Generösare invandrar- och flyktingpolitik

Motion 1988/89:Sf502 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:502

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Generösare invandrar- och flyktingpolitik

1. Inledning

En rad av världens grymmaste och till synes mest svårlösliga konflikter
började under 1988 närma sig en fredlig upplösning. Därmed skapades hopp
om att en stor del av världens flyktingar skulle kunna återvända till sina hem:
Miljontals afghaner från Pakistan och Iran, hundratusentals namibier från
Angola och Zambia, hundratusentals iranier och irakier från olika länder i
Västeuropa och tiotusentals saharier från den algeriska öknen kan kanske
snart få komma hem.

Folkomröstningen i Chile som tände hoppet om en demokratisk utveckling,
de små men kanske betydelsefulla stegen i riktning mot en dialog mellan
parterna i Mellanösternkonflikten och fredsprocessen i Mellanamerika är
andra händelser som på längre sikt kan göra det möjligt för stora grupper
flyktingar att återvända hem.

De framgångar som idag kan noteras för fredssträvandena kan på sikt
också ge minskade flyktingproblem. Men det sker inte omgående. Än har
kriget inte upphört i Afghanistan. Än har inget fredsavtal undertecknats
mellan Iran och Irak. Än pågår repressionen i Chile. Samtidigt ökar
förtrycket i många andra länder. På många håll kommer den politiska oron
att bestå eller fördjupas, och oppositionella att förföljas.

Det betyder att människor kommer att berövas sin frihet av politiska,
etniska eller religiösa skäl. Det betyder att tortyr kommer att tillgripas mot
såväl vuxna som barn. Vi kan vara förvissade om att brott mot de mänskliga
rättigheterna kommer att begås både av regeringar och av väpnade grupper
som krigar mot varandra, eller för krig mot värnlösa enskilda i områden där
den lagliga regeringen inte kan ge något skydd.

Flyktingar skapas när mänskliga rättigheter förtrycks. Den insikten är en
grundsten för förståelsen av världens flyktingproblem. Därför är en generös
flyktingpolitik en oumbärlig del av Sveriges globala arbete för de mänskliga
rättigheterna. Ofta är dessutom de som tvingas fly och söka asyl i ett
främmande land just de människor som mest intensivt sökt bekämpa brotten
mot de mänskliga rättigheterna.

Sverige är ett av de få länder som förmår och förväntas gå i spetsen för en
mer human och generös behandling av flyktingar och asylsökande. Regeringens
och invandrarverkets främsta uppgift på detta område är att vara
försvarare av en generös flyktingpolitik, både i internationella sammanhang
och i Sverige.

1988 går till historien som det år då kommuninvånarna i Sjöbo röstade nej

1* Riksdagen 1988189.3 sami. Nr Sf501-502

till 15 flyktingar, men också som det år då ”Sjöboism” blev ett skällsord. Den
starka folkopinionen för flyktingarnas sak fick allt mer stöd, och undersökningar
visade återigen på svenskarnas trots alla farhågor stigande tolerans
mot invandrare. Fler kommuner än någonsin bestämde sig för att säga ja till
flyktingar.

Trots dessa positiva tecken bör händelserna i Sjöbo uppmana till en ökad
vaksamhet mot liknande tendenser. För att möta dessa krävs inte endast
politiska beslut utan också ett starkt folkligt engagemang där folkrörelser,
kyrkor, idrottsrörelsen m fl bör uppmuntras att spela en aktiv roll.

Både de som fått asyl i Sverige och de som kommit hit av andra skäl har rätt
till såväl jämlikhet som respekt för sin särart.

Öppna gränser är en förutsättning för ett framåtskridande samhälle. Utan
nya impulser stagnerar utvecklingen. Tack vare denna stimulans uppstår
däremot en dynamik som skapar nya idéer och i förlängningen ett ökat
välstånd.

Invandrarna har alltid varit en tillgång för det svenska samhället. Tyska
invandrare spelade en stor roll för Sveriges utveckling under medeltiden, för
handel och köpenskap. Invandrare från Tyskland, Holland, Belgien och
Skottland byggde då och senare upp hantverk, industri och näringsliv.
Finländarna spelade en viktig roll i fråga om skogsbrukets utveckling.
Utländska vetenskapsmän och konstnärer har alltsedan 1600-talet bidragit
till forskningens och kulturens blomstring.

Också på de mänskliga relationernas område har invandrarna bidragit
genom att föra in nya dimensioner på vår syn på medmänniskor, på släkt och
vänner. Där har vi mycket att lära från andra kulturer. Invandrarna har fört
världen utanför in i Sverige.

Denna utveckling kan vi även se idag. Invandrare och flyktingar har
vitaliserat det ekonomiska och kulturella klimatet i Sverige. Initiativkraft,
småföretagaranda och uppfinningsrikedom har resulterat i att hantverksyrkena
och servicenäringen har fått ett uppsving. Närbutiker gör det möjligt för
oss att få service en stor del av dygnet, skomakerier och andra hantverksyrken
har fått nytt liv, utbudet av restauranger har ökat dramatiskt och vi har
fått uppleva en förnyelse av våra matvanor. Inom vårdyrkena är invandrare
och flyktingar väl representerade, alltifrån ledande forskare och klinikchefer
till biträden på sjukhus, i långvård och kök.

Samhället mår bra av många internationella kontakter. Invandrar- och
flyktingbarnens deltagande i skolan och vardagslivet är i sig en ren
fredsfostran, där svenskfödda barn får förmånen att skaffa vänner från andra
kulturer och en praktisk kunskap om världen. Det minskar rädslan för det
avlägsna och främmande och ger oss en ny generation svenskar med än större
internationell förståelse.

Vår långvariga invandringshistoria har lärt oss hur mycket invandrare och
flyktingar har att ge oss. För det svenska samhället är invandrarna ingen
belastning utan en enorm nationell tillgång.

Mot. 1988/89

Sf502

2. En långsiktig flyktingpolitik

2.1 Europeisk flyktingpolitik

En liten rännil av världens ca 15 miljoner flyktingar söker sig till Västeuropa.
Det överväldigande flertalet härbärgeras av ett fåtal av världens fattigaste
och mest utsatta länder. Stater som Sudan och Somalia i Östafrika har under
många år tagit hand om miljoner flyktingar från främst grannlandet Etiopien,
som en följd av de etiopiska makthavarnas framfart mot olika befolkningsgrupper.
Det rör sig i båda fallen om stater, vilka plågas av mycket svåra
förhållanden för den egna befolkningen. Pakistan har i ett tiotal år varit
miljoner afghanska flyktingars fristad sedan den sovjetiska invasionen.

Under 80-talet har i runda tal 150 000 människor sökt asyl i Västeuropa.
Det rör sig om ca 1% årligen av världens totala antal flyktingar, som söker en
fristad i ett knappt 20-tal av världens mest välmående stater, med tillsammans
över 350 miljoner invånare.

De senaste åren, då asylpolitiken skärpts betänkligt i land efter land, har
inneburit ett västvärldens nederlag för den humana flyktingpolitiken. Av den
inhemska debatten i varje land, inklusive Sverige, skulle man kunna få
intrycket att det rör sig om en explosionsartad ökning av asyltillströmningen
till Västeuropa under 80-talet. Just den bilden målas beklagligt nog upp i
regeringens budgetproposition. Verkligheten är en helt annan.

1985 sökte 165 000 män, kvinnor och barn asyl i Västeuropa. De sökte en
fristad undan förföljelse, övergrepp och undertryckande av grundläggande
mänskliga rättigheter. 1986 steg antalet till 185 000, för att 1987 sjunka till
157 000. I budgetpropositionen jämförs dessa siffror med 1984 års 104 000
asylsökanden, vilket skulle kunna ge ett intryck av en snabbt ökande
belastning för de västeuropeiska staterna. Tar man ett annat år, 1980, till
utgångspunkt för jämförelsen, är siffran återigen 157 000! Efter alla skräckvisioner
om en explosionsartad ökning av antalet asylsökande visar det sig att
vi i själva verket har precis lika många flyktingar till Västeuropa nu som vid
80-talets början.

Vad som däremot händer är att det sker stora kast från år till år i enskilda
västeuropeiska staters siffror över asylsökande. Bördan skjuts hela tiden
över från ett land till ett annat genom drastiska restriktioner i respektive
lands flyktingpolitik. För en tid lyckas en stat kraftigt sänka sitt antal
asylsökande till dess att övriga stater, som en följd av snabbt stigande antal
asylsökande, anser sig tvingade att följa efter och själva införa restriktioner.
Antalet asylsökande i Västeuropa har således hållit sig förvånansvärt stabilt
under hela 80-talet. Det rör sig nästan enbart om ett övervältrande av
ansvaret från en stat till en annan, vilket i längden knappast gynnar något
land. Däremot försämrar det allvarligt de asylsökandes möjligheter att göra
anspråk på de rättigheter som Genévekonventionen skulle garantera dem.
Det är en meningslös och grym kapprustning mot flyktingar som pågått under
flera år i Västeuropa.

