Hälso- och sjukvård
Motion 1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
Sammanfattning
I motionen föreslås en rad av åtgärder som sammantaget förbättrar patientens situation och höjer kvaliteten i vården.
Vården måste få ta ökade resurser i anspråk.
Vårdgarantin måste utökas så att fler sjukdomstillstånd täcks av denna. Samtidigt måste också mer resurser sättas in för att kapa de nu växande köerna till vården.
Patientens rättigheter sätts i centrum genom att rätten till husläkare skall slås fast. Husläkarna skall få en ökad roll och ett ökat ansvar. Patientens behov skall sättas i centrum genom att de får rätten till en fast specialistläkare, fler vårdkedjeavtal, fler centrumbildningar och ett utökat ansvar för distriktssköterskor.
Kvinnor och mäns olika vårdbehov måste uppmärksammas och göras till en naturlig del av vårdarbetet. Likaså måste sjukvårdspersonalen ges kompetens att möta olika minoriteters behov.
Valfriheten skall ökas inom mödrahälsovården och barnhälsovården bl a genom mödravårdspeng.
Den glömda vården för små patientgrupper med ovanliga sjukdomar skall lyftas fram.
Kostnadseffektiviseringar och rationaliseringar kan öka genom ökad konkurrens, bättre utvärderingar, kvalitetskontroller och en mer kostnadseffektiv organisation.
Företagshälsovårdens framtida ställning, inriktning och finansiering behöver utredas.
Inledning
Människors förutsättningar för att växa och använda de livschanser som står dem till buds avgörs i stor utsträckning av deras hälsa och ohälsa. Sjukdom eller handikapp som plötsligt drabbar eller sakta smyger sig på med åren utgör stora begränsningar av friheten och är en källa till lidande. Arbetet för att förebygga ohälsa, lindra och bota sjukdom samt underlätta för handikapp är därför alltid en central liberal politisk uppgift för att främja människors välfärd och frihet.
Alla människor har rätt till sjukvård efter behov. Detta uppnås bäst om sjukvården är solidariskt skattefinansierad. Avgifter skall förekomma men vara på en skälig nivå så att de inte utestänger grupper av människor från att söka vård p g a otillräckliga ekonomiska resurser. Med en solidariskt finansierad sjukvård uppnås bäst den liberala målsättningen att alla individer skall behandlas med samma hänsyn och respekt.
Befolkningens hälsoläge
I stort sett är hälsoläget i den svenska befolkningen gott. Enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport 1994 har medellivslängden för män ökat med 1,9 år under perioden 1983-1993 och med 1,2 år för kvinnor under samma tid. År 1993 var den 75,5 år för män och 80,8 för kvinnor. Ökningen har främst berott på en minskning av dödstalen bland äldre och medelålders samt män 25-44 år. De år som lagts till livet var huvudsakligen friska år enligt de longitudinella undersökningar som gjorts av 70-åringar i Göteborg. År 1994 var kvinnornas medellivslängd ännu högre, 81,5 år och för män 76, 2 år. Statistiken får dock inte tas som ett bevis för att befolkningen generellt blivit friskare. Signaler finns t ex om en ökad ohälsa bland kvinnor i de förvärvsarbetande åldrarna. Sjukdomar i rörelseorganen, psykisk ohälsa och allergier kan t.ex. öka i förekomst utan att medellivslängden påverkas.
Dödsfall i hjärt-kärlsjukdom och olycksfallsskador har minskat under senare år. Under de senaste decennierna har antalet cancerfall ökat med i genomsnitt 1,7 procent per år, huvudsakligen beroende på att vi fått en ökande andel gamla i befolkningen och att en stor del av cancerfallen inträffar i de högre åldrarna. Oroande är ökningen av lungcancer bland kvinnor - bland män har den avstannat. Detta beror sannolikt på att mäns och kvinnors rökvanor utvecklats olika.
När det gäller antal år med full hälsa så kan man konstatera att det är i gruppen yngre kvinnor och män som man under de allra senaste åren ser en försämring, mer uttalad för kvinnor än för män och mer bland lågutbildade än högutbildade.
