna och t.o.m. minska 2005–2006. Detta kan vara en riktig bedömning, men regeringen presenterar inte tillräckligt underlag för att det skall vara möjligt att avgöra om så är fallet.

De närmaste åren kommer förmodligen nästa kostnadsexplosion inom socialförsäkringssystemet i arbetsskadeförsäkringen. Beviskraven vid prövning av arbetsskada ändrades den 1 juli 2002. Förändringen har särskilt stor effekt på svårbedömda skador, bl.a. belastningsskador. De nya bevisreglerna väntas på längre sikt, konstaterar regeringen, ”medföra att antalet nybeviljade egenlivräntor kommer att öka mycket kraftigt” (prop. 2003/04:1 U10, s. 55). Om denna kostnadsökning får genomslag under 2005 och 2006 återstår att se, men det föreligger en påtaglig risk för att utgifterna för arbetsskadeförsäkringen stiger snabbare än väntat.

Samtidigt som regeringen haft en tendens att underskatta kostnaderna för reformer så har den också haft en benägenhet att överdriva de önskvärda effekterna av de åtgärder som vidtas. Regeringen genomförde vissa marginella justeringar i sjukpenningen i vårpropositionen. Det går inte, vilket framgår av Riksförsäkringsverkets målutvärdering, att påvisa att dessa åtgärder är tillräckliga för att regeringens mål om en halvering av sjukskrivningarna skall nås (prop. 2003/04:1 U10, bil). Utgifterna fortsätter att öka snabbare än beräknat. Regeringen räknade i budgetpropositionen med att sjukpenningen och sjukersättningen i år skulle kosta 104 miljarder kr. Nu är utgiftsprognosen reviderad till 107 miljarder kr.

Under 2002 och början av 2003 har ökningen av frånvaron avtagit för sjukskrivningar med en kortare löptid, men fortsatt stiga för längre sjukskrivningsperioder. Regeringen räknar med en snabb ökning av kostnaderna för sjukersättningarna. Utgifterna för förtidspensioner och rehabilitering väntas bara mellan 2003 och 2006 öka med 25 procent. De samlade utgifterna för sjukpenning och sjukersättning kommer, om regeringens prognoser visar sig hålla, öka med 27 procent under samma period.

Att regeringen underskattat utgiftsutvecklingen, som framgår av diagram 6.1 ovan, har bidragit till att det finansiella sparandet kraftigt överskattats de senaste åren. Det har skett en försämring av konjunkturen, men försämringen av det finansiella sparandet är avsevärt större än vad tillväxtförsvagningen motiverar (se diagram 6.2 nedan). Regeringen räknade i den ekonomiska vårpropositionen 2000 med att det finansiella sparandet 2003 skulle komma att uppgå till 4,5 procent av BNP; i den budgetproposition som nu presenterats är bedömningen att det finansiella sparandet kommer att uppgå till 0,4 procent av BNP.

Diagram 6.2. Regeringens prognoser för det finansiella sparandet i offentlig sektor

Ytterligare ett skäl att känna oro för de offentliga finanserna är att regeringen och dess parlamentariska underlag har aviserat en kraftig expansion av de offentliga utgifterna. I budgetpropositionen klargörs att ”121-punktsöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skall genomföras under mandatperioden” (prop. 2003/04:1, s. 19). I vårpropositionen var formuleringarna om genomförandet villkorat på utvecklingen av de offentliga finanserna, medan det i budgetpropositionen slås fast att ”det finansiella utrymmet som krävs för genomförandet säkerställs genom den ekonomiska politiken och genom en fortlöpande prövning av befintliga åtaganden och skatteregler” (ibid).

121-punktersöverenskommelsen innebär bl.a. att taket i sjukförsäkringen höjs, föräldraförsäkringen förlängs, att garantidagarna höjs, att barnbidraget förbättras, att flerbarnstillägg förbättras, att 6 000 förskollärare tillförs, att högkostnadsskyddet i tandvården vidgas till att omfatta alla, att fria läkemedel införs för barn upp till 20 år och att biståndet höjs.

Som framgår av tabell 6.4 motsvarar 121-punktersöverenskommelsen en försvagning, även med försiktiga antaganden om effekterna på de offentliga utgifterna, av budgeten med ca 19 miljarder 2005 och uppemot 35 miljarder kr 2006.

Tabell 6.4. Vissa delar av regeringens och stödpartiernas 121-punktsöverenskommelse

Miljoner kr	2005	2006
Ökade socialförsäkringsutgifter	6 470	12 248
Förlängd föräldraförsäkring 2 mån1	1 200	2 400
Höjda garantidagar2	280	560
Höjt tak i föräldra- och sjukförsäkringen	1 315	1 938
Höjt barnbidrag3	1 000	2 000
Flerbarnstillägg från barn 2	1 200	2 400
Höjd kompensation i BTP 4	550	1 100
Höjt underhållsstöd5	250	500
Barntillägg i studiemedelssystemet6	450	900
Fria läkemedel för barn upp till 20 år	225	450
Ökade statsbidrag till kommuner	6 265	11 630
20 miljarder till vården före 20067	3 625	7 250
6 000 förskollärare8	840	1 680
Barn- och ungdomspsykiatri	200	200
Högkostnadsskydd i tandvården för åldrarna 20–64 år	1 100	1 500
Kompensation för arbetsgivarinträde	500	1 000
Friår införs 1 jan 20059	1 300	1 300
Biståndet ökas till 1 procent av BNI10	3 978	5 817
Övrigt	3 710	7 875
Sänkt byggmoms för student- och äldreboende		3 000
Trängselavgifter11	1 000	1 000
Nationell jourtelefon	10	10
Ökade resurser för Migrationsverket	35	35
Fri entré på statliga museerna	0	300
Kompensation till fiskerinäringen	265	530
Permanent stöd för små och medelstora lägenheter	600	1 200
Ökad kollektivtrafik i glesbygd12	800	800
Stöd till idrotten från Svenska spel	1 000	1 000
Budgetförstärkning	-2 000	-4 000
Försvaret13	-2 000	-4 000
Totalt	19 723	34 870
Källa: Riksdagens utredningstjänst samt egna beräkningar

1Kostnaden 2006 reduceras från 3,3 till 2,4 miljarder kr genom att kommunalskatteintäkterna föranleder minskade statsbidrag.

2Kompensation för ökade kommunalskatt reducerar kostnaden från 0,78 till 0,56 miljarder kr.

3Baserat på antagande att barnbidraget höjs med 100 kr.

4Förbättrade BTP från 91 till 95 procent av bostadskostnaden samt höjt hyrestak från 4 500 till 5 000 kr per månad.

5Baserat på att taket i underhållsstödet höjs med 100 kr från 1 273 kr per månad.

6Baserat på CSN:s undersökning som visar att 33 procent av de stödberättigade har barn under 20 år, samt ett antagande om ett barntillägg på 1 000 kr.

7Baserat på att U 9 tillförts 7 miljarder, U 25 2,5 miljarder för att korta vårdköerna samt att 3 miljarder kr tillförts i sysselsättningsstöd för 2003–2004.

8Baserat på en årslön, inkl. soc.avg., på 280 000.

9Baserat på antagandet att medelvärdet för de 12 kommuner som idag bedriver försöksverksamhet är representativt för samtliga kommuner.

10Baserat på skillnaden mellan anslagen och anslag motsvarande 1 procent av BNI.

11Stockholmsberedningen har beräknat att investeringarna uppgår till ca 0,8–0,9 miljarder kr. Kostnader för kollektivtrafik och parkeringsplatser tillkommer.

12Baserat på en 10-procentig ökning av kollektivtrafiken som totalt kostar 8 miljarder kr.

13Baserat på att en nerdragning på 6 miljarder, skall ses som huvudalternativ i Försvarsberedningen, och en infasning sker under perioden beslutet omfattar.

I budgetpropositionen anges att budgeteringsmarginalen, dvs. skillnaden mellan utgifterna på de olika utgiftsområdena och utgiftstaket, uppgår till 13,8 respektive 28,5 miljarder kr för 2005 och 2006. Genomförs 121-punktersöverenskommelsen betyder det att mer än hela budgeteringsmarginalen tas i anspråk, vilket skulle innebära att säkerhetsmarginalerna inte bara blir obefintliga utan negativa. Om hela budgeteringsmarginalen tas i anspråk måste ytterligare uppemot 7 miljarder kr i varaktig finansiering säkerställas. Eftersom ett utnyttjande av budgetmarginalen påverkar det finansiella sparandet skulle ett fullföljande av programmet försämra formerna påtagligt.

Det finns således en risk att underskotten i det finansiella sparandet både i staten och i kommunerna blir större än regeringen antagit till följd av att utgifterna utvecklas på ett mindre förmånligt sätt. Regeringen står då inför valet att agera politiskt ansvarslöst genom att svika de löften som köpte riksdagsmajoriteten 2002 eller att agera ekonomiskt ansvarslöst genom att fullfölja programmet. Skulle regeringen välja det första alternativet, att avstå från att svika sina vallöften och genomföra det program som aviserats tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är risken stor för att utgifterna exploderar under mandatperioden.

7 Moderaternas ekonomiska politik

Målen för Moderaternas ekonomiska politik är att öka den långsiktiga tillväxten och levnadsstandarden, att garantera en god trygghet för alla medborgare och att upprätthålla ekonomisk stabilitet. En förutsättning för att dessa grundläggande mål skall kunna nås är att finanspolitiken bedrivs på ett sätt som säkerställer den långsiktiga uthålligheten i statsfinanserna.

7.1 Tillväxtperspektivet

Moderaternas mål är att höja den långsiktigt uthålliga tillväxten i Sverige från dagens nivå på ca 2 till 3 procent per år. Vårt mål är ambitiöst men inte orealistiskt. Det är viktigt att slå fast vad ekonomisk tillväxt är. Ofta blir tillväxt ett positivt värdeord som kan omfatta det mesta. Då förlorar begreppet sin betydelse. Vi vill bevara den etablerade betydelsen hos uttrycket tillväxt. Det betyder att allt som är bra inte är tillväxt, och det betyder också att tillväxt inte är allt som är bra.

Tillväxt är skapande av nya resurser. Tillväxt handlar om att människor genom egna insatser och i samspel med andra, använder sina förmågor, sin kunskap och sitt kapital för att bättre tillfredställa mänskliga behov. Tillväxt och mänsklig växt är två sidor av samma mynt – om människor växer, skapas också ekonomisk tillväxt.

Tillväxt löser inte alla problem, men tillväxt är en förutsättning för att vi skall kunna möta framtidens utmaningar. En politik för tillväxt måste kombineras med en politik för rättssäkerhet, trygghet, jämställdhet, integration, god miljö och social sammanhållning, men i ett samhälle där fördelning av resurser blir viktigare än skapande av nya resurser kommer till slut inget finnas att fördela. I ett samhälle där ekonomin inte växer betyder den enes vinst alltid den andres förlust. I ett samhälle där ekonomin växer kan alla få det bättre.

Moderat politik för tillväxt bygger på vetskapen att den fria marknadsekonomin är överlägsen alla kända samhällssystem när det gäller att generera välstånd. Marknadsekonomin vilar på att fria människor samverkar och träffar avtal om byte av varor och tjänster. Priser bestäms genom sådana fria avtal. Genom prisrelationer på olika varor och tjänster får hushåll och företag information om hur de mest effektivt skall använda sina resurser och tillgångar. Med ett decentraliserat beslutsfattande, som koordineras genom att prismekanismen tillåts fungera, kan samhället som helhet använda all den information som olika individer besitter. Genom prismekanismen och marknadsekonomins institutioner koordineras människors spontana samarbete på ett sätt som gör att egennyttan oftast uppmuntrar beteenden som också på bästa sätt gynnar det gemensamma bästa.

Men för att marknadsekonomin skall fungera krävs också att den styrs av vissa institutioner. Det är nödvändigt att rådigheten över olika nyttigheter regleras genom att rättssystemet definierar och upprätthåller äganderätter. Genom väl definierade äganderätter underlättas individers och företags samarbete. Genom väl definierade äganderätter vinner den enskilde frukten av sitt arbete, sitt sparande och sina investeringar. En marknadsekonomi är inte en oreglerad ekonomi, utan en ekonomi där lagregler och rättssystemet är utformade så att den enskildes rättigheter och skyldigheter blir tydliga och där produktiva beteenden belönas. Genom klara rättsregler minskar kostnaderna för att nå affärsuppgörelser, att upprätthålla kontrakt och lösa tvister. I en väl fungerande marknadsekonomi råder fri konkurrens, men institutionerna ger också låga kostnader för företag och individer att samarbeta och bygga långsiktiga, trygga och sunda affärsrelationer.

På så vis kombineras politiken för tillväxt med Moderaternas ideologi. En politik för ökad personlig frihet är också en politik som leder till ökad tillväxt.

En moderat strategi för tillväxt går ut på att det alltid skall löna sig bättre att arbeta än att leva på bidrag, att det skall gå att leva på sin lön, att det skall löna sig att utbilda sig och att företagsklimatet skall vara det bästa tänkbara. En förutsättning för detta är också att medborgarna är trygga. Osäkerhet och otrygghet ger lägre välbefinnande och skapar ett dåligt tillväxtklimat.

7.2 Övergripande prioriteringar

Moderaterna anser att den offentliga sektorns skuldsättning måste reduceras. Skatterna bör sänkas. Kvaliteten och valfriheten inom utbildningssystemet och hälso- och sjukvården skall förbättras och en god rättstrygghet säkerställas. Av dessa politiska ställningstaganden följer att en mycket stram utgiftspolitik är nödvändig. Moderaternas budgetpolitik utgår från följande prioriteringar.

• Den offentliga skuldsättningen måste sänkas. Dagens höga skuldsättning inom den offentliga sektorn utgör ett problem. Säkerhetsmarginalerna är inte tillräckliga. Räntebetalningarna driver upp skattetrycket och tränger undan viktiga utgifter. Den åldrande befolkningen ställer de offentliga finanserna inför betydande utmaningar på längre sikt.

• Skatterna måste sänkas. Långsiktigt bör skatterna sänkas åtminstone till samma nivå som i andra jämförbara industriländer. Ordningen bör vara att de skatter som är mest skadliga för tillväxten sänks först. Därför är förbättrat grundavdrag, höjd brytpunkt och avskaffad värnskatt prioriterade inkomstskattesänkningar. Därför är sänkt förmögenhets-, arvs-, gåvo- och dubbelbeskattning prioriterad tillsammans med mer förmånliga regler för en- och fåmansföretagare. Moderaterna vill också successivt avskaffa fastighetsskatten och införa ett särskilt barnavdrag.

• Transfereringssystemen måste stramas upp. Utgiftsutvecklingen i socialförsäkringssystemen riskerar att underminera både välfärden och de offentliga finanserna. Alltför generösa ersättningar i sjuk-, arbetslöshets- och föräldraförsäkringarna försvagar, i kombination med höga skatter, motiven till att arbeta och utbilda sig. Stramare bidragssystem ökar arbetsutbudet, förbättrar ekonomins funktionssätt och minskar den långsiktiga arbetslösheten.

• Resurser måste tillföras vård, skola och rättstrygghet. En kvalitetsrevolution i välfärden behövs. Valfriheten bör vidgas. Föräldrar, elever, lärare, handikappade, läkare och sjuksköterskor skall bestämma hur vården, skolan och omsorgen skall produceras. Polisen, rättsväsendet och kriminalvården måste ha resurser att möta den utmaning den stigande och allt skarpare brottsligheten utgör.

7.3 Skattepolitik

För oss moderater är skattesänkningar i grunden en fråga om människors frihet och rätt att bestämma över sina egna liv. Det är otillständigt att det finns människor som trots att de arbetar heltid också tvingas leva på bidrag på grund av att de betalar så mycket i skatt, att företagare tvingas i konkurs på grund av skattesystemet och att människor tvingas från gård och grund för att de inte har råd att betala boendeskatterna.

Tabell 7.1. Moderaternas viktigaste skatteförslag

Miljarder kr	2004	2005	2006
Att kunna leva på sin lön
Höjt grundavdrag	12,5	14,5	14,5
Slopad värnskatt och höjd inkomstgräns för statsskatt	3,1	5,1	7,5
Grundavdrag med 8 000, 10 000 och 12 000 kr per barn	4,2	5,3	6,4
Skattereduktion på hushållstjänster	0,0	2,6	2,6
Sänkt fastighetsskatt	0,2	4,5	6,3
Höjd egenavgift för a-kassa	-2,2	-9,1	-9,5
Delsumma	17,8	22,9	27,8
Företagande och nya jobb
Slopad dubbelbeskattning (2005 års vinster)	0,0	0,0	5,1
Avskaffad förmögenhetsskatt	1,2	4,2	5,1
Avskaffad arvs- och gåvoskatt	2,6	2,7	2,8
3:12 regler	1,2	2,8	2,7
Delsumma	5,0	9,7	15,7
Övrigt
Sänkt bensinskatt	0,2	2,6	2,6
Sänkt dieselskatt	0,1	1,8	1,8
Interaktion diesel	0,0	-0,4	-0,4
Sänkta skatter på produktionsmedel i jordbruket	1,9	1,9	2,0
Sänkt skatt på kärnkraft	0,2	0,3	0,4
Nedsättning arbetsgivaravgift i Norrland	0,2	0,2	0,2
Nej till sjöfartsstöd	-1,3	-1,3	-1,3
Nej till anställningsstöd	-2,0	-2,0	-2,0
Nej till bredbandssubvention	-0,6	-0,6	-0,6
Nej till byggstöd	-1,2	-1,2	-1,2
Delsumma	-2,5	1,3	1,5
Totalt skattesänkningar	20,3	33,9	45,0

Samtidigt är de höga skatterna ett av de viktigaste tillväxthindren i Sverige. Därför är det viktigt att först sänka de mest tillväxtskadliga skatterna. Den högre tillväxten gör det då lättare att, utan att äventyra sunda statsfinanser, genomföra ytterligare skattesänkningar.

Det är främst följande faktorer i det svenska skattesystemet som leder till allvarliga negativa effekter på tillväxten:

• Marginaleffekterna, dvs. de samlade effekterna av skatter och avtrappning av inkomstprövade bidrag, är stora i låga inkomstlägen.

• Marginalskatten för höginkomsttagare är hög när hänsyn tas till samtliga skatter.