De mycket oroväckande åtgärder som vidtagits i olika västeuropeiska
stater har således ofta haft sin grund i ett från ett år till ett annat snabbt
växande antal asylsökande, ibland rent av en fördubbling eller mer. Det har

Mot.

Sf502

skett samtidigt som något annat land med restriktiva åtgärder sänkt sitt antal
asylsökande lika mycket och lika snabbt. Som grund för att vidta restriktiva
åtgärder åberopas oftast att de asylsökande inte skulle ha ”äkta” flyktingskäl,
utan att de skulle vara s k ekonomiska flyktingar, som bara är ute efter
bättre levnadsförhållanden. Vidare beskylls de ofta för att vara ”illegala”
flyktingar, för att de saknar eller har gjort sig av med olika typer av rese- och
identifikationshandlingar.

Genévekonventionen avser politiska flyktingar. Men konventionen ålägger
varje stat att individuellt pröva om det föreligger politiska skäl eller t ex
bara s k ekonomiska skäl. Ingen stat som ratificerat Genévekonventionen
har i den någon grund för att hindra asylsökande att få sin sak prövad även om
man förmodar att de är ”ekonomiska” flyktingar. Lika lite förutsätter
konventionen att en asylsökande måste ha alla papper och tillstånd ordnade i
förväg för att ha rätt att söka asyl. Tvärtom är det med stor sannolikhet så att
en politisk flykting inte kan ordna alla formaliteter av rädsla för sin egen
säkerhet.

Vidare är det mycket allvarligt att begreppet ”ekonomiska” flyktingar
tagits i bruk i den omfattning som skett, i många länder även av ansvariga
politiker och myndigheter. Det allvarliga i talet om ”ekonomiska” flyktingar
ligger i att de asylsökande kommer från länder där vi nästan dagligen genom
massmedia kan ta del av rapporter om ytterst allvarliga övergrepp mot
enskilda och grupper, övergrepp som gör det högst troligt att de asylsökande
har fullt godtagbara skäl att söka asyl i enlighet med Genévekonventionen,
oavsett om flykten dessutom inneburit materiella fördelar. Genévekonventionen
är och måste vara den enda godtagbara grunden för behandlingen av
de asylsökande i Västeuropa.

Bland de åtgärder som vidtagits märks krav på visum. Att införa åtgärder
som omöjliggör för en person att söka asyl för att denne saknar visum står i
direkt strid med Genévekonventionens intentioner. Detta återkommer vi till
senare i motionen.

Under 1987 och 1988 har flera europeiska stater infört sanktioner eller hot
om sanktioner mot flygbolag som transporterar passagerare utan visum och
pass. Därigenom hoppas man att flygbolagen ska utföra ett gallringsarbete
som minskar antalet asylsökande som når fram till respektive stats gränser.
Det är ett arbete som flygbolagens personal givetvis helt saknar förutsättningar
att utföra på det sätt som asylrätten kräver.

Vidare har förutom Sverige bland andra Västtyskland genom öppen eller
hemlig diplomati tvingat antingen ”flyktingproducerande” länder eller
genomreseländer som t ex DDR att förhindra asylsökande att nå fram och
söka asyl. Oftast sker dessa ”överenskommelser” med stater som inte erkänt
Genévekonventionen eller som man har stark anledning att misstänka ej
uppfyller de krav som kan ställas på ett land till vilket en flykting får
återsändas. Detta förfarande står också i direkt strid med intentionerna i
Genévekonventionen.

Stater som Sverige, Danmark och Västtyskland hör till dem som ”drabbats”
av att andra stater skärpt sin asylpolitik. Det har lett till krav på ökade
restriktioner även i de asylpolitiskt mest liberala staterna, krav som i en del
fall blivit verklighet.De mer liberala staterna hör emellertid till dem, där

Mot. 1988/89

Sf502

ingrepp i asylrätten kan väntas möta ett visst opinionsmässigt motstånd.
Dessa stater har, förutom ett humanitärt intresse, också ett egenintresse av
att andra stater bedriver en både i lagstiftning och tillämpning mer liberal
asylpolitik.

Sverige deltar aktivt i olika former av invandrings- och flyktingpolitiskt
internationellt samarbete, och då särskilt genom europeiska institutioner.
Mycket av det arbetet går ut på att åstadkomma en likartad hantering av asyloch
flyktingpolitiken. Som tidigare visats är inte den totala asyltillströmningen
till Västeuropa av större omfattning än att den förhållandevis enkelt skulle
kunna hanteras om samtliga stater bedrev en generös och likartad asyl- och
mottagningspolitik baserad på ömsesidighet. Sverige måste därför, om
möjligt i samarbete med likasinnade stater, i väsentligt högre grad utnyttja
internationella fora för att påverka övriga västeuropeiska stater att åter föra
en mer generös asyl- och flyktingpolitik, som står i bättre överensstämmelse
med Genévekonventionens intentioner.

I samband med införandet av EG:s inre marknad fram till utgången av
1992 är ett av målen ett avskaffande av de inre gränskontrollerna. Det
förutsätter en gemensam yttre gränskontroll. Förslag till en gemensam
asylpolitik ska enligt planerna antas 1990. Med de nuvarande rätt stora
olikheterna i asylpolitik mellan EG:s medlemsstater, finns det anledning att
förmoda att de mer liberala kommer att utsättas för ett starkt tryck att
harmonisera sin asylpolitik i än mer restriktiv riktning. I bland annat
Västtyskland ser förespråkarna för en betydligt restriktivare asylpolitik detta
som ett betydelsefullt hjälpmedel, när det i förbundsdagen inte gått att
uppamma en majoritet. Kravet på ett kraftfullt svenskt agerande i europeiska
fora blir därför än mer angeläget och brådskande.

2.2 Internationell flyktingpolitik

Vår flyktingpolitik måste bygga på internationell solidaritet, inte på nationell
egoism och inhumanitet. Det innebär att vi måste söka internationella
lösningar på dessa problem.

FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) och FN:s organ för Palestinaflyktingar
(UNRWA) utför ett mycket värdefullt arbete för att bistå världens
flyktingar. Deras arbete bedrivs i de många mycket fattiga länder där det
övervägande flertalet flyktingar finns och kommer att förbli. Resurserna har
inte tillåtits växa i takt med behoven. Ett fortsatt ökat svenskt finansiellt stöd
är lika angeläget som tidigare år folkpartiet krävt detta. I vår motion om
biståndspolitiken föreslås en ökning av anslaget till UNHCR med ytterligare
25 Mkr och till UNRWA med 15 Mkr.

Förutom internationella överläggningar bör Sverige ta initiativ till ett
nordiskt samordnat agerande för att skapa beredskap för akuta flyktingproblem.
Diskussioner om detta bör tas upp inom berört ministerråd.

Ett generöst mottagande av asylsökande står inte i någon som helst
motsatsställning till en ökning av antalet kvotflyktingar. Dessa är flyktingar
vi, efter flyktingkommissariens förslag, erbjuder oss att ta emot från
flyktingläger eller för vilka ingen annan acceptabel lösning finns. Överföring
av kvotflyktingar lättar ej på spontanflyktingströmmen. Mot bakgrund av det
jämförelsevis låga flyktingtryck vi har och vår höga levnadsstandard menar
folkpartiet att flyktingkvoten kan öka med 500 kvotflyktingar under 89/90.

Mot. 1988/89

Sf502

1** Riksdagen 1988189.3sami. NrSf501-502

3. Rättssäkerhet Mot. 1988/89

Sf502

Inom kort kommer regeringens förslag till ny utlänningslag att föreläggas
riksdagen. Utan att gå in på de detaljförslag som utredningarna presenterat
vill vi här redogöra för våra förslag om hur rättssäkerheten kan förbättras för
de asylsökande.

Rättssäkerheten måste vara omutlig. Svensk lagstiftning och praxis måste
garantera varje asylsökande en human och värdig behandling.

3.1 Rätten till asyl och viseringstvånget

Riksdagen har fastslagit att asylpolitiken skall vara human och generös och
att lagen skall tillämpas i överensstämmelse med Sveriges internationella
förpliktelser. En sådan förpliktelse är art 14 i FN:s allmänna deklaration om
de mänskliga rättigheterna. Där står: ”Envar har rätt att i andra länder söka
och åtnjuta fristad från förföljelse.”

