Global utveckling, solidaritet och förvaltarskap, utgiftsområde 7

Motion 2003/04:U348 av Alf Svensson m.fl. (kd)

Sammanfattning

Det utbredda fattigdomen är oacceptabel. Självklart främst för dem som drabbas av den, men den är också ett globalt problem för världen i stort genom det hot som den utgör för den allmänna tillväxten, välfärden, miljön och säkerheten på vår jord. Att uppnå de huvudsakliga målen i Millenniedeklarationen – som i första hand handlar om att halvera andelen extremt fattiga till år 2015, är därför ett absolut krav. Och det är främst genom ekonomisk tillväxt som fattigdomen verkligen kan minskas. Därför måste västvärlden ta sitt ansvar och montera ner de handelshinder som idag hindrar många utvecklingsländer från att delta på världsmarknaden. Avskrivningar av de fattigare ländernas skulder måste också vara ett starkt prioriterat område för utvecklingspolitiken. Men för en rättvisare utveckling krävs också spridning, fördjupning och respekt för de demokratiska principerna och de grundläggande mänskliga rättigheterna. För Sveriges multilaterala biståndssamarbete krävs också mer utveckling av det handels- och miljötekniska samarbetet för en mer miljövänlig tillväxt i mottagarländerna.

Humanitärt stöd och bistånd för att förebygga konflikter och spridningen av sjukdomar och epidemier, framförallt hiv/aids, är ytterligare viktiga prioriteringar.

På samma sätt prioriteras biståndet som riktas till kvinnor och barn. Det är av central betydelse för en positiv samhällsutveckling både på grund av att kvinnor och barn är de som drabbas hårdast av fattigdom, krig och sjukdomar, och för att kvinnors och ungdomars direkta deltagande och inflytande stärker folkstyret. Otaliga exempel påvisar dessutom att bistånd riktat till kvinnor ger effektivare samhällsekonomiska resultat.

Fattigdomen går att utrota. Tekniken, kunskapen och resurserna finns för att tackla de fattigdomsrelaterade problemen. Men framförallt är det den politiska viljan som ofta saknas. Därför krävs mer av internationella insatser. För att rättviseperspektivet i praktiken verkligen ska genomsyra all svensk politik, såsom den socialdemokratiska regeringen föreslagit i sin senaste utvecklingsproposition, kräver vi införandet av ett samordningskansli inom Statsrådsberedningen för styrning, genomförande och rapportering av den genomförda utvecklingspolitiken. Oberoende utvärderingar av det svenska biståndets effektivitet är också nödvändigt.

Brister i redovisning av biståndsanslaget

Den socialdemokratiska regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2004 ökat biståndsanslag, vilket är positivt. Men trots höjningen ter det sig som om Socialdemokraterna nöjer sig med att ligga på en biståndsnivå som stannar på 0,868 % av BNI de kommande två åren. Vi står fast vid vårt tidigare mål och anser att Sverige via statsbudgeten skall ge 1 % av BNI i internationellt bistånd. Regeringens redovisning av hur biståndsanslagen skall fördelas mellan det multilaterala biståndet, det bilaterala biståndet och olika verksamhetsområden inom dessa delar, är mycket bristfällig i budgetpropositionen för 2004. Redovisningen är mycket allmänt hållen. Detta gör det svårt för riksdagen att göra en korrekt bedömning av den socialdemokratiska utvecklingspolitiken, vilket vi är mycket kritiska till.

För att lyckas uppnå Milleniemålen från år 2000 om att halvera den värsta fattigdomen krävs det inte ”business as usual”, utan en verklig gemensam kraftansträngning.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Brister i redovisning av biståndsanslaget 2

Innehållsförteckning 3

Förslag till riksdagsbeslut 5

1 Mål och principer 8

2 Världen idag 8

3 Utmaningar inför framtiden 9

4 En mer sammanhållen utvecklingspolitik 9

4.1 Krav på ett effektivare bistånd 10

4.2 Begränsat antal samarbetsländer 10

4.3 Samordningskansli 11

4.4 Forum för kunskapsutbyte 11

4.5 Oberoende utvärdering ett måste 11

4.6 Solidariska nyckeltal 12

4.7 Utredning av den internationella samordningen 12

4.8 Positiva verkningsmedel 12

4.9 Riktat bistånd till kvinnor 13

4.10 Slutmålet är att inte behövas 13

5 Mänskliga rättigheter, demokrati och utveckling 14

5.1 Mänskliga rättigheter 14

5.2 Demokratiutveckling 14

5.3 Samarbete med enskilda organisationer 15

5.4 Partinära bistånd 15

5.5 Kuba 15

6 En mångfacetterad fattigdomsbekämpning 16

6.1 Ekonomisk utveckling utgör grunden 16

6.1.1 Asymmetriskt handelssystem 16

6.1.2 Partnerskap mellan biståndsmyndigheter och svenskt näringsliv 17

6.2 IT och utveckling 18

6.3 Skuldavskrivningar 18

6.4 Utbildning och utveckling 19

6.5 Hälsa och utveckling 19

6.5.1 Läkemedelsbolagen måste ta sitt ansvar 20

7 Miljö och energiproblemen 21

7.1 Miljöförstöring och fattigdom 21

7.2 Investeringar och teknologiöverföring 21

7.3 Bioteknologin 22

8 Konflikter, säkerhet och utveckling 23

9 Humanitärt bistånd 23

10 Reformera FN 24

11 Människor med funktionsnedsättningar 24

12 Ambitioner för EU:s utvecklingspolitik 25

12.1 Rättviseperspektiv för EU:s politikområden 25

12.2 EU-biståndets effektivitet 26

12.3 Samarbetet mellan EU och FN 26

12.4 Utvecklingsländernas militära utgifter 26

12.5 EU:s hjälp till demokratiutveckling 27

12.6 EU som föregångare för andra 27

13 Biståndsnivån 27

14 Ekonomiska ramar 28

14.1 Anslagsbelopp och utgiftsutveckling 28

14.2 Anslagsposten ”Bilateralt utvecklingssamarbete” 29

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de övergripande målen för det internationella biståndet måste inkludera främjandet av mänskliga rättigheter, demokratisk samhällsutveckling och fattigdomsbekämpning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i samarbete med partnerländer arbeta fram nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter, översyn av nationell lagstiftning i dessa frågor i förhållande till internationella avtal samt allianser för support och handling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inleda ett system med ett begränsat antal mottagarländer, s.k. programländer, med vilka Sverige arbetar fram utförliga nationella handlingsplaner och program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på tydligare samordning inom regeringen för styrning, genomförande och utvärdering av den svenska bistånds- och utvecklingspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av oberoende utvärdering och analys av användningen av de svenska biståndsresurserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att på nationell nivå och EU-nivå verka för införandet av ett system med konsekvensbeskrivningar av hur politiska beslut påverkar utvecklingsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av biståndsinsatser som i första hand stöder det civila samhället och går via enskilda icke-statliga organisationer i de fall då mottagarlandet styrs av en demokratiskt tvivelaktig regim.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det rättighetsbaserade svenska biståndet i mindre utsträckning bör vara villkorsbundet och uppbyggt på sanktionsprinciper utan snarare vara grundat på stödjande åtgärder för människors möjlighet till en positiv utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det svenska biståndet i ökad grad skall riktas till kvinnor med anledning av de gynnsammare samhällsekonomiska resultat som det leder till i förhållande till icke riktat bistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokratifrämjande åtgärder skall utgöra en större del av svenskt bistånd och effektiviseras genom bättre samarbete med internationella aktörer och nationella stiftelser som verkar för demokratisering och flerpartisystem i utvecklingsländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det partinära biståndet bättre bör samordnas med det övriga demokratibiståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på att svenskt bistånd till Kuba skall kanaliseras via frivilligorganisationer till dem som arbetar för ett nytt, demokratiskt Kuba med respekt för de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av stärkta insatser för ökad näringslivsutveckling och tillväxt i de allra fattigaste länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet såväl på svensk som på europeisk nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utöka utrymmet för finansiell riskdelning med det svenska näringslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta ett IT-perspektiv integreras i samtliga utvecklingsstrategier och program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att löften om radikala skuldavskrivningar bör införlivas till förmån för de fattigaste länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka utbildningsbiståndet och undervisningsstödet till mot-tagarländerna och att motverka brain drain för främjandet av en god utveckling i de fattigaste länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att intensifiera det multilaterala forskningssamarbetet för att öka hälsoforskningsarbetet om de fattigas sjukdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för en förbättring av samarbets- och marknadsstrategierna för hälsoforskningen i kampen mot exempelvis hiv/aids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör avsätta mer resurser av den totala biståndsbudgeten för kampen mot allvarliga smittsamma sjukdomar i fattiga länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att följa de mål som upprättades under FN-toppmötet i Johannesburg 2002 om en integrering av miljöaspekter i all form av fattigdomsbekämpning och att skydda de naturresurser som ligger till grund för ekonomisk utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande insatserna måste inkluderas i de övergripande biståndspolitiska målen samt ytterligare förstärkas och effektiviseras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka anslagen till det humanitära biståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utöka resursdelen inom biståndsanslaget för en förbättring av samarbetet med enskilda organisationer vid upprättandet av landstrategier och nationella handlingsprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen, inom EU-kretsen eller tillsammans med de nordiska regeringarna, snarast initierar en omfattande översyn av hela FN-arbetet generellt, och dess biståndsverksamhet i synnerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i ökad grad integrera ”icke prioriterade grupper” och människor med handikapp i svensk fattigdomsbekämpning och i Sidas insatser, i enlighet med FN:s standardregler för tillförsäkrandet av människor med funktionsnedsättningar, delaktighet och jämlikhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för en mer sammanhållen utvecklings-, handels- och utrikespolitik inom EU och arbeta för att integrera rättvisefrågorna inom alla EU:s politikområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka samordningen och komplementariteten mellan EU-medlemsstaternas bistånd och öka effektiviteten i EU-biståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör vara pådrivande i utvecklandet av ett effektivare samarbete mellan EU och FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör arbeta för en ökad harmonisering av reglerna för krigsmaterielexport på EU-nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att EU främjar ökad regional integration mellan utvecklingsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen snabbare än föreslaget återgår till 1 % av BNI i internationellt bistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen väsentligt måste förbättra transparensen vad gäller fördelningen av anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.
Riksdagen beslutar om underindelningen av anslaget Bilateralt utvecklingssamarbete i enlighet med vad som anförs i motionen (tabell 4).
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd för budgetåret 2004 enligt uppställning:

