Gränshinder för arbetskraften

Motion 2003/04:A240 av Viviann Gerdin (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undanröja gränshindren för den svensk-norska arbetskraften.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den enskilde inte ska drabbas ekonomiskt vid arbetspendling, exempelvis genom att hemlandets regler utgör skyddsnät.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Gränstjänsten Morokulien ses som en nationell resurs som erhåller nationell finansiering.

1Yrkandena 1 och 2 hänvisade till SfU.

Den gränsöverskridande arbetskraftens villkor

Den 6 mars 1982 undertecknades en överenskommelse om en gemensam nordisk arbetsmarknad som hade i syfte att underlätta för medborgarna i de fem nordiska länderna att fritt kunna ta arbete eller kunna bosätta sig i ett annat nordiskt land. Det har nu gått drygt 20 år sedan men fortfarande återstår en del besvärande hinder för arbetspendlare över den svensk-norska gränsen, som för övrigt är 1 600 km lång och angränsar till 21 svenska kommuner och 30 norska.

Varje år ger Nordiska rådet ut ett antal rekommendationer för att minska gränshindren, men av någon anledning så finns fortfarande stora hinder kvar. Är reglerna otydliga? Inbjuder de till godtyckliga bedömningar eller tar myndigheterna dem inte på allvar? Ambitionerna har ju varit att skapa största möjliga fria rörlighet över riksgränserna mellan de nordiska länderna men ändå kvarstår stora tolkningsproblem. Det är viktigt att gränspendlarna får en tillförlitlig information om vilka rättigheter och skyldigheter som gäller vid förflyttning och arbetspendling över gränsen för att undvika obehagliga överraskningar i efterhand.

Det uppskattas idag vara ca 40 000 människor som pendlar över gränsen för att arbeta. Tyvärr lever många av dem med regelverk som är motsägelsefulla och flera drabbas även av diskriminering i form av uteblivna ersättningar ex. vid uttagande av föräldraledigheter. För att uppmuntra arbetssökande till arbete i gränstrakterna måste den hållas skadefri, det kan ske genom att hemlandets regler utgör ett skyddsnät för arbetstagaren när myndigheterna i de berörda länderna inte kommer överens.

År 2000 togs en handlingsplan fram för fördjupad integration mellan Norge och Sverige. Ett Interregprojekt, Gränsetjänsten i Morokulien, startades upp i syfte att underlätta integrationen mellan länderna och identifiera och eliminera s.k. gränshinder. Gränsetjänsten är idag en informationscentral dit privatpersoner, organisationer och företag kan vända sig. Gränsetjänsten har också blivit en nationell resursbank och bör därmed finansieras med statliga medel.

Trots alla goda ambitioner de senaste tjugo åren för att riva gränshindren så drabbas fortfarande många pendlare av regler som ger ekonomiska förluster. Främst är det regler i socialförsäkringssystemet som gör arbetspendlarna till förlorare. Enligt huvudregeln skall en person som bor i Sverige och arbetar i Norge vara socialförsäkrad i landet där han arbetar, i detta fall Norge. Den anställde har där rätt till alla personliga förmåner i enlighet med den norska lagstiftningen.

I huvudregeln från 1958 omarbetad 1971 framgår att familjeförmåner däremot ska utbetalas i det land där barnet bor, i detta fall Sverige. Denna tolkning gör inte Riksförsäkringsverket som stöder sig på en annan förordning, där man menar att den förälder som arbetar i ett annat land än där familjen bor, den är inte en familjemedlem. Denna tolkning gör en svensk myndighet år 2003 samtidigt som vi arbetar för en ökad integration och ökad rörlighet på arbetsmarknaden! Föräldrar som på olika grunder blivit nekade ersättningar från den svenska försäkringskassan uppmanas att överklaga.

Arbetspendlare som ramlat ur försäkringssystemet är de föräldrar som bor i Sverige men arbetar i Norge och vill ta ut sin pappaledighet. Deras rätt till föräldraersättning ifrågasätts av RFV som gör tolkningen att den som arbetar i Norge och skattar där även ska ha föräldraersättning från Norge. I Norge är bestämmelserna att det är mammans intjänade inkomst som är underlag för föräldraersättning. Eftersom den svenska mamman inte haft någon inkomst i Norge så blir den svenske pappan arbetande i Norge utan ersättning.

Andra problem uppstår när barnet har föräldrar där den ena är svensk och den andre norsk och där föräldrarna lever som särbo i gränstrakterna beroende på bostad, jobb och barnomsorg. Ett ex. är en svensk pappa som nekats vård av sjukt barn, därför att barnet bor hos mamman i Norge. Efter tjugo år finns fortfarande allvarliga gränshinder kvar, hinder som i hög grad är ett stort bekymmer för den yngre rörliga arbetskraften och deras möjligheter att ta ett delat föräldraansvar.

Dagens regler känns omoderna och mycket besvärande. Reglerna motverkar även målet om att öka motivationen för arbete i ett annat land. I första hand borde arbetslandets lagstiftning gälla vid alla ersättningar eftersom den arbetande har inkomst intjänad där och där inbetalt till sin försäkring. Ett sätt att lösa övergångsproblemen är att ha en karenstid och där hemlandet garanterar utbetalningar vid sjukdom, föräldraledighet m.m. Problem uppstår när föräldrapenning, barnbidrag och andra familjeförmåner ska utbetalas enligt särskilda regler, där det blir avgörande var barnet bor och inte vilket land föräldern har sin inkomst i.

I gränstrakterna Värmland–Osloregionen finns många gränspendlare och en stor känsla av samhörighet mellan folken på båda sidor om Riksgränsen. Dessvärre stöter de fortfarande på svårigheter och problem i samband med val av boendeort och gränspendlandet. Det behövs nu en kraftsamling och en bättre samordning av regelverken för att nå de tidigare fastställda målen.

Stockholm den 2 oktober 2003

Viviann Gerdin (c)