Visum är ett tillstånd som ibland krävs för besök i ett främmande land. Det
kan gälla en affärsresa, en semester eller ett annat besök. Den som vill stanna
längre tid eller bosätta sig i ett främmande land begär inte visum utan
uppehållstillstånd. En flykting må hoppas att vistelsen i det nya landet inte
skall behöva bli definitiv men har ändå inte tänkt sig ett helt tillfälligt besök.

Han/hon behöver uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd beviljat på grund av
flyktingskap eller flyktingliknande skäl är asyl. För ansökan om asyl behövs
enligt vad riksdagen beslutat inte visum.

När regeringen genom överenskommelser med först Polen och sedan
Östtyskland hindrar flyktingar som saknar inresevisum att komma till
Sverige kringgår den de riktlinjer för flyktingpolitiken som riksdagen
fastslagit.

När nu regeringen inför visumtvång för chilenare kan detta endast godtas
under förutsättning att man inte försvårar flyktingarnas möjligheter att söka
asyl. Ett viseringstvång som försvårar för asylsökande kan inte godtas.

Inte heller kan det accepteras att flygbolag och rederier har uppdrag att
kontrollera huruvida passagerarna har pass och inresetillstånd. Varje sådant
försök att hindra människor fly bort från förtryck och förföljelse leder
ofelbart till att dessa söker hjälp hos s.k. smugglare. Dessa är då de enda som
kan hjälpa de flyende att söka sig till ett land där de kan få en fristad. Den som
utan vidare vill fördöma denna trafik bör betänka att utan smugglare hade
t.ex. judar från de av nazisterna ockuperade områdena inte kunnat räddas.

Viseringstvånget för flyktingar är oförenligt med själva flyktingbegreppet.

Enligt Genévekonventionen och svensk lag är det omöjligt att kalla sig
flykting i sitt hemland. Först när man är på flykt kan man begära asyl. En
asylansökan skall alltid först prövas av invandrarverket. Den kan aldrig
prövas av en svensk beskickning i utlandet. Invandrarverket saknar lagliga
möjligheter att bevilja politisk asyl åt en person som ännu ej lämnat sitt
hemland. Invandrarverket kan överhuvudtaget inte bevilja asyl åt människor
som befinner sig utanför Sverige om det inte rör sig om överföringar av
flyktingar inom ramen för den s k flyktingkvoten. För att komma ifråga för en
sådan överföring måste en flykting vända sig till FN:s flyktingkommissarie,

UNHCR. 8

UNHCR erkänner inte heller flyktingar som inte lämnat sitt hemland. Den
som vill efterkomma svenska krav på visum, och ansöker om visum från
hemlandet, kommer att automatiskt få avslag på visumansökan om det kan
hållas för troligt att vederbörande har för avsikt att söka politisk asyl i
Sverige. Dessa riktlinjer får också till effekt att anhöriga till flyktingar i
Sverige som regel får avslag på ansökan om visum för tillfälligt besök.
Tillämpningen av dessa riktlinjer blir i alltför många fall rent inhuman och
rimmar inte alltid med Sveriges ansträngningar att i Helsingforsavtalets anda
verka för familjeåterföreningar.

Folkpartiet tar avstånd från alla förslag om att med hjälp av visumkrav
söka förhindra asylsökande att komma in i landet. Regeringen bör därför på
lämpligt sätt informera Östtyskland och andra berörda länder och transportföretag
om att asylsökande inte avkrävs visum för att resa in i Sverige.

3.2 Beslut om direktavvisning

När en person blir direktavvisad vid gränsen innebär det att han/hon inte får
rätt till en prövning av sin ansökan. Han har en teoretisk rättighet att
överklaga polisens beslut, men denna fungerar sällan i praktiken då
verkställighetshinder inte föreligger när polisen fattat beslut om avvisning vid
gränsen.

Beslutet om direktavvisning föregås av ett kortfattat förhör med den
asylsökande. Den asylsökande har inte rätt till ett juridiskt biträde. Beslutet
fattas av polisen, utan att invandrarverket tar del av hela underlaget för
beslutet. De asylsökande riskerar att bli tagna i förvar som brottslingar i
väntan på verkställighet av beslutet.

Folkpartiet anser att besluten om direktavvisning skall fattas av invandrarverket
istället för av polisen. Det är väsentligt att polisen i framtiden slipper
agera domstol och enbart blir ett verkställande organ när beslut om utvisning
fattats.

3.3 Offentligt biträde

De flesta asylsökande flyktingar befinner sig vid första förhöret med polisen i
ett omtumlat tillstånd. Många hyser fruktan för den uniformerade ordningsmakten,
språket är främmande och obegripligt, oron och nervositeten är
stor. I det läget kan ett offentligt biträde stödja den av flykten och dess
strapatser medfarna flyktingen att ange sina skäl för att söka asyl. Därigenom
underlättas själva förhöret och man kan slippa de många besvärligheter som
uppstår om den asylsökande inte lägger fram sina egentliga skäl. Om
utredningen på detta sätt från början har en god kvalitet kommer en mycket
stor del av väntetiden att kunna förkortas eftersom antalet överklaganden
minskar.

När jurister kommit i kontakt med asylärenden, där polisen redan beslutat
om direktavvisning, har det slutgiltiga beslutet efter juristens ingripande ofta
blivit ett helt annat.

Den viktigaste reformen för en större rättssäkerhet vid gränsen är därför
att den asylsökande får tillgång till ett offentligt biträde. Tillgången på
asylrättskunniga jurister är begränsad. Därför måste utbildningen av jurister
på asylrättsområdet intensifieras.

Mot. 1988/89

Sf502

Inte minst för dem som riskerar avvisning med stöd av första asyllandprincipen
finns ett starkt behov av ett kunnigt offentligt biträde. Det är likaså
märkligt att rätten till biträde inte gäller vid anförande av verkställighetshinder
vid regeringsavslag av ansökan.

Enligt nuvarande regler i rättshjälpslagen beviljas inte rättshjälp genom
offentligt biträde omedelbart, utan först efter att sökanden hållits i förvar
flera dagar. Detta är inte tillräckligt för att rättssäkerheten ska vara
garanterad. Med ett offentligt biträde redan vid gränsen skulle en stor del av
den nuvarande rättsosäkerheten undanröjas.

3.4 Rättsskydd åt asylsökande och flyktingar

Ett erkännande av flyktingstatus har mycket stor betydelse för den asylsökande.
Det är av psykologisk vikt att de skäl som föranlett flykten erkänns
genom flyktingförklaringen. Till flyktingförklaringen är dessutom knutna
andra rättsverkningar såsom kortare kvalifikationstid för svenskt medborgarskap
och utvidgad rätt till familjeåterförening m.m.

För erkännande av flyktingstatus samt för överklagande av beslut om
flyktingstatus och resedokument har allmän rättshjälp tidigare utgått.
Genom ett beslut i besvärsnämnden för rättshjälp har möjligheten till allmän
rättshjälp i de nämnda fallen i praktiken nu helt försvunnit.

Den asylsökandes rättsskydd har sålunda urholkats utan att några beslut
härom har fattats av riksdagen.

Mot den bakgrunden är det väsentligt att återställa rätten till allmän
rättshjälp i ovan nämnda fall.

3.5 Principen om första asylland

Vid tillämpningen av asylbestämmelserna har utvecklats en praxis som
innebär att en asylansökan inte prövas i Sverige om den asylsökande har haft
möjlighet att få skydd i annat land. Detta gäller inte bara när flyktingen redan
fått fristad i annan stat utan även när den asylsökande passerat länder där han
kunnat få skydd. Sverige har dessutom träffat överenskommelser med de
övriga nordiska länderna och med Västtyskland om en ömsesidig återtagningsskyldighet.

Meningen med principen om första asylland var ursprungligen att skapa en
skyldighet för det första asyllandet att ge asylsökande fristad. Numera har
denna princip också kommit att användas som ett medel för tredje land att
förvägra den asylsökande asyl. Principen ges dessutom helt olika innebörd i
skilda länder. Resultatet blir att en asylsökande kan skickas fram och tillbaka
från ett land till annat (Refugees in Orbit).