• Skattekilarna, dvs. skillnaden mellan vad en person eller företagare måste tjäna in för att betala en anställd ett visst belopp efter skatt.

• Vissa skatter, främst arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna, dubbelbeskattningen av aktieutdelningar och fåmansbolagsreglerna har betydande negativa effekter på företagandet.

Moderaternas politik för att sänka de mest tillväxtskadliga skatterna kan sammanfattas i följande punkter:

• Skatten på den först intjänade delen av inkomsten sänks för alla. Syftet med detta är dels att alla skall kunna leva på sin lön, dels att minska marginaleffekten för de lägsta inkomstgrupperna. Detta åstadkoms genom höjda grundavdrag.

• Brytpunkten för statlig inkomstskatt höjs och den s.k. värnskatten avskaffas. På så vis minskar marginalskatterna i de högre inkomstskikten, vilket också stimulerar arbetsutbudet och förbättrar avkastningen på utbildning.

• Beskattningen av hushållsnära tjänster sänks för att underlätta sysselsättningstillväxten och öka arbetskraftsutbudet.

• Arvs-, gåvo-, och förmögenhetsskatterna sänks för att på sikt avskaffas. Dubbelbeskattningen avskaffas stegvis. Genom dessa åtgärder underlättas generationsskiften i företag, investeringar stimuleras och diskrimineringen av svenskt ägande av svenska företag mildras.

• De diskriminerande 3:12-reglerna avskaffas. Därigenom ges mindre företag bättre villkor som är mer lika dem som gäller för större företag, och nyföretagandet stimuleras.

Förutom dessa tillväxtbefrämjande skattesänkningar föreslår vi även några ytterligare skattesänkningar. Dessa gäller fastighetsskatten och bensinskatten.

Fastighetsskatten sänks stegvis och en takregel införs.

Bensinskatten drabbar hårdast dem som inte har något alternativ till att använda bilen, främst människor i glesbygd. Därför sänks bensinskatten med 70 öre per liter från och med 2005.

7.3.1 Förändrad inkomstskatt

Vi föreslår att det allmänna grundavdraget höjs och att det högsta grundavdraget blir 34 500 kr per år.

Barnfamiljer är en hårt belastad grupp ur flera synvinklar. För att lätta på försörjningsbördan införs ett extra grundavdrag på 8 000 kr per barn 2004 som sedan gradvis ökas under budgetperioden.

Värnskatten avskaffas och brytpunkten för statsskatten höjs successivt.

7.3.2 Förändrad företags- och kapitalbeskattning

I förmögenhetsbeskattningen bör som ett första steg sambeskattningen omedelbart slopas och fribeloppet höjas. Från 2005 slopas skatten.

Arvs- och gåvoskatten slopas stegvis.

De diskriminerande fåmansbolagsreglerna tas bort.

Skatten på aktieutdelningar (dubbelvinstbeskattningen) slopas från och med 2005 års vinster.

7.3.3 Successivt avskaffad fastighetsskatt

Beskattningen av fastigheter är principiellt fel ur flera synpunkter och strider framförallt mot den s.k. likviditetsprincipen att skatt skall tas ut först då faktisk inkomst uppstått. Dessutom är den orimlig och orättvis. Vidare är dagens konstruktion sådan att i stort sett hela den reala värdeökningen, dvs. värdeökning efter att inflationen borträknats, tas i skatt. Mot denna bakgrund anser vi moderater att fastighetsskatten skall avskaffas. Som de första stegen i en sådan avveckling föreslår vi att fastighetsskattesatsen för småhus, fritidshus och flerfamiljshus sänks med 0,2 procentenheter 2004, med ytterligare 0,1 procentenhet 2005 och 2006. Detta innebär att skattesatsen sänks från 1,0 till 0,6 procent för småhus och fritidshus och från 0,5 till 0,1 procent för flerfamiljshus. Vidare föreslår vi att schablonintäkten vid beskattningen av bostadsrättsföreningar avskaffas. För att eliminera verkningarna av de extrema och galopperande höjningarna av taxeringsvärdena som skett främst i tillväxtregioner och i attraktiva kustområden vill vi införa ett tak för fastighetsskatteuttaget. Taket i kombination med den begränsningsregel som idag finns gör att skattebelastningen minskas för alla de mest utsatta grupperna av fastighetsägare. Den s.k. dämpningsregeln blir med vårt förslag överflödig och bör inte införas.

7.3.4 Övriga skattesänkningar

Moderaterna föreslår också skattesänkningar på flera andra områden.

Genom avdragsrätt för hushållsnära tjänster, exempelvis reparationer på huset eller hjälp att hämta på dagis, skapas förutsättningar för människor med vanliga inkomster att kunna köpa dessa tjänster. Det höga svenska skattetrycket har skapat skattefusk särskilt i verksamheter där det finns ”gråa” eller ”svarta” alternativ. Tjänster riktade mot hushållen är ett exempel. För tjänster utförda i hemmet införs en skattereduktion på 50 procent av arbetskostnaden på maximalt 50 000 kr per hushåll.

Hög bränslebeskattning medför att arbetsresor blir dyrare och att utrymmet för umgänge med familj och vänner krymper. Skatten på såväl bensin som diesel bör sänkas. Den skall inte vara högre i Sverige än i Europa. Skatterna sänks med 70 öre per liter med början nästa år.

Enligt vår mening skall miljöskatter tas ut i produktionsledet medan energiskatter skall tas ut i konsumentledet. Då blir beskattningen konkurrensneutral mellan olika energiproducenter och mellan olika bränslen. I Sverige finns en skatt som bryter mot denna princip. Det är den extra energiskatt som tas ut på produktionskapaciteten i kärnkraftverk. På sikt bör den tas bort och redan nästa år sänkas.

Beskattningen av diesel som används i jord- och skogsbruk sänks till samma nivå som i våra främsta konkurrentländer och skatterna på växtnäring och växtskydd slopas för att ge det svenska jordbruket rimliga konkurrensförutsättningar.

När de skattefria införselkvantiteterna av öl, vin och sprit från andra EU-länder stiger är det viktigt att anpassa de svenska alkoholskatterna till omvärldens nivåer, inte minst för att den svenska bryggerinäringen skall kunna konkurrera på lika villkor med utländska producenter. Vidare är anpassningen viktig för att kunna bibehålla skattebaserna i Sverige och för att fortsatt kunna föra en kraftfull alkoholpolitik.

7.4 Utgiftspolitiken

Moderaterna anser att skatterna bör sänkas och att den offentliga sektorns skuldsättning måste reduceras. Skolan, vården och rättstryggheten är också prioriterade områden. Av dessa ställningstaganden följer att det är nödvändigt att föra en stram utgiftspolitik och att andra områden måste stå tillbaka. Sänkta skatter och starkare statsfinanser är viktigare än för generösa bidrag. Vård, skola och rättstrygghet är viktigare än för generösa bidrag.

Moderaterna anser också att det är viktigt att satsa resurser på bättre infrastruktur och ett starkt försvar. Ett effektivt transportsystem är viktigt för att förbättra den långsiktiga tillväxten och ett starkt försvar är viktigt, inte minst när ett svenskt deltagande i internationella fredsinsatser ställer nya krav på försvarsmakten. Dessa satsningar måste emellertid anpassas och genomföras på ett sätt som är förenligt med de övergripande prioriteringarna för budgetpolitiken. Vårt förslag innebär att anslagen till dessa utgiftsområden blir 8 miljarder kr högre 2006 än i budgetpropositionen. De samlade satsningarna har emellertid reducerats i förhållande till budgetmotionen (motion 2002/03:Fi231), från 34 till 19 miljarder kr på tre års sikt.

Vi moderater är övertygade om att de omfattande strukturreformer vi föreslår kommer att ge betydande effekter i termer av lägre långsiktig arbetslöshet, högre varaktig löneökningstakt, bättre produktivitetsutveckling och större arbetsutbud. Den valfrihetsrevolution vi föreslår inom vården, skolan och omsorgen bidrar sannolikt till en mer återhållen kostnadsutveckling i offentlig sektor. Vi har valt att inte tillgodoräkna oss dessa effekter i vår budgetpolitik, men det är tydligt att vår politik skulle leda till större skatteintäkter och lägre offentliga utgifter.

7.4.1 Stramare transfereringar

För att stärka budgeten, sänka skatterna och genomföra satsningar på skola och rättstrygghet är det nödvändigt att genomföra omfattande budgetförstärkningar. Vi redovisar våra detaljförslag på olika utgiftsområden i nästkommande avsnitt, men i övergripande termer kan budgetförstärkningarna beskrivas så att bidragssystemen görs mindre generösa. Som framgår av tabell 7.2 ligger drygt 20 miljarder kr av besparingarna på sjuk-, föräldra- och arbetsskadeförsäkringarna, 10 miljarder kr på arbetsmarknadspolitiken och 5 miljarder kr på biståndet.

Jämfört med budgetmotionen förra året är den mest betydande förskjutningen att reduktionerna av statsbidragen till kommunerna har minskats kraftigt. För 2006 har anslagsreduktionen minskat från 14 till ca 3 miljarder kr.

Tabell 7.2. Moderaternas viktigaste budgetförstärkningar

Miljarder kronor	2004	2005	2006
Sjuk-, föräldrapenning och förtidspension m.m.	-17,6	-21,6	-24,9
varav sänkt ersättningsnivå	-5,0	-5,0	-5,0
varav ökad kontroll och ändrade beteenden	-3,8	-7,2	-9,9
varav överföring från trafikolyckor	-4,3	-4,6	-4,8
Arbetsmarknadspolitik	-4,7	-8,3	-10,6
varav sänkt ersättning	-1,3	-1,0	-0,9
varav ams	-2,4	-6,3	-8,7
Statsbidrag till kommun och landsting	-3,6	-4,2	-6,7
varav riktade bidrag	-3,1	-3,2	-4,1
varav generella bidrag	-0,5	-1,0	-2,6
Bistånd	-3,8	-4,8	-5,8
Nya regler för offentlig upphandling		-2	-5
Övrigt	-7,3	-12,9	-15,8
Minskade läkemedelskostnader	-0,5	-1,8	-1,8
Lägre tandvårdskostnader	-1,1	-2,3	-2,2
Minskade myndighetsanslag	-1,8	-2,4	-2,2
Minskade företagsstöd	-2,2	-2,6	-3,0
Privatiseringseffekt på räntebetalningar	-0,7	-2,6	-5,3
Flyktingmottagande	-0,3	-0,4	-0,5
Minskade statliga markinköp	-0,7	-1,0	-1
Summa	-37,0	-53,3	-68,7

Den största enskilda besparingen, som innebär en budgetförstärkning på sammantaget 6 sänkningen av miljarder kr, är ersättningsnivån till 75 procent i sjuk-, arbetslöshets- och föräldraförsäkringen. Våra övriga förslag till förändringar i sjukförsäkringen är att en andra karensdag, som skall infalla dag 8 under sjukskrivningsperioden, införs och att den sjukpenningsgrundande inkomsten skall beräknas på 24 månader. Dessa förslag ger ytterligare besparingar.

Vi har också valt att presentera nya förslag för att dämpa den kraftiga ökningen av sjukersättningen (förtidspensioner) som regeringen antar kommer att ske. Med regeringens politik väntas utgifterna för förtidspensioner och rehabilitering stiga från 50 till 75 miljarder kr bara mellan 2002 och 2006. För att dämpa kostnadsökningen och för att förstärka incitamenten till att återgå till arbetslivet avvisar vi regeringens förslag om automatiska förtidspensioneringar. I stället föreslår vi en sänkning av ersättningen i sjukpenningen till 65 procent efter ett års sjukdom.

I arbetslöshetsförsäkringen införs en s.k. bortre parentes genom att möjligheterna till ersättning begränsas till 300 dagar. Vi vill också införa en allmän arbetslöshetsförsäkring vilken skall administreras av staten. Den skall ha ett tydligt försäkringsmässigt samband med varför vi ersätter nuvarande fasta avgifter med en försäkringspremie som relateras till månadslönen och som är avdragsgill vid inkomstbeskattningen. Därmed ökar också intäkterna med i storleksordningen 10 miljarder kr nästa år.

Det viktigaste skälet för att strama åt bidragssystem, är att det är nödvändigt för att bevara en god social trygghet. På lång sikt innebär en högre andel äldre i befolkningen en dramatisk utmaning. Som framhållits kommer befolkningsutvecklingen, med oförändrade skatte- och bidragssystem inte ge något bidrag till tillväxten. Om inte åtgärder vidtas är risken stor att den långsiktiga tillväxten halkar ner mot 1,5 procent de kommande decennierna, vilket bl.a. skulle minska löneutrymmet och göra det utomordentligt svårt att finansiera en god kvalitet på vård, skola och omsorg. Valet står mellan en långvarig kris i kommuner och landsting och en kraftfull tillväxtpolitik.

De ersatta dagarna i sjukförsäkringen och sjuklönedagarna som arbetsgivare betalar uppgår, enligt Riksförsäkringsverket (RFV), totalt till 110 miljoner per år. Stigande transfereringar tränger ut andra mer motiverade sociala utgifter. Det är möjligt för människor att anpassa sig till stramare bidragssystem, men det är utomordentligt svårt att ersätta en misslyckad skolgång eller en försenad operation.

Att strama åt transfereringssystemet är motiverat av strukturella skäl. En viktig utgångspunkt för Moderaternas politik är att det är nödvändigt att öka arbetsutbudet. Arbetsutbudet styrs bland annat av den samlade marginaleffekten för hushållen, som beror både på inkomstskatterna och på ersättningarna i bidragssystemen. Det är således lika viktigt att sänka skatterna som att strama åt bidragen. Att skattesänkningarna finansieras genom stramare transfereringar har därmed ett egenvärde.

Vår bedömning är att stramare ersättningsnivåer kommer att reducera frånvaron från arbetsmarknaden. Den bedömningen har stöd i en rad studier. I sin årliga uppföljning av utvecklingen av sjukskrivningarna drar regeringen följande slutsats: ”Att ekonomiska incitament – i första hand förändringar av ersättningsnivån – har betydelse för individens benägenhet att sjukskriva sig torde vara ställt bortom allt tvivel.” En studie har påvisat att höjningen av ersättningen 1998 medförde en ökning av sjukskrivningarna med ca 30 procent. Det kan också konstateras att antalet sjukskrivningsdagar har fördubblats sedan 1998 och att antalet dagar för första gången överstiger toppnivåerna under 1980-talet.

Sänkningen av ersättningen i a-kassan och införandet av en bortre parentes är viktigt för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Moderaterna föreslår dessutom en lång rad andra åtgärder för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. Det handlar t.ex. om en minskad reglering av arbetsrätten, flexiblare arbetstidsregleringar, minskade möjligheter till tjänstledighet, effektivare arbetsförmedling, ökade satsningar på kvalificerad utbildning, sänkningar av marginalskatterna och minskad skattebelastning på investeringar och företagande för att underlätta skapandet av fler arbetstillfällen.

Ett stort antal studier visar att en hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen, stelbent arbetsrätt och höga marginalskatter bidrar till att jämviktsarbetslösheten, d.v.s. den arbetslöshet som är förenlig med stabil prisstegringstakt, blir högre. Enligt IMF skulle en övergång till en flexiblare arbetsmarknad kunna sänka jämviktsarbetslösheten med ca 3 procentenheter i Europa. En försiktig bedömning för svenskt vidkommande är att den arbetslöshet som är förenlig med en stabil prisstegringstakt kan sänkas med i storleksordningen 0,5–1 procentenhet genom de åtgärder som Moderaterna föreslår.

IMF:s beräkningar av nedgången av den strukturella arbetslösheten antyder också att förstärkningen av budgeten blir betydande. Vi har inte tillgodoräknat oss dessa effekter i budgetalternativet.

Ökningen av frånvaron beror, som framhållits, inte enbart på sjukskrivningar, utan på en allmän ökning av den frånvaro som är relaterad till socialförsäkringarna. Det är viktigt att ersättningsnivån är enhetlig eftersom det annars uppkommer möjligheter att kryssa mellan olika bidragssystem. Av dessa skäl måste ersättningsnivåerna justeras ned i samtliga socialförsäkringar.

Moderaternas skattesänkningar består framför allt av sänkta inkomstskatter för att förstärka incitamenten att arbeta. Genom en kraftig förbättring av grundavdraget sänks skatten för låg- och medelinkomsttagarna. Genom att finansieringen sker i transfereringssystemen sker det således en viss matchning mellan skattesänkningar och minskade bidrag. Matchningen gör också att de fördelningspolitiska effekterna begränsas.

Det bör poängteras att statiska beräkningar av de fördelningspolitiska konsekvenserna ger en grovt missvisande bild av de långsiktiga sociala och ekonomiska effekterna av en åtstramning av transfereringssystemen och av sänkta skatter. De allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenserna av transfereringssystemen ligger inte i att det blir någon lägre ersättning vid arbetslöshet eller sjukdom, utan i att bidragssystemen riskerar att medföra att sjukdoms- och arbetslöshetsperioderna förlängs och på så sätt bidrar till en permanent utslagning från arbetslivet. Det är belagt att möjligheterna att återkomma till arbetsmarknaden avtar i takt med att bortavaron förlängs. Det finns stora risker förknippade med att arbetslöshet och sjukdom leder till att förmågan att delta i arbetslivet reduceras.

Att incitamenten till att arbeta och förkovra sig försvagas riskerar att leda till beteendemönster som medför socialt utanförskap och långsiktig bidragsberoende. Vid sidan av de förödande sociala konsekvenserna en sådan utveckling för med sig betyder det också att individernas samlade inkomster under perioden i arbetslivet blir lägre. Skatte- och bidragssystem, som ger starka incitament att delta i arbetslivet, ger individerna stöd att fatta korrekta beslut och att agera så att den samlade livsinkomsten maximeras.

Med detta sagt så är det dock så, att på kort sikt betyder försämringar av villkoren i socialförsäkringen oundvikligen lägre inkomster för den som lever på dessa bidrag. Det finns dock inget alternativ. Om inte det statsfinansiella läget skall urarta, vilket skulle kräva ännu mer drastiska åtgärder, måste ökningen av kostnaderna för socialförsäkringarna hejdas. För att begränsa de negativa konsekvenserna för särskilt utsatta grupper bör dock åtgärder vidtas.