Anslag Uo7 (tusental kr)	Regeringens förslag	Kristdemokraterna Anslagsförändring
8:1 Biståndsverksamheten	19 224 800	+500 000
Summa för Uo7	19 856 751	+500 000

1 Mål och principer

Solidaritet är en av huvudprinciperna i kristdemokratisk ideologi. Grundläggande för oss är varje enskild människas unika värde, oberoende av faktorer som ras, kön, ålder och religion. Därför har alla ett gemensamt ansvar för varandra och för att trygga människovärdet i samtliga delar av världen. Det är den visionen som engagerar hundratusentals människor i vårt land att göra betydelsefulla insatser för människor i de fattiga länderna. För kyrkor, folkrörelser, organisationer och en mängd ideella föreningar är solidariteten med utsatta människor en självklarhet.

Det övergripande målet för den socialdemokratiska regeringens internationella utvecklingssamarbete är att höja de fattiga folkens levnadsnivå, utveckla en mer rättvis värld, och bidra till en hållbar global utveckling. Regeringen vidgar fattigdomsbegreppet, något som Kristdemokraterna länge har verkat för, och välkomnar. Men vi vill också betona främjandet av mänskliga rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling som delar i fattigdomsbegreppet. De demokratiska rättigheterna är en förutsättning för en utveckling från fattigdom till välfärd. ”Människor svälter inte i en demokrati”, på grund av att politikerna i en demokrati måste stå till svars för sina handlingar. Dessutom är mänskliga rättigheter ett mål i sig, som både främjar och går hand i hand med en positiv samhällsutveckling. Skyddet av de mänskliga rättigheterna är därför en ofrånkomlig del av biståndet.

2 Världen idag

Enligt UNDP:s rapport för 2003 lever människor i genomsnitt allt längre och hälsosammare liv. Den förväntade livslängden har ökat med åtta år i utvecklingsländerna de senaste 30 åren och barndödligheten minskar. Men dessvärre går utvecklingen inte enbart åt ett håll. 54 länder är fattigare idag jämfört med 1990. I 21 av dessa länder har andelen hungrade människor ökat. I 14 av dem dör fler barn före fem års ålder. I 12 av dem minskar antalet inskrivna i grundskolan och i 34 länder har den förväntade livslängden minskat. Trots att antalet undernärda människor stadigt har minskat sedan 1975 växer klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste, både mellan och inom länder och mellan olika regioner och folkgrupper. Om Milleniemålen delas upp på regioner kommer Afrika söder om Sahara att uppnå fattigdomsmålet först år 2147. Den omvälvande IT-utvecklingen och den s.k. globaliseringen skapar enormt välstånd för vissa, medan de som hamnar utanför lever kvar i misär. Trots att utbildningsnivån har förbättrats och analfabetismen har halverats i u-länderna på 30 år, går 130 miljoner barn inte alls i skolan och fortfarande är fler än 850 miljoner människor icke skriv- och läskunniga – de flesta av dem är flickor. Trots att förbättringar för kvinnor skett på många håll i världen och att skillnaderna i jämlikhet mellan män och kvinnor minskar, är det till största delen kvinnor som är fattiga och kvinnornas andel av de fattiga ökar. En halv miljon kvinnor dör varje år i samband med graviditet. Cirka en miljard människor saknar tillgång till rent vatten. Minst 1,2 miljarder människor lever på mindre än 10 kronor om dagen och runt 2,8 miljarder människor lever på mindre än 20 kronor om dagen. Listan över orättvisorna i vår värld kan göras oändligt lång.

2.1 Utmaningar inför framtiden

Vår värld står inför ständigt nya utmaningar – såsom spridningen av hiv/aids, den alltmer synliga internationella terrorismen, den ökade gränsöverskridande brottsligheten samt krig och konflikter som leder till att mer än 20 miljoner människor i världen befinner sig på flykt. Att FN:s flyktingkommission (UNHCR) tvingats till så omfattande besparingar att organisationen idag befinner sig i en ekonomisk kris förvärrar situationen ytterligare. I en värld full av kunskap, med avancerad teknologi och goda resursutvinningssystem finns det inget försvar för att fattigdomen inte utrotas. Vad som ytterst krävs är en ökad politisk vilja. Inte bara en vilja att ta itu med fattigdomen och utveckla ekonomiska reformer för stabilitet i utvecklingsländerna, utan framförallt att göra något åt de faktiska hinder – ekonomiska och handelspolitiska – som finns mellan ”nord–syd” och som försvårar den ekonomiska och mänskliga utvecklingen i dessa länder. Det avgörande är om vi inom världssamfundet lyckas ta bort dessa underliggande orsaker till orättvisan. Här måste det ske mer djuplodande förändringar i tänkandet kring utveckling och bistånd för att man skall kunna nå målen i Milleniedeklarationen och riva ner tillväxthindren. Utvecklings- och biståndspolitiken måste genomföras i bättre samordning mellan de ekonomiska, handels- och miljöpolitiska områdena. Det internationella biståndet måste ses som en komponent i en sammanhållen global utrikespolitik till stöd för de fattiga ländernas utveckling och uppbyggnad av fungerande institutioner, för att de skall kunna utveckla socialt och miljömässigt hållbara tillväxtmetoder och höja utbildningsnivån. UNDP föreslår att bättre sätta press på västvärlden genom att införa s.k. ”basnivåer” inom flera nyckelområden för utvecklingsländerna. Genom att komma upp till dessa nivåer inom t.ex. demokratisk samhällsstyrning, hälsa, utbildning osv. minskar risken för att länderna ska fastna i ”fattigdomsfällan”. Kristdemokraterna ställer sig positivt till en sådan handlingsplan.

3 En mer sammanhållen utvecklingspolitik

Det fattigdomsbekämpande arbetet i svenskt bistånd har allt för ofta fokuserat på att enbart fördela resurser mellan rika och fattiga. Men biståndet måste framförallt bidra till att förutsättningar skapas som främjar långsiktig tillväxt för de allra fattigaste.

Ekonomisk tillväxt riskerar att öka belastningen på miljön. Det internationella biståndet måste därför i högre utsträckning inriktas på att främja en ekologiskt hållbar utveckling. Allt för ofta överför det internationella biståndet industriländernas utvecklingsmetoder till de fattiga länderna trots att det globalt sett är ekologiskt ohållbart i längden.

En ytterligare viktig aspekt i dagens internationella bistånd är att förstå kopplingen mellan ekonomisk och social utveckling och väpnade konflikter. Ekonomiska och sociala klyftor är en av huvudorsakerna till att krig bryter ut. Biståndet kan därför spela en avgörande roll i både konfliktförebyggande syfte och under fredsuppbyggande perioder. Om inte institutioner snabbt byggs upp och en försoningsprocess inleds är det risk att nya oroligheter bryter ut. Det framtida biståndet måste därför vara än mer anpassat för säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande åtgärder än i dagsläget.

Det är viktigt att det finns en sammanhållen global politik till stöd för de fattigaste ländernas utveckling. Alltför ofta tar vi i industriländerna med ena handen, genom protektionistisk handelspolitik, samtidigt som vi ger med den andra, via internationellt bistånd. Det håller inte i längden. Det behövs en betydligt bättre samordning mellan olika nationella och internationella biståndsgivare, icke-statliga organisationer och näringslivets företrädare. Dålig samordning leder till både dubbelarbete och ett dåligt strukturerat bistånd och utgångsläge för utvecklingsländerna.

3.1 Krav på ett effektivare bistånd

Det svenska biståndet till utvecklingsländer har åstadkommit mycket gott under åren. Men världen har genomgått enorma förändringar sedan huvud-dragen formulerades för svensk biståndspolitik för ett antal decennier sedan och detta ställer krav på anpassningar från svenskt håll. Högre krav måste ställas på hanteringen av det svenska biståndet. Både krav på Sveriges regering och biståndshanterande myndigheter, men också på mottagarländer och samarbetsorganisationer.

Skapandet av ett biståndsberoende hos mottagarländerna bör undvikas liksom att bistånd satsas i olämpliga projekt där medlen hamnar i fel händer.