Sverige tillämpar första asylland-principen strikt. Även korta uppehåll i
andra länder kan utgöra skäl för avvisning. Detta system upprätthålls trots att
Sverige rent geografiskt ligger så till att mycket få flyktingar kan resa direkt
till Sverige utan att passera andra länder. Inresestämpel i passet räcker för att
motivera ett beslut om avvisning till det aktuella landet. Har flyktingen valt
ett annat färdsätt än flyg blir det oerhört svårt för honom/henne att bevisa att
det bara varit fråga om resa igenom ett land utan uppehåll. Detta gäller bl.a.
de som gått över bergen från Iran in i Turkiet. I riksdagens riktlinjer för

Mot. 1988/89

Sf502

flyktingpolitiken slås det fast att man måste ”pröva ansökningar från sådana
asylsökande som alltsedan de lämnade hemlandet varit på väg (en route) till
Sverige”, d.v.s. att flyktingar har rätt att resa genom andra länder på väg hit.
Den s.k. en route-principen har genom praxis urholkats av handläggande
myndigheter.

Sverige har enligt art. 33 i Genévekonventionen en skyldighet att inte
utvisa/avvisa flykting till gränsen mot ett område där hans liv eller frihet
skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss
samhällsgrupp eller politiska åskådning. Beträffande denna konventionsbestämmelse
har utlänningslagkommittén uttalat: ”Genom denna bestämmelse
har de stater som anslutit sig till flyktingkonventionen förbundit sig att inte
skicka en flykting till ett land i vilket han skulle bli utsatt för förföljelse.
Enligt svensk uppfattning kan en flykting därför sändas till ett annat land än
hemlandet om det landet har anslutit sig till konventionen och det är
uppenbart att flyktingar där har skydd mot att sändas till hemlandet” (SOU
1979:64 s. 126).

Kommittén talar alltså om att avvisa flyktingar till länder som ”anslutit sig
till konventionen” och där det är ”uppenbart” att de har skydd mot
vidaresändning. Mot den bakgrunden är det naturligtvis förkastligt att avvisa
icke-européer till Turkiet, som ej skrivit under tilläggsprotokollet till
Genévekonventionen och därför enbart åtagit sig att skydda europeiska
flyktingar, liksom att avvisa irakier till Iran.

FN:s flyktingkommissariats exekutivkommitté har rekommenderat att
asyl inte skall vägras enbart därför att den kunde ha sökts i en annan stat. En
princip av liknande innebörd stöddes av den svenska delegationen vid
FN-konferensen om territoriell asyl år 1977. JO har också kritiserat
tillämpningen av första asylland-principen.

Första asylland-principen bör inte få tillämpas om den asylsökandes
vistelse i första landet/länder är att anses vara av genomresenatur. För att en
asylsökande skall avvisas med stöd av första asylland-principen måste
krävas:

- att den asylsökande är en konventionsflykting, dvs är flykting enligt
Genévekonventionens definition. Det skall alltså vara utrett att så är
fallet.

- att det är utrett att första asyllandet verkligen kommer att bevilja den
asylsökande asyl. Landet måste ha biträtt Genévekonventionen.

3.6 Bedömning av flyktingskap

Det viktigaste kriteriet på flyktingskap enligt Genévekonventionen (och 3 §
utlänningslagen) är ”välgrundad fruktan” för förföljelse. Enligt de riktlinjer
som FN:s flyktingkommissariat angivit skall uttrycket ”välgrundad fruktan”
tolkas så att tyngdpunkten ligger på den asylsökandes egen subjektiva
uppfattning. Först i andra hand kommer de objektiva faktorerna t.ex. de
juridiska och politiska förhållandena i hemlandet. Vidare sägs i den handbok
som har utarbetats av FN:s flyktingkommissariat att inte endast den som
redan har utsatts för förföljelse är att betrakta som flykting utan också
personer som vill undvika en situation som medför risk för förföljelse. I
asylärenden är myndigheterna skyldiga att följa den s.k. officialprincipen.

Mot. 1988/89

Sf502

Den innebär att det vid handläggningen av ett ärende ankommer på
myndigheterna själva att utreda alla omständigheter som behövs för att fatta
ett välgrundat beslut. Myndigheterna skall vidare beakta principen ”The
benefit of the doubt”, dvs. vid tveksamhet skall avgörandet gå i den sökandes
favör. Principen innebär bl.a. att i brist på bevis skall de asylsökandes
uppgifter godtas.

Även om de asylsökandes skäl bedöms individuellt synes, som grund för
det individuella beslutet, alltför stor vikt läggas vid den aktuella allmänpolitiska
situationen i landet i fråga. Den allmänna ”amnesti” som regeringen
nyligen aviserat är exempel på en åtgärd som helt avviker från principen om
individuell prövning.

Utlänningslagen är inte en avvisningslag utan en lag till skydd för personer
som förföljs. Lagen skall tolkas och tillämpas på det sätt riksdagen har
fastställt. Vid tolkningen av flyktingbegreppet skall tyngdpunkten ligga på
det subjektiva planet. Officialprincipen skall följas. Han/hon skall visa att
han/hon verkligen hyser fruktan för förföljelse och att denna fruktan har fog
för sig.

3.7 Motivering av beslut

En grundläggande princip i svensk rätt är att beslut skall motiveras. Av ett
avslagsbeslut i asylärenden bör framgå varför myndigheterna anser att den
asylsökandes åberopade skäl inte är tillräckliga för att få asyl eller varför
myndigheterna betraktar den asylsökande som icke trovärdig. Förvaltningslagens
regler om motivering av beslut gäller även i asylärenden. Men av
sekretesskäl efterlevs de inte. Arbetsbördan för invandrarverket är ett annat
skäl som anförs mot att motivera besluten i asylärenden. Sådana argument är
stötande för rättskänslan.

Beslut i asylärenden måste motiveras. Det är inte tillräckligt att enbart
återge innehållet i de åberopade lagrummen. För att skapa en möjlighet att
sekretessbelägga uppgifter i motiveringarna bör sekretesslagen ändras så att
den asylsökandes intressen även fortsättningsvis skyddas.

3.8 Publicering av praxis

Riksdagen beslutade i samband med den invandrarpolitiska propositionen
att invandrarverket systematiskt skulle dokumentera och sprida den praxis
som finns i fråga om att ge uppehållstillstånd åt asylsökande. Dåvarande
statsrådet underströk vikten av beslutet. I flera omgångar har invandrarverket
påmints härom. Det är stötande att riksdagsbeslut ignoreras under flera
år. Detta beslut kan inte heller anses effektuerat genom regeringens skrivelse
om flyktingpolitiken. Skrivelsen om flyktingpolitiken och en dokumentation
om praxis är två helt olika instrument för att möjliggöra politisk debatt och
demokratisk kontroll av hur flyktingpolitiken utformas i praktiken. Det är nu
hög tid att regeringen påminner invandrarverket om dess uppdrag att
dokumentera praxis vid behandling av ansökningar om uppehållstillstånd.

Mot. 1988/89

Sf502

3.9 T ägande i förvar

I strid med utlänningslagen och förarbetena till den har förvarstagande av
asylsökande blivit allmänt förekommande i stället för att - som det var avsett
- tillgripas i undantagsfall. De som av polisen bedöms få avslag på
asylansökan tas på vissa håll i landet regelmässigt i förvar i väntan på beslut.
Detta gäller även exempelvis barnfamiljer. Tagande i förvar är ett frihetsberövande
och måste således tillämpas ytterst restriktivt.

För utlänningar som tagits i förvar gäller de lagar som är tillämpliga på
häktade och anhållna. Diskrimineringsombudsmannen har dock uppmärksammat
att det förekommer klagomål på att dessa regler inte följs. Han
hävdar att en lagstridig praxis har utvecklats på detta område. Ett exempel
som DO nämner är att det hör till undantagen att förvarstagen utlänning
överförs från polisarrest eller häkte till kriminalvårdsanstalt, vilket lagen
förutsätter vara det normala vid förvar som inte endast är av kort karaktär. I
strid med gällande lag hindras också rättsliga biträden, vänner och anhöriga
att komma i kontakt med de förvarstagna.

Utlänningar i förvar skall inte underkastas onödiga restriktioner. Självfallet
är det av yttersta vikt att den rättsliga reglering som finns på området följs.
Regeringen bör få i uppdrag att genom kontakter med berörda myndigheter
åtgärda missförhållandena.

3.10 Verkställighet av avvisningar/utvisningar

När beslut har fattats om avslag på asylansökan är det polisens uppgift att
verkställa beslutet om avvisning. Alltför ofta har beslutet verkställts på ett
för den asylsökande kränkande sätt. Föräldrar och barn har hämtats under
natten från sjukhus, flyktingförläggningar har omringats av poliser med
hundar, asylsökande hämtas ibland av polis redan innan regeringen fattat det
formella beslutet om utvisning. Ibland har t.o.m. familjer splittrats som
resultat av att föräldrar utvisats medan deras barn gått under jorden.