7.4.2 Restaurera tryggheten: Rättsväsende, skola, vård, infrastruktur och försvar

Genom att transfereringssystemen tagit allt större utrymme i de offentliga finanserna har annan offentlig verksamhet fått stå tillbaks. Det har därför uppstått brister i hur grundläggande offentliga uppgifter fullgörs. Dessa måste avhjälpas. Vi vill därför öka resurserna bland annat till utbildning och forskning, till polis och rättsväsende, till försvaret, till vägar och järnvägar och till sjukvården.

Tabell. 7.3. Moderaternas viktigaste satsningar

Miljarder kr	2004	2005	2006
Hälso- och sjukvård	2,7	3,3	4,9
Rättsväsendet	1,1	1,2	1,5
Väg och järnväg	2,0	4,0	5,0
Försvar	3,0	3,0	3,0
Skola och universitet	0,9	1,5	4,1
Summa	9,7	13,0	18,5

De åtgärder för att minska de offentliga utgifterna som vi föreslår skapar utrymme både för sänkta skatter och för att satsa mer pengar på viktiga områden. Vår budget prioriteras de offentliga kärnuppgifterna.

7.4.2.1 Starkare rättstrygghet

Det övergripande målet för rättsväsendet är människors trygghet genom skydd mot våld och brott (se motion 2003/04:Ju292). Rättsväsendet måste fungera snabbt och effektivt samtidigt som det skall uppfylla kraven på tydlighet och rättssäkerhet. Medborgare som drabbas av brott skall kunna lita på att dessa klaras upp och lagförs. Idag förblir tre av fyra brott ouppklarade, vilket medför att allmänhetens förtroende för rättsväsendet försvagats.

Polisen måste finnas där människor finns och på de tider brott begås. Brott som anmäls skall utredas och klaras upp till större del än vad som sker i dag. De ekonomiska balansproblemen som polisväsendet brottas med måste klaras av. Polisorganisationen måste ges tillräckliga resurser för att klara sina huvuduppgifter och för att kunna förbättra och utveckla det operativa arbetet. Det behövs nyinvesteringar i material och teknik. Antagningen till polishögskolorna måste öka ytterligare. Polisutbildningen behöver reformeras och en ny polishögskola skall öppnas.

Åklagarna har, tillsammans med polisen, ansvaret för samhällets brottsbekämpning. Åklagarorganisationen måste ges resurser att lagföra dem som kränker andra. I en tid av gränsöverskridande och tekniskt avancerad brottslighet krävs det också att åklagarnas kunskaper uppdateras och kompletteras kontinuerligt.

Domstolarna skall ges tillräckliga resurser för att klara av måltillströmningen på ett rättssäkert sätt. Reformeringen av domstolsväsendet får inte motiveras med besparingar.

För att kriminalvården skall fylla sin funktion måste resurser tillföras. Antalet platser på häkten och fängelser måste öka. Därtill skall tiden på anstalt ha ett meningsfullt innehåll. Det skall finnas resurser för behandlingsprogram som följs upp och utvärderas. Möjligheten att upphandla rehabiliteringsverksamhet och vård från alternativa utförare bör utvecklas. Det krävs också resurser för att tillgodose personalens och de intagnas krav på säkerhet. Kraftfulla och målinriktade insatser mot narkotikan på anstalterna samt tillräckligt med anstaltsplatser för att tillåta motivationsavdelningar och en fungerande differentiering av de intagna är nödvändiga.

7.4.2.2 Skola för kunskap

Vi föreslår en tydlig kvalitetssatsning i skolan (se motion 2003/04:Ub276). Den skall innehålla ett fritt skolval baserat på en nationell skolpeng; gedigen utvärdering och uppföljning av studieresultat samt inrättandet av ett fristående nationellt kvalitetsinstitut. Skolan bör tillföras ökade resurser när den nationella skolpengen införs.

Fördelningen av platser i högskolan skall baseras på utbildningens kvalitet och studenternas val av lärosäte. Det krävs nya satsningar på grundforskning och på forskarutbildningen. Två nya stiftelsehögskolor bör etableras på några års sikt. Vi skapar ett särskilt anslag för vuxnas yrkeskvalificerade utbildning som bland annat innefattar KY-utbildningen och all folkhögskoleutbildning.

7.4.2.3 Kvalitet och valfrihet i vård och omsorg

Det har under de senaste åren blivit allt mer uppenbart att den svenska sjukvården inte klarar av en av sina viktigaste uppgifter – att ge vård i tid (se motion 2003/04:So503). Misslyckandet kostar i lidande och försämrad livskvalitet för dem som väntar på vård. Onödiga sjukskrivningar kostar också resten av samhället mycket pengar. Långtidssjukskrivningar och sjukpensioneringar har ersatt vård och rehabilitering.

Bristen på valfrihet inom offentlig sektor leder till fyrkantiga och omoderna lösningar. Orsaken är att de offentliga monopolens byråkrati försvårar anpassningen till människors behov. De stela strukturerna måste ersättas av flexibilitet, småskalighet och anpassningsförmåga.

Äldre och funktionshindrade drabbas ofta av kommunernas omsorgsmonopol. Det finns gott om exempel där äldre, trots laglig rätt, inte välkomnas att flytta till en annan kommun. Fenomenet kallas ibland ”kommunarrest”. Orsaken är ofta köer som finns inom det särskilda boendet, men även de kostnader som flytten medför för den mottagande kommunen lägger hinder i vägen. Det bör också framhållas att den demografiska utvecklingen de närmaste decennierna ställer allt större krav på äldrevården.

Bristyrken inom t.ex. vård, skola och omsorg måste uppvärderas. Förutsättningen för högre löner inom den kommunala och landstingskommunala verksamheten är dels ökad konkurrens mellan en mångfald av arbetsgivare, dels en decentraliserad lönebildning. Vårdförbundets ordförande, Eva Fernvall, har konstaterat att individuella löner är en viktig förutsättning för att nyckelgrupper inom vård, skola och omsorg skall kunna lyfta sina löner. Det är därför viktigt att skapa en mer pluralistisk arbetsmarknad för alla som arbetar inom denna sektor.

Vi vill också införa ett stöd till funktionshindrade som är mångsidigt och anpassat till den enskildes särskilda förutsättningar (se motion 2003/04:So487). Det är en självklarhet att funktionshindrade skall ha möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att välja vårdpersonal, omsorgsform och hjälpmedel. Funktionshindrades behov av stöd skall heller inte ställas mot andra behov i kommunen varför Moderaterna föreslår en viss ökning av anslagen till LSS och att staten övertar finansieringsansvaret. Rätten till personlig assistent under skoltid och vid vistelse på dagcenter skall återinföras. Rätten till personlig assistans bör också omfatta funktionshindrade i gruppboende.

För att bland annat garantera att rätten till stöd via personlig assistans (LSS) beaktas när det gäller gruppen psykiskt sjuka vill vi att kommunerna tilldelas 200 miljoner kr extra inom ramen för anslaget till personliga ombud (utgiftsområde 9 anslag 16:1). De personliga ombuden fyller också en viktig roll för att samordna olika insatser från socialtjänst, kommunerna och landstingen. Detta är en reform som är speciellt viktig för att åstadkomma ett bättre omhändertagande för exempelvis individer som har drabbats av allvarliga psykoser eller har diagnostiserats med schizofreni.

För att öka rättvisan i barnomsorgen inför vi en barnomsorgspeng för dem som inte utnyttjar kommunalt finansierad barnomsorg. Den skall utgå med 3 000 kr skattefritt per månad för barn mellan ett och tre år. Eftersom föräldralediga kan utnyttja vår barnomsorgspeng när barnet blir ett år avskaffar vi de tre extra garantimånaderna och den trettonde månaden i föräldraförsäkringen.

7.4.2.4 Bättre infrastruktur

Transportpolitiken måste som övergripande strategi grundas på efterfrågan av effektiva, trafiksäkra och miljöanpassade transporter. Sveriges underdimensionerade infrastruktur utgör ett hinder för medborgarnas rörlighet och medför konkurrensnackdelar för företagen. Underhållet av det svenska vägnätet har under lång tid varit eftersatt. Eftersläpningen beräknades av Vägverket vid utgången av 2002 vara närmare 16 miljarder kr. Den snabba tillväxten i våra storstadsregioner har medfört stora förändringar i trafiksituationen. Särskilt tydligt märks detta i Stockholm. Där har försämringen de senaste åren lett till en ohållbar situation. Vi avsätter därför mer medel än regeringen till utbyggnad och underhåll av vägar och järnvägar.

7.4.2.5 Starkare försvar

De senaste försvarsbesluten har varit underfinansierade. Enligt Moderata samlingspartiet är det därför nödvändigt med en grundlig genomlysning och realistisk planering inför försvarsbeslutet 2004 (motion 2003/04:U256).

I de senaste försvarsbesluten har vi efterlyst en samlad strategi för försvarets framtida utveckling och materielförsörjning. Det tar tio till femton år att utveckla nya förband och nya system. Därför bör man beskriva de förmågor och vilken organisation som behövs fem år efter ett anpassningsbeslut. Analysen bör också omfatta ett tioårsperspektiv för att kunna konstatera vilka förband och vilka system som måste finnas i dag, respektive vilka vi i dag måste fatta anskaffningsbeslut om för att de skall vara operativa om tio år.

Den långsiktiga planeringen skall därför särskiljas från den årliga budgeteringen. Den långsiktiga planeringen skall ge underlag för inriktning av personal- och materielförsörjning samt för den årliga verksamhetsinriktningen.

Det är vår uppfattning att internationella insatser bör kunna finansieras genom biståndsanslaget av det uppenbara skälet att kris- och konflikthantering är en förutsättning för att upprätta mänsklig värdighet, trygghet och möjlighet till utveckling i en lång rad olika fall där militär förmåga är nödvändig för att skapa fred. Vi beräknar att försvaret därmed kan avlastas kostnader motsvarande 1 miljard kr.

Tillsammans med vår ökning av anslaget 6 innebär detta att det militära försvaret ges en finansiell förstärkning med 3 miljarder kr. Det skapar bättre förutsättningar till utbildning och utveckling av det insatsförsvar som Sverige behöver, både för att kunna möta hot riktade mot det svenska samhället och för att kunna delta i internationella uppdrag tillsammans med andra länder.

7.4.2.6 Effekter för kommuner och landsting

En förändring av Moderaternas ekonomiska politik jämfört med tidigare budgetmotioner är att reduktionen av statsbidragen till kommuner och landsting har reducerats. Reduktion av de generella statsbidragen har minskats med 11 miljarder kr för 2006.

Den sammantagna effekten av Moderaternas utgiftspolitik är att kommuner och landsting får resurser att prioritera skola, vård och omsorg. Genom en prioritering av kärnverksamheten – att bidra till att medborgarna får vård, utbildning och omsorg – kan kommuner och landsting öka välfärden. Ökad konkurrens och valfrihet kan bidra både till bättre service för medborgarna och till en mer gynnsam kostnadsutveckling.

Tabell 7.4. Effekter för kommuner och landsting

Mdr kr	2004	2005	2006
Skolan	0,0	0,6	1,6
Hälso- o sjukvård	2,7	3,3	4,9
Familjepolitik	-0,3	0,4	0,4
Handikappade	0,1	0,1	0,1
Riktade bidrag till kommun o landsting	-3,1	-3,2	-4,1
Generella bidrag till kommun o landsting	-0,5	-1,0	-2,6
Utfasning av skatteutjämning	1,0
Summa	-0,1	0,2	0,3

Moderaterna anser att det finns flera skäl att minska den generella reduktionen av statsbidragen till kommuner och landsting (se också avsnitt 9, En vision om fria kommuner). Till att börja med har kommunernas ekonomiska läge försämrats. I budgetpropositionen 2002 antog regeringen att kommunerna nästa år skulle uppvisa ett överskott i sitt finansiella sparande (prop. 2002/03:1, bil. 2). I innevarande budgetproposition är regeringens bedömning att kommunerna kommer att uppvisa ett negativt sparande 2004, trots att regeringen räknar med att skatterna höjs med 15 öre 2004.

Under slutet av 1990-talet steg inkomsterna för kommunsektorn snabbt tack vare stigande löner och god sysselsättningsutveckling. Försvagningen av arbetsmarknaden och arbetsutbudet som skett sedan dess påverkar även kommuner och landsting. De närmaste åren kommer att präglas av en återhållen sysselsättnings- och lönetillväxt. Trots att intäktsutvecklingen ter sig mindre gynnsam fortsätter kostnaderna att öka. Löneavtalet rörande kommunalarbetarna och stigande premier i avtalsförsäkringar bidrar till en snabbare lönekostnadsutveckling.

Ytterligare ett skäl till stigande kostnader inom kommunsektorn är att regering och riksdag föreskrivit verksamhet och ålagt nya uppgifter som visat sig vara mer resurskrävande än vad som förutsätts. Effekterna av denna utveckling, som pågått under lång tid, har blivit allt tydligare under senare tid. I ett längre perspektiv innebär den demografiska utvecklingen en belastning på den kommunala ekonomin.

Skillnaderna mellan kommunerna är betydande. Vissa kommuner och landsting uppvisar en påtagligt starkare utveckling. I somliga kommuner torde möjligheterna att minska kostnaderna genom ökad konkurrensutsättning och organisationsförändringar vara betydande, medan det i andra redan skett betydande förändringar av verksamheten i denna riktning. Syftet med att reducera minskningen av det generella statsbidragen till kommuner och landstingen är inte att dämpa förändringstrycket i sektorn som helhet. I många kommuner bör det vara möjligt att sänka skatterna genom att koncentrera verksamheten till kärnuppgifterna.

7.5 Utgiftstak

De utgiftsförändringar och skattesänkningar vi föreslår leder till att den offentliga sektorns utgifter minskar. Våra skattesänkningar påverkar till stor del det kommunala skatteunderlaget. Vi kompenserar kommunerna fullt ut för detta i enlighet med finansieringsprincipen. Detta betyder att det statliga utgiftstaket ökar. Ökningen är av teknisk natur.

Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 904 miljarder kr 2004. 949 miljarder kr 2005 och 982 miljarder kr 2006.

De offentliga utgiftstaken bör bestämmas till 1 255 miljarder kr 2004, 1 296 miljarder kr 2005, och 1 286 miljarder kr 2006.

Tabell. 7.5. Utgiftstak 2004–2006

	2004	2005	2006
Staten	904	949	982
Kommunerna	597	620	644
Stat–kommun	-246	-273	-340
Tak	1 255	1 296	1 286

8 Budgetpolitiska mål

8.1 Bruttoskuldsmål ersätter överskottsmål

De senaste årens utveckling i Sverige och Europa visar att budgetsaldomål utan koppling till utvecklingen av den offentliga sektorns skuldsättning inte är en bra lösning. Ett årligt mål för det finansiella sparandet utgör en för svag restriktion för finanspolitiken.

Ordningen med överskottsmål ger inte tillräckligt starka incitament för regeringen att använda oväntade och tillfälliga förbättringar av de offentliga finanserna till att minska skuldsättningen. I Sverige och i länder som Frankrike och Tyskland använde regeringarna i betydande utsträckning tillfälliga tillväxtvinster från IT-boomen och aktiebubblan till permanenta förbättringar av olika utgiftssystem och varaktiga skattesänkningar.

Avvikelser från budgetmålen påverkar inte idag politiken de kommande åren. Försämras statsfinanserna, exempelvis till följd av en konjunkturnedgång, medför det inte något krav på regeringen att föra en stramare politik under den konjunkturuppgång som sedan följer. Under denna mandatperiod beräknar regeringen att den ackumulerade avvikelsen från målet för det strukturella sparandet motsvarar 3,1 procent av BNP.

Ytterligare ett problem med överskottsmål är att de saknar pedagogisk klarhet. Det finns inga starka skäl att försöka nå ett visst finansiellt sparande om det inte finns en koppling till skuldsättningen. Om regeringen inriktar finanspolitiken på ett mål som det inte finns sakliga skäl att uppnå uppkommer en otydlighet i den offentliga diskussionen som inte bidrar till att öka trovärdigheten för den ekonomiska politiken. I ett land med låg skuldsättning kan en period av stora offentliga investeringar eller en kraftig lågkonjunktur motivera betydande budgetunderskott, kanske uppemot 5–6 procent av BNP. Men i ett land som i utgångsläget har en för hög skuldnivå kan små försvagningar av de offentliga finanserna allvarligt skada trovärdigheten för den ekonomiska politiken.

Moderaterna anser att en ordning baserad på ett mål för den konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuldsättning bör prövas. Med ett skuldmål innebär oväntade överskott att det blir enklare att föra finanspolitiken i framtiden. En ansvarsfull finanspolitik ”belönas” med att frihetsgraderna blir större i framtiden. För varje år då målen uppnås kommer regeringen ett år närmare den tidpunkt då skuldmålet är uppnått och det blir tillräckligt att upprätthålla balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln.

Eftersom framtiden får en större vikt i en ordning med mål för skuldbanan och skuldnivån försvagas incitamenten att försöka nå de årliga målen genom redovisningstekniska lösningar. En budgetförstärkning under innevarande år som inte återspeglar en verklig förbättring av den offentliga sektorns skuldsättning påverkar med dagens system inte möjligheterna att nå överskottsmålet nästa år, medan redovisningstekniska lösningar i en ordning med skuldmål gör att bördan för den framtida politiken blir tyngre.

Ett långsiktigt skuldmål, vars nivå bestäms av grundläggande ekonomiska faktorer som demografisk utveckling och uthållig produktivitetstillväxt, medför också ökad stabilitet i skattesatser, bättre planeringsförutsättningar, effektivare utnyttjande av resurser och därmed högre tillväxt och välfärd.

Sverige kommer också i framtiden att drabbas av ekonomiska kriser. Erfarenheterna från både 1970- och 1990-talet, då budgetunderskotten periodvis motsvarade mer än 10 procent av BNP, visar att de offentliga finanserna är mycket konjunkturkänsliga. Risken för nya budgetproblem kan inte negligeras. Om en allvarlig lågkonjunktur inträffar kan det inte uteslutas att det finansiella sparandet försämras och att skuldsättningen stiger på nytt. Inträffar detta föreligger en risk att upplåningen ånyo når nivåer där stigande räntebetalningar bidrar till att skuldsättningen blir självgenererande. För att uppnå en rimlig säkerhetsmarginal bör en skuldsättning som är betydligt lägre än dagens eftersträvas.