3.2 Begränsat antal samarbetsländer

För att värna om effektiviteten i biståndshanteringen föreslår Kristdemokraterna att Sverige bör prioritera biståndsarbetet till ett begränsat antal samarbetsländer (förslagsvis ca 20), för att uppnå mer kontrollerade samarbetsformer med mottagarländerna, högre effektivitet och bättre revision och uppföljning. Ett sådant system med s.k. programländer gör det också lättare att arbeta fram tydliga strategier för när biståndet till ett land ska avslutas och när samarbetet ska övergå i mer normala former av ekonomiskt och politiskt samarbete. De länder som i så fall inte kommer att ingå i den prioriterade skaran av länder kan Sverige stödja genom mer kunskapsinriktat bistånd inom ramen för det internationella samarbetet.

3.3 Samordningskansli

För att kunna genomföra en mer sammanhållen utvecklingspolitik som ska kunna genomsyra regeringens samtliga politikområden, såsom regeringen föreslagit i sin senaste utvecklingsproposition, och som är en utveckling som Kristdemokraterna länge verkat för och välkomnar, krävs det emellertid tydligare instrument för styrning, genomförande och samordning av det svenska internationella biståndet. Kristdemokraterna föreslår därför införandet av ett samordningskansli inom Statsrådsberedningen med ansvar för:

En sammanställning av departementens respektive bidrag till politiken för global rättvisa.
Återrapportering av den förda politiken.
Framställning av bakgrundsanalyser.
Initierande av interdepartementala arbetsgrupper.
Identifiering av departementsöverskridande frågor inom området.
Stödja och utveckla spetskompetensen i utvecklingsfrågor inom de olika departementen.

För att nå en effektiv resultatstyrning och uppföljning av politiken krävs det dessutom en årlig redovisning inför riksdagen över politikens genomförande och resultat genom en skriftlig resultatskrivelse från Regeringskansliet.

3.4 Forum för kunskapsutbyte

Utöver samordningskansliet krävs det ökat samarbete mellan olika fackaktörer och upprättandet av organisationsöverskridande arbetsgrupper för specifika frågor. Kristdemokraterna vill också verka för inrättandet av ett s.k. medborgarforum där kunskap och erfarenheter kan utbytas på nationell nivå. Ett sådant forum skulle förslagsvis kunna ingå i ett större globalt nätverk där det civila samhället representeras i olika expert-/specialistgrupper med rådgivande funktion för de stora multilaterala biståndsorganisationerna.

3.5 Oberoende utvärdering ett måste

En extern oberoende analys och utvärdering av det svenska biståndet är en nödvändighet för att säkerställa att biståndsresurserna används så effektivt och korrekt som möjligt och lever upp till högt ställda kvalitetskrav samt att revisionen verkligen påverkar framtida verksamhet. Det bör därför utföras oberoende utvärderingar på olika nivåer för att tillgodose såväl riksdagens, regeringens som Sidas behov av analyser. Ett särskilt viktigt område är en oberoende utvärdering av Sidas upphandling av konsulter.

3.6 Solidariska nyckeltal

För att få svensk och europeisk utvecklingspolitik att bli än mer effektiv och samordnad föreslår Kristdemokraterna införandet av konsekvensbeskrivningar, eller s.k. solidariska nyckeltal. Dessa skall beskriva konsekvenserna av ett politiskt beslut på nationell nivå för utvecklingsländerna. Höjer Sverige eller EU exempelvis tullarna på ett livsmedel skall det redovisas vilka ekonomiska, och därmed välfärdsmässiga konsekvenser beslutet får. Verktyget kan jämföras med de ”gröna nyckeltal” som redan idag finns i den svenska statsbudgeten.

3.7 Utredning av den internationella samordningen

Utöver Kristdemokraternas krav på en självständig funktion för utvärdering föreslår vi att Sverige, som historiskt betydande biståndsgivare och förespråkare för de fattiga i världen, tar initiativet och tillskapar en expertgrupp med huvuduppgift att utreda den internationella samordningen av bistånds- och utvecklingspolitiken. En sådan grupp skulle förslagsvis innehålla företrädare för riksdagen, olika beröra organisationer, näringslivet samt forskare på utvecklings- och biståndsområdet. Syftet med arbetet i gruppen bör vara att studera Sveriges samverkan med andra länder inom ramen för utvecklingsområdet och komma med förslag på ytterligare former för internationell samverkan och samstämmighet. Detta skulle även gälla den fortsatta harmoniseringen av EU:s biståndspolitik, reformeringen av FN och en framtida revidering av UNDP:s och IMF:s roll för det globala utvecklingssamarbetet och för utvecklingen av regelverken gällande de ”globala gemensamma nyttigheterna”. Gruppen skulle enligt Kristdemokraterna vara ett betydande tillskott i utformningen av det ”samstämmighetsindex” som är under utarbetande.

3.8 Positiva verkningsmedel

Även om vikten av att våga ställa krav är stor, så måste kraven ställas i proportion till den berörda partens förmåga att leva upp till dem. Därför anser Kristdemokraterna att det s.k. rättighetsbaserade biståndet inte enbart skall vara villkorsbundet, utan också ges en positiv och stödjande inriktning så att en positiv demokratisk utveckling i ett land verkligen kan uppnås. Härvidlag behövs det en allmän attitydförändring när det gäller inställningen till det internationella arbetet med mänskliga rättigheter och utveckling. Alltför ofta har det handlat om att peka ut syndarna, bestraffa dem som inte följer normen, och införa ekonomiska och/eller politiska sanktioner mot dem som bryter mot mänskliga rättigheter. Det är naturligtvis viktigt att protestera mot grova och systematiska brott mot mänskliga rättigheter, men för att främja utvecklingen behövs det en lika stor dos av positiva verkningsmedel. Självfallet är det viktigt att en bevakning sker av hur mänskliga rättigheter skyddas i länder, dels genom FN, dels genom EU och Sverige bör agera för att föra upp den frågan på EU:s politiska dagordning.

3.9 Riktat bistånd till kvinnor

För att bedriva en effektiv fattigdomsbekämpning krävs det att insatser framförallt riktas till kvinnor och barn. Deras fattigdom är till stora delar strukturell. Kvinnor saknar ofta ekonomiska tillgångar, egendom, makt, utbildning, sjukvård och är utsatta för våld och diskriminering på grund av sitt kön. Därför anser Kristdemokraterna att svenskt bistånd i ökad grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna. Undersökningar pekar på att sådant riktat bistånd dessutom ger bättre samhällsekonomiska resultat än övrigt bistånd. Biståndet gagnar i allmänhet även familjens barn och hushåll och effekterna blir därmed större. Vanligtvis utestängs kvinnor från beslutande församlingar på diverse politiska nivåer. Detta är en trend som måste brytas. Kvinnors direkta deltagande och inflytande är nödvändigt för att skapa ett djupare, bredare och stabilare folkstyre och för att bidra till en mer effektiv och positiv utveckling av länder. Projekt för att förbättra tillgången till hushållsvatten är mer framgångsrika om kvinnor är involverade i planering och genomförande. Dessutom behövs jordbruksreformer som ger kvinnor en mer säker tillgång till mark. I framförallt Afrika söder om Sahara är det främst kvinnor som producerar mat och ändå är kvinnor den del av befolkningen som har minst tillgång till marken. Ekonomiska lån riktade till kvinnor betalas tillbaka i större utsträckning än lån riktade till män. Enligt Världsbanken är finansiering av utbildning för flickor och unga kvinnor den mest kostnadseffektiva investering som finns i biståndssammanhang. Kvinnor i utvecklingsländerna måste också få ökat självbestämmande, exempelvis rätten till sin egen kropp och sexualitet och rätten att utbilda sig. Jämställdhetsfrågor är således av avgörande betydelse för att uppnå en effektiv och hållbar utveckling i utvecklingsländerna. För en bättre hjälp till barn i fattiga länder och i krig vill vi utöka resursanslaget till Unicef med 30 miljoner kronor från det multilaterala biståndsanslaget.

3.10 Slutmålet är att inte behövas

Aldrig kan det påminnas nog om det som kanske är det mest uppenbara i biståndspolitiken – nämligen att det slutliga målet med det internationella biståndet är att det en dag inte längre skall behövas. Dessvärre är världen idag mycket långt från den visionen. Prognoserna ser mycket dystra ut. När det gäller hiv/aids-pridningen ser prognoserna sämre ut idag än någonsin. Med anledning av detta har UNDP i sin rapport för 2003 föreslagit en ny samlad utvecklingsstrategi, det s.k. millenniekontraktet, som utfärdar ”basnivåer” för att ta bort de hinder som leder till ”fattigdomsfällan” för många länder. Åtgärderna riktar sig direkt mot s.k. topp- och högprioriterade länder som kräver omedelbara åtgärder. Slutmålet att inte behöva något internationellt bistånd kommer, som det ter sig i dagsläget, aldrig att uppnås med ”business as usual”. Utvecklingstakten måste istället accelerera dramatiskt i många länder om klyftorna mellan rika och fattiga någonsin skall minska i vår värld.