I huvuddelen av alla av- och utvisningsärenden torde den asylsökande
självmant och frivilligt lämna landet, om han bara får möjlighet till det.
Utvisningarna måste ske under betydligt mer humana och mindre kostnadskrävande
former än för närvarande. Polisen behöver dessutom klarare
riktlinjer för att kunna verkställa utvisningar på ett korrekt sätt.

Det kan överhuvudtaget ifrågasättas om sådana transporter av asylsökande
tillbaka till hemlandet som regelmässigt äger rum är berättigade. De är
oerhört dyra. Förra året transporterades cirka 4 000 asylsökande tillbaka till
hemlandet. Bara biljettkostnaden uppgick till cirka 35 miljoner kronor. Till
detta kommer sammanlagt 110 000 arbetstimmar för medföljande personal.
Dessutom tillkommer övertidsersättning, traktamente och hotellkostnader.
Det finns strängt taget inget behov av en hemresa med tvångseskort.
Lagligheten i att med våld hindra den asylsökande från att avvika från
resrutten efter det man har lämnat Sverige kan för övrigt starkt ifrågasättas.

Genévekonventionen talar om en flyktings rätt till ”skäligt rådrum”. Man
skall bland annat få tid att förbereda resa till annat asylland, om man inte vill
återvända till hemlandet. Ingen skall enligt Genévekonventionen kunna
tvingas återvända till sitt hemland. De ytterst knappa tidsmarginaler som ofta

Mot.

Sf502

förekommer vid verkställighet av utvisningsbeslut medför att myndigheterna Mot. 1988/89

idag inte kan leva upp till denna princip. Sf502

Den asylsökande måste därför ges tid och möjlighet att lämna landet under
värdiga former. Föräldrar ska inte få utvisas om det innebär att de skiljs från
minderåriga barn.

Invandrarverket bör åläggas att följa upp, t.ex. genom stickprovskontroller,
vad som händer med utvisade asylsökande efter hemkomsten. Idag finns
inga uppgifter om vad som sker med dem som mot sin vilja tvingas återvända
hem. Det är en mycket angelägen uppgift framförallt i sådana fall där den
asylsökande har haft stora farhågor inför ett återvändande, inte minst för att
slippa upprepa en missbedömning i framtiden.

3.11 Återvändandet

De flesta flyktingar vill naturligtvis återvända hem så snart de kan. Ibland
kan man göra det efter enbart några års landsflykt, oftast dröjer det längre.

Många flyktingar tvingas ställa in sig på att aldrig återvända till hemlandet.

Flyktingars önskan att återvända bör uppmärksammas och stödjas mer än
hittills. Det är väsentligt att stödja frivilligorganisationernas arbete på detta
område. För att ge ytterligare stadga och framgång för arbetet med att
underlätta återvändandet, bör Sverige, enligt tidigare löften, på nytt söka
medlemskap i ICM (Intergovernmental Organization for Migration). ICM
har bland annat medverkat vid transporter av vietnameser till västerländska
stater och judar från Sovjet. Numera arbetar ICM, i samarbete med FN:s
flyktingkommissariat, framförallt med att bistå dem som kan och vill
återvända från landsflykten. Sverige har länge haft observatörsstatus, men
bör ta steget fullt ut och bli medlem i organisationen.

4. Barns situation i flyktingärenden

4.1 Barns behov av asyl

Hälften av alla världens flyktingar beräknas vara barn. Barn i flyktingärenden
bär ofta på svåra upplevelser. Krig, förföljelse och terror riktar sig i allt
högre utsträckning medvetet mot barn. I Chile t.ex. är det inte ovanligt att
barn misshandlas inför sina föräldrar som ett medel att få föräldrarna att tala.

Barn kan därför ha väl så starka skäl att söka politisk asyl som föräldrarna,
kanske de ibland har starkare behov av skydd än föräldrarna. Ändå finns
ingen vid gränsen som tillvaratar barns intressen. Ändå får de ytterst sällan
egna utredningar.

Flykten till Sverige medfört separationer från anhöriga och kamrater,
kulturell värdegemenskap och andra kända förhållanden. Mot den bakgrunden
är det viktigt att det första mottagandet bringar ordning och inte
ytterligare kaos, skriver socialstyrelsen i en skrivelse till regeringen i mars
1988 om flyktingbarns behov av stödinsatser.

Både invandrarpolitiska kommittén, IPOK, och den proposition som
följde på utredningen slog fast att barnens situation måste uppmärksammas i
samtliga fall, och att humanitära skäl relaterade till barnen kan ha betydelse
för prövningen av föräldrarnas ansökan. Socialstyrelsen menar att utredaren

vid asylförhöret bör fråga om barnens erfarenheter och att detta material ska
finnas med i invandrarverkets beslutsunderlag. Det är utomordentligt viktigt
att så verkligen sker. Idag är det inte alltid som handläggaren vid flyktingutredningen
begär in uppgifter om barnen. Det kan ibland leda till att familjer
med barn som verkligen varit i starkt behov av att få stanna i Sverige inte fått
göra det.

4.2 Flyktingbarns rätt till hälso- och sjukvård

Asylsökande har bara rätt till akut sjukvård och tandvård. Värst drabbar
detta barnen. Särskilt allvarligt blir det när väntetiden blir lång. Det är viktigt
att se till att alla asylsökande barn får tillgång till barnhälsovård.

Det är vidare angeläget att förebygga och behandla psykiska störningar
som antingen är en följd av flykten eller av den påfrestande väntetiden före
beslutet om uppehållstillstånd. Självfallet är en av de allra viktigaste
åtgärderna att förkorta väntetiderna.

Den fruktan familjen känner för att tvingas återvända till det land den flytt
från drabbar barnen hårt. De reagerar på föräldrarnas sinnesstämning och
deras egen psykiska tillväxt är beroende av att föräldrarna orkar ge dem en
trygg omgivning. Många flyktingföräldrar förmår inte detta i sin pressade
situation. Flyktingbarn har också ofta svåra egna upplevelser från flykten
bakom sig och kan därför behöva terapi.

Barnexpertis bör därför kopplas in från första början av utredningen. I
flera landsting har olika modeller med psykiatriska team prövats för arbete
med flyktingbarn. Flyktingskapet är en så svår upplevelse att alla flyktingar
under någon period råkar in i en psykisk kris, menar en av de läkare som
arbetar med en psykiatrisk öppenvårdsenhet. Att bygga upp kompetens och
erfarenhet genom sådana psykiatriska team är viktigt för att rätt kunna
behandla de problem som riskerar att drabba just flyktingar. Alla landsting
bör ha en sådan kompetens t.ex. i form av ett psykiatriskt team.

4.3 Frihetsberövande av flyktingbarn

Det råder ett principiellt förbud mot att ta barn i förvar. Senast skärptes
bestämmelserna under våren 1987. För att ta barn från asylsökande familjer i
förvar fordras ”synnerliga skäl”. I verkligheten har förvarstagandet av
flyktingbarn accelererat under 80-talet, och nått proportioner som skulle
varit otänkbara tidigare trots att riksdag och regering ständigt skärpt tonen.
Som ett exempel kan nämnas att från maj 1987 och fyra månader framåt tog
Arlandapolisen 383 barn i förvar. Av dessa barn har endast ett mindre antal
avvisats. Från oktober 1986 och sex månader framåt var motsvarande siffra
473. Under perioden 1 maj till 30 september 1987 togs 439 barn i förvar varav
383 vid Arlanda vaktdistrikt. JK har riktat allvarlig kritik mot polisen för att
förvarsbesluten saknat motivering. Utredningen för översyn av utlänningslagen
fann att förvarstagande skedde i en långt större utsträckning än
lagstiftarna avsett samt att det i många fall bort räcka med att ställa barn
under uppsikt. Socialstyrelsen hävdar i en skrivelse till regeringen att förvar
av barn bör förbjudas. I undersökningen 1987 framgick att nästan exakt
hälften av alla barn som passerade Arlanda togs i förvar, varav 70%
sedermera fick uppehållstillstånd.

Mot. 1988/89

Sf502

Dessa övergrepp mot oskyldiga barn måste få ett slut. Ett totalt förbud mot
att ta barn i förvar måste införas.

4.4 Ensamma flyktingbarn

Det borde vara alldeles självklart att ärenden som rör familjer med barn
behandlas särskilt skyndsamt. Kanske än mer angeläget är det att ensamma
barns asylansökningar får förtur.

