Godstransporterna i Västerbotten

Motion 1990/91:T235 av Maggi Mikaelsson (v)

Västerbotten benämns som det kompletta länet, med sitt
läge från fjäll till kust. Länet utgör en åttondel av Sveriges
yta, men har bara 3 % av befolkningen vilket ställer
speciella krav på de trafikpolitiska besluten för länet.

Västerbottens län präglas av att basnäringarna skog och
gruvindustri dominerar. Detta innebär många, långa och
tunga transporter av timmer och malm på länets vägar och
järnvägar. Detta måste vara utgångspunkten för
godstransportpolitiken.

Förutom järnvägssystemet Norra stambanan med
förlängningen till Umeå och Holmsund, Inlandsbanan och
tvärbanan mellan Storuman och Hällnäs har Västerbottens
län 9200 km vägar. Länets yta i förhållande till
befolkningens storlek, gör att antalet fordon och
trafiktätheten i stora delar av länet är låg om man jämför
med mindre och tätare befolkade län. Däremot är
andelen tunga fordon stor, vilket skapar problem
med vägarnas bärighet. Vägarna är inte byggda för att klara
av de tunga transporterna i så stor utsträckning som sker
idag.

Tungt gods skall gå på järnväg

Två av målen för vägpolitiken är ett effektivt
resursutnyttjande och att säkerställa en tillfredsställande
standard i landets alla delar även på det lågtrafikerade
vägnätet.

Enligt vänsterpartiet kan den målsättningen uppfyllas
endast genom att den tunga trafiken i större utsträckning
överflyttas till järnväg och sjöfart. De ökade drift- och
underhållskostnader som den tunga godstrafiken på
landsväg orsakar, kan aldrig motiveras ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv. Så mycket pengar finns
helt enkelt inte.

I norra länsdelen har sligtransporter redan överförts från
tåg till lastbil och fr o m maj månad 1991 upphör
anrikningsverket i Kristineberg. Det innebär att en årlig
mängd av 400 000 ton gråberg skall transporteras till
Skelleftehamn för anrikning. Transporterna kommer att ske
på landsväg. Det är lätt att räkna ut att dessa transporter
kommer att kraftigt öka slitaget på vägarna. Malmbilarna
tillåts dessutom väga upp till 80 ton i vissa fall.

Även timmertransporterna i norra länsdelen har flyttats
över på landsväg när man lade ner järnvägstrafiken på
sträckan Jörn--Arvidsjaur.

Alltför sällan redovisas konsekvenser av fattade beslut.
Regeringen bör därför få till uppgift att utreda de
samhällsekonomiska konsekvenserna av ovan nämnda
överflyttningar av tungt gods till landsväg.

I södra länet går fortfarande stora timmertransporter på
den s.k. tvärbanan mellan Storuman och Hällnäs. Genom
anslutningen till Inlandsbanan har man lyckats åstadkomma
ett bra transportsystem för virke från inlandet. Ett stort
problem är emellertid banans kvalitet. Eftersatt underhåll
har bl a inneburit att tågsätten inte kan ha full last, vilket
leder till kostsamma omlastningar och fördyringar. En
snabb upprustning av tvärbanan är nödvändig för att
rädda nuvarande timmertransporter kvar på järnväg.
Dessutom skulle en upprustning av banan skapa
förutsättningar för en utveckling av näringslivet i inlandet.

En utredning om samhällsnyttan av en tidigareläggning
av upprustningen av tvärbanan har genomförts på
länsstyrelsens regionalpolitiska enhet i Västerbotten.
Resultatet av den utredningen visar att redan idag har
företag och skogsnäringen tack vare att transporter går på
järnväg -- lägre transportkostnader i storleksordningen 7,2
miljoner kronor per år. Med en upprustning av tvärbanan
och ett antagande om att lastbilstransporterna blir 7 % och
järnvägstransporterna 15--20 % billigare kommer man fram
till följande:

''Det innebär att en upprustad Tvärbana med
kompletterande åtgärder på inlandsbanan årligen skulle
kunna ge länets företag drygt en miljon i lägre
transportkostnader under perioden 2000--2010 än
motsvarande kostnader idag. Skulle banan läggas ner kan
företagens transportkostnader komma att öka med nästan
sex miljoner per år.'' (Länsstyrelsen AC. Reg.pol. enhet
1990-06-19)

Länsjärnvägarnas totala betydelse har underskattats.
Enligt uppgifter som lämnades vid ett järnvägsseminarium
på Väg- och trafikinstitutet i aug 1990 är SJ Gods till 40--50
% beroende av de regionala järnvägarna. Västerbottens län
måste få garantier för att tillräckliga medel satsas på
tvärbanan. Nuvarande LTA-anslag räcker inte.

Vänsterpartiet har i årets trafikmotion krävt att LTA-
anslaget höjs med 426 miljoner kronor och att det delas upp
på ett järnvägs- och ett väganslag.

Satsa även på små godsmängder

SJs affärsidé att satsa på de stora godsmängderna
ifrågasätts nu alltmer. Några få stora kunder gör SJ sårbart.
Det är istället de många och små kunderna tillsammans med
de större kunderna som skapar stabilitet och lönsamhet. I
Västerbotten har all vagnslasttrafik upphört -- i enlighet
med SJs policy -- vilket har inneburit att ytterligare ett antal
landsvägstransporter belastar vägarna och utgör en miljö-
och trafikfara framför allt inne i Umeå, där terminalen
finns. Dessutom har arbetstillfällen försvunnit från de
mindre orterna.

SJ måste ompröva sin affärsidé och riksdagen bör kräva
att regeringen redovisar en utvärdering av effekterna av att
styckegodset försvunnit. Redovisningen bör omfatta såväl
följder för sysselsättningen på de orter som blivit av med
sina vagnslaster, som miljö- och trafiksäkerhetsmässiga
konsekvenser.

Väganslagen måste fördelas rättvist.

Idag går den absolut största delen av väganslagen till
storstadsområden och andra tättbefolkade regioner. Det är
oacceptabelt och strider mot det trafikpolitiska målet om en
tillfredsställande vägstandard i landets alla delar, att lägga
stora vägsatsningar där järnvägen skulle kunna utgöra ett
bättre alternativ. Vänsterpartiet anser därför att
glesbygden, med nedslitna och trafikfarliga vägar skall
prioriteras på bekostnad av satsningar i storstadsområden.
En redovisning av väginvesteringar över 100 miljoner visar
att endast 1 av 13--14 projekt ligger norr om Uppsala.

Den viktigaste förutsättningen för att det
överhuvudtaget skall vara möjligt att satsa på upprustning
av vägar är emellertid att den tunga trafiken minskar och
överförs till järnväg. Det s.k. bärighetspaketet, som
innebär särskilda satsningar på framför allt broar i
Norrlands inland, kommer att på sikt innebära ännu sämre
vägar och större behov av upprustning, eftersom det syftar
till att tyngre lastbilar skall köra på vägarna. Dessutom
försämras SJs konkurrensförmåga med ca 30 %, när
bruttovikterna för lastbilar höjs till 60 ton.

Vänsterpartiet har i år yrkat avslag på
''bärighetsanslaget'' och menar att dessa medel istället skall
gå som ett engångsanslag till upprustning av dåliga vägar i
landet.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av
de samhällsekonomiska konsekvenserna för överföring av
tunga transporter till landsväg i norra Västerbotten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om garantier för en upprustning av
tvärbanan mellan Storuman och Hällnäs,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelningen av väganslag,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principer för tung godstrafik.

Stockholm den 24 januari 1991

Maggi Mikaelsson (v)