Funktionshindrade

Motion 1998/99:So369 av Ingrid Burman m.fl. (v)

I valrörelsen utlovade dåvarande socialministern att den
kostnadsökning som drabbat kvinnor och män med
funktionshinder skall utredas. Det förutskickades också att
regeringen skall återkomma med förslag till hur dessa
kostnader kan begränsas. I regeringsförklaringen tog även
statsministern upp ovan nämnda problem. I
budgetpropositionen kan vi däremot bara finna en översyn
av de äldres kostnader. Detta är vällovligt och ligger i linje
med vad Vänsterpartiet tidigare föreslagit. Vi förutsätter
dock att regeringen även kommer att göra en översyn av
funktionshindrades merkostnader för hjälpmedel,
habilitering, hemtjänst m.m.

Personer med funktionshinder har stora svårigheter att komma in på
arbetsmarknaden och är därför ofta hänvisade till livslång arbetslöshet. Det
innebär att stora grupper av funktionshindrade också ställs utanför den
sociala gemenskap som arbetslivet kan erbjuda.

Ekonomiskt tvingas denna grupp människor att leva hela sitt liv på eller
nära existensminimum eftersom de alltid kommer att vara beroende av
förtidspension. Ur rättvisesynpunkt är denna grupp dubbelt diskriminerad,
man är fråntagen arbetsgemenskap och status, dessutom är man i praktiken
utan möjlighet att själv påverka sin ekonomiska situation till det bättre.

Vänsterpartiet anser att villkoren för funktionshindrade måste förbättras,
de arbetsmarknadspolitiska stödinsatserna måste utvecklas så att alla erbjuds
en plats på arbetsmarknaden. I de fall svårt funktionshindrade ställs utanför
arbetsmarknaden måste de ekonomiska villkoren vara sådana att de kan
försörja en familj och ha samma utrymme att spara till t.ex. semester som de
har som har ett arbete. Vänsterpartiet lägger i denna motion inga
kostnadsförslag på området men avser att återkomma till frågan. Det är en
viktig rättvisefråga att utveckla en politik så att funktionshindrade ges rätt
till
ekonomiska villkor som är jämlika med icke funktionshindrades villkor.

Ett första steg

Det är dyrt att leva med ett funktionshinder, ibland mycket
dyrt. Många människor med funktionshinder är beroende av
avgiftsbelagd service inom en mängd olika områden för att
klara sin vardag. Det handlar om sjukvård, mediciner,
hjälpmedel, hemtjänst, färdtjänst, ledsagartjänst m m.
Funktionshindrade har fått betala ett mycket högt pris under
de senaste årens ekonomiska åtstramningar. Verksamheter
de är beroende av har blivit alltmer otillgängliga och belagts
med kraftigt höjda avgifter.

Påfrestningarna på de enskildas ekonomi är särskilt kännbara, eftersom
många människor med funktionshinder har låga inkomster p.g.a. arbetslöshet
eller förtidspension. Att de sammantagna avgifterna är ett stort problem har
vid flera tillfällen dokumenterats. Det gjordes av den statliga utredningen
Avgifter inom handikappområdet (SOU 1995:35). Nyligen redovisade
Handikappolitiska utredningsinstitutet HANDU studien Rörelsehindrades
ekonomiska situation, en enkät bland 965 medlemmar i fyra handikapp-
förbund. Där framgår bl.a. att kostnaderna för rörelsehindret ökat med 18 %
under åren 1996-1998. Kostnadsökningen för rörelsehindret härrör i första
hand från minskade eller borttagna subventioner på hemtjänst, mediciner och
andra apoteksvaror, speciallivsmedel samt rehabilitering. Kostnaderna för
hemtjänst har ökat markant. I genomsnitt betalade de intervjuade som
använde hemtjänst 581 kronor en vanlig månad 1996 jämfört med 762
kronor år 1998. En effekt av de höjda avgifterna är att människor med funk-
tionshinder i många sammanhang tvingas avstå från nödvändig service.

Målet för den svenska handikappolitiken är full delaktighet och jämlikhet.
Detta har i flera sammanhang fastslagits av regering och riksdag. Jämlikhets-
målet borde innebära att ett funktionshinder inte skall föranleda den enskilde
merkostnader. Målet om delaktighet innebär att den enskilde skall ha rätten
att leva ett aktivt liv i gemenskap med andra. De sammantagna effekterna av
avgifterna för service som funktionshindrade är beroende av får till följd att
många i stället tvingas till ett liv i passivitet och isolering, i mycket små
ekonomiska omständigheter. Hur mycket funktionshindret kostar den enskil-
de individen beror till stor del på var i Sverige man bor, eftersom det är
landstingen och kommunerna som själva bestämmer avgiftsnivåerna.

Den kommunala självbestämmanderätten har hela tiden varit ett argument
mot att införa ett statligt reglerat avgiftstak för t.ex. hemtjänst och
färdtjänst.
Vallöftet om maxtaxa för daghems- och fritidshemsavgifter har visat att den
kommunala självstyrelsen inte tycks vara ett hinder för avgiftstak, om den
politiska viljan finns att prioritera en bestämd grupp. Ett avgiftstak för
service till människor med funktionshinder (t.ex. färdtjänst och hemtjänst) är
fullt möjligt att genomföra. Detta vore en viktig välfärdsreform och ett steg
på vägen mot att genomföra de handikappolitiska målen om full delaktighet
och jämlikhet. En översyn av kostnaderna skall också innehålla att kvinnors
och mäns olika behov av stöd tydliggörs. Vi vet att en större del av stödet till
funktionshindrade tillfaller män. Den skillnaden måste undanröjas och stödet
fördelas på ett sådant sätt att jämställdhet och rättvisa uppnås.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om förslag till att
begränsa kostnaderna för funktionshindrade enligt vad i motionen anförts.

Stockholm den 25 oktober 1998

Ingrid Burman (v)

Ulla Hoffmann (v)

Kalle Larsson (v)

Lena Olsson (v)

Rolf Olsson (v)

Claes Stockhaus (v)

Carlinge Wisberg (v)