Ett växande antal barn kommer till Sverige ensamma. Oftast är det pojkar
som flyr undan krigstjänst, men även flickor flyr. Många flyr också av
politiska skäl. De första förhören bör genomföras med stor försiktighet så att
den skada som redan tillfogats dem i hemlandet inte förvärras. Endast
undantagsvis och efter noggranna undersökningar får ett barn som sänts hit
av föräldrarna sändas hem. Vissa hävdar att barn alltid mår bäst hos
föräldrarna, men det resonemanget måste vägas mot det faktiska förhållandet
att barn vid återkomsten kan riskera att våldtas, utsättas för misshandel
eller rent av avrättas. Dessutom visar erfarenheten från andra världskriget
att alla barn visst inte önskade lämna Sverige när en återförening blev möjlig.
De ensamma barnen mår ibland bäst av att placeras i grupphem, ibland bäst
av att komma i en familj. Beslutet måste tas med tanke på barnens bästa, inte
med tanke på vilket alternativ som vållar det svenska samhället minst
kostnader.

5.1 väntan på besked

5.1 Kortare handläggningstider

De långa handläggningstiderna skadar årligen tusentals asylsökande. Flertalet
av alla asylsökande torde vid tidpunkten för beskedet ha psykiska
problem av lindrigare eller mer allvarligt slag. Många blir intagna på
mentalsjukhus eller får annan psykiatrisk vård för den ångest och de
depressioner som orsakats av det långa ovissa väntandet. Det är inte ovanligt
att asylsökande söker begå självmord.

Huruvida de planerade åtgärderna kommer att få någon effekt, och
huruvida handläggningstiderna kommer att förkortas dramatiskt under
innevarande år, återstår att se. Det är dock väsentligt att en förkortning av
handläggningstiderna inte tillåts gå ut över rättssäkerheten. Regeringens
”nollställningsbeslut” för de asylsökande som anlände innan 1/1 1988 är
betänkligt av flera skäl, även om det får positiva effekter för många enskilda
asylsökande. För andra asylsökande som kommit vid ”fel” tidpunkt kan
skrivbordsrensningen leda till tragedier.

Däremot bör SIV och regeringen vid prövning i enskilda fall överväga
väntetidens längd. I vissa fall, då väntetiden varit mycket lång, bör
väntetiden kunna utgöra underlag för ett bifall av asylansökan av humanitära
skäl. Den idag tillämpade treterminersregeln för familjer med barn i skolan
måste även i konsekvensens namn utsträckas till att gälla för daghem och
förskola.

Mot. 1988/89

Sf502

5.2 Arbete åt asylsökande

De långa väntetiderna blir än mer destruktiva för den asylsökande som inte
får lov att arbeta under tiden. Det är självfallet negativt och förödmjukande
att tvingas gå utan arbete under en längre tid. Flertalet asylsökande får efter
beslut lov att stanna i Sverige. För dem vore det en stor fördel och en god
början på vistelsen i Sverige om de kunde arbeta under väntetiden.
Integreringen i samhället underlättas och självkänslan stärks av om de
berörda känner att de kan göra nytta och få del av en arbetsgemenskap. En
negativ följd av kombinationen långa väntetider och förbud mot att arbeta är
att svenskar kan reagera mot det de upplever som att de asylsökande ”lever
på det sociala”. I själva verket blir det långvariga beroendet av understöd
destruktivt också för flyktingen.

Enligt vår mening är den bästa lösningen på detta problem att radikalt
korta väntetiderna. Riksdagen bör emellertid också ge regeringen i uppdrag
att pröva möjligheterna att tillåta arbete under former som liknar beredskapsarbete
under väntetiden. För de flyktingar som redan fått uppehållstillstånd
måste mycket större ansträngningar göras för att lotsa ut dem på den
svenska arbetsmarknaden, antingen genom de ambulerande arbetsförmedlingar
på förläggningarna som redan finns eller genom fasta enheter från AF
på större förläggningar. Det är nödvändigt att redan på förläggningen göra en
inventering av flyktingens utbildning och erfarenhet så han/hon kan få arbete
snarast möjligt alternativt hjälp med kompletterande utbildning.

5.3 Tidsbegränsning av asylbiståndslagen

Asylbiståndslagen konstruerades för en situation där handläggningstiderna
maximalt enligt planen skulle vara 4 månader, oftast kortare. Ännu är man
inte i närheten av målsättningen. Det blir då en lång väntan med det mycket
begränsade bistånd asylbiståndslagen ger i jämförelse med socialtjänstlagen.
De behöver hjälp långt innan dess. Många behöver t.ex. psykoterapi eller en
kontaktperson på grund av de upplevelser de bär med sig av separationer,
krig eller tortyr. Om inte insatser görs på ett tidigt stadium förvärras
problemen och kostar samhället pengar. Då asylbiståndslagen inte är avsedd
att täcka en till ett halvår eller längre utdragen process bör villkoren för de
asylsökande som får vänta mera än 4 månader efter denna gräns förbättras.
Av dessa skäl bör asylsökande som har väntat på besked mer än 4 månader ha
rätt till bistånd i den vida bemärkelse som förutsätts enligt socialtjänstlagen.

5.4 Handikappade asylsökande

Handikappade asylsökande kan enligt asylbiståndslagen få tillgång till
tekniska hjälpmedel. Det är dock en svag skrivning i lagtexten, och ofta
saknas kunskap om detta hos personalen på flyktingförläggningen, så oftast
blir den enskilde handikappade ändå utan hjälpmedel. Detta kan vara till
stort hinder för t.ex. den blinde asylsökande som vill delta i svenskundervisning.
Därför är det viktigt att särskilt bidrag också ska kunna utgå till
kostnaden för sådana tekniska hjälpmedel som krävs för undervisning i
svenska, samt att berörd personal på förläggningen åläggs ta de initiativ som
behövs för att den handikappade asylsökanden får de hjälpmedel som
behövs.

Mot. 1988/89

Sf502

6. Det kommunala flyktingmottagandet

Det kommunala flyktingmottagandet har, trots vissa ökända bakslag,
fungerat bättre än väntat. Kommunerna har visat sig beredda att sträcka sig
långt utöver de ursprungliga löftena för att bereda plats åt flyktingar. En stor
majoritet av landets kommuner har frivilligt undertecknat avtal att ta emot
flyktingar. Systemet med kommunalt flyktingmottagande har troligen höjt
kvaliteten på mottagningssystemet, samtidigt som det på sikt skapar
förutsättningar för en tidigare och bättre kontakt mellan flyktingar och
svenskar.

Den tilltagande bostadsbristen har emellertid skapat en större tröghet i det
kommunala mottagningssystemet. Situationen blir sämre för varje månad.
Ett ökande antal asylsökande och fler och fler flyktingar som redan fått
uppehållstillstånd sitter kvar på förläggningarna i väntan på utplacering i
kommunerna. Situationen är mycket ansträngd. Det är därför angeläget att
kommunerna gör ytterligare insatser - även i form av provisoriska lösningar för
att kunna ta emot fler flyktingar.

Dock finns ett antal kommuner framförallt i norra delarna av Sverige som
inte kunnat få så många flyktingar som de skrivit avtal om. När en flykting
varit erbjuden en kommunplats i minst tre månader och ändå ej accepterat
detta bör möjligheter finnas att dra in asylbiståndet.

Dessutom bör en ytterligt generös praxis tillämpas om en asylsökande vill
bo hos släktingar eller vänner istället för på förläggning. Detta är dels
motiverat av humanitära skäl, dels för att det hjälper till, om än marginellt,
att minska onödigt tryck på förläggningarna.

7. Vissa lagstiftningsfrågor

I längden kan det ifrågasättas om det är rimligt att landets högsta instans i
flyktingärenden både ska meddela avslag på asylansökningar och samtidigt
uppträda som invandrares och flyktingars välgörare. Det är inte heller rimligt
att regeringen, som ska vara praxisbildande för tillståndsgivningen, inte har
någon laglig skyldighet att motivera sina beslut. Fristående asylnämnder som
tar ställning i de fall invandrarverket inte ansett sig kunna bifalla asylansökan
är en intressant modell. Det skulle kunna medföra större rättssäkerhet i
många fall där bedömningen är komplicerad, skapa en större öppenhet och
insyn i bedömningarna samt befria regeringen från en säkerligen tung börda.

Människor tvingas lämna sina hemländer av många andra skäl än
individuell förföljelse: krig, inbördeskrig, främmande makters angrepp eller
abnorma samhällsförhållanden har tvingat stora grupper och ibland hela
befolkningar på flykt. Dessa grupper sägs ibland ha ”flyktingliknande skäl”.
Trots att deras rättsliga möjligheter varierar från land till land, får de ändå
ofta skydd. Detta leder till att Genévekonventionens utformning av flyktingdefinitionen
börjar bli allt mer föråldrad.