4 Mänskliga rättigheter, demokrati och utveckling

4.1 Mänskliga rättigheter

Inom biståndspolitiken är mänskliga rättigheter såväl ett mål som ett medel. Ekonomisk och social utveckling är en förutsättning för att kunna åtnjuta fulla mänskliga rättigheter, och mänskliga rättigheter är normalt sett en förutsättning för tillväxt och utveckling. Det är därför en absolut nödvändighet för utvecklingssamarbetet att hela biståndet genomsyras av ett MR-perspektiv och att specifika MR-projekt prioriteras, såväl för att främja människovärdet som för möjligheterna att höja levnadsnivån för de fattigaste. För mer än 50 år sedan antogs FN:s allmänna deklaration om de universella mänskliga rättigheterna och trots att världen har medvetenheten, resurserna och kapaciteten att nå målen fullt ut så är känns FN:s mål långt borta. Vad som krävs är nya och djärvare metoder för att allas rätt till lika värde skall erkännas. Det handlar om att utnyttja och tillvarata den nya IT- och kommunikationsteknologin, nya globala aktörer och nya internationella spelregler. Mänskliga rättigheter för alla människor måste vara målet för 2000-talet.

Den socialdemokratiska regeringen talar vackert om hur demokratiutveckling och resurstillväxt skall sättas i centrum av biståndspolitiken, men Kristdemokraterna anser att MR-frågorna har för låg prioritet inom svenskt utvecklingssamarbete. Normbildningen kring de mänskliga rättigheterna måste utvecklas i många utvecklingsländer och här bär hela samhället (politiker, företagsledare, journalister, lärare och föräldrar m.fl.) ett stort ansvar. Det räcker inte med att hålla någorlunda demokratiska val. Allt för ofta har minoritetens diktatur ersatts av majoritetens tyranni. Här behövs mer riktade biståndsinsatser. En delpost bör upprättas för det bilaterala utvecklingssamarbete som heter mänskliga rättigheter och Demokrati. Kristdemokraterna anslår 200 miljoner kronor till denna post.

4.2 Demokratiutveckling

De fattigaste länderna måste genomföra demokratiska reformer. Spridningen och fördjupningen av de demokratiska principerna är en av de enskilt viktigaste åtgärderna för att hantera interna konflikter och för att utveckla ett mer rättvist och effektivt resursfördelningssystem i samhället. Biståndets effektivitet är direkt avhängigt den demokratiska utvecklingen i mottagarländerna. Dessutom är en god demokratisk samhällsordning ett mål i sig eftersom det främjar människors frihet och oberoende. Därför är det angeläget att det riktade demokratistödet prioriteras ytterligare för att utveckla och stärka demokratin hos mottagarländerna. Prioriterade biståndsområden för demokratifrämjande åtgärder bör vara bl.a. rättsväsendet, utbildningssektorn och de offentliga institutionerna. Korruption, maktmissbruk, valfusk och andra former av antidemokratiska åtgärder måste bekämpas med ökad kraft.

4.3 Samarbete med enskilda organisationer

De enskilda organisationerna utgör en ytterst viktig aktör för det bilaterala biståndsarbetet. De har, med sina ofta väl utbyggda nätverk, goda förutsättningar att se till att biståndsmedel når målen utan svinn och höga administrativa kostnader. Deras nära kontakt med medborgarna möjliggör mer delaktighet bland befolkningen i samhällsdebatten och knyter på så vis an utvecklingen av ett demokratiskt synsätt med hjälp av biståndsmedel, något som bör utnyttjas mer i det svenska utvecklingssamarbetet. Enskilda organisationer bör därför användas i större utsträckning än idag i planeringen och genomförandet av nationella, såväl som internationella biståndsinsatser och i samråd kring landstrategier och möjligheterna att bygga upp starka civila samhällen. I de fall där samarbete ingås med demokratiskt tvivelaktiga regimer bör därför svenska biståndsinsatser i första hand kanaliseras via och till enskilda icke-statliga organisationer. Det är speciellt viktigt att stödja det civila samhället på lokal nivå. Biståndsinsatser på lokal nivå är ofta betydligt effektivare än dem som görs på nationell nivå, framför allt beroende på att förutsättningarna för projekt är tydligare på lokal nivå.

Kristdemokraterna anser således att det är viktigt att Sveriges bilaterala bistånd i högre utsträckning kanaliseras via enskilda organisationer.

4.4 Partinära bistånd

I uppbyggnaden av ett demokratiskt samhälle behövs demokratiska beslutsfattare och demokratiska politiska partier. De svenska riksdagspartierna har under en försöksperiod haft möjlighet att kanalisera biståndsmedel till systerpartier i utvecklingsländer i avsikt att främja och stärka demokratin. Kristdemokraterna är mycket positiva till att det s.k. partinära biståndet permanentats och vi anser att anslaget för denna form av bistånd bör öka. Att bygga en demokrati med ett flerpartisystem kräver politiska erfarenheter och kompetens från traditionella och stabila demokratier. Det är därför viktigt att det partinära biståndet ytterligare samordnas i strategiarbetet med det övriga demokratibiståndet, för att mer effektivt stödja demokratiutvecklingen i mot-tagarländerna. Det är även viktigt att samordning sker med andra internationella aktörer såsom OSSE, FN, nationella stiftelser och demokratiinstitut.

4.5 Kuba

Kuba är en av de få kvarvarande kommunistiska diktaturerna i världen. Amnesty International rapporterar varje år om den kubanska regimens konsekventa kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Förtrycket är målmedvetet, systematiskt och sofistikerat. Sverige ger bistånd till Kubas statliga organ för att bl.a. påskynda ekonomiska och politiska reformer. Kristdemokraterna kräver att biståndet istället skall kanaliseras via frivilliga organisationer till kubaner som arbetar inom demokratirörelsen som arbetar för ett pluralistiskt och demokratiskt Kuba med respekt för de mänskliga rättigheterna.

5 En mångfacetterad fattigdomsbekämpning

Det finns många skäl till att fattigdomen måste bekämpas i enlighet med de uppsatta målen i Millenniedeklarationen från 2000. Fattigdom har traditionellt sett definierats som bristen på materiella resurser. Enligt vårt synsätt är fattigdom ett mycket mer mångfacetterat begrepp än så. Fattigdom innebär också att människor saknar inflytande över och trygghet i sin livssituation. Att säkra en miljövänlig och hållbar utveckling och främja jämställdhet tillhör också en del av fattigdomsbekämpningen. Ytterst handlar det om att ge alla möjligheten att få leva ett människovärdigt liv. Fattigdomen är ett av de största hindren för social rättvisa och ekonomisk utveckling. Fattigdom och stora ekonomiska klyftor leder ofta till konflikter och krig. Fattiga länder har mindre kapacitet och möjligheter att implementera ekologiskt hållbara utvecklingsmetoder. Om västvärlden inte ökar sina ansträngningar så kommer fattigdomen och klyftorna i världen att öka ännu mer. Befolkningstillväxten sker snabbt och framför allt i de fattigaste länderna. Enligt UNDP:s årsrapport kommer målet att halvera antalet fattiga före år 2015 inte att uppnås om inte något drastiskt görs för att påskynda utvecklingen.

5.1 Ekonomisk utveckling utgör grunden

En förutsättning för att minska fattigdomen är att uppnå en bred ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna. Insatser måste göras för att skapa näringslivsutveckling och tillväxt. Resurser måste skapas i och av mottagarländerna själva genom en framsynt ekonomisk politik som leder till en utveckling av framför allt det lokala näringslivet. Företagandets utveckling och samhällsutvecklingen är intimt sammankopplade.

Att frihandel spelar en central roll för en positiv ekonomisk utveckling är självklart. Problemet idag är att det finns för mycket handelshinder. Det krävs starkare insatser för att öka utvecklingsländernas tillträde till både de globala och regionala marknaderna och för att stödja de lokala och inhemska företagens möjligheter att konkurrera. Kristdemokraterna är mycket bekymrade för att de stora förhoppningar som fanns inför WTO-mötet i Cancún under hösten 2003, grusades i och med mötets kollaps. De verkliga förlorarna av sammanbrottet är som vanligt utvecklingsländerna.

5.1.1 Asymmetriskt handelssystem

Kristdemokraterna tror däremot att ett i allt väsentligt symmetriskt handelssystem inte alltid är bäst ägnat att hjälpa de allra fattigaste länderna. En total nedmontering av handelshindren kan ha en destabiliserande påverkan på fattiga länder. Dessa länder, med lite att erbjuda på världsmarknaden annat än råvaror, behöver istället speciella handelsvillkor för att inte den inhemska produktionen helt ska slås ut. En total nedmontering av handelshindren kan istället direkt motverka utvecklingen i fattiga länder och i förlängningen drabba ländernas inhemska livsmedelsförsörjning. Subventioner kan därför under en övergångsperiod vara nödvändiga både till inhemsk industri och till det inhemska jordbruket. En central faktor som komplement till handeln och för näringslivsutvecklingen i utvecklingsländerna är de utländska direktinvesteringarna. Därför är tydliga nationella regler och regler för utländska investeringar mycket viktiga ur såväl ett utvecklings- som ett investerarperspektiv. För att göra handels- och jordbrukspolitiken mer förenlig med internationell solidaritet anser Kristdemokraterna att Sverige bör verka för att stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet genom att bl.a. demontera många av EU:s existerande handelshinder. Vårt parti föreslår vidare att ett institut för handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad bör förläggas inom ramen för Sidas verksamhet. Detta för att bättre samordna utvecklingspolitiken med handelspolitiken, både i Sverige och i förlängningen även inom EU.

