om grundlagsfäst äganderätt, m. m.

Motion 1987/88:K212 av Carl Bildt m. fl. (m, fp, c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:K212

av Carl Bildt m. fl. (m, fp, c)
om grundlagsfäst äganderätt, m. m.

Äganderätten är betydelsefull

Personligt ägande är en förutsättning för ett samhälle, vars ekonomiska system
är marknadsekonomin. När äganderätten begränsas eller störs, kan
också marknadsekonomin störas. Det finns ett samband mellan personlig
äganderätt - marknadsekonomi och ett demokratiskt system. Inget land har
avskaffat den privata äganderätten samtidigt som en fungerande demokrati
har fortsatt att existera. Det är ingen tillfällighet att alla de demokratier historien
känner också har varit marknadsekonomier med en självklar rätt till
personligt ägande.

Den som äger något är oftast benägen att ta god hand om egendomen.
Vanvård av det ägda leder ju till förlust för ägaren. Så förhåller det sig oberoende
av om det ägda är en åker, en skog, en byggnad eller ett företag. Incitamenten
för utveckling och tillväxt försvinner i många fall om det inte
finns en ägare som har möjlighet att påverka och tillgodogöra sig resultaten.
Äganderätt har således betydelse både privatekonomiskt och nationalekonomiskt.

Detta innebär inte att äganderätten kan lämnas helt oreglerad. Självklart
måste vissa begränsningar gälla för hur den enskilde kan nyttja sin egendom.
Friheten att förfoga över egendomen måste förenas med respekt för
andra medborgares äganderätt och integritet och kunna inskränkas av hänsyn
till rikets säkerhet, behovet av infrastruktur och skyddet av miljövärden.

Inskränkningar i äganderätten

Den socialistiska majoriteten i riksdagen har under senare år genomdrivit
ett flertal lagar som inneburit oacceptabla begränsningar i enskilda människors
äganderätt.

Efter lång politisk strid infördes löntagarfonderna. Därefter har den socialistiska
majoriteten genomdrivit den s. k. engångsskatten. Skatten infördes
trots enhällig kritik från lagrådet om att beslutet skapade en ny konstitutionell
praxis som inte var godtagbar. Engångsskatten har öppnat dörren
för en utveckling med olika engångsingripanden mot skilda former av
ägande, som inte är förenlig med andan i vår författning och grunderna för
vår rättsordning.

I ett tidigare skede kunde man hänvisa till att gammal svensk rättstradi

tion gav tillräcklig trygghet för den enskildes egendom. Denna trygghet exi- Mot. 1987/88

sterar inte längre. Detta framgår bl. a. av lagrådets granskning av förslaget K212

till engångsskatt, där lagrådet konstaterade det remitterade förslaget
skapar ett olyckligt prejudikat på ett område där grundlagsregleringen är
ofullständig och oklar.

Bristfälligt skydd för äganderätten

Äganderätten har också i de flesta demokratier getts lagskydd i någon form.

Äganderätten behandlas i olika internationella överenskommelser. I FN:s
förklaring om de mänskliga rättigheterna fastslås att envar har rätt att äga
egendom samt att ingen må godtyckligt berövas sin egendom. I första tilläggsprotokollet
till Europakonventionen föreskrivs att envar fysisk eller juridisk
persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt.

I den svenska regeringsformen behandlas egendomsskyddet i 2 kap. 18 §
regeringsformen. Där stadgas: Varje medborgare vilkens egendom tagits i
anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad
ersättning för förlusten enligt grunder som bestämmes i lag. Det
bör observeras att lagrummet inte föreskriver full ersättning. Ersättningen
får dock inte vara endast symbolisk. Utan hinder av grundlag kan alltså i
vanlig lag föreskrivas att endast en del av förlusten skall ersättas. Bestämmelsen
omfattar inte det fallet att egendom avhändes genom skatteuttag.
Såsom lagrådet framhöll i sitt yttrande angående pensionsskatten framgår
inte den närmare innebörden av begreppet skatt av någon föreskrift i regeringsformen
och behandlas inte närmare i dess förarbeten. Den aktuella
regeln omfattar inte heller det fall då det är fråga om s. k. rådighetsbegränsningar
för en ägare. Slutsatsen av det anförda är att nuvarande skydd
för äganderätten är bristfälligt i regeringsformen. En riksdagsmajoritet har
goda möjligheter att genom vanlig lag besluta om olika begränsningar i enskilt
ägande.

Frågor rörande egendomsskyddet i svensk lag har behandlats av ett antal
utredningar. Här finns anledning nämna grundlagberedningens betänkande
(SOU 1972:15) vilket ligger till grund för den nuvarande regleringen av
egendomsskyddet.

Under 1970-talet prövades likaså rätten till ersättning när fråga är om expropriation
eller annat intrång av 1973 års fri- och rättighetsutredning och
rättighetsskyddsutredningen.

Vid remissbehandlingen av dessa utredningars betänkanden framförde
ett antal remissinstanser krav om ett starkare skydd för egendomsrätten.

Samtidigt varnade de för att den kommande utvecklingen skulle urholka
äganderätten ytterligare, om en grundlagsreglering inte kom till stånd. Tyvärr
fick de varnande rösterna rätt.

