Friköp av historiska arrenden

Motion 2004/05:L260 av Christer Adelsbo (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om friköp av historiska arrenden.

Motivering

Sveriges förändring från jordbrukarsamhälle till industrination skedde relativt sent om man jämför med våra europeiska grannar. Idag är Sverige ett av världens mest utvecklade länder när det gäller demokrati, jämställdhet, offentlig insyn och andra saker vi förknippar med ett modernt samhälle.

Trots det finns det fortfarande kvar rester av det gamla feodalsamhället - rester som är direkt odemokratiska men som på något envist sätt ändå lyckats överleva ända in till 2000-talet. Det är lika häpnadsväckande som oförståeligt. Det handlar om rätten - eller snarare avsaknaden av rätten - för jordbruksarrendatorer att friköpa de gårdar som man i generationer bebyggt, bebott och brukat under adligt förmyndarskap. Först år 2003 upphörde adelns privilegiebrev från 1723, ett nästan 300 år gammalt lagbrev som styrt stora delar av landsbygdsbefolkningens öden. Det är nu hög tid att ta det sista steget, och göra sig av med den historiska orättvisa som finns kvar från denna tid genom att tillåta friköp av historiska arrenden.

Till detta kommer en rad andra aspekter. Arrendatorerna har själva fått svara för investeringar, för hela riskkapitalet och därmed bära den totala företagsekonomiska risken för växtodling och djurhållning. Det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna har alltså till stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och genom de ekonomiska uppoffringar som de gjort.

Man kan jämföra med en villaägare som har lagt ned tid och pengar på att rusta upp sitt hus men blir förnekad rätten att köpa det. Allt det mervärde man lagt till huset genom sitt arbete gynnar bara den som äger huset, som självklart ser ett ekonomiskt intresse i att säga nej till ett köp, även om budet är i nivå med marknadspriser.

Dessutom har jordägarna, på flera håll, chockhöjt arrendeavgifterna. Krav om både 50 % och 100 % höjning av avgifterna har förekommit. Under senare år har det i inte ringa utsträckning också förekommit indragning av åkermark till storgodsen från arrendeställen även med välutrustade ekonomibyggnader i det uppenbara syftet att komma i åtnjutande av EU-bidrag.

Det har gjorts vissa frivilliga överenskommelser där arrendatorer getts rätten, av stat och kyrka, att köpa loss det land man brukat i århundraden. Men kartläggningar visar att förhållandet är tvärtom för adel och storgods: de medger i princip inga friköp. Det är hög tid att ändra på denna förlegade orättvisa.

Frågan har stötts och blötts i Sveriges riksdag men lite har hänt. Den 30 november 1989 togs ett beslut med stor majoritet att avskaffa denna kvarleva, ett beslut som också väckte förhoppning hos den yngre generationen arrendatorer. Många unga vägrar ta över jorden för att stå under adligt förmyndarskap såsom deras föräldrar gjort. Resultatet blir att jord, hus och allt vad bondegenarationer har skapat blir ännu en gåva till arvtagare till adel och storgodsen. Många unga känner olust att gå in i ett system de anser höra det förgångna till. De har växt upp och utbildat sig till lantbrukare under en tid med vetskap om riksdagens klara ställningstagande 1989, om att friköpsrätt skulle genomföras.

1990 års arrendekommitté (SOU 1991:85) följde upp 1989 års riksdagsbeslut genom att enhälligt förorda en friköpslag som skulle omfatta bönder under adeln, kyrkan, domänverket samt universiteten. Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i korthet beskrivas så, att i ett fall där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt, har arrendatorerna och deras familjer fått mycket starka ekonomiska och personliga band till arrendestället, medan motsvarande band typiskt sett är betydligt svagare för jordägarsidan, varför förhållandena på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till äganderätt.

Utredningen slog bl a också fast att marknadsvärde skall erläggas och att friköp inte får ske om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot jordägaren. Trots 1989 års riksdagsbeslut och klara förord för friköpsrätt från Arrendekommittén har någon sådan fortfarande inte införts. Efter det att riksdagen under hela 90-talet fram till 1998/99 års riksmöte avstyrkt nya motioner med krav på friköpsrätt beslutade riksdagen i mars 1999 i ett tillkännagivande till regeringen att frågan om friköp på nytt borde utredas.

Regeringskansliet gav våren 2000 rådmannen Krister Maxedius i uppdrag att utreda frågan om historiska arrenden. Denne entledigades dock senare på egen begäran från uppdraget, som övertogs av rådmannen Ylva Norling Jönsson, Malmö tingsrätt.

Utredningen (Ds 2003:11) fastslog att det inte finns tillräcklig anledning till att lagstiftningsfrågan ska utredas på nytt. I detta kan man instämma. Frågan har blivit ordentligt utredd, och den har stötts och blötts i riksdagen under en alldeles för lång tid. Utredningens slutsats däremot kan jag inte instämma i.

Att hänvisa, som utredningen gör, till att de som drabbas är få till antalet tar inte på något vis bort från orättvisan som arrangemanget med historiska arrenden skapar. Det har också förekommit flera rapporter i medierna som tydligt visar hur detta arrangemang slår hårt mot enskilda individer.

Det här är en fråga som i högsta grad påverkar enskilda individer negativt. Som utredningen även nämner: "En arrendator som hindras från att överlåta arrendet till en nära släkting kan naturligtvis uppleva detta som mer smärtsamt om arrendestället varit i samma släkt under flera generationer än om arrendatorn saknar en längre tradition i trakten (s. 11)."

I Lagutskottets betänkande från 2003 (2003/04:LU15) konstaterades att "remissbehandlingen av departementspromemorian [nu är] avslutad, och promemorian är nu föremål för beredning inom Regeringskansliet. Utskottet utgår från att pågående beredningsarbete bedrivs med erforderlig skyndsamhet". Hittills har dock inget förslag presenterats. Som nämnts tidigare har denna fråga beretts och utretts alldeles för länge. Det är högst angeläget att regeringen snarast återkommer med ett förslag till hur man tänker agera.

I Danmark och andra nordiska länder har man gjort något åt detta och infört en laglig rätt till friköp av historiska arrenden. Det är dags att Sverige gör desamma. Vi måste våga erkänna att vi har kvar ett gammalt ståndsbetingat ägarmandat över hela bygder som blockerar och fortsätter att blockera rätten till enskilt ägande för jordbruksbefolkningen. Grundbulten i frågan är att det en kvarleva från ett helt annat samhällssystem.

Att avskaffa den sista resterna av ett feodalt system är ett självklart led i en politik för ökad social och ekonomisk rättvisa. Det är dags att vi anpassar verkligheten till den bild vi gärna målar upp av det moderna Sverige. Det är hög tid att ta bort de sista resterna av feodalsamhället.

Stockholm den 23 september 2004

Christer Adelsbo (s)