Grundlagsskydd för de fria radio- och TV-stationerna

Motion 1993/94:K442 av Lotta Edholm (fp)

De senaste årens utveckling inom mediapolitiken har
inneburit att friheten ökat. Det började under den förra
borgerliga regeringsperioden med närradion. Sedan har vi
fått satellit- och kabel-TV, reklamfinansierad marksänd TV
och nu reklamradio. ''Sveriges Radio-företagens'' monopol
är definitivt brutet, vilket länge har varit ett viktigt mål för
liberal mediapolitik.

Denna utveckling har inte kommit till stånd utan strid. I
själva verket har socialdemokraterna bjudit motstånd på
varje punkt. Att så varit fallet bekräftas också i en tung
motion till förra årets socialdemokratiska partikongress.

Till de liberala framgångarna på mediaområdet hör den
nya yttrandefrihetsgrundlag som gäller från den 1 januari
1992. Dess tillkomst säkrade att ett antal viktiga friheter
inte kan tas ifrån oss genom ett enkelt riksdagsbeslut: rätten
att sända och ta emot kabel-TV, rätten att sända och ta emot
satellit-TV och rätten att inneha mottagningsutrustning, t
ex parabolantenner.

Men i åtminstone ett viktigt avseende var
yttrandefrihetslagen en kompromiss. Moderaterna och
folkpartiet liberalerna nådde inte ända fram i frågan om att
grundlagsfästa mångfalden i etern. Principerna för hur
tillgängligt eterutrymme ska fördelas är inte reglerade i
grundlag annat än i en mycket allmän formulering: ''Det
allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i
anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga
yttrandefrihet och informationsfrihet.'' (Ordet
''radiofrekvens'' inkluderar även TV-kanaler.) Men
eftersom socialdemokraterna hela tiden hävdat att
yttrande- och informationsfriheten bäst tillgodoses av
public service-bolagen, finns ett latent hot mot de fristående
radio- och TV-bolagen.

Eterutrymmet är begränsat. Det är det som är själva
utgångspunkten för behovet av att lagreglera fördelningen.
Den tekniska utveckling har visserligen successivt vidgat
utrymmet och den utvecklingen kan förväntas fortsätta
(nästa stora steg är den digitala tekniken), men även vid ett
drastiskt ökat utbud av frekvenser kan konkurrerande
önskemål tänkas föreligga om vissa attraktiva lägen på
frekvensbandet etc.

Det behövs alltså även i ett långsiktigt perspektiv regler
om fördelning av frekvensutrymme. Hur ska t ex ett
önskemål från Radio Västmanland om en slavsändare för
att förbättra hörbarheten vägas mot ett önskemål om en
ytterligare privatradiostation i Västerås? Eller hur ska
båtlivets krav på fler kommunikationsradiokanaler för
radiotrafiken på Mälaren vägas mot krav på en
närradiostation i Enköping? Hur ska krav på en lokal-TV-
kanal vägas mot flygvapnets krav på fler radiofrekvenser?

Eftersom frekvensfördelning till stor del avgörs i
internationella förhandlingar, som från svensk sida tills helt
nyligen skötts av televerket och numera sköts av
telestyrelsen, har ett stort inflytande legat på
myndighetsnivå. Vissa övergripande beslut har fattats av
riksdagen, andra ärenden har avgjorts av regeringen.

Det finns naturligtvis inga självklara svar på frågan hur
fördelningen ska ske i varje enskilt fall. Men eftersom
fördelningen av frekvenser kan vara livsviktig för den
demokratiska debatten, bör vissa principer vara fastställda
i grundlag.

Nyligen fördelades ett antal reklamradiofrekvenser
genom auktion. Enligt min mening var det ett genombrott
för en viktig mediepolitisk princip. Frekvenser som det
allmänna inte har särskilda synpunkter på -- och därför
förbehåller public service-kanaler -- bör i en öppen process
fördelas till dem som tror sig kunna göra bäst program och
följaktligen är beredda att betala mest.

På det hela taget framstår för mig auktionsförfarandet
som långt sundare än den politiserade process som föregick
beslutet om den tredje markkanalen och de regionala
smakdomare som enligt socialdemokraternas alternativ
skulle stå för fördelningen av lokalradiotillstånd.

Enligt min mening bör vi nu börja förbereda en ändring
av yttrandefrihetsgrundlagen med följande innebörd: När
det gäller radio- och TV-sändningar riktade till allmänheten
får det allmänna bestämma att de kanaler som idag används
av public service-bolagen (Sveriges Radio -- inklusive
bolagets regionala sändningar. Sveriges Television och
Utbildningsradion) får staten träffa avtal med vissa
programbolag på det sätt som nu sker. Därutöver får en
radiofrekvens per kommun (möjligen något fler i de största
kommunerna) undantas för föreningslivets behov
(närradio). Resten av frekvensutrymmet måste utbjudas på
marknaden och försäljas i någon form av auktions- eller
anbudsförfarande.

En ändring av yttrandefrihetsgrundlagen och berörd
följdlagstiftning med den av mig angivna innebörden bör
komma till stånd. Det är nu alltså hög tid att tillsätta en
parlamentarisk utredning med uppgift att ge
grundlagsskydd åt de fria radio- och TV-stationerna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning av
yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om fördelning av
frekvensutrymmet i syfta att säkra mångfalden i etern.

Stockholm den 25 januari 1994

Lotta Edholm (fp)