En hög skuldsättning betyder att räntebetalningar medför att skattetrycket blir onödigt högt och att andra viktiga utgifter trängs ut. Idag motsvarar räntebetalningarna på de offentliga skulderna ca 2,5 procent av BNP. Räntebetalningarna är idag 10 miljarder kr högre än intäkterna från den statliga inkomstskatten och motsvarar ca hälften av de avgifter som inbetalas till pensionssystemet. Idag betalar skattebetalarna mer i räntor för tidigare budgetunderskott än de gör för infrastrukturinvesteringar eller rättsväsende.

En för hög skuldsättning är också problematisk eftersom Sverige, likt de flesta andra industriländer, står inför utmaningen att befolkningssammansättningen förskjuts genom en stigande medellivslängd och låga födelsetal (prop. 2003/04:1, bil.2, s. 76–82). Fram till 2050 kommer antalet personer över 65 år att öka dubbelt så snabbt som antalet personer i förvärvsaktiv ålder. Försörjningskvoten, dvs. antalet personer i icke-yrkesverksam ålder i relation till antalet i yrkesverksamma, ökar kraftigt. Antalet personer äldre än 64 år per 100 personer i åldrarna 20–64 år beräknas öka från 29 personer 2002 till 44 personer 2040.

Stigande pensionsutgifter och ökat behov av äldreomsorg kommer, enligt Finansdepartementets beräkningar, att kraftigt öka de offentliga utgifterna. Den demografiska utvecklingen fram till 2050 beräknas öka de offentliga utgifterna med 4 procent av BNP. Antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn antas samtidigt öka med uppemot 320 000 personer. Om den offentliga skuldsättningen inte reduceras måste skatterna i framtiden höjas kraftigt. Incitamenten att arbeta, spara och investera skulle då försämras ytterligare under en period med påtagliga utbudsproblem. För att undvika stigande skuldsättning på lång sikt eller en kraftig ökning av skattetrycket i framtiden bör den offentliga skulden minska de närmaste åren.

Den konsoliderade offentliga sektorns skuldsättning, det mått som ligger till grund för EU:s regelverk för finanspolitiken, motsvarar idag 51 procent av BNP.

Moderata samlingspartiet gör den samlade bedömningen att den konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuldsättning bör reduceras. Målet för finanspolitiken bör vara att eftersträva en bruttoskuld som motsvarar ca 40 procent av BNP. På sikt kan det finnas skäl att skärpa detta mål.

Föreligger det en avvikelse mellan den faktiska och den målsatta skuldnivån måste också medelfristiga mål för det strukturella sparandet fastställas. Målen för det strukturella sparandet ges av hur lång period som anges för att nå bruttoskuldsmålet. Om målet för bruttoskulden exempelvis är att skulden skall motsvara 40 procent av BNP och att den faktiska skulden motsvarar 50 procent av BNP samt att det är önskvärt att nå målet på 5 år, innebär det att ett överskott på 2 procent per år i det strukturella sparandet är eftersträvansvärt.

Moderaterna anser, med anledning av vad som ovan anförts, att följande utgångspunkter bör vara vägledande för budgetpolitiken:

1. Utgångspunkten för budgetarbetet bör vara en bedömning av nivån på och utvecklingen av den offentliga sektorns bruttoskuld som är motiverad utifrån grundläggande förutsättningar i den svenska ekonomin. En bedömning av den uthålliga skuldnivån och skuldbanan bör genomföras i inledningen av varje mandatperiod.

2. Moderaternas bedömning är att en bruttoskuldsättning som motsvarar ca 40 procent av BNP bör eftersträvas.

3. Den faktiska bruttoskulden motsvarar idag över 50 procent av BNP. Moderaterna anser att bruttoskuldsmålet bör nås inom 5 år. Hur snabbt det uppnås blir beroende av bl.a. konjunkturutvecklingen och möjligheterna att genomföra privatiseringar.

4. För att uppnå skuldmålet bör det strukturella finansiella sparandet i genomsnitt uppgå till 2 procent av BNP i genomsnitt till dess målen för bruttoskulden uppnåtts. Moderaternas budgetalternativ innebär att detta uppnås i genomsnitt under perioden 2004–2006.

5. Årliga saldomål bör fastställas för det faktiska finansiella sparandet för de kommande tre åren i varje budgetproposition. Samtidigt bör utgiftstak som bidrar till att detta mål uppfylls fastställas för de kommande tre åren i varje budgetprocess.

6. Moderaterna föreslår stramare årliga saldomål än regeringen för de år budgetpropositionen omfattar. Det finansiella sparandet i den offentliga sektorn bör motsvara ett överskott på 0,9 procent 2004, 1,7 procent 2005 och 2,1 procent 2006. Det strukturella finansiella sparandet kommer att uppgå till ca 1,6 procent 2004, 2,1 procent 2005 och 2,2 procent 2006.

8.2 Reformera finanspolitiken

Mål för den ekonomiska politiken är aldrig mer trovärdiga än den uppbackning de har i den allmänna opinionen och av de beslutsprocesser de vilar på. För Sverige har det sannolikt varit av stor betydelse att budgetprocessen reformerades i mitten av 1990-talet.

Vi menar dock att de senaste årens utveckling visar att regelverket för budgetprocessen måste skärpas ytterligare för att förhindra att statsfinansernas uthållighet undermineras och att den samhällsekonomiska prövningen av olika offentliga utgifter blir alltför svag.

8.2.1 Omotiverade försvagningar av det finansiella sparandet

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet bidrog en stark utveckling i omvärlden, en undervärderad krona, en uppgång av olika tillgångspriser och ett åtminstone inledningsvis lågt resursutnyttjande till att tillväxten var påtagligt högre än vad som är långsiktigt uthålligt. Den starka tillväxten bidrog till en gynnsam utveckling av de offentliga finanserna. Tyvärr valde staten och många kommuner och landsting att ta den temporära uppgången av tillväxten till intäkt för beslut om reformer som varaktigt påverkar de offentliga utgifterna.

Även under 2002 och 2003 har regeringen fortsatt att föra en expansiv ekonomisk politik. En måttlig inbromsning av tillväxten har åtföljts av mycket kraftiga finanspolitiska stimulanser. Politiken har varit ”starkt expansiv” och är ”fortfarande expansiv” (prop. 2003/04:1 bil. 2, s. 73). Huvuddelen av försvagningen av statsfinanserna beror på aktiva åtgärder från regeringen som inte är motiverade utifrån ambitioner att stabilisera ekonomin eller att öka den långsiktiga tillväxten.

Det kan i sammanhanget finnas skäl att erinra om att Internationella valutafonden (IMF) framfört en liknande kritik mot budgetprocessen. Medan flera andra länder har reglerat i sina budgetprocesser hur oväntade förbättringar av de offentliga finanserna skall hanteras, har Sverige inte någon sådan reglering. Utvecklingen de senaste åren gör att det finns skäl att överväga hur budgetprocessen kan skärpas i detta avseende.

8.2.2 Bristande öppenhet och tydlighet

Den bristande öppenheten och tydligheten i finanspolitiken är problematisk. Om det inte är möjligt för medborgarna att bedöma vilka mål politiken syftar till att uppnå, om politiken baseras på rimliga överväganden eller om de åtgärder som vidtas har de effekter som eftersträvas, försvagas trovärdigheten för den ekonomiska politiken. Ur demokratiskt perspektiv försvåras utvärdering och ansvarsutkrävande om allmänheten inte har god insyn.

Ett särskilt problem har varit regeringens bedömningar av den ekonomiska utvecklingen. Regeringen har vid flera tillfällen varit alltför optimistisk. Vid den senaste valrörelsen 2002 var Finansdepartementets prognos påtagligt mer optimistisk än andra bedömares. Idag gör Finansdepartementet en uppskattning av resursutnyttjandet som avviker ifrån flertalet andra bedömares. Trots att denna bedömning är central för inriktningen av finanspolitiken, redovisar inte Finansdepartementet av vilka skäl avvikelsen uppkommer. I finansplanen framgår inte om det är bedömningen av arbetsmarknaden eller produktivitetsutvecklingen som motiverar avvikelsen. Modellerna för att beräkna produktionsgapet redovisas inte. Regeringen baserar sina mål för det finansiella sparandet på underlag som inte är tillgängligt för allmänheten eller för riksdagen.

Statsbudgeten är oöverskådlig och grunderna för prognoserna på de olika utgiftsområdena är oklara. Vidare är den analytiska kopplingen mellan bedömningen av det ekonomiska läget och prognoserna på olika utgiftsområden svag. Regeringen har underskattat kostnadsutvecklingen för sjukförsäkringen och för förtidspensioner. Trots det redovisas inte någon utvärdering av prognosfelen.

Det finns starka demokratiska argument för en ökad öppenhet och tydlighet i budgetarbetet. En utvärdering av effekterna av olika offentliga system och en kritisk granskning av regeringens förslag är knappast möjlig om beslutsunderlagen redovisas på ett ogenomträngligt och oöverskådligt sätt eller inte alls.

8.2.3 Godtyckliga förändringar av budgetprocessen

Under de senaste åren har regeringen vid flera tillfällen ändrat ordningen för budgetprocessen utan att redovisa rimliga skäl.

Regeringen valde i budgetpropositionen 2002, i strid med den gängse ordningen, att inte fastställa några utgiftstak för 2005 och 2006. I propositionen anfördes att tidsperioden efter valet var för knapp, men regeringen uttalade samtidigt att den skulle återkomma med en bedömning i den ekonomiska vårpropositionen. Inte heller i vårpropositionen lades emellertid några utgiftstak fast.

I vårpropositionen övergav regeringen de treåriga saldomålen. Regeringen fastslår nu endast ett preciserat mål för det offentliga sparandet för det kommande budgetåret. Regeringen överger alltså tanken med att fastställa fleråriga budgetmål för finanspolitiken. Därmed minskar tydligheten kring inriktningen på finanspolitiken ytterligare.

8.2.4 Ökad öppenhet och tydlighet

För att öka trovärdigheten för finanspolitiken finns det skäl att vidta en bred översyn av hur öppenheten och tydligheten kan förbättras. Inte minst ur demokratiskt perspektiv vore det av stort värde om möjligheterna till insyn, utvärdering och ansvarsutkrävande vidgades. Att göra en vidare översyn av finanspolitiken är också motiverat utifrån att frågan om ett införande av euron åter kommer att aktualiseras. Det skulle vara en betydande fördel om ett ramverk för hur finanspolitiken kan bidra till ekonomisk stabilitet är på plats och i funktion innan nästa beslut om ett eurointräde är aktuellt. Moderaterna anser också att det vore av betydande värde om en bred samsyn kring ramverket för finanspolitiken kan nås.

Vi förordar att regeringen omgående tillsätter en utredning som ges i uppdrag att föreslå konkreta förändringar för att öka transparensen i finanspolitiken och för att underlätta för finanspolitiken att ta ett större ansvar för upprätthållande av den ekonomiska stabiliteten i enlighet med följande principer.

• Tydligare budgetmål: Det bör klargöras att målet för budgetpolitiken är att uppnå och upprätthålla en bruttoskuldsättning i den konsoliderade offentliga sektorn som för närvarande motsvarar ungefär 40 procent av BNP. Av bruttoskuldmålet följer att de offentliga finanserna bör uppvisa ett strukturellt överskott på i genomsnitt 2 procent av BNP under den kommande mandatperioden. Årliga saldomål och utgiftstak bör fastställas för de kommande tre åren. Kopplingen mellan de årliga saldomålen och utgiftstaken bör tydliggöras i redovisningen. Bruttoskuldmålet bör till viss del nås genom utförsäljningar av offentliga tillgångar. Skuldmålets nivå på längre sikt måste styras av den långsiktiga utvecklingen i skuldens bestämningsfaktorer, exempelvis demografisk sammansättning och potentiell produktivitet.

• Tydligare stabiliseringspolitiskt mål: En viktig utgångspunkt för finanspolitiken är att motverka och förebygga allvarliga låg- och högkonjunkturer som riskerar att leda till att prisstegringstaken avviker påtagligt från Sveriges riksbanks inflationsmål. Regeringens stabiliseringspolitiska åtgärder bör syfta till att stödja Riksbanken. Regeringen bör också tydliggöra motiven för de stabiliseringspolitiska åtgärder som vidtas utifrån hur de bidrar till att upprätthålla inflationsmålet och den ekonomiska stabiliteten.

• Skärpt budgeteringsmarginal: Ramverket för budgetprocessen måste skärpas. Det måste tydliggöras att budgeteringsmarginalen endast får användas för att hantera oförutsedda konjunkturstörningar eller budgetavvikelser. Budgeteringsmarginalerna bör vara av en sådan omfattning att åtgärder för att motverka en oväntad uppgång av arbetslösheten skall vara möjliga.

• Skärpt utgiftstak: För att öka transparensen och överskådligheten i budgeten, samt att ge utgiftstaken en reell betydelse, bör det i budgetlagen tydligt föreskrivas att statens intäkter och utgifter skall bruttoredovisas och att särskilda subventioner skall redoviss som utgifter. Detta framgår av förarbeten och nu gällande lag, men regeringens tolkning och hantering av budgetlagen motiverar ett förtydligande.

• Regler för att hantera oväntade budgetstörningar: De senaste årens utveckling visar vikten av att skapa mekanismer som förhindrar att tillfälliga förbättringar av de offentliga finanserna tas till intäkt för varaktiga utgiftshöjningar. IMF har förordat att Sverige ser över ramverket och prövar möjligheterna att reglera hur oväntade överskott skall fördelas mellan skattesänkningar och amorteringar. Moderaterna anser, inte minst i ljuset av erfarenheterna från andra länder och utvecklingen i Sverige de senaste åren, att en sådan reglering bör prövas.

• Stärk regering och riksdag: Riksdagen bör lägga fast en ordning för hur ekonomisk-politiska propositioner skall kunna behandlas skyndsamt. En tydlig beslutsordning ger en viss garanti för att hög- och lågkonjunkturer hanteras symmetriskt och att stabiliseringspolitiken därmed inte påverkar skattetrycket, de offentliga utgifterna eller skuldsättningen långsiktigt.

• Hög grad av öppenhet och tydlighet: Det finns skäl att öka öppenheten och tydligheten inom finanspolitiken. Bedömningar av det ekonomiska läget, behovet av åtgärder och av andra överväganden måste åtnjuta stor trovärdighet och redovisas öppet. En större vikt bör fästas vid kompletterande oberoende underlag, som produceras utanför Regeringskansliet t.ex. av oberoende expertråd, Ekonomistyrningsverket, Konjunkturinstitutet, Riksbanken och Riksförsäkringsverket. Inte minst bör prognoserna för utvecklingen inom olika utgiftsområden analyseras mer noggrant av oberoende myndigheter. De exakta formerna för hur öppenheten och tydligheten i finanspolitiken kan ökas bör bli föremål för ytterligare överväganden.

• Klara former för utvärdering och ansvarsutkrävande: Dagens ordning, där penningpolitiken utvärderas av riksdagen, men där finanspolitiken inte granskas systematiskt är inte tillfredsställande. Det kan vara lämpligt att riksdagens finansutskott, baserat på underlag från regeringen och oberoende institutioner, utvärderar de bedömningar som legat till grund för politiken. Inte minst bör regeringens bedömningar av kostnader av olika reformer utvärderas och effekterna av de åtgärder som vidtagits granskas.

9 Effekter av Moderaternas politik

Regeringens egna beräkningar visar att den politik man föreslår leder till att Sverige fortsätter att bli ett relativt sett allt fattigare land med allt mindre resurser. Moderaternas förslag som presenteras i denna motion syftar till att bryta regeringens tillväxtfientliga politik och istället stimulera kapitalbildning och deltagande i arbetslivet. Att exakt beräkna effekter av olika strukturella förändringar är förknippa med betydande svårigheter och osäkerhet. Trots detta anser vi att det är rimligt att redovisa något om de effekter som våra förslag kan väntas ge upphov till.

De föreslagna skatteförändringarna för löntagarna innebär att skattekilen minskar, dvs. att skillnaden mellan arbetsgivarens bruttolönekostnad och arbetstagarens nettolön blir mindre. Detta tillsammans med bl.a. lägre arbetslöshetsersättning leder till en mer återhållsam lönebildning, vilket minskar den s.k. naturliga arbetslösheten. Detta är välbelagt i den akademiska forskningen, och en försiktig bedömning utifrån tillgängliga svenska forskningsresultat visar att den naturliga arbetslösheten sänks med 0,5–1 procentenheter. Detta motsvarar en produktionsnivå som är drygt 1–2 procent högre än annars. Sänkta marginaleffekter av att lämna bidragsberoende till förmån för arbete och lägre marginalskatter bedöms ge bestående effektivitetsvinster och arbetsutbudsökning. Även sänkta bidragsnivåer i sjukförsäkringen och avdrag för hushållsnära tjänster beräknas ge ett märkbart tillskott till arbetskraften.

Slopad förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt, 3:12-regler och dubbelbeskattningen av vinster samt våra övriga satsningar på ett förbättrat företagar- och företagsklimat medför en förbättrad resursallokering och högre produktivitetstillväxt. Stigande lönsamhet stimulerar investeringar och kan på så sätt bidra även till högre sysselsättning. Bättre utbildning och satsning på forskning medför en högre innovationsförmåga och bättre tillväxtförutsättningar.

Den högre potentiella produktionsnivån och potentiella tillväxten som vår politik leder till gör att ekonomin kan växa snabbare utan att inflationstrycket blir besvärande. Detta innebär att Riksbanken kan stötta en högre efterfrågetillväxt och inte behöva strama åt penningpolitiken på det sätt som regeringen förutser.

Sammantaget bedöms våra åtgärder medföra lägre strukturell och faktisk arbetslöshet, fler deltagare på arbetsmarknaden och en högre långsiktig tillväxt. Detta kommer att skapa utrymme för angelägna reformer.

10 Våra förslag per utgiftsområde

I tabellen redovisas våra förslag till utgiftsramar för respektive utgiftsområde. Därefter följer översiktligt de förändringar vi vill göra på varje utgiftsområde.

