Grundlagsfrågor

Motion 1988/89:K230 av Margit Gennser (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :K230

av Margit Gennser (m)
Grundlagsfrågor

Det demokratiska styrelsesättet i vårt land är självklart och ifrågasättes inte
av någon. Men de demokratiska institutionerna med riksdagen i spetsen
åtnjuter inte den respekt och sympati ute i landet som vore både naturlig och
önskvärd. Svenskarna har upphört att glädja sig åt och vara stolta över sin
egen självstyrelse. En sådan utveckling är både osund och farlig. Till stor del
är det riksdagens eget fel. Vad som nu håller på att hända i riksdagen är mer
än något, som tidigare har inträffat där, ägnat att undergräva den aktning
som folkrepresentationen borde äga. I en fråga, vars utgång blir djupt
ingripande för varje svensks personliga ekonomi, vill hälften av medborgarna
tvinga den andra hälften att underkasta sig. I riksdagens andra kammare
disponerar socialdemokrater och kommunister 115 röster och de borgerliga
partierna också 115. Den debatt som här kommer att utkämpas övertygar
ingen och har heller inte till ändamål att övertyga. Vi kunde lika gärna gå till
votering en votering som regeringen hoppas vinna med lottens hjälp.

Så började Leif Cassel sitt första inlägg när lag om försäkring för allmän
tilläggsförsäkring, m.m. debatterades onsdagen den 13 maj 1959.

Nu har snart 30 år förlöpt och det grundläggande författningsmässiga
problem som Leif Cassel då pekade på är än mer levande. Den svenska
riksdagens anseende och ställning har försvagats ytterligare. Detta är inte
märkligt. Under de senaste decennierna har svenska folket upplevt sessioner,
där lotten som avgörande faktor inte varit en enstaka företeelse utan ett
betydande inslag i det politiska beslutsfattandet.

Svenska folket har också upplevt hur en fråga, nämligen löntagarfondfrågan
trumfades igenom trots att åtminstone halva folket motsatte sig detta
beslut.

Lagstiftningen har sedan 70-talet i allt högre grad degenererat. Nya och
outredda beskattningsprinciper har införts i vår lagstiftning utan den
genomträngande analys som bör vara signum för en rättsstat. Den nya
äktenskapsbalken godkändes av riksdagen utan att nödvändiga ändringar i
andra lagar och författningar låg på riksdagens bord. Riksdagen hade då inga
möjligheter att överblicka de långtgående ändringar som genomfördes i en
lagstiftning som påverkar de flesta familjer i vårt land.

Vad har då resultatet blivit av ett belutssystem som under många decennier
byggt på mycket knappa enkla majoriteter i riksdagen och som när det gällde
ATP-beslut endast omfattades av en minoritet bland folket i val?

I denna senare fråga börjar vi nu få facit. I SOU 1988:57 Pensionssystemets
stabilitet står det i det inledande stycket:

Det finns tydliga tecken på att det svenska allmänna pensionssystemet Mot. 1988/89

kommer att utsättas för en mycket stark press inom en tämligen snar framtid. K230

Med nuvarande utformning av reglerna kommer avgifterna/skatterna för att
finansiera pensionsutbetalningarna att behöva höjas kraftigt, eventuellt
mycket kraftigt, för att underskott inte skall uppstå.

ATP-systemet - som säkerligen med de allra bästa intentioner och uppburna
av ett socialt patos - pressades igenom riksdagen trots allvarliga och enträgna
varningar för de mera realistiska och jordnära, är nu i betydande svårigheter.

I en offentlig utredning kan vi läsa att systemet står inför en svårkris. Det var
denna kris som Leif Cassel bland andra varnade för och hans beräkningar av
de framtida avgifternas storlek, redovisade i den tidigare nämnda debatten,
överensstämmer väl med den utveckling som skett och som vi kan skönja för
framtiden.

Den moraliska fråga varje politiker måste ställa sig är: Kan det vara en
fullödig etisk princip att låta riksdagen fatta beslut, som kan få kännbara
effekter för enskilda människor minst 50 år fram i tiden, med smalast
tänkbara majoritet?

Svaret tycks för mig givet. Ett sådant beslutssystem skapar stora risker för
en utveckling, som föder växande misstro mot de politiska institutionerna
och som på sikt skapar alltmer ofullkomliga och då också otrygga förhållanden.

Vad som nu sagts kan beläggas. Auktoritativa uttalanden görs numera i allt
snabbare takt i vårt land om kriser i de olika välfärdssystemen. ATP-systemet
är redan nämnt. Sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna anges som ett annat
krisområde och detta med rätta: Kostnadsutvecklingen tycks ha gått ur
kontroll. Det svenska skattesystemet har betecknats sorn perverst av
finansministern.

Vad bör då göras för att rätta till förhållanden som börjar urarta?

Det är många åtgärder som fordras, dock bör direkt poängteras att enkla
kosmetiska förändringar i debattordningar etc, som skall höja riksdagens
massmediala intresse och anseende inte hör till dessa. Nej, de åtgärder
som bör vidtagas måste ha sin grund i konstitutionella ändringar.

Konstitutionell teori har inte ändrats mycket sedan de klassiska teoretikerna,
Hobbes, Locke och Montesquieu. Det finns i princip två slag av
författningar; den ena typen bygger på Hobbes suveränitetsprincip, där
huvudfrågan är vilket organ som skall utöva en makt med få restriktioner:
parlamentet, regeringen eller folket. Den andra typen utgår från Lockes
maktfördelningsprincip, enligt vilken grundproblemet är att införa restriktioner
på utövandet av offentlig makt genom maktfördelning och regler om
mänskliga rättigheter.

1974 års svenska konstitution bygger i hög grad på folksuveränitetsprincipen
och utvecklingen dessförinnan ledde redan då det svenska systemet
betydligt närmare Hobbes än Locke.

Konstitutionsutskottets nu nyligen upptagna offentliga förhör utgör dock
en ny och välkommen restriktion på den offentliga makten i Sverige. Det
behövs fler. Sådana kan vara begränsande procedurregler, t ex att man
kräver olika slag av majoritet upp till förslagsvis 90 procent för skilda beslut.

15

Andra möjligheter är att, när det gäller för lång tid mycket viktiga beslut, Mot. 1988/89
kräva beslutande folkomröstningar. K230

Konstitutionella regler t ex mot stora budgetunderskott och en alltför
snabb expansion av den offentliga sektorn är också en möjlighet som främjar
maktfördelningen.

Att i svensk lag inkorporera Europakonventionen om de mänskliga frioch
rättigheterna hör också till medelsarsenalen.

Av vad som nu framförts i motionen framgår det att det är hög tid att
tillgodose behovet av balanserande maktfördelning i vår konstitution.

Hemställan

Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en författningsutredning som
utreder frågan om maktfördelningen i det svenska styrelseskicket.

Stockholm den 23 januari 1989

Margit Gennser (m)

gotab 17047, Slockholm 1989