5.1.2 Partnerskap mellan biståndsmyndigheter och svenskt näringsliv

Det behövs ett bättre partnerskap mellan biståndsmyndigheter och svenskt näringsliv i arbetet med att kartlägga behoven av och förutsättningarna för biståndsinsatser som syftar till att öka tillväxten och stärka näringslivet i samarbetsländerna. I många situationer kan ett samarbete mellan biståndet och näringslivet skapa en högre utväxling och större effektivitet och mottagarnytta. Kristdemokraterna är för en successiv avbindning av biståndet. Vi vill samtidigt betona vikten av flexibilitet för en sådan process. Sverige bör låta avbindningen ske i samma takt som övriga västländer och kontinuerligt utvärdera effekterna av den. En av många problem för utvecklingsländernas utveckling och tillväxt är bristen på kapital. För stora offentliga projekt finns en stor vilja bland biståndsgivare och utvecklingsbanker att bidra med finansiering. De multilaterala och bilaterala finansierings- och biståndssystemen är anpassade efter denna typ av projekt. För mindre projekt är det svårare. Även om svenska staten på olika sätt bidrar till exportfinansiering och riskkapital är omfattningen av de olika stödformerna blygsam i relation till Sveriges totala export. Att avsätta ökade medel för riskdelning med svenska företag är ett viktigt sätt för att stödja den privata sektorns utveckling i mottagarländerna.

Näringslivet kan också spela en mycket viktig roll i återuppbyggnadsprocesser efter väpnade konflikter och krig. Ett ganska vanligt problem i konfliktdrabbade regioner är frågan hur man skall kunna avväpna tidigare soldater, inte bara i konfliktens slutskede utan också mera långsiktigt. Näringslivets betydelse som tillhandahållare av arbetstillfällen och som ett led i att avmilitarisera en region efter uppnådd fred, är ett område som måste uppmuntras mer.

5.2 IT och utveckling

Den teknologiska utvecklingen har spelat en avgörande roll för den industrialiserade världens tillväxt och välfärd. Frågan gäller nu hur modern teknologi ska kunna användas för att bekämpa världens fattigdom. Idag är tendensen snarare att gapet ökar mellan de utvecklingsländer som är teknologiska frontlöpare och de många andra som halkar efter. När det gäller teknologi och forskning har framförallt de allra fattigaste länderna väldigt svårt att hävda sig. Dels saknas kapaciteten att ta fram ny kunskap och teknologi som motsvarar dessa länders specifika behov och förutsättningar, dels saknas det i många fall kapacitet att nyttja redan existerande teknologi.

En viktig del av fattigdomsbekämpningen i globaliseringens tider är det ökade inslaget av direkt IT-bistånd. IT-revolutionen kan, om rätt utnyttjad, erbjuda mycket goda möjligheter i fattigdomsbekämpningen. Tillgång till IT och telekommunikation i fattiga byar och exempelvis distansutbildning med hjälp av IT-tekniken kan kraftigt förbättra möjligheterna till ekonomisk och social utveckling, vilket ett flertal pilotprojekt bekräftat. Den digitala revolutionen har gett världen nya och bättre kommunikationssystem, men även helt nya produktions- och utvecklingsmöjligheter. Idag finns det femhundra miljoner IT-användare i världen och ökningen går allt snabbare. Men majoriteten av världens fattiga står fortfarande helt vid sidan av den nya tekniken. Västvärlden har därför ett stort ansvar för att IT-revolutionen inte skapar nya klyftor. Med undantag av några få stora internationella organisationer har biståndsgivarna varit förvånansvärt långsamma med att tillvarata de möjligheter som IT-revolutionen ger de fattigaste länderna. Få har utarbetat omfattande strategier för IT-teknologins utvecklingsmöjligheter.

Kristdemokraterna anser därför att regeringen skall ingå partnerskap med privata företag om att utarbeta strategier för att öka IT-investeringarna i de fattigaste länderna. Sida bör söka samarbete med andra länder, t.ex. inom EU och FN, för att gemensamt rikta insatserna och investeringarna. Ett IT-perspektiv bör integreras i samtliga utvecklingsstrategier och program.

5.3 Skuldavskrivningar

För många utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt problem som kraftigt begränsar och ibland omöjliggör deras möjligheter att utvecklas. I framför allt de fattigaste länderna överskrider i många fall enbart räntekostnaderna för lånen intäkterna från dessa länders export. Utlandsskulden för de fattigaste länderna är avsevärt större idag än för 10 eller 20 år sedan. Löften om radikala avskrivningar har ännu inte infriats. För att de värst skuldsatta länderna ska ta sig ur skuldkrisen krävs att de för en konsekvent ekonomisk politik som kan främja utveckling och tillväxt. För att skriva av skulderna måste villkor och krav ställas på en sund ekonomisk politik, en demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter, liksom på tydliga och konkreta handlingsplaner för att bekämpa fattigdomen. Kristdemokraterna anser att Sverige bör vara ett föredöme i det internationella samfundet och leda den globala opinionen för skuldavskrivningar och föreslår därför en modell för skuldavskrivning som innebär att den skuldsatta statens små steg mot en ”sundare” och mer demokratisk politisk styrning ska ge betydligt större steg i skuldavskrivning. Detta för att dessa länder snabbare ska komma upp ur en hopplös situation som råder bland många fattiga länder och för att verka som morot för länder att bygga upp sunda samhällsstrukturer. För 2004 anslår Kristdemokraterna 200 miljoner kronor mer för ytterligare skuldavskrivningar för de fattiga länderna.

5.4 Utbildning och utveckling

Även om ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning för att minska fattigdomen och inkomstskillnaderna, så är det inte tillräckligt. En integrering i den globala ekonomin för utvecklingsländerna måste åtföljas av en effektiv socialpolitik, bättre utbildning, hälsovård och mat åt alla. För att främja en god utveckling i de fattigaste länderna krävs det ett omfattande undervisningsstöd och utbildningsbistånd med stöd till basutbildning för lärarfortbildning, läromedelsinsatser och skolbyggnadsprogram. Kristdemokraterna vill slå fast alla barns rätt att gå i skola och få utbildning av god kvalitet. Det måste också finnas lika möjligheter för flickor, pojkar och för funktionshindrade barn att gå i skolan. För vårt parti är det speciellt viktigt att kunskap om mänskliga och kulturella värden främjas. Därför bör utbildning och forskning inom humaniora och samhällsvetenskap inkluderas. Alla barn och ungdomar bör på ett tidigt stadium diskutera etiska frågor, få undervisning i de demokratiska principerna och om de mänskliga rättigheterna och skyldigheterna.

Ett allt mer uppmärksammat problem i utvecklingsländerna är den s.k. braindrain som drabbar vissa fattiga länder. Det är ett stort problem att den bäst utbildade delen av befolkningen lämnar fattiga länder för en framtid i rikare delar av världen. ”Braindrain” orsakas inte bara av ekonomiska skäl utan kan även bero på politiskt förtryck och leda till utflytt till närliggande länder, såsom bl.a. i fallet Zimbabwe. En utveckling av socialpolitiken och bättre utbildningsmöjligheter ställer ökade krav på bra ledarskap och goda samhällsinstitutioner inom mottagarländerna. Krav som västvärlden är nödgade att ställa i samarbete med utvecklingsländerna för en fungerande biståndspolitik.

5.5 Hälsa och utveckling

Trots att den globala vetenskapen och teknologin ständigt höjer välfärden och hälsonivån för den rika världen lever över 700 miljoner människor i en kombination av extrem fattigdom och svåra finansiella problem. Utvecklingssamarbetet inom hälsosektorn bör därför i ökad omfattning innefatta hjälp till hälsoreformer, utbildning i sexuell och reproduktiv hälsa samt utbildning i folkhälsofrågor. Sjukvårdsreformer behövs i många utvecklingsländer med målsättningen att åstadkomma hälsovård för alla och att förbättra folkhälsan för speciellt utsatta grupper. Vi anser vidare att större satsningar måste göras för en effektivisering av primärvården. Idag dör många barn på grund av avsaknad av den allra enklaste vård och medicin. Det handlar inte om att hitta några högteknologiska lösningar utan om att ta itu med övergripande strukturella orsaker. Precis som med utbildningen saknas det tillräckliga resurser och vården är ineffektiv och orättvist fördelad.