Tabell 10. Förslag per utgiftsområde

		2004	2005	2006
UO1	Rikets styrelse	7 032	6 635	6 973
UO2	Samhällsekonomi och finansförvaltning	9 128	9 357	9 668
UO3	Skatt, tull och exekution	8 503	8 703	8 848
UO4	Rättsväsendet	27 415	27 819	28 621
UO5	Internationell samverkan	1 124	1 118	1 120
UO6	Försvar, samt beredskap mot sårbarhet	45 679	46 737	47 586
UO7	Internationellt bistånd	17 463	17 180	17 192
UO8	Invandrare och flyktingar	6 617	6 455	6 009
UO9	Hälsovård, sjukvård och social omsorg	40 133	38 744	38 669
UO10	Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp	111 381	113 212	114 832
UO11	Ekonomisk trygghet vid ålderdom	50 443	49 178	48 458
UO12	Ekonomisk trygghet för familjer och barn	50 780	53 365	54 354
UO13	Arbetsmarknad	58 691	51 324	47 598
UO14	Arbetsliv	1 057	905	820
UO15	Studiestöd	21 525	21 393	22 651
UO16	Utbildning och universitetsforskning	45 923	48 473	119 178
UO17	Kultur, medier, trossamfund och fritid	7 423	7 659	7 822
UO18	Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande	7 975	7 907	8 095
UO19	Regional utjämning och utveckling	2 556	2 257	1 857
UO20	Allmän miljö- och naturvård	2 800	2 716	2 737
UO21	Energi	1 281	401	409
UO22	Kommunikationer	29 902	33 074	34 504
UO23	Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar	13 965	14 129	14 251
UO24	Näringsliv	3 393	3 507	3 536
		2004	2005	2006
UO25	Allmänna bidrag till kommuner	141 466	163 162	96 867
UO26	Statsskuldsräntor m.m.	46 957	46 163	52 975
UO27	Avgiften till Europeiska gemenskapen	24 472	25 982	26 547
	Summa utgiftsområden	785 084	807 555	822 176
	Summa utgiftsområden exkl. statsskuldsräntor	738 127	761 392	769 201
	Minskning av anslagsbehållningar	0	1 724	1 847
	Ålderpensionssystemet vid sidan av statsbudgeten	165 619	171 372	181 696
	Budgeteringsmarginal	197	13 830	28 515
	Utgiftstak för staten	903 943	948 318	981 259

Utgiftsområde 1 Rikets styrelse

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		7 896 299	-864 000	7 844 000	-1 208 517	8 218 000	-1 244 868
27;1	Presstödsnämnden och Taltidningsnämnden	6 234	0	6 376	-3 188	6 477	-3 239
27;2	Presstöd	509 029	-300 000	510 029	-510 029	510 029	-510 029
27;4	Radio- och TV verket	12 585	-2 000	11 837	-2 000	12 025	-2 000
27;5	Granskningsnämnden för radio- och TV	9 568	-2 000	9 791	-2 000	9 950	-2 000
90;3	Riksdagsförvaltningen	540 642	-10 000	547 741	-10 000	556 279	-10 000
46;1	Allmänna val	235 000	-10 000	18 000		281 000
90;5	Regeringskansliet	5 460 532	-540 000	5 584 306	-645 000	5 671 917	-645 000
90;6	Stöd till politiska partier	131 200	0	145 200	-36 300	145 200	-72 600

Moderaterna föreslår en reduktion av presstödet. Stödet fyller inte den funktion som förespeglades när det infördes. Tidningar i ekonomiska svårigheter har inte kunnat räddas som förväntat, samtidigt som strukturförändringar försenats och konkurrensvillkoren snedvridits. Mot bakgrund av detta föreslår vi att presstödet avvecklas i två steg. Det första bör tas år 2005. Resterande belopp bör därefter lyftas ur budgeten år 2006. I och med att presstödet avskaffas kommer Presstödsnämnden inte längre att fylla någon funktion. Den bör avvecklas från den 1 januari 2006. För att underlätta avvecklingen av presstödet skall reklamskatten på sikt avskaffas.

I en demokrati skall politiska partier vara oberoende av staten. Levande folkrörelser och politiska ideal måste bäras av medlemmars och sympatisörers engagemang. Statliga bidrag kan aldrig kompensera för detta, men kan urholka de enskilda medborgarnas ansvar. Vi föreslår därför att partistödet avvecklas successivt. Från och med år 2005 minskas stödet till hälften av det nuvarande anslaget. År 2006 avvecklas stödet helt.

Därefter förändras formerna för partistödet så att det ger bättre förutsättningar för folkligt engagemang och enskilda människors ansvarstagande.

Ett större folkligt deltagande i partiernas finansiering motverkar beroende till staten och att staten genom sina bidrag bidrar till att upprätthålla etablerade partiers storlek och dominans. Det kan också leda till en vitalisering av de politiska partierna baserat på det stöd de har av medborgarna i samhället.

I dag är partistödet så utformat att socialdemokratin som parti får ett mer än dubbelt så stort stöd än varje annat politiskt parti. Tillsammans med övrig finansiering från ekonomiskt starka intresseorganisationer förstärker detta Socialdemokraternas ekonomiska och politiska dominans på ett sätt som ur demokratisk synvinkel är stötande.

Det är partiernas uppgift att övertyga väljarna om att de bör rösta. Vi motsätter oss därför regeringens särskilda demokratisatsning om 10 miljoner kr i samband med valet till Europaparlamentet 2004.

Regeringskansliet har expanderat de senaste åren. Det gäller i synnerhet de politiskt relaterade befattningarna. Enligt vår mening finns ett skäl att hålla tillbaka expansionen av Regeringskansliet. Det finns därför anledning att gå tillbaka till den omfattning av Regeringskansliet som rådde åren före det svenska ordförandeskapet i EU.

Det finns även anledning att ifrågasätta att regeringens stödpartiers kanslier finansieras inom ramen för anslaget till Regeringskansliet. Stödpartierna får, liksom övriga oppositionspartier, parti- och kanslistöd. De bör kunna finansiera sina samordningskanslier med dessa medel.

Anslaget till riksdagens informationsavdelning bör reduceras. Det är inte påkallat att informationsavdelningen har den omfattning den har i dag. Det huvudsakliga ansvaret för den information som gäller den politiska verksamheten i riksdagen åvilar riksdagens partier.

En särskild upplysningskampanj om kommunismens brott mot mänskligheten bör genomföras.

Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		9 198 142	-70 427	9 443 000	-86 286	9 760 000	-91 624
1;5	Statistiska centralbyrån	429 501	-60 000	439 514	-65 000	446 836	-70 000
1;8	Nämnden för offentlig upphandling	7 957	-4 000	8 140	-8 140	8 270	-8 270
1;9	Statens kvalitets- och kompetensråd	12 853	-6 427	13 146	-13 146	13 354	-13 354

Statistiska centralbyrån ansvar för den sektorövergripande officiella statistiken och samordnar det statistiska systemet. Verksamheten omsluter idag ca 900 miljoner kr, varav ca hälften är avgiftsfinansierat. I samband med behandlingen av betänkandet om en ny statistiklagstiftning ifrågasatte vi omfattningen av vad som skall ingå i begreppet officiell statistik. Vi anser att SCB:s uppgifter bör begränsas. För att säkerställa efterfrågan är det därför rimligt att eftersträva en ökad grad av avgiftsfinansiering.

Nämnden för offentlig upphandling (NOU) skall verka för att offentlig upphandling sker affärsmässigt, effektivt och lagenligt. Vi anser att NOU bör sammanföras med Konkurrensverket och ombildas till en ny myndighet, Konkurrens- och upphandlingsverket. Besparingar möjliggörs genom de samordningsfördelar som uppnås.

Statens kvalitets- och kompetensråd har enligt regeringen bidragit till att stimulera systematiskt kvalitetsarbete inom statsförvaltningen. Vi anser dock att respektive myndighet skall tillse att kvalitets- och kompetensförsörjningen upprätthålls. Vi föreslår mot denna bakgrund att rådet avvecklas.

Utgiftsområde 3 Skatt, tull och exekution

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		8 556 043	-53 000	8 759 543	-57 000	8 906 915	-59 000
3;1	Riksskatteverket	5 745 431	-115 000	5 880 011	-118 000	5 977 103	-120 000
3;2	Kronofogdemyndigheten	1 475 604	-13 000	1 510 021	-14 000	1 534 807	-14 000
3;3	Tullverket	1 335 008	75 000	1 369 511	75 000	1 395 005	75 000

Målet för skatteförvaltningen skall vara att på ett effektivt sätt driva in de skatter som beslutats. Vi föreslår att flera administrativt tunga skatter avskaffas, exempelvis arvsskatten, gåvoskatten, reklamskatten och förmögenhetsskatten. Vidare bör den nya organisationen av skatteförvaltningen medföra effektivitetsvinster. Mot denna bakgrund är det rimligt att minska anslaget till skatteförvaltningen. Vi föreslår en neddragning med två procent av nivån 2004 och därefter samma utveckling som i budgetpropositionen.

Delar av Kronofogdemyndigheternas verksamhet är inte en naturligt integrerad del i myndighetsutövningen. Mot denna bakgrund anser vi att en omprövning av verksamheten bör ske och en viss anslagsneddragning är motiverad. Vi föreslår en neddragning av nivån 2004 med en procent och därefter samma utveckling som i budgetpropositionen.

Tullen fyller en mycket viktig funktion i brottsbekämpningen, inte minst vad gäller att bekämpa narkotika. Smuggling av hårt beskattade varor som alkohol och tobak har ökat under senare år liksom den illegala införseln av vapen. Detta måste stävjas. Vidare skall tullens verksamhet finansieras via anslag och inte delvis genom att offentligrättsliga medel tas i anspråk. Mot denna bakgrund anser vi att verksamheten skall få mer resurser.

Utgiftsområde 4 Rättsväsendet

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		26 432 092	983 000	26 781 000	1 038 000	27 303 000	1 318 000
4;1	Polisorganisationen	14 665 113	700 000	14 985 782	715 000	15 300 683	715 000
4;2	Säkerhetspolisen	576 010	20 000	597 837	20 000	608 039	20 000
4;3	Åklagarorganisationen	819 874	30 000	839 616	30 000	854 352	30 000
4;5	Domstolsväsendet	3 881 567	100 000	3 972 981	100 000	4 038 725	100 000
4;6	Kriminalvården	4 761 044	150 000	4 609 753	190 000	4 683 867	470 000
4;7	BRÅ	58 951	-17 000	60 304	-17 000	61 280	-17 000

Det övergripande målet för rättsväsendet är människors trygghet genom skydd mot våld och brott. Rättsväsendet måste fungera snabbt och effektivt samtidigt som det skall uppfylla kraven på tydlighet och rättssäkerhet. Medborgare som drabbas av brott skall kunna lita på att dessa klaras upp och lagförs. Idag förblir tre av fyra brott ouppklarade, vilket medför att allmänhetens förtroende för rättsväsendet försvagats.

Polisen måste finnas där människor finns, på de tider brott begås. Brott som anmäls skall utredas och klaras upp i betydligt större omfattning än vad som sker i dag. De ekonomiska balansproblem polisväsendet brottas med måste klaras av. Polisorganisationen måste ges tillräckliga resurser för att klara sina huvuduppgifter och för att kunna förbättra och utveckla det operativa arbetet. Det behövs nyinvesteringar i material och teknik. Antagningen till polishögskolorna måste öka ytterligare. Polisutbildningen behöver reformeras och en ny polishögskola skall öppnas.

Vi motsätter oss regeringens besparing på anslaget till Säkerhetspolisen. Det internationella läget och den senare tidens ifrågasättande av kvaliteten i arbetet med landets inre säkerhet kan inte mötas med en nedprioritering av verksamheten. Åklagarna har, tillsammans med polisen, ansvaret för samhällets brottsbekämpning. Åklagarorganisationen måste ges resurser att lagföra dem som kränker andra. I en tid av gränsöverskridande och tekniskt avancerad brottslighet krävs det också att åklagarnas kunskaper uppdateras och kompletteras kontinuerligt. Vi vill tillföra ytterligare 30 miljoner kr per år för att ge myndigheten bättre förutsättningar att utveckla verksamheten.

Domstolarna skall ges tillräckliga resurser för att klara av måltillströmningen på ett rättssäkert sätt. Reformeringen av domstolsväsendet får inte motiveras med besparingar. Ytterligare 225 miljoner kr bör tillföras under budgetperioden för att säkerställa domstolarnas kärnverksamhet.

För att kriminalvården skall fylla sin funktion måste resurser tillföras. Antalet platser på häkten och fängelser måste öka. Därtill skall tiden på anstalt ha ett meningsfullt innehåll. Det skall finnas resurser för behandlingsprogram som följs upp och utvärderas. Möjligheten att upphandla rehabiliteringsverksamhet och vård från alternativa utförare bör utvecklas. Det krävs också resurser för att tillgodose personalens och de intagnas krav på säkerhet. Kraftfulla och målinriktade insatser mot narkotikan på anstaltern samt tillräckligt med anstaltsplatser för att tillåta motivationsavdelningar och en fungerande differentiering av de intagna är nödvändigt.

Utgiftsområde 5 Internationell samverkan

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		1 257 362	-133 087	1 254 000	-135 912	1 258 000	-138 103
5;1	Bidrag till vissa internationella organisationer	932 070	1 000	932 070	1 000	932 070	1 000
5;2	Fredsfrämjande verksamhet	127 087	-127 087	129 912	-129 912	132 103	-132 103
5;6	Forskning etc. rörande säkerhetspolitisk nedrustning m.m.	28 363	-9 000	28 363	-9 000	28 363	-9 000
5;3	Nordiskt samarbete	9 122	1 000	9 122	1 000	9 122	1 000
5;8	UI	11 265	1 000	11 265	1 000	11 265	1 000

Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU fordrar en gedigen kompetens inom utrikesförvaltningen samt svensk diplomatisk närvaro i princip i hela Europa och Medelhavsområdet. Den snabba globaliseringen fordrar också ökad svensk diplomatisk närvaro i de utomeuropeiska industriländerna. Framväxten av dynamiska ekonomier i Asien, Latinamerika och förhoppningsvis i södra Afrika ställer även det större krav på kontaktytor och kompetens.

Vi förstärker därför anslaget till utrikesförvaltningen. I detta ingår även en ökning av de medel som ställs till ambassadernas förfogande för främjande av svenskt näringsliv utomlands samt för att beakta situationen för utlandsmyndigheternas visumhantering. Vi menar att utrikesförvaltningen skall ligga under utgiftsområde 5.

Utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		44 331 402	1 347 860	45 389 000	1 347 860	46 238 000	1 347 860
6;1	Förbandsverksamhet och beredskap m.m.	21 673 554	1 000 000	22 168 557	1 000 000	22 518 454	1 000 000
6;2	Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling	18 376 147	1 000 000	18 857 473	1 000 000	19 286 551	1 000 000
6;3	Krisberedskapsmyndigheten	143 331	-40 000	146 552	-40 000	148 815	-40 000
6;5	Civilt försvar	1 854 960	-510 114	1 885 192	-510 114	1 902 009	-510 114
7;1	Kustbevakningen	621 634	-102 026	648 488	-102 026	673 946	-102 026

De senaste försvarsbesluten har varit underfinansierade. Försvarsmakten har redovisat detta i sitt perspektivplanearbete. Förhållandet har emellertid inte föranlett några åtgärder vare sig inom Försvarsmakten eller av regeringen. Försvarsberedningen har i sin rapport, juni 2003, konstaterat att försvarsbeslutens inriktning, både kvalitativt och kvantitativt, inte är genomförbara. I budgetpropositionen för 2004 ansluter sig regeringen till detta. Enligt Moderata samlingspartiets mening har problemen nedtonats och lösningar skjutits på framtiden. Det är därför, enligt vår mening, nödvändigt med en grundlig genomlysning och realistisk planering inför försvarsbeslutet 2004.

I de senaste försvarsbesluten har Moderaterna efterlyst en samlad strategi för försvarets framtida utveckling och materielförsörjning. Det tar tio till femton år att utveckla nya förband och nya system. Därför bör man beskriva vilka förmågor och vilken organisation som behövs fem år efter ett anpassningsbeslut. Analysen bör också omfatta ett tioårsperspektiv för att kunna konstatera vilka förband och vilka system som måste finnas i dag respektive vilka som vi i dag måste fatta anskaffningsbeslut om för att de skall vara operativa om tio år.

Den långsiktiga planeringen, såväl på 10 till 15 års sikt som under försvarsbeslutets treårsperiod, skall därför särskiljas från den årliga budgeteringen. Den långsiktiga planeringen skall ge underlag för inriktning av personal- och materielförsörjning samt för den årliga verksamhetsinriktningen.

Det är vår uppfattning att internationella insatser bör kunna finansieras genom biståndsanslaget av det uppenbara skälet att kris- och konflikthantering är en förutsättning för att upprätta mänsklig värdighet, trygghet och möjlighet till utveckling i en lång rad olika fall där militär förmåga är nödvändig för att skapa fred. Vi beräknar att försvaret därmed kan avlastas kostnader motsvarande 1 miljard kr.

Tillsammans med vår ökning av anslaget 6 innebär detta att det militära försvaret ges en finansiell förstärkning med 3 miljarder kr. Det skapar bättre förutsättningar till utbildning och utveckling av det insatsförsvar som Sverige behöver, både för att kunna möta hot riktade mot det svenska samhället och för att kunna delta i internationella uppdrag tillsammans med andra länder.

Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		19 856 751	-2 393 674	20 838 000	-3 658 365	21 823 000	-4 630 984
8;1	Biståndsverksamhet	19 224 800	-3 193 674	20 190 903	-4 458 365	21 165 713	-5 430 984
8;7	Östeuropa		800 000		800 000		800 000

Sverige, EU och västvärlden har ett ansvar att bidra till fattigdomens utrotande i u-länderna. Erfarenheten visar att ett land, med god statsledning, kan utvecklas från absolut fattigdom till relativt välstånd på tjugo år.

Exportintäkter och utlandsinvesteringar svarar för långt över 90 procent av u-ländernas utlandsinkomster. Därför måste tullar, subventioner och andra handelshinder avskaffas så att u-ländernas egna resurser mobiliseras.

Statligt bistånd har marginell betydelse för u-världen som helhet, men spelar en stor roll för många låginkomstländer, dvs. fattiga länder där inte handel och investeringar har tagit fart.

Sverige bör fokusera det statliga biståndet till de mest behövande – Afrikas låginkomstländer. Från moderat håll menar vi att det svenska biståndet framför allt måste inriktas på följande akuta huvudproblem: Krigen och konflikterna som plågar en betydande del av Afrika; hiv/aids och andra allvarliga, utbredda sjukdomar som förlamar utvecklingsansträngningarna; den stora skuldbördan som ligger som ett ok över många länders ekonomier.