Problemet rymmer fler aspekter. Om man inte till fullo reglerar den enskildes
rätt mot det allmänna, kan också rättstillämpningen i tvister mellan
enskilda komma att påverkas av detta. Tvångsregler med stöd av lagstiftning
förekommer såväl mellan enskilda och det allmänna som enskilda
emellan. Om det inte klart och tydligt läggs fast att det allmänna som hu

vudprincip skall erlägga full ersättning till den enskilde kan samma syn- Mot. 1987/88

sätt komma att sprida sig in på de områden där det allmänna inte är part K212

men där det finns en annan stark privat part som hävdar motsvarigheten till
allmänna intressen.

Stärk äganderätten

I sin nuvarande lydelse har regleringen i 2 kap. § 18 regeringsformen varit
gällande sedan den 1 januari 1980.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen därefter behandlat förslag om en
förstärkning av egendomsskyddet i grundlagen. Vid konstitutionsutskottets
beredning av krav om en utredning angående grundlagsskyddad egendomsrätt
har utskottets majoritet anfört att ytterligare erfarenheter av reformerna
på rättighetsområdet bör avvaktas innan initiativ tas till förändringar.

Riksdagen följde utskottet.

Enligt vår mening har utvecklingen under de senaste åren tydligt visat på
behoven av ett förstärkt skydd för egendomsrätten i grundlagen. Vi har också
kortfattat angivit exempel på dels beslut som i viktiga avseenden inneburit
inskränkningar i egendomsrätten på ett sätt som lagstiftningen inte avsett,
dels beslut som öppnar möjligheter för en ny praxis inom området.

Frågan om hur skyddet för äganderätten skall stärkas hänger självfallet
samman med hur äganderätt skall definieras. Den juridiska innebörden av
äganderätt är inte helt klar. Det finns inte i svensk lagstiftning överhuvud taget
några bestämmelser om vad äganderätt egentligen är. Det betyder dock
inte att äganderätten skulle sakna rättslig innebörd.

Rättssystemet bygger på den outtalade principen att äganderätten är vad
som har kallats en rättsteknisk basprincip. I detta sammanhang kan äganderätt
lämpligast definieras så att äganderätt innefattar ett visst mått av besittningsskydd
och ett visst mått av förfoganderätt.

Att det allmänna måste ta enskild egendom i anspråk - helt eller delvis är
i vissa fall oundvikligt. Förutsättningen måste dock vara att det föreligger
ett betydande allmänintresse som motiverar åtgärden liksom att full ersättning
utgår till den enskilde för tvångsupplåtelsen och den skada som uppstår.

Då utformningen av skyddet för äganderätten övervägs bör samtidigt beskattningsmaktens
gränser fastställas. Man måste komma fram till en tydlig
definition av skattebegreppet, så att det inte används för konfiskatoriska ingrepp.
En sådan bestämning är en förutsättning för att man i grundlagen
skall kunna avgränsa de acceptabla ingreppen i äganderätten från de oacceptabla.

De oklarheter som för närvarande råder vad gäller skyddet av äganderätten
i regeringsformen bör därför undanröjas. I stället bör regeringsformen
utformas såsom ett positivt erkännande av egendomsrätten. Där bör också
klarare redovisas vilka inskränkningar i äganderätten som får ske i vanlig
lag.

Mot bakgrund av det anförda bör en utredning därför ske i syfte att klarlägga
hur äganderättens ställning kan förstärkas i regeringsformen. Detta 11

arbete bör snarast påbörjas och bedrivas skyndsamt.

Grundlagsskyddad närings- och yrkesfrihet

Mot. 1987/88
K212

Marknadsekonomin utgör ett oöverträffat system för att producera och fördela
varor och tjänster. I en marknadsekonomi samordnas deras otaliga beslut
genom prisbildningen. Inget annat system ger beslutsfattare och konsumenter
så god och direkt information om produktions- och avsättningsmöjligheter.

Friheten att starta företag är en omistlig del i ett marknadsekonomiskt system.
Den är också en förutsättning för mångfald i näringslivet och för utvecklingen
av nya företag och nya företagsformer.

En annan viktig förutsättning är att det finns konkurrens mellan fristående
företag. Konkurrensbegränsningar och monopol av skilda slag måste därför
motverkas.

Närings- och yrkesfriheterna är i dag delvis kringskurna av monopol, bidragsbestämmelser,
långtgående reglerings- och styrningsåtgärder, auktorisationskrav,
etableringskontroll och liknande företeelser. Detta har lett till
att det har blivit allt svårare för den enskilde att fritt utöva näring och yrke.
Rätten att driva näringsverksamhet och utöva ett yrke är så grundläggande
att den förtjänar ett starkt skydd i vår konstitution.

Det är givet att näringsfriheten måste vara försedd med undantag på
grund av bl. a. säkerhets-, miljö-, hälsovårds- och arbetarskyddsintressen,
men själva grundtanken att varje medborgare skall ha frihet att driva näring
och välja yrke är i sig så betydelsefull att besväret med att utforma undantagsbestämmelser
förefaller försumbart. Mot denna bakgrund är det angeläget
att de gränser som skall gälla för närings- och yrkesfriheten fastställes.
En utredning bör därför klarlägga i vilka avseenden dessa friheter
kan ges ett skydd i grundlagen.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om grundlagsskyddad
egendomsrätt i enlighet med vad som i motionen anförts
samt

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om grundlagsskyddad
närings- och yrkesfrihet i enlighet med vad som i motionen
anförts.

Stockholm den 22 januari 1988

Carl Bildt (m)

Olof Johansson (c)

Bengt Westerberg (fp)

12