Allt fler länder anpassar idag sin lagstiftning till det vidgade flyktingbegreppet,
eller ansluter sig till vad som kallas för den ”afrikanska flyktingdefinitionen”.
Det är inte säkert att Sverige bör ansluta sig till denna definition,
men i samband med en framtida bredare översyn av utlänningslagen bör ändå
utformningen av paragraf 6, den s.k. B-flyktingparagrafen, övervägas.

8. Rasism och främlingsfientlighet

Främlingsfientliga och rasistiska opinionsyttringar kan ofta få en betydande
uppmärksamhet. Det betyder inte att stödet för dem har ökat. Tvärtom tyder
alla tecken på att en invandrar- och flyktingpolitik som bygger på värme,
generositet och humanitet har en stark folklig förankring.

Vi kan ändå inte slappna av i vår vaksamhet och opinionsbildning. Det
finns alltid en risk att stämningar av den typ vi sett prov på i Sjöbos
kommunalpolitik breder ut sig om de inte bemöts i en fri och öppen debatt.
Främlingsfientlighet får näring ur okunnighet och rädsla. Därför är kunskap
och kontakt våra viktigaste medel.

Mycket har redan påbörjats. Det kommunala flyktingmottagandet har
fyllt en viktig funktion, eftersom det ger fler svenskar möjlighet att komma i
kontakt med och lära känna människor från andra länder och kulturer. En
kommission med uppgift att bekämpa rasism har tillsatts. Det är angeläget att
ytterligare intensifiera detta arbete. Den information som ges i skolan bör
utvidgas. Organisationer och partier bör pröva skilda former för återkommande
manifestationer. Olika typer av kontaktverksamhet bör uppmuntras
såsom fadderfamiljer för flyktingar. Det engagemang som finns i frivilliga
organisationer såsom ”Rör inte min kompis” bör tas till vara och stödjas.

Diskrimineringsombudsmannens verksamhet skall enligt planerna utvärderas
efter tre år. Detta inträffar under året. Framförallt på det opinionsbildande
planet har DO spelat en betydelsefull roll. Det är nu dags att överväga
huruvida lagen varit tillräckligt vass och välformulerad.

Dock finns det anledning redan nu att klargöra att Sverige inte bör införa
ett förbud mot rasistiska organisationer. Flera skäl talar emot denna tanke.
Dels är det principiellt förkastligt att förbjuda en åsikt. Det måste vara
gärningar, inte åsikter som kriminaliseras. Dels blir bevissituationen ytterst
svår. Troligen kommer man inte att kunna döma någon organisation för brott
mot en sådan lag. Till sist uppstår en orimlig situation om en klart
främlingsfientlig organisation blir frikänd från anklagelser om rasism.

Rasism bekämpas bättre med argument, med fakta och upplysningar. I
kunskapens och förståelsens ljus dör fördomen och skräcken.

Förslagen från FN.s konvention mot rasism om straffsanktioner vid
diskriminering i arbetslivet samt talemöjlighet och skadeståndsrätt för dem
som diskriminerats bör följas upp och utredas i samband med en översyn av
DO:s verksamhet.

9. Invandrarpolitik

9.1 Äldre invandrare

Arbetskraftsinvandringen gjorde att människor i produktiv ålder sökte sig till
Sverige. Många av dessa har nu nått pensionsåldern. En del av dessa
invandrare drömde om att återvända till sitt hemland. Av många olika
anledningar har det som regel inte blivit så.

Äldre människor har ofta större svårigheter än yngre att göra sina
önskemål hörda. Kommuner och landsting måste därför vara lyhörda för de
behov och önskemål som är speciella för de äldre invandrarna. I detta arbete

kan självfallet invandrarorganisationerna fylla en viktig funktion. Mot. 1988/89

Språket är ett speciellt hinder för äldre invandrare. Även om språkkunska- Sf502

perna under den yrkesverksamma delen av livet varit goda kan de försvinna
vid högre ålder. Det förekommer alltför ofta att en invandrare med bristande
svenskkunskaper vid långtidsvård placeras på en avdelning med enbart
svensktalande personal. Detta är allvarligt då kommunikation och kontakt
med yttervärlden är av stor vikt och konsekvensen kan bli ett alltför långsamt
eller uteblivet tillfrisknande.

Vissa invandrargrupper har framfört önskemål om en ökad valfrihet på
ålderdomen. Detta innebär bl.a. att äldre invandrare skall ha möjlighet att,
om de så önskar, bo nära andra personer med samma kulturella bakgrund på
ålderdomshem, servicehus eller vid långtidssjukvård. Dessa önskemål bör
kommuner och landsting försöka tillmötesgå.

UHÄ fick 1983 av regeringen i uppdrag att utreda hur tillgången på
tvåspråkig personal skulle kunna förbättras. Rapporten har just blivit färdig.

Vi har väntat alltför länge på detta resultat varför det är angeläget att
regeringen snarast vidtar åtgärder med anledning av motionen.

9.2 Invandrarkvinnorna

För många invandrare leder arbetslivet till kontakt med den nya kulturen.

Det är också ofta i denna miljö som infödda svenskar stiftar bekantskap med
invandrare. I en dynamisk arbetsmiljö tas dessa kulturmöten till vara och
upplevs som något positivt varifrån nya idéer och handlingsmönster kan
hämtas.

Många, men långt ifrån alla, invandrarkvinnor är dock utestängda från
dessa kontakter och den stimulans de ger. Med ingen eller endast låg
utbildning, vilket är vanligt i många invandrargrupper, är det svårt för
kvinnorna att skaffa sig ett arbete samtidigt som familjen kräver uppmärksamhet
och omsorg. Dessa lågutbildade kvinnor förvärvsarbetar ofta på
obekväm arbetstid för att kunna ta hand om sina barn. I många av dessa fall
ger arbetet inte heller de möjligheter till sociala kontakter som vore
önskvärda.

Effekten blir att många invandrarkvinnor blir isolerade från kontakter
utanför hemmet. Kunskaper i svenska språket är ofta undermåliga just hos
dessa kvinnor.

Invandrarkvinnornas situation kräver ökad uppmärksamhet. Många invandrarkvinnor
lever i vad vi kallar ”Det glömda Sverige”.

Särskild uppmärksamhet måste riktas mot den behandling som de kvinnor
som utsätts för s k hustruimport får utstå. Ibland förekommer att mannen
utnyttjar det faktum att kvinnan blir utvisad om hon skiljer sig innan två år
förflutit. Det har hänt att mannen i sådana fall misshandlat kvinnan psykiskt
och fysiskt, i vetskap om att hon inte vågar ta ut skilsmässa eller anmäla
honom av rädsla för utvisning. Det bör göras fullständigt klart för alla parter
att en kvinna som blivit utsatt för sådan förnedrande behandling inte bör
kunna utvisas.

9.3 Arbetsmarknaden

Mångå flyktingar och invandrare har arbetslivserfarenhet och yrkeskunskaper
från sitt hemland. En del har också en gedigen utbildning, kanske på
universitetsnivå, bakom sig. I Sverige har vi ofta misslyckats med att ta till
vara den kompetens invandrarna besitter vilket är till men för såväl individen
som för landet.

Besvikelsen kan bli stor då den nyanlände upptäcker att ingen efterfrågar
hans eller hennes yrkeskunskaper och inte förväntar sig att de skulle kunna
komma till användning i Sverige. För det svenska samhället innebär detta ett
slöseri med såväl mänskliga som ekonomiska resurser.

Invandrares examina anses ofta inte vara jämställda med svenska eller
anses vara inkompletta. Folkpartiet har därför tidigare framfört önskemål
om en intensifiering av arbetet med att värdera utländska examina vid UHÄ.
Denna verksamheten har nu pågått sedan slutet av sjuttiotalet, men alltför
små resultat har uppnåtts. Antalet anställda har ökats men ärendebalanserna
är ändå långa liksom väntetiderna. Detta är mycket beklagligt och måste leda
till en omprövning eller förnyelse av det arbete som utförs av UHÄ vad gäller
värdering av utländska examina. Det är ett krav av såväl humanitära som
ekonomiska skäl. Ett annat skäl till varför utländska examina i högre grad
bör godkännas i Sverige är för att uppnå trovärdighet vad gäller de
konventioner som undertecknats vad gäller just godkännande av utländska
examina.

Arbetslöshet är ett problem som i hög grad drabbar invandrare. Bland de
arbetslösa återfinns en oproportionellt stor del invandrare. Inom AMU:s
utbud av kurser bör invandrarna erbjudas påbyggnads- och kompletterande
utbildning. Detta är viktigt framför allt för många unga som har tvingats
avbryta sin utbildning i hemlandet eller haft en mycket kort skolgång där
liksom för dem som p.g.a. bristande svenskkunskaper m.m. inte har kunnat
bygga på sin utbildning. Invandrarflickornas situation bör särskilt uppmärksammas
i fråga om skola och vidareutbildning. Dessa kompletteringskurser
får dock inte bli slentrianmässigt använda, vilket ibland sker idag. En
invandrare med en god utbildning bör istället få hjälp att genast komma in på
arbetsmarknaden.