5.5.1 Läkemedelsbolagen måste ta sitt ansvar

Kristdemokraterna efterlyser ett ökat fokus på läkemedelsfrågan och ett större ansvarstagande från läkemedelsbolagens sida. Dagens hälsoforskning inriktas huvudsakligen på västvärldens problem. De senaste framstegen i bioteknologin visar att det finns stora möjligheter att ta fram vaccin mot de flesta av de värsta smittosjukdomarna såsom malaria, tuberkulos och smittkoppor. Därmed borde det också finnas en stor vilja att investera i sådan forskning. Men det gör det inte. Läkemedelsföretagen inriktar i första hand forskningen på dyra mediciner där det finns pengar att tjäna. 10 % av anslagen till medicinsk forskning inriktas på sjukdomar som drabbar 90 % av världens fattiga människor. En positiv överraskning var att utvecklingsländerna helt nyligen fick tillbaka möjligheten till tillverkning och export av kopior på bromsmediciner mot bl.a. hiv/aids och malaria som TRIPS-avtalet (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights) från 1995 fråntog de flesta utvecklingsländerna. Enligt TRIPS-avtalet skulle länderna upphöra med produktionen av kopierade mediciner år 2005 då övergångsperioden tar slut. Men den nya överenskommelsen lämnar vissa juridiska och politiska öppningar för länderna att kringgå detta. Kristdemokraternas bedömning är att det i praktiken är tveksamt i vilken mån länderna kommer att kunna använda sig av den nya möjligheten. Juridiska maratonprocesser mellan utvecklingsländerna och läkemedelsbolagen riskerar att fördröja processerna ytterligare. Visserligen erkänner man äntligen problematiken med konflikten mellan folkhälsan och patenträtten men samtidigt återstår den stora frågan om vem som har rätt att producera de verkligt billiga kopiorna. De 32 miljoner hiv-smittade i u-världen har inte tid att vänta på segdragna patenträttsprocesser. Därför anser vårt parti att TRIPS-avtalen måste omarbetas. De hivsmittade behöver globala regelverk som stöder folkhälsan – inte som motarbetar deras intressen! Kristdemokraterna önskar högre ställda krav på läkemedelsbolagen och villkor för patentregistrering av bl.a. hivmedicin. Kristdemokraterna föreslår en modell där läkemedelsbolagen, genom beviljandet av ett patent för sådan medicin, är ansvarigt för en läkemedelsförsäljning till kraftigt reducerade priser för de länder där hiv/aids är ett mycket stort samhällshot. Förutom att få fram nya och bättre hivmediciner krävs det att de hiv/aids-relaterade resurserna ökar och målet bör vara att hiv/aids-anslagen snarast utgör 10% av det totala biståndsanslaget.

Kristdemokraterna behandlar hiv/aids-problematiken mer utförligt i vår motion ”Hiv/aids i ett globalt perspektiv”.

6 Miljö och energiproblemen

Globaliseringen integrerar inte bara handel, utan även konsumtion och konsumentmarknader. Problemet är att västvärlden sprider en livsstil som inte är långsiktigt hållbar. Självklart skall utvecklingsländerna inte förnekas rätt till utveckling och en bra standard. Tvärtom. Lösningen på problemet är dels en effektivisering av den rika världens energi- och resurshantering, dels att erbjuda utvecklingsländerna teknisk hjälp för att undvika smutsiga utvecklingssteg. Behovet av s.k. grön teknik är idag större än någonsin med tanke på den mycket snabba ekonomiska utveckling som många utvecklingsländer genomgått under senare år. Om mer satsningar gjordes på alternativ energiteknik (t.ex. biomassa och olika former av direktverkande solenergi) skulle mycket stora miljövinster göras.

6.1 Miljöförstöring och fattigdom

Vid FN-toppmötet i Johannesburg 2002 upprättades målet att miljöaspekter skall integreras i all form av fattigdomsbekämpning. Varje strategi för att bekämpa fattigdomen skall alltså även beakta miljö- och naturresurserna. Det är vårt gemensamma ansvar att målen från Johannesburg följs upp och implementeras i största möjliga mån. Kopplingen mellan miljöförstöring och fattigdom har många olika sidor. Fattiga människor är mer sårbara för miljöförstöring eller olika typer av föroreningar. Detta gäller såväl den globala som den regionala miljöförändringen. Ofta på grund av att fattiga människor lever direkt av naturresurser och i nära samspel med miljön. Fattigdom kan dessutom vara en bidragande orsak till miljöförstöring. Exempel på detta är överbetning, vegetationsutarmning, avskogning och förstöring av den marina och kustnära miljön. Dessutom är miljöproblemen ett hinder för att minska fattigdomen. De fattigas villkor försämras av miljöproblem och ofta har de mycket små möjligheter att motverka miljöförstöringens negativa effekter. Detta gäller inte minst för de många fattiga som lever i utvecklingsländernas städer. Den ökande urbaniseringen leder till att människor ofta lever i direkt hälsovådliga miljöer. Vidare är bristande tillgång till vatten en allt större konfliktorsak, och en av de mest akuta utmaningarna är det faktum att 1 miljard människor (1 av 5 i utvecklingsländerna) idag saknar tillgång till rent dricksvatten. Samtidigt orsakar bristen på goda hygieniska förhållanden ca 80 % av alla sjukdomar i utvecklingsländerna. För Kristdemokraternas syn på politiken inom det multilaterala arbetet på miljöområdet hänvisas till vår motion ”Internationellt miljösamarbete”.

6.2 Investeringar och teknologiöverföring

Det räcker inte att skriva under olika konventioner och sätta upp långsiktiga mål för miljöarbetet. Det krävs också snabba och politiska beslut om förändringar. Det saknas fortfarande radikala, djärva grepp för att gå till botten med en rad svåra miljö- och utvecklingsproblem. Sverige och EU har en otroligt viktig uppgift att fortsätta med arbetet för att få till stånd konkreta mål och åtgärder för hållbar utveckling.

De framtida energiinvesteringar och tjänster för energiförsörjning som behövs för såväl utvecklingen i västvärlden som i fattiga länder måste i långt större utsträckning än idag vara långsiktigt hållbara och energieffektiva. Eftersom tillgången till energi är ett viktigt instrument för utveckling behövs det sunda och samordnade strategier för energiförsörjningen. Det är avgörande att energin görs tillgänglig för alla, även för dem som bor på landsbygden. Däri ligger nyckeln till deltagande i den globala ekonomin och tillgång till nödvändig information. Kristdemokraterna anser att det behövs stora investeringar och teknologitillskott från västvärlden. Samarbete krävs mellan en rad olika aktörer, såväl från biståndsdonatorer och mottagare som mellan privata företag i västvärlden och i utvecklingsländerna. Framförallt finns det stora brister i resurser till finansiering av kostsam infrastruktur. För sådana kostsamma projekt kan EU spela en viktig roll som investerare via det gemensamma EU-biståndet. Det gäller för såväl vattenrening, avlopp, energi, telekommunikation som transportstrukturer. Dåligt fungerande infrastrukturer är hälsovådligt för invånarna och motverkar företagens investeringsvilja i länderna.

6.3 Bioteknologin

I UNDP:s årsrapport från 2003 lyfts bioteknologin fram som ett sätt att bekämpa världens fattigdom via plantering av näringsberikade grödor, resistenta mot virus och mer tåliga mot torka. Den areal som tas i anspråk för odlingar av genmodifierade grödor har ökat från 2 miljoner hektar 1996 till 44 miljoner hektar år 2000. Men av dessa grödor kommer 98 % från Argentina, Kanada och USA. Kritik har däremot lyfts fram från olika inhemska och internationella frivilligorganisationer mot bruket av bioteknologi. Risken är stor att det traditionella jordbruket konkurreras ut av de stora bioteknologiska företagen, till följd av monopolställningar och patenträttigheter som riskerar att missgynna utvecklingen för utvecklingsländerna. Röster höjs mot denna nya form av ”kolonialism” som tros kunna utvecklas av genteknikindustrin och som riskerar att påverka utvecklingsländerna negativt. Patenten innebär att industrin kan ta kontroll över och exploatera organismer och genetiskt material som exklusivt privat egendom som kan säljas eller frånhållas bönder, uppfödare, forskare och läkare. De hälso- och miljömässiga konsekvenserna av biotekniken är dessutom mycket osäkra. Det är ännu oklart hur en ökad användning biotekniken slår på det ekologiska systemet och försiktighetsprincipen bör därför råda inom detta område.

7 Konflikter, säkerhet och utveckling

Det krävs en vidareutveckling i synen på konflikt- och säkerhetsfrågornas koppling till biståndet. Biståndet till stöd för mänskliga rättigheter, demokratiutveckling, kampen mot miljöproblem och hiv/aids-bekämpningen m.m. är alla problemområden som är starkt länkade till säkerhetspolitiska aspekter. Biståndet som ges innan en konflikt har brutit ut, till riskzoner samt till fredsuppbyggande insatser i efterkrigsområden måste förbättras. Bättre varningssystem i det internationella samfundet måste utvecklas för att bättre upptäcka potentiella konflikter och för att sätta in konfliktförebyggande insatser i tid. I det fredsuppbyggande arbetet behövs det ofta ett brett spektrum av olika biståndsinsatser: humanitär hjälp, minröjning, infrastruktursprojekt, demokratistöd, civila poliser och kommunalt stöd m.m. För att öka säkerheten för människor i efterkrigsområden eller i sönderfallna stater med utspritt krigsmateriel, bör ett förstärkt bistånd riktas mot att öka kapaciteten för minröjning och effektivisera insamlingen av handeldvapen. Kristdemokraterna anser det speciellt viktigt med bistånd riktat mot insatser för förståelse och försoning mellan tidigare stridande folkgrupper. En viktig del av det konfliktförebyggande arbetet är även att skipa rättvisa och ställa krigsförbrytare inför rätta. Med andra ord bör bistånd i högre utsträckning också riktas till uppbyggnad av rättsväsende, fängelsevård, domstolar och utbildning av det juridiska systemets personal.

8 Humanitärt bistånd

Naturkatastrofer och konflikter under senare år har med stor tydlighet visat behovet av en väsentligt stärkt beredskap för stora humanitära kriser. Insatser behövs på flera plan. För det första krävs en kraftfull förstärkning av kapaciteten för att hantera katastrofer i de värst drabbade länderna. För det andra behöver forskningen intensifieras kring naturkatastrofer och deras orsaker. Fortsatt kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringen och dess konsekvenser är viktig. Bättre samordning krävs för den internationella beredskapen för större katastrofer. Vid väpnade konflikter är brotten mot de mänskliga rättigheterna oftast som värst, och det är då som den civila befolkningen hårdast drabbas. Därför är det nödvändigt med ett omfattande internationellt bistånd som kan värna människoliv och lindra de humanitära följderna av väpnade konflikter. Såväl interna som externa flyktingar är de kanske mest utsatta människorna i vår värld. Därför är det av högsta betydelse att FN:s flyktingkommissions ekonomiska kris blir löst.