Stora biståndssummor ger inte automatiskt minskad fattigdom. Erfarenheten visar tyvärr att vanstyrda länder som fått omfattande bistånd under lång tid blivit fattigare. Målet för biståndet bör relateras till vad man vill åstadkomma. Att som nu ange biståndsmålet som andel av BNI lägger tyngdpunkten på hur mycket som spenderas, i stället för på resultatet.

Med vårt synsätt kommer biståndet det första året att minskas något när bistånd som inte leder till minskad fattigdom avvecklas. I nästa skede sker en ökning p.g.a. skuldavskrivning och fokusering på snabb fattigdomsavveckling i Afrika. På längre sikt skall biståndet avvecklas i takt med att länderna får en kraftig egen tillväxt, vilket är det normala för fattiga u-länder. Katastrofbiståndet påverkas inte av våra förslag.

Sverige bör ta initiativ till att avskriva de högt skuldsatta låginkomstländernas (dvs. de fattigaste u-ländernas) skulder under tydliga villkor. Resultatet får inte bli ny oansvarig upplåning, ökad korruption eller vanstyre. Totalt bedöms avskrivningen omfatta ca 200 miljarder dollar, varav Sveriges andel skulle bli ca två miljarder dollar.

Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		7 005 146	-388 061	6 991 000	-536 363	6 647 000	-638 107
10;1	Integrationsverket	90 767	-45 000	92 833	-92 833	94 249	-94 249
10;2	Integrationsåtgärder	84 242	-36 242	84 242	-36 242	64 242	-36 242
10;5	Ombudsmannen mot etnisk diskriminering	20 819	-20 819	21 288	-21 288	21 616	-21 616
12;1	Migrationsverket	616 273	100 000	608 349	120 000	618 057	120 000
12;2	Mottagning av asylsökande	3 364 694	-400 000	3 250 037	-500 000	2 903 974	-600 000
12;4	Utlänningsnämnden	125 785	20 000	128 061		130 249
10;4	Hemutrustningslån	18 631	-6 000	18 631	-6 000	18 631	-6 000

Vi ifrågasatte syftet med att inrätta av ett Integrationsverk. Vi har inte haft någon anledning att ompröva vår åsikt. Därför bör Integrationsverket läggas ner. I samband med detta bör även anslaget till integrationsåtgärder avvecklas.

Vi föreslår att Migrationsverket får ta över Integrationsverkets ansvar för att distribuera kommunersättningar vid flyktingmottagande och att 20 miljoner kr av Integrationsverkets anslag förs över till Migrationsverket för detta ändamål.

I samband med detta bör även anslaget till integrationsåtgärder minskas. Vi vill dock fortsatt ge stöd åt centrum mot rasism, åt verksamhet för personer som vill lämna rasistiska grupper samt till åtgärder för unga kvinnor som riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld.

Den minskade reglering av den svenska arbetsmarknaden och bostadsmarknaden som vi förespråkar skulle öka den sociala och geografiska rörligheten i det svenska samhället och därmed leda till en ökad integrering av invandrade och infödda svenskar.

Svensk flyktingmottagning måste svara mot högt ställda humanitära krav. Målet om beslut inom sex månader om inga särskilda omständigheter föreligger, måste nås. Anslagen till Migrationsverket är betydligt lägre än vad verket självt anser vara nödvändigt för att successivt korta handläggningstiderna. Förutom att det är inhumant för dem som får vänta, är det effektivt eftersom tiden på flyktingförläggning och tiden innan man kan komma ut i arbetslivet förlängs. Vi anslår 100 miljoner kr mer till Migrationsverket och Utlänningsnämnden per år och beräknar att det skall minska kommunernas mottagningskostnader med 500 miljoner kronor per år. Migrationsverket räknar själva med ännu större besparingar för kommunerna av en sådan medelstilldelning.

Med de medel vi nu föreslår för Migrationsverket anser vi att det bör finnas ett utrymme på ungefär 100 miljoner kronor per år för att använda till mottagande av ensamkommande barn.

Vi minskar anslaget till hemutrustningslån. Att staten har så stora kostnader för lån som låntagarna inte själva kan betala tillbaka visar att lånebeloppen är för stora. Schablonen bör därför sänkas.

Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		37 665 272	2 467 257	39 316 000	-571 563	40 679 000	-2 009 886
13;1	Tandvårdsförmåner m.m.	4 061 410	-1 061 410	4 265 640	-2 265 640	4 150 000	-2 150 000
13;2	Bidrag för läkemedelsförmånerna	19 450 000	-500 000	19 600 000	-1 750 000	19 600 000	-1 750 000
13;3	Bidrag till hälso- och sjukvård	275 036	-15 000	273 524	-15 000	273 524	-15 000
13;31	Ny nationell vårdgaranti	0	2 000 000	0	1 500 000	0	0
13;4	Statens beredning för medicinsk utvärdering	40 193	10 000	41 079	10 000	41 686	10 000
13;6	Socialstyrelsen	487 885	-108 000	499 325	-108 000	507 769	-108 000
13;7	Läkemedels-förmånsnämnden	54 458	-29 229	60 345	-60 345	61 368	-61 368
13;10	Medicinalstyrelse	0	108 000	0	108 000	0	108 000
14;1	Insatser mot aids	58 122	25 000	58 122	25 000	58 122	25 000
14;3	Bidrag till Nordiska hälsovårdshögskolan	17 910	0	18 240	0	18 584	0
14;4	Statens folkhälsoinstitut	129 596	-60 000	132 543	-95 000	134 649	-134 649
14;61	Institutet för komplementär medicin		10 000		10 000		10 000
14;41	Folkhälsopolitiska åtgärder	96 554	-41 000	56 554	-56 554	56 554	-56 554
14;8	Alkohol- och narkotika- politiska åtgärder	153 250	20 000	78 250	20 000	78 250	20 000
14;9	Alkoholsortimentsnämnden	422	-422	432	-432	437	-437
14;71	Lokalt folkhälsoarbete	0	44 000	0	44 000	0	44 000
16;1	Personligt ombud	90 000	200 000	90 000	200 000	90 000	200 000
16;3	Studiestöd till funktionshindrade	168 319	8 000	172 583	8 000	175 583	8 000
16;4	Bidrag till viss verksamhet för personer med funktionshinder	78 394	1 000	78 394	1 000	78 394	1 000
16;5	Bidrag till handikapporganisationer	161 748	2 000	162 248	2 000	162 248	2 000
16;6	Bidrag till viss elektronisk utrustning	22 794	-22 794	23 483	-23 483	24 199	-24 199
16;7	Bilstöd till handikappade	196 000	-196 000	196 000	-196 000	196 000	-196 000
16;8	Kostnader för statlig assistansersättning	10 061 000	1 900 000	11 466 000	1 900 000	12 906 000	1 900 000
16;10	Handikappombudsmannen	18 682	-18 682	18 592	-18 592	18 878	-18 878
16;11	Bostadsstöd till funktionshindrade	0	80 000	0	80 000		80 000
16;12	Hjälpmedelsgaranti	0	236 794	0	237 483	0	238 199
18;2	Statens institutionsstyrelse	743 479	-125 000	762 995	-128 000	775 775	-141 000

Det har under de senaste åtta åren blivit allt mer uppenbart att den svenska sjukvården inte klarar av sin mest elementära uppgift – att ge vård i tid. Misslyckandet kostar både i lidande och i försämrad livskvalitet för dem som väntar på operation, såväl som för staten och kommunerna. Långtidssjukskrivningar och sjukbidrag har ersatt vård och rehabilitering. Det behövs betydande reformer för att sjukvården skall kunna uppfylla de krav människor har rätt att ställa. Sjukvården lider av att vara organiserad som gamla planekonomier. Mer pengar i dåliga system kommer inte att hjälpa.

Vi vill införa en nationell vårdgaranti och avsätter under de nästkommande två åren 3,5 miljarder kronor för att införa denna. Det ger ett ordentligt tillskott för att klara av att korta vårdköerna samtidigt som förslaget är vad som behövs för att även på sikt hindra att vårdköer uppstår. Garantin är fullt införd efter två år. Den innebär att alla har en uttalad rätt att få vård senast inom tre månader efter det att behovet fastslagits. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård i tid har patienten rätt att på hemlandstingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Därtill avsätter vi uppemot sju miljarder kronor de kommande tre åren för bättre och snabbare rehabilitering. Det bidrar till att bryta den onda spiralen med ökade långtidssjukskrivningar och sjukpensioner samt möjliggör de strukturförändringar som är nödvändiga för att vården skall kunna fungera väl. De landsting eller regioner som vill skall få starta försöksverksamhet med kundvalsmodeller där pengarna följer patientens val av vårdgivare.

Vi föreslår en ny läkemedelsförmån med minskat inslag av prisregleringar och mer konkurrens. Apoteket AB:s försäljningsmonopol avskaffas stegvis och andelen receptfria läkemedel bör fördubblas. Vi gör en speciell satsning på barnfamiljer genom att minderårigas läkemedelskostnad tas in under föräldrarnas högkostnadsskydd för läkemedel.

Det finns ett stort behov av ett förbättrat högkostnadsskydd i tandvården. Vi vill omedelbart införa ett generöst skydd för samtliga åldersgrupper som omfattar alla. En självrisk för enkla och vanliga tandvårdsarbeten gör att de disponibla medlen kan användas effektivt till personer med stora behov.

Vi inför ett stöd till funktionshindrade som är mångsidigt och anpassat till den enskildes särskilda förutsättningar. Det är en självklarhet att funktionshindrade skall ha möjlighet att påverka sin egen situation, t ex genom att välja vårdpersonal, omsorgsform och hjälpmedel. Rätten till personlig assistent under skoltid och vid vistelse på dagcenter skall återinföras. Rätten till personlig assistans bör också omfatta funktionshindrade i gruppboende. För att funktionshindrades behov inte skall ställas mot andra behov i kommunen utan gå direkt till den som har rätt till stöd, återför vi den personliga assistansens första 20 timmar till staten. För att garantera detta tillför vi ytterligare 1,9 miljarder kronor.

En grundläggande förutsättning för att personer med något funktionshinder skall få en reell möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt är en god tillgång till olika slag av hjälpmedel. Därför bör försörjningen av hjälpmedel ses över och en statlig hjälpmedelsgaranti prövas. Vi vill höja åldersgränsen för bilstödet som kommer att utgöra en del av vår hjälpmedelsgaranti, från nuvarande 50 år till i första hand 67 år. Vi anslår därför 18 miljoner kronor mer än regeringen för bilstödet.

Vi vill tillföra ytterligare medel till anslaget för bidrag till handikapporganisationer. Dessa extra medel skall riktas särskilt till mindre handikapporganisationer som arbetar oberoende av de stora samarbetsorganen inom handikapprörelsen.

För gruppen psykiskt sjuka vill vi göra en speciell satsning genom att utvidga verksamheten med personliga ombud. Denna verksamhet tilldelas 290 miljoner kronor årligen, att jämföra med dagens 90 miljoner. De personliga ombuden fungerar som samordnare av olika insatser för den psykiskt sjuka och bevakar också dessas rättigheter i förhållande till olika myndigheter. Det har exempelvis visat sig att införandet av personliga ombud har gjort det lättare för personer med psykisk sjukdom att bli beviljade stöd inom ramen för LSS. Modern psykiatrisk forskning har påvisat vikten av att det finns ett nätverk kring den enskilde klienten som kan uppmärksamma tidiga tecken på psykos. Speciellt viktigt är detta när det gäller personer med diagnosen schizofreni. Det personliga ombudet spelar en stor roll i detta avseende och är därmed en förutsättning för en effektiv och ändamålsenlig psykiatrisk vård.

Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		123 981 002	-12 600 000	129 712 000	-16 500 000	134 532 000	-19 700 000
19;1	Sjukpenning och rehabilitering, m.m.	44 424 423	-11 250 000	44 468 665	-13 250 000	45 245 774	-14 450 000
19;2	Aktivitets- och sjukersättningar	64 855 417	-1 700 000	71 014 861	-3 300 000	74 687 874	-5 000 000
19;4	Arbetsskadeersättningar	6 473 009	-300 000	6 512 704	-600 000	6 749 694	-900 000
19;7	RFV	921 595	30 000	758 545	30 000	770 029	30 000
19;8	Försäkringskassorna	6 023 999	620 000	5 665 113	620 000	5 762 092	620 000

Sjukskrivningarna har fördubblats sedan 1997. Sedan några månader tillbaka ökar de inte längre, men i stället förtidspensioneras människor i allt snabbare takt. Enligt budgetpropositionen räknar regeringen med att kostnaderna för sjukpenning och rehabilitering skall minska från 48,5 miljarder kronor förra året till 47,5 miljarder kronor i år och till drygt 45 miljarder kronor 2006. Kostnaderna för aktivitets- och sjukersättningar beräknas i stället öka från närmare 50 miljarder kronor förra året till 65 miljarder kronor 2004 och 75 miljarder kronor 2006. Prognoserna pekar på en ohållbar utveckling. Det krävs kraftfulla åtgärder:

För det första måste sjukskrivningar handhas på ett medicinskt genomtänkt sätt. I dag bestäms behovet och längden av sjukskrivning ofta av patientens önskemål, inte av medicinska överväganden. Sjukskrivningsprocessen bör stramas upp och den utbildning i försäkringsmedicin som regeringen påbörjat, på vårt initiativ, påskyndas. Vi anslår därför 30 miljoner kronor mer till utbildningen i försäkringsmedicin.

För det andra inför vi en nationell vårdgaranti som ett första steg på vägen mot en allmän hälsoförsäkring. Som ett steg i introduktionen av denna tillförs vården nya resurser på drygt fem miljarder kronor som skall gå direkt till sjukvårdens verksamheter. Medlen skall kunna användas av den enskilde patienten för att tillförsäkra att hon får den vård hon behöver. Radikalt minskade väntetider kommer genom förslagen att ytterligare minska sjukfrånvaron.

För det tredje bör försäkringskassorna få utökat ansvar och resurser för sin rehabiliteringsverksamhet. Vi föreslår att de får ta över ansvaret från arbetsgivarna för att rehabiliteringsutredningar kommer till stånd. Försäkringskassornas anslag höjdes med ungefär en halv miljard i år. Därutöver föreslår vi en ytterligare höjning med en halv miljard kronor. Pengarna skall både kunna användas till personalkostnader och till köp av rehabiliteringsutredningar och rehabilitering. Genom att överföra trafikolyckorna till den obligatoriska trafikskadeförsäkringen avlastas sjukförsäkringen.

För det fjärde anser vi att det är nödvändigt att höja självrisken i sjukförsäkringen för att kunna nå målet om en halvering av antalet sjukskrivna till 2008. Vi motsätter oss regeringens sänkning av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) och föreslår i stället att den beräknas på de senaste 24 månaderna, vilket är mer rättvisande för dem med ojämna inkomster. Vi föreslår även att ersättningsnivån sänks till 75 procent av SGI och att ett en andra karensdag införs den åttonde sjukdagen.

För det femte måste den ökande förtidspensioneringen stoppas. Vi motsätter oss regeringens förslag att försäkringskassan automatiskt skall pröva förutsättningarna för övergång till sjukersättning efter ett års sjukdom och vill i stället att ersättningen i sjukpenningen sänks till 65 procent efter ett års sjukdom. För den enskilde är det en fördel att kvarstå i sjukpenningen av flera skäl. Ersättningen är något högre även med vår sänkning, men möjligheterna att ställa krav på rehabilitering ökar och ställningen på arbetsmarknaden är starkare i och med att anställningen upphör vid förtidspensionering.

För det sjätte vill vi ta bort den tredje sjuklönevecka som regeringen genomförde i somras trots stora protester från både arbetsgivar- och löntagarorganisationer. Den tredje sjuklöneveckan har samma effekt som en skattehöjning och medför dessutom att arbetsgivare blir ännu mer återhållsamma med att anställa arbetskraft i allmänhet och i synnerhet personer med högre risk att bli sjuka.

Slutligen vill vi återgå till de bevisregler som gällde i arbetsskadeförsäkringen fram till juli 2002. Erfarenheterna av den typ av regelförändringar som då skedde är dåliga. Vi föreslår i stället att arbetsskadeförsäkringen bryts ut ur statsbudgeten och att avgifterna anpassas till de risker olika företag skapar. På sikt bör arbetssjukdomarna som ingår i arbetsskadeförsäkringen överföras till sjukpenningförsäkringen och ett obligatorium införas för arbetsgivare att försäkra arbetsolyckorna på försäkringsmarknaden.

Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		50 656 300	-213 800	49 392 000	-213 960	48 672 000	-214 220
20;3	Bostadstillägg till pensionärer	10 788 000	-200 000	10 686 000	-200 000	10 563 000	-200 000
21;5	Äldreförsörjningsstöd	690 000	-13 800	698 000	-13 960	711 000	-14 220

I år ersattes folkpensionen och pensionstillskottet av en garantipension som är beskattad. Samtidigt ersattes det särskilda grundavdraget för pensionärer av det vanliga grundavdraget. Med vårt förslag om en höjning av grundavdraget får en vanlig garantipensionär därmed behålla ungefär 200 kronor mer i månaden efter skatt 2004 jämfört med regeringens förslag. När grundavdragshöjningen är helt genomförd blir det ungefär 800 kronor mer i månaden kvar av pensionen efter skatt jämfört med regeringens förslag.

Utformningen av bostadstillägget för pensionärer (BTP) har verkat kostnadsdrivande på framför allt kommunernas hyressättning. Mot denna bakgrund vill vi återinföra golvet på 100 kronor och återställa ersättningsnivån till 90 procent från nuvarande 91 procent i bostadstillägget. För pensionärer med full BTP innebär sänkningen som mest 144 kronor i månaden. Det kompenseras av vår höjning av grundavdraget.

När äldreförsörjningsstödet infördes – för ålderspensionärer som inte varit bosatta i Sverige fullt ut 40 år – bestämdes det till samma nivå som garantipensionen. Äldreförsörjningsstödet är till skillnad från garantipensionen inte beskattat, vilket gör att förra och innevarande års planerade skattehöjningar lett till att äldreförsörjningsstödet nu ligger högre än garantipensionen. Vi föreslår mot denna bakgrund en sänkning av äldreförsörjningsstödet med 1,8 procent vilket är den genomsnittliga skattehöjningen i kommuner och landsting 2003 och 2004.

Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		53 852 200	-3 072 000	55 837 000	-2 472 000	57 126 000	-2 772 000
21,2	Föräldraförsäkringen	23 212 000	-2 600 000	24 824 000	-4 500 000	25 965 000	-4 800 000
21;3	Underhållsstöd	2 128 000	-500 000	2 070 000	-500 000	2 019 000	-500 000
21;4	Bidrag till internationella adoptioner	40 000	8 000	40 000	8 000	40 000	8 000
21;8	Barnomsorgspeng	0	0	0	2 500 000	0	2 500 000
21;6	Vårdbidrag för funktionshindrade barn	2 485 200	20 000	2 735 200	20 000	2 976 200	20 000

Statens stöd till familjer och barn präglas av allt för mycket detaljreglering. Vi vill återge barnfamiljerna valfriheten. Det görs bäst genom att ge barnfamiljerna mer pengar så att de kan bestämma själva hur de skall användas.

Därför inför vi ett grundavdrag per barn och år på 8 000 kronor år 2004 som höjs till 12 000 kronor år 2006 i den kommunala beskattningen. Detta motsvarar en höjning av barnbidraget med ungefär 200 kronor i månaden 2004 och 300 kronor i månaden 2006.

Vi vill även avskaffa den särskilda öronmärkningen av två månader i föräldraförsäkringen till den förälder som tagit ut minst föräldraledighet.

Från 2005 föreslår vi att en barnomsorgspeng införs för de familjer som inte utnyttjar kommunalt finansierad barnomsorg. Barnomsorgspengen skall utgå med 3 000 kronor skattefritt per månad för barn mellan ett till tre år. Eftersom föräldralediga kan utnyttja vår barnomsorgspeng när barnet blir ett år behövs inte den trettonde månaden med sjukpenninggrundande ersättning eller de tre extra garantimånaderna i föräldraförsäkringen från och med 2005.

I likhet med våra förslag för sjukpenningen anser vi att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) i föräldraförsäkringen skall baseras på de två föregående årens inkomst och att ersättningen skall sänkas till 75 procent.

Moderaterna anser att särlevande föräldrar i högre utsträckning än i dag skall reglera underhållsskyldigheten mellan varandra. Vi vill därför se över underhållsstödet och räknar med att kunna genomföra besparingar inom detta utgiftsområde.

Moderaterna föreslår att bidraget till internationella adoptioner höjs till 50 procent av kostnaden, dock högst 55 000 kronor. Den bidragsgrundade kostnaden beräknas enligt en schablon på basis av varifrån barnet adopteras.

Det är befogat att ha en månads retroaktivitet i samband med ansökan om vårdbidrag för funktionshindrade barn. Vi avsätter medel till detta.

Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		61 989 063	-3 298 557	58 257 000	-6 952 982	56 773 000	-9 175 498
22;1	Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader	4 742 879	-256 115	4 850 863	-989 576	4 931 337	-4 931 337
22;2	Bidrag till arbetslöshetsersättning	39 253 000	-2 257 048	35 676 000	-5 442 752	33 893 000	-4 890 760
22;3	Köp av arbetsmarknadsutbildning etc.	3 986 573	-846 748	3 725 208	-1 055 351	3 773 268	-1 387 053
22;4	Särskilda insatser för arbetshandikappade	6 579 607	100 000	6 640 844	100 000	6 702 589	100 000
22,7	AMI	21 437	3 563	21 935	3 065	22 295	2 705
22;8	Bidrag till grundbelopp för icke anslutna	59 459	-59 459	60 618	-60 618	61 303	-61 303
22;10	Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten	7 750	-7 750	7 750	-7 750	7 750	-7 750
22;13	Ny arbetsmarknadsmyndighet	0	25 000	0	500 000	0	2 000 000

Moderata samlingspartiet föreslår införande av en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Den skall administreras av staten. Arbetslöshetsförsäkringen skall utgöra en omställningsförsäkring. Den skall vara utformad så att det finns ett tydligt försäkringsmässigt samband.

Vi ersätter därmed nuvarande fasta avgifter med en försäkringspremie vars storlek relateras till månadslönen. Denna premie utgår med 2 procent på arbetsinkomster som är ersättningsberättigade. Premien skall vara avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Vi vill införa en individuell och effektiv arbetsförmedling. Förmedling av arbeten som kan skötas bättre eller lika bra av andra aktörer än staten skall ges möjlighet att i fri konkurrens göra detta. Specialistförmedlingar kan växa fram och bemanningsföretagen kan vidga sina verksamhetsfält. Arbetsförmedling skall vara kostnadsfri för den som är arbetslös.

Flera av de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, såsom aktivitetsgarantin, ger enligt tillgänglig forskning och utvärdering tydliga signaler att resultaten inte står i rimlig proportion till satsade resurser. Dessa åtgärder bör förändras i riktning mot mer individuellt inriktade insatser. Åtgärderna måste få variera beroende på individens bakgrund, behov och motivation. Utbildning och förmedling av olika slag kommer att utgöra de dominerande insatserna.

AMS nuvarande organisation har tydliga brister. Vi vill inrätta en ny effektiv myndighet. Den nya statliga arbetsmarknadsmyndigheten ersätter AMS. Den nya myndigheten skall ansvara för att förmedlingstjänster erbjuds över hela landet, sköta administrationen av arbetsmarknadspolitiska stöd samt bedriva den myndighetsutövning som är nödvändig.

Utgiftsområde 14 Arbetsliv

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		1 135 424	-78 853	1 160 000	-255 695	1 178 000	-357 577
23;1	Arbetsmiljöverket	639 919	-28 156	659 695	-124 023	670 234	-154 154
23;2	Arbetslivsinstitutet	309 420	-15 162	313 414	-68 951	318 270	-136 856
23;3	Särskilda utbildningsinsatser	46 000	-23 000	46 000	-46 000	46 000	-46 000
23;4	AD	23 940	-23 940	24 513	-24 513	24 935	-24 935
23;7	Homo	8 098	-8 098	7 587	-7 587	7 713	-7 713
23;8	Medlingsinstitutet	49 103	-24 552	50 118	-25 059	50 765	-25 383
23;10	Ombudsman mot diskriminering	0	66 200	0	63 100	0	60 500
24;1	Jämo	22 145	-22 145	22 662	-22 662	23 036	-23 036

Moderaterna föreslår att den nuvarande myndighetsstrukturen ersätts med en ny myndighet mot diskriminering. Detta underlättar att föra en kraftfull och samlad politik mot all form av diskriminering i samhället. Vi förordar en enhetlig lagstiftning och samordning av rättsväsendets insatser inom diskrimineringsområdet.

Jämställdhetsombudsmannen och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning läggs samman med Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Handikappombudsmannen till en ny gemensam myndighet – Ombudsmannen mot diskriminering.

Medlingsinstitutets uppdrag begränsas. I övrigt minskas arbetsmarknadsmyndigheternas förvaltningskostnader stegvis och strukturen med ett separat Arbetsmiljöverk och Arbetslivsinstitut ses över.

Utgiftsområde 15 Studiestöd

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		21 924 855	-400 000	21 793 000	-400 000	23 051 000	-400 000
25;2	Studiemedel	11 441 185	1 058 266	10 759 468	1 274 496	11 396 551	1 314 895
25;4	Rekryteringsbidrag	1 394 507	-1 394 507	1 610 737	-1 610 737	1 651 136	-1 651 136
25;8	Bidrag till vissa organisationer m.m.	63 759	-63 759	63 759	-63 759	63 759	-63 759

Rekryteringsbidraget avvisas och medel för vuxenutbildningsstöd förs in i studiemedelsanslaget, liksom stödet vid korttidsstudier. Hela studiemedelssystemet behöver en genomgripande förändring för att bli hållbart och transparent.

Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		43 962 225	1 961 071	45 887 254	2 585 247	45 063 816	74 113 803
25;	Utbildningspolitik	40 698 175	1 805 682	42 552 839	2 429 858	41 678 357	72 969 180
26;	Forskningspolitik	3 264 050	155 389	3 334 415	155 389	3 385 459	1 144 623

Vi föreslår en tydlig kvalitetssatsning i skolan. Den skall innehålla ett fritt skolval baserat på en nationell skolpeng för grundskolan; gedigen utvärdering och uppföljning av studieresultat, nationella kunskapsprov i grundskolan samt inrättandet av ett fristående, nationellt kvalitetsinstitut. Vi avsätter medel för övergången till en barnskola.

Ett fritt skolval utgör grunden för ett flexibelt och individanpassat skolsystem, en nödvändig förutsättning för att säkerställa mångfald och konkurrens, hög kvalitet och likvärdiga villkor i utbildningen. Införandet av en nationell skolpeng kommer att säkra resurser till grundskolan och utgör en viktig faktor för god undervisningskvalitet. Det är respektive skolledning som skall göra de ekonomiska och pedagogiska prioriteringarna, istället för den styrning genom statliga projektpengar som sker i dag. En övergripande förändring får inte forceras fram utan måste föregås av ett grundligt utrednings- och förankringsarbete.

Fördelningen av platser i högskolan skall baseras på utbildningens kvalitet och studenternas val av lärosäte. Det planekonomiska system där regeringen portionerar ut platserna mellan universiteten och högskolorna gagnar vare sig studenterna, lärarna, högskolorna, universiteten eller de orter som drabbas av denna illa fungerande regionalpolitik.

Vi avsätter medel till en ny stiftelsehögskola 2006 och till en ytterligare 2007. Anslaget till fristående högskoleutbildningar ökas.

Vi skapar ett särskilt anslag för den kvalificerade yrkesutbildningen, folkhögskoleutbildning samt utfasning av Kunskapslyftsprojektet. Vi föreslår en kraftig ökning av antalet platser inom KY-utbildningen.

För att bygga en långsiktigt hållbar tillväxt, samt hålla sig väl framme i den internationella konkurrensen krävs ytterligare satsningar på grundforskning och forskningsutbildning. År 2006 har vi avsatt mer än 2,5 miljarder mer än regeringen för detta ändamål.

Vi ökar resurserna till produktion av studielitteratur för elever med handikapp. Vi föreslår ett inrättande av ett nationellt kvalitetsinstitut, samtidigt som Specialpedagogiska institutet integreras i Skolverket. Detta sker parallellt med att uppgifter förs från Skolverket till det nyinrättade kvalitetsinstitutet.

Den boskillnad som gjorts genom att bryta ut Myndigheten för skolutveckling från det gamla Skolverket var en början till att skapa en tydligare ordning, men inte tillräckligt.

Kvalitetsinstitutet skall ges en självständig ställning och därmed svara för mer fristående kvalitetsuppföljning fritt från den politiska sfären.

Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		8 663 960	-1 241 000	8 957 000	-1 298 000	9 120 000	-1 298 000
25;1	Bidrag till folkbildningen	2 601 172	-1 200 000	2 651 895	-1 200 000	2 681 860	-1 200 000
28;	Kulturpolitik	5 255 600	-38 000	5 492 500	-95 000	5 622 400	-95 000
29;	Ungdomspolitik	106 900	-10 000	107 300	-10 000	107 600	-10 000
30;	Folkrörelsepolitik	495 600	7 000	495 600	7 000	495 600	7 000

Statens insatser bör koncentreras till områden som är av allmänt intresse och som är helt beroende av statliga medel för att verksamheter skall komma till stånd. Kulturpolitiken måste också stå väl rustad inför den nya tiden, med allt vad det innebär av ny teknik, nytt sätt att tänka och ett nytt sätt att ta till sig kulturupplevelser. De fria teater- och dansgrupperna bör få ett extra stöd. Det är nödvändigt att reglerna kring kultursponsring tydliggörs. Kulturskaparnas arbetsvillkor bör ses över. Funktionshindrades tillgång till kultur måste förbättras. Vi ökar stödet till såväl Göteborgsoperan som Malmöoperan, liksom till vården av vår kulturmiljö. Betydelsen av form och design betonas.

Idrotten måste bli mer självständig från statens villkor för bidrag. Idrotten bör få en betydligt större avkastning från spelmarknaden, för att därmed kunna öka sin självfinansieringsgrad.

Medel till folkhögskolor anslås under utgiftsområde 16.

Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		8 798 030	-823 144	9 141 000	-1 234 399	9 440 000	-1 345 426
21;1	Bostadsbidrag	3 497 000	-200 000	3 432 000	-200 000	3 364 000	-200 000
31;1	Boverket: Förvaltningskostnader	151 823	-25 900	152 237	-51 800	154 686	-54 700
31;2	Räntebidrag	1 621 000	0	1 876 000	0	2 197 000	-100 000
31;5	Bidrag till Fonden för fukt- och mögelskador	38 000	-20 000	38 000	-30 000	38 000	-38 000
31;6	Bidrag till åtgärder mot radon i bostäder	33 000	-32 000	33 000	-32 000	33 000	-32 000
31;8	Lantmäteriverket	339 812	-10 000	347 666	-10 000	353 284	-10 000
31;10	Bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet	25 000	-25 000	25 000	-25 000	25 000	-25 000
31;11	Investeringsbidrag för nybyggnad av bostäder	600 000	-300 000	600 000	-600 000	600 000	-600 000
31;12	Statens bostadsnämnd	7 919	-3 960	8 099	-8 099	8 226	-8 226
31;13	Omstrukturering av kommunala bostadsbolag	152 500	-152 500	152 500	-152 500	152 500	-152 500
32;1	Länsstyrelserna m.m.	2 138 467	-50 000	2 189 063	-125 000	2 226 187	-125 000
34;2	Statens institution för ekologisk hållbarhet	7 568	-3 784	0	0	0	0

Det är viktigt att möjliggöra byggande eftersom bostadsbristen i vissa regioner riskerar att bli ett hinder för hela landets tillväxt. Den socialdemokratiska bostadspolitiken har resulterat i att byggandet i Sverige är bland Europas lägsta. Samtidigt står tusentals huvudsakligen skattefinansierade lägenheter tomma i glesbygdens centralorter.

För att skapa goda förutsättningar för byggande krävs många förändringar. Bland annat måste skatterna sänkas rejält. I dag består cirka 60 procent av hyran för en nybyggd lägenhet av skatter och avgifter. Dessutom krävs en reformering av plan- och byggprocessen och ökad konkurrens inom byggsektorn. Vidare krävs förändringar i dagens hyressättningssystem för att det skall bli lönsamt att bygga nya hyreslägenheter. En investering i hyreshus måste ge en långsiktig avkastning.

Investeringsbidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet har inte medfört vare sig mer eller bättre byggande. Det skall avskaffas. Bostadsbidragen renodlas för att endast utgå till barnfamiljer. Vissa övergångsregler behövs för att säkerställa att inte ett nödvändigt studentboende försvåras.

Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		3 106 447	-550 000	2 957 000	-700 000	2 957 000	-1 100 000
33;1	Regionalpolitiska åtgärder	1 514 835	-550 000	1 514 835	-700 000	1 514 835	-1 100 000

Budgetpropositionen visar att regeringen håller fast vid en föråldrad regionalpolitik. Såväl forskning som praktisk erfarenhet visar att traditionell regionalpolitik inte leder till regional utveckling. Undanträngningseffekten av regionalpolitiska insatser gör att nettoeffekten på sysselsättning och investeringar blir noll på några års sikt, eller ibland t.o.m. negativ.

Målet för regionalpolitiken bör vara att skapa förutsättningar för olika regioners och människors möjligheter till utveckling. Genom att bland annat förbättra och bygga ut vägnätet och IT-infrastrukturen, sänka socialavgifter och drivmedelsskatter samt i övrigt förbättra villkoren för företagande läggs grunden för tillväxt i hela Sverige. Samtidigt sker transfereringar inom ramen för EU, vilka i största möjliga mån skall komma svenska regioner till godo.

Inom utgiftsområdet prioriterar vi dels de insatser som är av betydelse för människor som bor i glesbygd, främst stöd till kommersiell service, dels insatser som öppnar nya marknader för företag, exempelvis transportstödet, dels medfinansiering till projekt inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik. Besparingar bör främst göras på anslag som fungerar som rena driftsstöd, utan att skapa förutsättningar för långsiktig regional tillväxt.

Viktigare än regionalpolitiken för att skapa regional utveckling är dock att lagar och regler ses över. Många lagar och regler, t.ex. inom miljöbalken och plan- och bygglagen, gäller likformigt över hela landet, trots att förhållandena i glesbygd avviker kraftigt från förhållandena i storstäderna. En mer flexibel ordning skulle bidra till bättre regional utveckling.

Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		3 770 566	-970 200	3 687 000	-970 625	3 710 000	-973 125
34;3	Åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden	1 441 197	-495 200	1 440 137	-637 856	1 440 137	-640 356
34;4	sanering och återställande av förorenade områden	329 850	-186 000	554 850	-312 769	554 850	-312 769
34;12	SMHI	217 556	-20 000	222 460	-20 000	225 897	-20 000
34;14	Stöd till klimatinvesteringar	340 000	-269 000	0	0	0	0

Det behövs nya mer effektiva metoder i arbetet för att bevara den biologiska mångfalden. En större andel av den skyddsvärda marken bör skyddas och vårdas genom att s.k. skötselkontrakt tecknas. Behovet att köpa in skyddsvärd mark minskar därmed samtidigt som bevarandearbetet blir mer effektivt. För att finansiera arbetet med att bevara den biologiska mångfalden vill vi inrätta en fond om en miljard kronor senast 2007. Fonden bör vara öppen för donationer.

I arbetet att sanera förorenade markområden är det viktigt att prioritera de områden som är miljö- och hälsofarliga. För att kunna göra nödvändiga prioriteringar behövs vetenskapliga riskbedömningar av saneringsobjektens farlighet för människa och miljö. Sverige skall aktivt arbete för införandet av ett effektivt EU-system för handel med utsläppsrätter vad gäller koldioxid. I förlängningen vill vi se ett globalt system för handel med utsläppsrätter för att effektivt minska utsläppen av växthusgaser.