9.4 Svenska för invandrare

Utan goda kunskaper i svenska är det i stort sett omöjligt att smälta in i det
svenska samhället. Möjligheterna att inhämta ny kunskap och att påverka
blir begränsade. Även om invandraren räknar med att snart återvända till
hemlandet så underlättas vistelsen i Sverige av att han eller hon behärskar det
svenska språket.

Det är viktigt att denna undervisning börjar så snart som möjligt efter den
asylsökandes ankomst till Sverige. Först och främst beroende på att tiden att
bygga ett nytt liv i sitt nya land blir kortare men också för att, genom aktivitet
med ett konkret och efterlängtat mål, bekämpa depressions- och passivitetstillstånd
vilka är vanliga bland asylsökande.

Regeringen har dock bestämt att grund-sfi och grundutbildning för vuxna
får börja först efter att utländsk medborgare som har ansökt om upphållstill

Mot. 1988/89

Sf502

stånd väntat två månader. Med tanke på hur många som får stanna är denna Mot. 1988/89
tidsgräns obefogad. Värdefull tid, då ambitionen att lära sig svenska är hög, Sf502

går därmed till spillo. Regeringen bör därför upphäva sitt beslut om väntetid
på två månader innan sfi får påbörjas. Den asylsökande bör också aktivt
uppmuntras att studera annat än svenska under väntetiden i syfte att
förbereda sig inför yrkesarbete i Sverige. De som har kunskapsmässiga
förutsättningar att vidga sina studier till grundskole- och gymnasienivå måste
ha möjligheter att göra så. Likaså i syfte att stimulera den nyanlände bör
möjlighet ges, för de som så önskar och är vana vid studier, att bedriva
”intensivkurser” inom sfi, dvs kunna studera i snabbare takt än på halvtid.

9.5 Svenska för tvåspråkiga elever

Undervisningen av invandrarelever i den svenska skolan har hittills utgått
ifrån att eleverna och deras familjer invandrat till Sverige under barnens
skoltid. Nu föds ett allt större antal invandrarbarn inom landet. Dessa talar
ofta ett annat språk än svenska i hemmet samtidigt som de möter det svenska
språket under hela sin uppväxt.

Ändå har många invandrarungdomar problem då deras språkutveckling
ofta är otillräcklig både i svenskan och i hemspråket. Språkkunskaperna
räcker många gånger inte till för fackämnena och betygen i svenska är dåliga.

Framför allt märks detta på gymnasienivå. Många invandrarelever avbryter
sina studier och går oftare arbetslösa än sina svenska kamrater. Dessa
ungdomar måste få en chans att konkurrera i skolan och arbetslivet.

Det är angeläget att samhällets stöd till invandrarbarnen sker samordnat,
på ett pedagogiskt och socialt riktigt sätt och med bästa utnyttjande av
tillgängliga resurser. Detta sker lättast genom ett samlat resurssystem där
statsbidragen till förskola och skola slås samman och fördelas som ett
schabloniserat bidrag till kommunerna. På detta sätt blir det lättare för
kommunerna att göra en långsiktig planering av stödet till enskilda invandrarbarn
och att exempelvis prioritera undervisningen i förskolan.

Den undervisning i svenska som idag ges är anpassad efter svenskspråkiga
elevers förutsättningar. Trots introduktionskurser för nyanlända invandrarelever
finns ofta grundläggande brister i svenska språket även hos barn som
är födda i Sverige, men vars första språk är något annat än svenska, d.v.s.
elever som talar svenska men som har vissa luckor i kunskaperna. Detta kan
leda till att invandrareleverna inte får den grundläggande förståelse för
svenska, exempelvis som språk och litteratur, som är en förutsättning för
vidare studier.

Extra undervisning i svenska kan idag anordnas dels i form av stödundervisning,
dels ske i utbyte mot timmar i den ordinarie undervisningen (dock får
aldrig mer än en timma bortfalla från ämnet svenska) och därmed ha formen
av undervisning i svenska som andraspråk. Ämnet svenska som andraspråk
ger dock inte behörighet till högre studier.

SÖ har konstaterat att behovet av undervisning i svenska som andraspråk
endast täcks till tre fjärdedelar. SÖ konstaterar vidare att inte alla de elever
som av lärarna bedöms behöva det, kommer i åtnjutande av denna
undervisning samt att ämnet har en oklar status.

I likhet med SÖ anser folkpartiet att det bör ske en reformering av ämnet
svenska som andraspråk. Ämnet skall kunna studeras helt eller delvis i utbyte
mot ämnet svenska och/eller som utökad studiekurs.

Undervisningen i svenska som andraspråk måste komma in så tidigt som
möjligt i undervisningen. Det är av vikt att lärarna som undervisar i svenska
som andraspråk har utbildning för just detta och att de har kunskap om de
olika kulturer som de kommer i kontakt med.

Ämnet bör ha en egen läroplan, ha samma målsättningar och ge en
kompetens som motsvarar svenskämnet för elever med svenska som
förstaspråk. Enda skillnaden mellan det ordinarie svenskämnet och svenska
som andraspråk blir att undervisningen och innehållet anpassas till tvåspråkiga
elever. Av denna anledning menar folkpartiet att svenska som andraspråk
bör ge behörighet till högre studier.

10. Hemställan

Vi hemställer

1. att riksdagen begär att regeringen i internationella fora verkar för
en liberalisering av asylpolitiken i de västeuropeiska staterna,

2. att riksdagen beslutar att höja antalet kvotflyktingar till 1 750,

3. att riksdagen för budgetåret 1989/90 anslår 1 214 600 000 kr. på
anslaget E 5 Överföring och mottagningar av flyktingar m.m.,

4. att riksdagen för budgetåret 1989/90 anslår 1 965 660 000 kr. på
anslaget E 6 Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar
m.m.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs beträffande viseringstvånget för flyktingar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående viseringstvånget för chilenska medborgare,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om information till berörda länder och transportföretag
om att asylsökande inte avkrävs visum för att resa in i Sverige,

8. att riksdagen beslutar överföra beslut om direktavvisning från
polisen till invandrarverket,

9. att riksdagen beslutar om rätt till offentligt biträde för alla
asylsökande i enlighet med vad som anförs i motionen.

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att den allmänna rättshjälpen skall gälla även vid
överklagande om beslut om flyktingstatus och för utfärdandet av
resedokument,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående första asylland-principen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående motivering av beslut i asylärenden,

13. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket ånyo
påminns om sitt uppdrag i riksdagsbeslut avseende dokumentation
och spridning av praxis vid behandling av ansökningar om uppehållstillstånd,

Mot. 1988/89

Sf502

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1988/89
motionen anförs angående förvarstagande av asylsökande, Sf502

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om vikten av att asylsökande ges ”skäligt rådrum”
och möjlighet att lämna landet under värdiga former,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om uppföljning av avvisade asylsökande,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om svenskt återinträde
i ICM,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om vikten av att föräldrar inte utvisas om det innebär
att de skiljs från minderåriga barn,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående bättre utredningar av barnens situation i
asylärenden,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om asylsökande barns rätt till barnhälsovård,

21. att riksdagen beslutar om ett totalt förbud mot att ta barn i
förvar,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av psykiatriska team i landstingen,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående vikten av förkortade väntetider i asylärenden,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ensamma flyktingbarn,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående möjligheterna att tillåta arbete under
former som liknar beredskapsarbete under asylsökandes väntetid,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om omfattningen av biståndet till asylsökande,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om stöd till handikappade asylsökande,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om accepterande av kommunplats,

29. att riksdagen begär att regeringen närmare utreder möjligheten
att skapa asylnämnder i enlighet med vad som anförs i motionen,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om uppföljning av förslag från FN:s konvention mot
rasism,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur tillgången på
tvåspråkig personal skall kunna förbättras,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om UHÄ:s arbete med att utvärdera utländska
examina,1] 24

[att riksdagen begär att regeringen upphäver sitt beslut om väntetid
på två månader innan sfi får påbörjas,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående asylsökandes studier,1]

[att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till statsbidragssystem
som innebär att bidragen för hemspråksträning och hemspråksundervisning
slås samman i enlighet med vad som anförs i motionen,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående svenska som andraspråk.1]

Stockholm den 16 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Maria Leissner (fp)

Mot. 1988/89

Sf502

1 1988/89:Ub804

16473. Stockholm 1989