Kristdemokraterna anser det mycket viktigt att i detta sammanhang finna stöd till lokalt förankrad konflikthantering och försoningsarbete. Biståndet bör så långt som möjligt gå via frivilligorganisationer som bättre når fram till de behövande folken. Detta bistånd bör ges med utgångspunkt från OECD:s utvecklingskommitté DAC:s riktlinjer om biståndets roll i konfliktsituationer.

Kristdemokraterna vill anslå ökade medel till det humanitära biståndet. Det finns en för liten beredskap och reserv för nya katastrofer. Det är ytterst oroväckande och vi anslår därför 100 miljoner kronor mer än regeringen till förmån för denna del av biståndet.

9 Reformera FN

FN och dess olika organ utgör det absolut viktigaste ramverket för hela det internationella samarbetet. Det är därför av största vikt att FN fungerar på ett trovärdigt och effektivt sätt. Dessvärre är det ett faktum att organisationen lider av stora organisatoriska problem, bristande resurser och stor ineffektivitet. Detta påverkar hela det fortsatta utvecklingsarbetet mycket negativt och slutsatsen blir därför att organisationen måste reformeras i grunden. Kristdemokraterna presenterade därför under våren 2003 en motion med förslag på en reformering av FN och dess anslutande organ. Kristdemokraterna kräver att den svenska regeringen – som en traditionell väktare av FN:s principer och nära vän av organisationen – snarast initierar en omfattande översyn av hela FN:s struktur och arbete generellt, och dess biståndsverksamhet i synnerhet.

10 Människor med funktionsnedsättningar

Cirka 10 procent av jordens befolkning har någon form av funktionsnedsättning. Två tredjedelar av dessa lever i fattiga länder. Bland de fattigaste av de fattiga är en oproportionerlig del människor med funktionshinder. Det finns nämligen en tydlig koppling mellan fattigdom och funktionsnedsättning. Ofta löper fattiga människor störst risk att få en funktionsnedsättning och ofta leder en funktionsnedsättning till ökad fattigdom. Relationen formar en ond cirkel som kräver särskilda insatser för att hävas. Men människor med funktionshinder är inte speciellt uppmärksammade i det svenska utvecklingssamarbetet. Detta trots att FN:s standardregler för människor med funktionsnedsättningar kräver att deras delaktighet och jämlikhet tillförsäkras och frågorna ska genomsyra internationellt utvecklingssamarbete och att Sverige, genom vårt ratificerande av barnkonventionen, har en skyldighet att verka aktivt för att stärka funktionshindrade barns rättigheter.

I praktiken är projekt för denna befolkningsgrupp bara enstaka isolerade företeelser och sällan har de något inflytande i andra biståndsprojekt. Alltför sällan finns konkreta integrerade strategier för funktionshindrade personer, vilket får till följd att en stor del av befolkningen lämnas utanför utvecklingen. Ofta nås inte dessa personer av utbildningsinsatser och hälsovård. Särskilt utsatta är funktionshindrade kvinnor och barn som ofta förvägras grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter. För att inkludera funktionshindersfrågor i svenskt utvecklingssamarbete krävs det konkreta åtgärder. Det krävs bl.a. god kunskap om handikappfrågor inom de organisationer som bedriver någon form av utvecklingssamarbete. Bristen på fakta och statistik är ett stort problem. Det behövs mer och förbättrat samarbete mellan funktionshinderorganisationer och Sidas land- och strategiarbete. Det multilaterala samarbetet behöver även förbättras. Sverige bör arbeta för att funktionshindersfrågor i högre grad än idag inkluderas i det multilaterala samarbetet inom FN, Världsbanken och EU.

Integrering av handikappaspekten i samtliga delar av projektcyklar och genomförande måste vara ett långsiktigt mål. Mot bakgrund av Sveriges nationella funktionshinderspolitik är det en logisk utveckling att svenskt utvecklingssamarbete tydligare lyfter fram människor med funktionshinder som en prioriterad målgrupp inför framtiden samt skapar verktyg för att tillförsäkra funktionshindrade människors delaktighet i samhället och utvecklingen. De mänskliga rättigheterna ska omfatta alla människor utan åtskillnad. För att kunna tala om alla människors lika värde krävs det därför också att man tar dessa hinder i beaktande.

11 Ambitioner för EU:s utvecklingspolitik

Långt mer måste göras gemensamt inom EU för att minska fattigdomen i världen. EU har en viktig roll i att ta ledningen i arbetet för att skapa moderna institutioner och regelverk på internationell nivå för att kunna ta hand om globaliseringens skuggsidor och få världen att fungera hyggligt socialt och miljömässigt. Unionens relationer med utvecklingsländerna är fler, mer omfattande och starkare än vad som är fallet för någon annan utvecklad region. Med unionens snart 25 medlemsländer blir ansvaret ännu större. Genom en sammanhållen politik inom utvecklingsbistånd, handelspolitik och utrikespolitik kan EU bidra till att verka för en rättvisare värld.

11.1 Rättviseperspektiv för EU:s politikområden

Precis som den svenska regeringen arbetar för att integrera rättvisefrågorna i alla regeringens politikområden, bör den svenska regeringen verka för att utvecklingsaspekterna även beaktas inom alla EU:s politikområden. Behovet av konkreta förslag hur detta ska realiseras är givetvis lika stort för EU:s utvecklingspolitik som för Sveriges.

Konvergensen inom EU:s bistånds-, jordbruks- och handelspolitik måste öka. Den europeiska handels- och jordbrukspolitiken måste göras förenlig med internationell solidaritet och Sverige bör aktivt verka för att stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet och demontera EU:s hinder. En snar och omfattande reformering av EU:s jordbrukspolitik är nödvändig, liksom en förstärkning av den normativa dialogen mellan EU och utvecklingsländerna, främjandet av den hållbara utvecklingen samt en förstärkning av utvecklingsländernas handelspolitiska och exportkunniga kompetens.

11.2 EU-biståndets effektivitet

EU-biståndet har hittills brustit i effektivitet och öppenhet. Eftersläpningen för leverans av biståndsmedel har varit stor, även i katastrofsituationer. Ett antal reformer har dock förbättrat situationen. För att EU-biståndet skall bli mer effektivt är en fortsatt decentralisering av uppgifter till kommissionens delegationer i mottagarländerna nödvändig. Här krävs personalförstärkningar och stärkt kompetens hos kommissionen, vilket kräver resurser och utbildningsinsatser. Sverige bör också vara pådrivande för att stärka samordning och komplementaritet mellan EU-medlemsstaternas bistånd. För att detta ska vara möjligt måste medlemsstaterna släppa traditionellt revirtänkande och i ökad utsträckning lägga fokus på effektiviteten.

Kristdemokraterna vill verka för att en samordningsfunktion inom kommissionen inrättas för att övervaka samstämmigheten på EU-nivå. I dag är det fortfarande svårt att utröna i vilken mån EU-biståndet uppnått uppsatta geografiska och sektoriella mål. Kristdemokraterna kommer därför att fortsätta att kräva bättre resultatredovisning av mål och indikatorer från kommissionen. Det måste vara möjligt för Europaparlamentet och rådet att löpande utvärdera kommissionens utvecklingssamarbete bl.a. med utgångspunkt i Millenniemålen. Därmed ges en ökad insyn om vad EU-biståndet åstadkommit, vilket är nödvändigt för legitimiteten och i förlängningen också för att understödja biståndsviljan hos EU-ländernas befolkningar och för att skapa förtroende hos såväl medlemsstater som hos samarbetsländer. Förtroendet är en förutsättning för att EU skall kunna spela en viktig roll som samordnare för medlemsstaternas insatser.

11.3 Samarbetet mellan EU och FN

Kristdemokraterna anser att Sverige bör blir mer pådrivande i utvecklandet av ett effektivare samarbete mellan EU och FN och dess organ samt andra internationella organisationer.

11.4 Utvecklingsländernas militära utgifter

En fråga av stor vikt gäller EU:s påverkan på utvecklingsländerna när det gäller minskningen av de militära utgifterna. EU bör som tung samverkanspartner till utvecklingsländerna ställa ökade krav på en minskning av de militära utgifterna i de fattiga länderna, till förmån för ökade sociala investeringar inom bl.a. utbildning och hälso- och sjukvård. En sådan politik ställer även ökade krav på återhållsamhet i EU:s vapenexport. Idag existerar det en uppförandekod för krigsmaterielexport för EU:s medlemsländer. Koden har haft betydelse, men saknar tvångselement och är därmed ett trubbigt verktyg. Sverige bör arbeta för en ökad harmonisering av reglerna för krigsmaterielexport som ett led i att tillföra EU:s utrikespolitik en tydligare moralisk dimension.