Utgiftsområde 21 Energi

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		1 663 344	-382 000	461 000	-60 000	469 000	-60 000
35;1	Energimyndigheten	146 252	-7 000	139 405	-60 000	141 725	-60 000
35;2	Insatser för effektivare energianvändning	136 000	-136 000
35;3	Teknikupphandling plus marknadsintroduktion	49 000	-49 000
35;4	Stöd till vindkraft	60 000	-60 000
35;6	Energiteknikstöd	131 196	-40 000
35;7	Introduktion av ny energiteknik	230 147	-90 000

Energipolitikens mål skall vara att främja en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning i hela Sverige. All energiproduktion skall klara högt ställda miljö- och säkerhetskrav i enlighet med den generella miljöpolitiken.

Regeringen avser att stänga samtliga svenska kärnkraftverk, vilka i dag står för motsvarande ungefär halva Sveriges elproduktion. Det är dålig energipolitik att stänga miljövänlig och säker elproduktion i Sverige.

Följden av en fortsatt avveckling av kärnkraften blir med säkerhet höjda elpriser och ökad risk för akut effektbrist. Det svenska näringsklimatet har redan allvarliga brister. Detta märks inte minst genom att alltfler industriföretag lägger ned verksamheten i Sverige och flyttar den till andra länder. I takt med att osäkerheten om elförsörjningen ökar och med stigande elpriser förvandlas den tidigare fördelen av relativt låga elpriser till ytterligare en kostnadsnackdel.

Inom utgiftsområdet föreslår vi en besparing i förhållande till regeringen motsvarande drygt en femtedel av anslaget under 2004, och ytterligare neddragningar under de två kommande åren. Huvudskälet till detta är att Moderaterna anser att det inte är statens uppgift att ge självständiga företag bidrag till teknikbyten eller marknadsföring. Näringslivsklimatet försämras ytterligare. Denna typ av bidrag bör därför fasas ut. Statens insatser koncentreras istället till rena forskningsinsatser.

Utgiftsområde 22 Kommunikationer

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		28 535 012	1 367 401	29 707 000	3 367 349	30 137 000	4 367 318
36;1	Vägverket: Administration	1 030 202	-60 000	1 043 909	-85 000	1 051 133	-85 000
36;2	Vägverket: Väghållning och statsbidrag	15 564 276	2 000 000	16 718 965	3 000 000	17 005 415	4 000 000
36;3	Banverket: Administration	773 146	-40 000	790 465	-65 000	802 453	-65 000
36;4	Banverket: Banhållning och sektorsuppgifter	8 484 123	0	8 852 603	1 000 000	9 018 841	1 000 000
36;6	Bidrag till fritidsbåtsändamål	71 000	-30 000	71 000	-30 000	71 000	-30 000
36;9	Rederinämnden	2 599	-2 599	2 651	-2 651	2 682	-2 682
36;12	Rikstrafiken, upphandling	793 000	-100 000	793 000	-50 000	793 000	-50 000
37;3	Ersättning till Posten AB för rikstäckande betalnings- och kassaservice	400 000	-400 000	400 000	-400 000	400 000	-400 000

Transportpolitikens övergripande strategi måste grundas på efterfrågan av effektiva, trafiksäkra och miljöanpassade transporter. Sveriges underdimensionerade infrastruktur utgör ett hinder för medborgarnas rörlighet och medför konkurrensnackdelar för företagen.

Underhållet av det svenska vägnätet har länge varit eftersatt. Eftersläpningen beräknades av Vägverket vid utgången av 2002 vara närmare 16 miljarder kronor. Den snabba tillväxten i våra storstadsregioner har gett stora förändringar i trafiksituationen. Särskilt tydligt märks detta i Stockholm. Där har försämringen de senaste åren lett till en ohållbar situation med långa köer, och därmed onödiga avgasutsläpp, som följd. För att åtgärda dessa brister måste regeringen, i samråd med kommuner och landsting, snarast presentera åtgärdsplaner i syfte att lösa trafikproblemen och öka framkomligheten.

Trots de allvarliga brister i underhåll och kvalitet som finns både vad gäller vägarna och järnvägarna tillför regeringen inte tillräckliga resurser. Regeringens låga prioritering av infrastrukturen är ett hot mot landets långsiktiga tillväxt. Vi vill öka anslagen till vägar och järnvägar med 19 miljarder kronor under en mandatperiod. Vi vill påbörja ett särskilt utbyggnadsprogram och förbättra det eftersatta underhållet. Vi vill höja bidragen till det enskilda vägnätet för att den eftersläpning av underhållet som uppstått skall kunna åtgärdas. Vi vill även för det enskilda vägnätet återinföra ett särskilt upprustningsbidrag, avsett att möjliggöra förbättringar och utföra akutåtgärder som ej kunnat förutses.

Vi avvisar regeringens planer på att införa trängselavgifter i Stockholm.

Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		14 278 732	-313 560	14 467 000	-337 624	14 409 000	-157 803
42;6	Viltskador	87 500	0	87 500	0	87 500	-22 000
42;6	Djurskyddsmyndigheten	61 534	-61 534	62 965	-62 965	63 993	-63 993
43;1	Statens jordbruksverk	299 991	18 400	311 157	18 400	316 286	18 400
43;13	Livsmedelsekonomiska institutet	8 851	-4 426	9 059	-9 059	9 210	-9 210
44;6	Återföring gödsel, bekämpning	251 000	-251 000	269 000	-269 000	66 000	-66 000
44;7	Ekologisk produktion	15 000	-15 000	15 000	-15 000	15 000	-15 000

Den svenska livsmedelsproduktionen belastas med skatter på produktionsmedlen som är avsevärt högre än omvärldens. Vi vill sänka skatten på den diesel som förbrukas i näringen till 53 öre per liter. Vi vill avskaffa skatterna på växtnäring och växtskyddsmedel. Därmed behöves inget anslag för återföring av del av dessa skattemedel.

Svenskt djurskydd håller hög standard i ett internationellt perspektiv. En ny dyr myndighet behöver inte inrättas. Det finns en risk att följden blir att ytterligare svenska särregler kommer att försvåra för den svenska livsmedelsproduktionen. Inte heller behöver den verksamhet som Livsmedelsekonomiska institutet bedriver ske i en speciell myndighet. Dessa myndigheter avskaffas därför.

Staten skall inte ha till uppgift att marknadsföra eller stimulera konsumtionen av en viss typ av livsmedel. Detta skall skötas av marknaden utan statlig inblandning. Mot denna bakgrund slopas anslaget till ekologisk produktion.

Utgiftsområde 24 Näringsliv

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		3 490 802	-98 213	3 627 000	-120 000	3 656 000	-120 000
38;2	Näringslivsutveckling	249 562	-54 000	215 562	-54 000	195 562	-54 000
38;3	Institutet för tillväxtpolitiska studier	74 344	5 000	75 958	5 000	77 055	5 000
38;16	Konkurrensverket	82 510	5 000	84 438	5 000	85 834	5 000
38;17	Konkurrensforskning	6 581	1 000	6 700	1 000	6 800	1 000
38;20	Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag m.m.	25 000	-25 000	25 000	-25 000	25 000	-25 000
40;2	Konsumentverket	104 464	-20 000	106 897	-30 000	108 649	-30 000
40;5	Åtgärder på konsumentområdet	17 625	-8 013	17 625	-17 600	17 625	-17 600
40;6	Bidrag till miljömärkning av produkter	4 400	-2 200	4 400	-4 400	4 400	-4 400

För att Sverige skall få ett bättre företagsklimat måste konkurrenssituationen stärkas. Avregleringsarbetet måste prioriteras, arbetsmarknads- och företagslagarna reformeras, skatterna sänkas och utbildningssituationen förbättras.

Regeringens arbete med att lätta företagens administrativa börda har gått alltför långsamt och i vissa fall åt fel håll. Riksdagen har begärt att regeringen sätter upp kvantitativa mål för förenklingsarbetet. Som ett led i detta arbete bör ett system skapas för att kvantitativt mäta företagens administrativa börda, och för att genomföra konsekvensanalyser av ny lagstiftning skapas. För detta bör ett särskilt anslag inrättas.

Många kvinnor arbetar inom offentlig sektor med verksamheter som stat, landsting och kommuner har monopol på, varför möjligheterna att starta eget är mycket små. Detta kan förändras genom att stat, kommuner och landsting inriktar sig på sin kärnverksamhet och i större utsträckning konkurrensutsätts och knoppar av verksamheter. Moderaterna avvisar också anslagsökningen om 10 miljoner kronor för inrättandet av ett center för miljödriven näringslivsutveckling och miljöteknikexport.

En central moderat ståndpunkt är att staten inte skall äga företag. Därför bör särskilda medel för omstrukturering och genomlysning av statliga företag inte anslås. Istället bör en plan för utförsäljning av de statliga företagen formuleras.

Konkurrensverket bedriver ett viktigt arbete, varför vi vill satsa ytterligare ekonomiska medel på detta. Med fördel kan en del av verkets resurser användas åt att påvisa alla de konkurrenssnedvridningar som är en följd av offentliga sektorns monopol samt kommunalt och statligt ägande av bolag som konkurrerar med privata företag. Även konkurrensforskningen bör tillföras ytterligare medel. Bättre konkurrens är av större betydelse för konsumenterna än traditionell konsumentpolitik. Konsumentverkets anslag bör därför minskas, och verksamheten koncentreras på rena myndighetsfunktioner.

Anslagen till konsumentorganisationer och bidrag till miljömärkning av produkter bör fasas ut. Det finns inget skäl att staten ger speciella bidrag till enskilda föreningar. Det utökade anslaget för stöd till organisationen ”Rättvisemärkt” avvisas. Miljömärkning är ett led i företagens marknadsföring, och bör inte heller vara föremål för särskilda statliga insatser.

Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		73 705 790	67 760 000	79 432 000	83 730 000	81 267 000	15 600 000
48;1	Generellt statsbidrag till kommuner och landsting	44 142 000	-500 000	49 618 000	-1 000 000	51 453 300	-2 600 000
	Vissa riktade bidrag under 48;1		-1 970 000		-1 970 000		-2 870 000
	Förändring p g a skolpeng		0		0		-68 000 000
	Övriga neutraliseringar		71 710 000		87 300 000		86 630 000
48;2	Bidrag till särskilda åtgärder	570 050	-370 000	670 050	-500 000	670 050	-500 000
48;5	Ökad tillgänglighet i vården	1 100 000	-1 110 000	1 250 000	-1 250 000	1 250 000	-1 250 000
	Särskilt anslag för sjukvård		0		1 150 000		4 190 000
48;6	Utjämningsbidrag för LSS- kostnader	1 600 000	-1 600 000	1 600 000	-1 600 000	1 600 000	-1 600 000

Den kommunala verksamheten bör koncentreras till de viktigaste uppgifterna. Det finns behov av avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden mellan stat och kommun, inte minst för att stärka den kommunala demokratin. Avregleringar skapar förutsättningar för effektiviseringar.

Våra politiska förslag påverkar i hög grad den kommunala sektorn. I enlighet med finansieringsprincipen neutraliserar vi dessa effekter. Det betyder att statsbidragen till kommunerna ökar så att deras ekonomiska förutsättningar blir oförändrade.

Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.

		2004	förändring	2005	förändring	2006	förändring
		47 684 000	-727 000	48 770 000	-2 607 000	58 282 000	-5 307 000
92;1	Räntor på statsskulden	47 534 000		48 620 000		58 132 000
	Ränteffekt av större amortering		-720 000		-2 600 000		-5 300 000
92;3	Riksgäldens upplåningskostnader	140 000	-7 000	140 000	-7 000	140 000	-7 000

Vi anser att det är angeläget att minska statskulden från dagens höga nivå. Vårt alternativ innebär att överskottet i statsfinanserna används till att minska statsskulden. Detta får till effekt att statskuldräntorna minskar.

11 En vision om fria kommuner

Utgångspunkten för moderat politik är att människor bör ta större ansvar och att offentliga myndigheter skall ha mindre att säga till om. Samtidigt sätter vi den kommunala självstyrelsen högt. Det finns inte nödvändigtvis en konflikt mellan ökat personligt ansvar och kommunalt självstyre. När det är möjligt bör kommunmedborgarna själva få välja, oavsett om detta minskar kommunernas inflytande, men på de områden där kommunerna har ansvaret bör statens detaljreglering vara så liten som möjligt.

Vår vision är ett samhälle där människor som är i behov av stöd på grund av t.ex. handikapp, sjukdom eller ålderdom i största möjliga utsträckning själva styr över hur stödresurserna används. Stödet in natura ersätts av en voucher – en ”peng” – som kommunmedborgarna kan använda för att köpa välfärdstjänster av kommunen eller, om han eller hon så önskar, ett kooperativ eller av en privat producent.

11.1 Ersätt snarast dagens utjämningssystem

Den parlamentariska utjämningskommittén föreslår i sitt slutbetänkande vissa lindringar i det kommunala utjämningssystemet (SOU 2003:88). Dessa förändringar är dock långt ifrån tillräckliga. Företrädare för kommunerna, både borgerliga och socialdemokratiska, har framhållit att det nuvarande systemet leder till orimliga effekter för många kommuner.

De kommuner som gynnas är ”passiva stagnationskommuner”, som regel befolkningsmässigt stillastående eller med en svag tillbakagång. Oavsett hur deras egen skattekraft utvecklas får de i stort samma ökning som alla andra, dvs. rikssnittet. Samtidigt kan kostnadssidan påverkas positivt av den låga aktiviteten i verksamheten. Det utjämningssystem som finns i dag har direkt skadliga effekter för samhällsekonomin. Inkomstutjämningssystemet ger för närvarande marginaleffekter på över 95 procent. Kommuner med hög förvärvsfrekvens och där nya jobb skapas bestraffas. Exempelvis missgynnas glesbygdskommuner som lyckats vända en negativ utvecklingsspiral.

Moderaterna föreslår att det inomkommunala utjämningssystemet, som också är oförenligt med grundlagens lydelse, avskaffas. Skillnader mellan kommuner när det gäller exempelvis sociala behov bör kompenseras via statsbidrag.

I avvaktan på denna övergång föreslår vi att följande förändringar görs i utjämningssystemet fr.o.m. 2004:

• Kommuner och landsting som har haft en relativ skattekraftstillväxt mellan taxeringen 2002 och 2003 och framåt får behålla denna. Kommuner som tappar skattekraft berörs inte utan får som nu kompensation för detta.

• Ett landsting skall 2004 i inkomstutjämningsavgift betala maximalt tio procent av sin relativa skattekraft.

Från och med 2005 skall landsting betala högst sju procent av sin relativa skattekraft. Effekten av dessa förslag blir att finansieringssituationen för vissa kommuner och landsting mildras, samtidigt som de kommuner och landsting som i dag får stöd behåller dessa.

Regeringen har dessutom tagit initiativ till ett nytt utjämningssystem för kommunernas kostnader inom ramen för LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). I statsbudgeten för 2004 anvisas 1,6 miljarder kronor för detta system (proposition 2002/03:151). Moderaterna avvisar även utjämningssystemet för LSS och vill i stället att staten på sikt tar över hela finansieringsansvaret.

11.1.1 Skattebasen är grunden för kommunsektorns verksamhet

Trots s.k. Perssonpengar och andra ekonomiska bidrag har kommunernas reala tillskott från staten inte ökat i andel av BNP sedan den senaste borgerliga regeringen tvingades lämna över makten till Socialdemokraterna. De extratillskott som har tillförts har i stort sett kompenserat för stigande kostnader. Kommunsektorn har dock sin avgörande finansiering i form av skatteinkomster och egna intäkter. Dessa motsvarar mer än 80 procent av inkomsterna. Det är också denna finansiering som skapar trygghet åt den långsiktiga verksamheten. Under de följande åren utvecklas de kommunala inkomsterna enligt följande (Tabell 9).

Tabell 9. Kommunsektorns inkomster ökar

Miljarder kr	2003	2004	2005	2006
Skatteinkomster	405	422	442	460
Statsbidrag	49	46	46	47
Summa	454	468	488	507

Källa: Kommunförbundet.

Löneinkomsterna svarar för huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika transfereringar, t.ex. sjukpenning och arbetslöshetsersättning, också är beskattningsbara. Kommunernas skatteintäkter ökar med 53 miljarder de närmaste åren. Deras ekonomiska utrymme bestäms till helt övervägande del av tillväxten av den kommunala skattebasen, d.v.s. främst sysselsättningsgraden.

Nivån på statsbidragen måste avvägas mot skatteintäkternas förändring. En del av de regeländringar vi föreslår gör att kostnaderna för den kommunala verksamheten kan sänkas. Våra politiska förslag påverkar i hög grad den kommunala sektorn. Det gäller bland annat införandet av den nationella skolpengen, de delar våra skatteförändringar, t.ex. förbättringen v grundavdraget, som påverkar kommunerna och de regeländringar vi föreslår bl.a. rörande offentlig upphandling. I enlighet med finansieringsprincipen neutraliserar vi dessa effekter.

Kommunerna måste förhålla sig till förändringar i den ekonomiska verkligheten. I många kommuner och landsting, inte minst i Stockholmsregionen, har politikerna försökt lösa sina problem med skattehöjningar. I många fall är höjningarna en följd av det kommunala utjämningssystemet. Men oavsett orsaken leder ökade skatter till minskad tillväxt och lägre sysselsättning. Det finns ett samband mellan ett stigande kommunalt skattetryck och den ekonomiska stagnation som har drabbat Sverige.

Vi ställer oss också negativa till att kommunerna via införandet av progressiva, inkomstrelaterade, avgifter höjer egenavgifterna för kommunal service. Eventuell inkomstomfördelning bör ske via skatte- och bidragssystemen, inte via differentierade kommunala avgifter.

Vår politik leder till en lägre kostnadsnivå i kommunerna. Vi räknar med att ökad effektivitet på sikt skapar ett betydande utrymme för en sundare ekonomisk utveckling i kommunerna, bättre verksamhet och betydande skattesänkningar. Det förutsätter att den politik som vi i övrigt förordar också genomförs.

När den kommunala verksamheten renodlas och effektiviseras, samtidigt som ekonomin uthålligt utvecklas starkare, skapas successivt utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen, samtidigt som kvaliteten på kommunal service säkras.

Stockholm den 7 oktober 2003
Bo Lundgren (m)
Fredrik Reinfeldt (m)	Beatrice Ask (m)
Per Westerberg (m)	Gunilla Carlsson (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)	Lennart Hedquist (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)	Gunnar Hökmark (m)
Göran Lennmarker (m)	Mikael Odenberg (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)	Sten Tolgfors (m)