11.5 EU:s hjälp till demokratiutveckling

Det krävs en fortsatt förstärkning och utveckling av EU:s normativa dialog med utvecklingsländerna avseende främjande av fred, demokrati, mänskliga rättigheter och gott ledarskap, inklusive etiska koder för ledare. Fattiga människor måste ges en röst och ett inflytande över sina egna liv. Förhållandena i Afrika påkallar särskild uppmärksamhet. Konflikter som genereras av krigsherrar och oetiska politiska ledare måste identifieras och bekämpas, bl.a. genom preventiv diplomati och stöd till regionala medlare. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot kvinnor och barn som drabbas mer än andra av konflikter. Genom ett kraftfullt, pro-aktivt främjandet av fred och demokrati berövar vi även internationell terrorism viktiga grunder för sin verksamhet.

EU:s stöd till uppbyggnaden av demokratiska politiska partier spelar en mycket viktig roll. Stödet genom den svenska kristdemokratin till samtliga kenyanska politiska partiers organisatoriska och ideologiska utveckling i Kenya inför valet år 2002 bidrog till det positiva maktskiftet i detta land och kan tjäna som förebild i en intensifierad verksamhet genom EU.

11.6 EU som föregångare för andra

Kristdemokraterna vill verka för att EU främjar ökad regional integration mellan utvecklingsländerna. EU har till stora delar byggt upp sin egen styrka genom den inre marknaden och bör verka som modell för övriga regioner i världen. Utvecklingsländernas försök till regional integration är ofta trevande och ofullständiga. Väl utförda kan de ge länderna ökad ekonomisk, social och politisk styrka. Regional integration skulle dessutom öka dessa länders möjligheter att delta i internationell handel och investeringsflöden på mera rättvisa och jämlika villkor. EU har här en viktig roll som lärare och föredöme. Regional integration är en mycket viktig fredsfrämjande faktor.

12 Biståndsnivån

Överföringen av resurser från den rika världen till utvecklingsländerna har minskat under senare år. Sverige har under lång tid haft en hög biståndsprofil och framstått som ett föredöme för andra länder. Redan 1968 beslutades att det svenska biståndet skulle uppgå till 1 % av vårt lands BNP (bruttonationalprodukten). Det är beklagligt att det nuvarande målet, 1 % av BNI (bruttonationalinkomsten), bara har uppnåtts två gånger sedan dess. Senast 1992 när Kristdemokraternas ledare Alf Svensson var biståndsminister. Då nåddes rekordnivån 1,03 %. Den nuvarande regeringens biståndspolitik innebär att utbetalningar för biståndet för 2004 utgör 0,868 % av BNI. Kristdemokraterna anser att denna utgiftspost snarast bör uppgå till det uppsatta målet på 1 % av BNI.

Kristdemokraterna anser att biståndet i största möjliga mån bör styras av behovet i omvärlden. I dag är behoven för utvecklingsinsatser enorma, och därför behövs det ett kraftigt internationellt bistånd. Behoven överstiger vida de insatser som görs av västländerna. För att stödja biståndsviljan är det lämpligt att fastställa en biståndsprocentnivå som gäller såväl i låg- som högkonjunkturer. Kristdemokraterna anser vidare att frivilliga bidrag från den svenska befolkningen bör underlättas, vilket bland annat skulle kunna göras genom införandet av avdragsrätt för gåvor och bistånd.

Utvecklingsarbetet och den globala kampen mot fattigdomen måste även i fortsättningen inta en central och självklar plats i den svenska statsbudgeten. Genom ett generöst bistånd kan Sverige utgöra ett gott föredöme för andra länder och föranleda att ytterligare resurser skapas för en rättvisare värld. I Kristdemokraternas budgetförslag föreslås därför att biståndsramen för de kommande två åren ska höjas med totalt 1,1 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag.

13 Ekonomiska ramar

13.1 Anslagsbelopp och utgiftsutveckling

Den socialdemokratiska regeringen har i sin budgetproposition för 2004 ökat biståndsanslaget med närmare tre miljarder, vilket är positivt (dock en nedjustering med 79 miljoner i förhållande till vårpropositionen). Men trots höjningen ter det sig som om Socialdemokraterna nöjer sig med att ligga på en biståndsnivå som stannar på 0,868 % av BNI de kommande två åren. Vårt parti står fast vid vårt tidigare mål och anser att Sverige via statsbudgeten skall ge 1 % av BNI i internationellt bistånd. Regeringen har vidare gjort ändringar i beräkningsgrunderna för biståndet. Tidigare var biståndsanslaget uppdelat i multilateralt och bilateralt bistånd. I budgetpropositionen för 2004 finns inte den uppdelningen kvar utan anslaget är istället uppdelat på olika myndigheter. Detta gör att insynen i hur pengarna skall nyttjas blir i stort sätt obefintlig. Nedan (tabell 1 och 2) redovisar vi vårt kostnadsförslag till anslag för hela utgiftsområde 7, år 2004. Våra anslag för Biståndsförvaltning, Nordiska Afrikainstitutet och kostnaderna för garantier, överensstämmer med regeringens förslag.

I anslaget Biståndsverksamhet är Kristdemokraternas ram 500 miljoner kronor högre än regeringens för år 2004. Ökningstakten av biståndsanslaget är också högre än regeringens då Kristdemokraterna ökar med 600 miljoner kronor år 2005. Det är ett tydligt steg på vägen för att Sveriges internationella bistånd skall nå 1% av BNI (se tabell 3).

Tabell 1 Anslagsbelopp utgiftsområde 7

Anslag uo7 år 2004
Anslag (tusental kr)	Regeringen	Kristdemokraterna
8:1 Biståndsverksamhet	19 224 800	(+ 500 000) 19 724 800
8:2 Sida	558 189	558 189
8:3 Nordiska Afrikainstitutet	12 231	12 231
8:4 Folke Bernadotteakademin	20 531	20 531
8:5 Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd	1 000	1 000
8:6 Riksrevisionen: Internationella uppdrag	40 000	40 000
Summa	19 856 751	(+500 000) 20 356 751

Tabell 2 Utgiftsutveckling för biståndsramen

Totalt för biståndsramen	2004	2005	2006
Regeringen	21 752	22 792	23 833
Kristdemokraterna	(+500) 22 252	(+600) 23 392	(+700) 24 533

Tabell 3 Utgiftsutveckling av biståndsramen i % av BNI

Totalt för biståndsramen	2004	2005	2006
Regeringen	0,868 %	0,868 %	0,868 %
Kristdemokraterna	0,89 %	0,891 %	0,893 %

13.2 Anslagsposten ”Bilateralt utvecklingssamarbete”

Den socialdemokratiska regeringen redovisar inte i årets budgetproposition uppdelningen av det totala biståndanslaget i multilateralt utvecklingssamarbete och i bilateralt utvecklingssamarbete. Detta gör insynen i hur biståndsanslagets pengar skall användas i det närmaste omöjlig. Genom att anta att fördelningen av anslaget i olika politikområden höjs med samma procentsats som det totala anslaget, har vi gjort nedanstående tabell. Kristdemokraterna anslår ökade medel för det bilaterala utvecklingssamarbetet. Till det som tidigare var anslagspost Ekonomiska reformer (där skuldavskrivningar ingår, men som numera inte redovisas i propositionen) tillskjuter Kristdemokraterna ytterligare 200 miljoner kronor för att Sverige ska föregå med ett gott exempel och leda den internationella opinionen. Därutöver prioriteras Humanitärt bistånd genom ett extra anslag på 100 miljoner kronor. Det senaste året har ett flertal katastrofer i vår omvärld visat på betydelsen av förbättrade förberedelser av det humanitära biståndet. För att lyfta frågor om mänskliga rättigheter och demokrati, föreslår vi att en delpost upprättas med samma namn. För detta anslår Kristdemokraterna 200 miljoner kronor. Mot bakgrund av en allmänt dålig demokratisk utveckling i stora delar av Asien (Laos, Vietnam, Kina m.fl.) anser vi att en omprioritering av anslagna medel till regionen bör ske. Vi ökar däremot anslagen till hiv/aids-bekämpning och inför en egen delpost för ett nytt sådant anslag på 300 miljoner kronor. De resterande 30 miljonerna avser Unicefs arbete för barn drabbade av hiv/aids.

Tabell 4 Bilateralt utvecklingsarbete

	Regeringen	Kristdemokraterna
Afrika	3 270 000	3 270 000
Asien	2 000 000	(-330 000) 1 670 000
Latinamerika	950 000	950 000
Europa	1 504 000	1 504 000
Hiv/aids-bekämpning	0	+300 000
Unicef	-	+30 000 (multilateralt utvecklingsarbete)
Mänskliga rättigheter och demokrati	0 (ej redovisat)	(+200 000) 200 000
Globala utvecklingsprogram	1 609 400 (ej redovisat)	1 609 400
U-krediter	600 000 (ej redovisat)	600 000
Enskilda organisationer	1 137 000 (ej redovisat)	1 137 000
Humanitärt bistånd	1 330 000 (ej redovisat)	(+ 100 000) 1 430 000
Ekonomiska reformer	871 000 (ej redovisat)	(+ 200 000) 1 071 000
Information	72 000 (ej redovisat)	72 000

Stockholm den 6 oktober 2003
Alf Svensson (kd)
Stefan Attefall (kd)	Maria Larsson (kd)
Inger Davidson (kd)	Johnny Gylling (kd)
Göran Hägglund (kd)	Helena Höij (kd)
Mats Odell (kd)	Chatrine Pålsson (kd)
Rosita Runegrund (kd)