Socialstyrelsen spår i sin rapport att hälsoläget i befolkningen kommer att kännetecknas av:
En mer polariserad hälsosituation som utvecklas mot större ojämlikheter i hälsa. Många människor får allt bättre hälsa samtidigt som allt fler får allt sämre.
Fortsatt förbättring av det allmänna hälsotillståndet hos dem som har ett hälsosamt arbete och är socialt och ekonomiskt etablerade.
En allt större andel människor blir allt äldre och friskare även upp i höga åldrar.
En ökad andel människor med såväl sociala och ekonomiska som hälsomässiga problem med koncentration till kvinnor i arbetarklass och lägre medelklass.
Mer skador till följd av ökad alkoholkonsumtion och möjligen även som följd av narkotikamissbruk.
Andelen äldre i den svenska befolkningen är hög och under de senaste decennierna har befolkningen äldre än 65 år ökat kraftigt. I Sverige utgör gruppen 65 år och äldre knappt 18 procent av befolkningen - men svarar för ungefär 60 procent av sjukvårdskostnaderna. Ju högre upp i åldrarna man kommer, desto större tenderar sjukvårdsbehovet att bli. Även om också sjukligheten skjutits upp till högre åldrar kommer detta självklart att påverka sjukvårdens resursbehov. Sverige kommer att bli det första västlandet som får erfara konsekvenserna av en förändrad befolkningsstruktur med en växande andel äldre. Detta kommer att ställa stora krav på sjukvården de närmaste decennierna.
Sjukvårdens situation 1996
Även om det övergripande tillståndet inom svensk sjukvård måste betraktas som gott finns det åtskilliga allvarliga brister och problem.
Under flera decennier har svensk sjukvård varit plågad av långa köer till många viktiga behandlingar. Mellan åren 1991 och 1994 lyckades man dramatiskt korta köerna inom vården. Detta var främst en effekt av den vårdgaranti som den borgerliga regeringen införde. Det senaste året har dock köerna återigen börjat växa. Detta är oacceptabelt. Genom överförande av pengar från sjukförsäkringen vill vi försäkra oss om att vårdgarantin ska kunna återupprättas.
Det finns också mycket kvar att göra när det gäller att skapa en trygg vård som utformas efter patientens behov. Man ska inte behöva flyttas runt mellan okända personer i okända rum eller sväva i okunnighet om vad som händer utan att själv bli tillfrågad om vad man egentligen önskar. Det måste gå att bygga en vård med patienten i centrum.
Bland det som kommer i skymundan i vårt moderna samhälle hör den mindre uppmärksammade vården t ex av människor med kroniska sjukdomar som inte yttrar sig i synliga handikapp. Inte minst gäller detta också den allmänna omvårdnad som inte direkt handlar om att bota patienten. Allra tydligast blir detta i vården av döende. Alltför ofta avtar sjukvårdens intresse och resurser när det inte längre finns hopp om bot. Omvårdnaden och vård av döende hör till det som måste förbättras.
Svensk sjukvård är kostnadseffektiv med hög kvalitet och en välutbildad och engagerad personal som utför storverk, men de brister som fortfarande finns är oacceptabla och måste åtgärdas.
Vårdens resursfrågor
I ett välfärdssamhälle måste vården få ta betydande resurser i anspråk. Återkommande undersökningar visar också att skattebetalarna är beredda att ge vårdutgifter högsta prioritet. Att det finns en väl utbyggd vård är inte bara en nödvändighet för dem som är sjuka, det är också en viktig trygghetsfaktor för alla andra. De flesta av oss blir någon gång i livet beroende av en väl fungerande vård.
Vi vill i detta avsnitt ge vår syn på vårdens resursfrågor. Resonemanget finns ytterligare utvecklat i Folkpartiet liberalernas partimotion om ekonomisk politik, särskilt i avsnittet om kommunernas ekonomi.
Folkpartiet liberalerna prioriterar vården på flera sätt.
Vår prioritering av en politik för fler jobb genom företagande har som en grundläggande motivering att kampen mot arbetslösheten är nödvändig för att klara välfärden.
Vi säger nej till löften om stora, generella skattesänkningar, utan prioriterar bra vård (och utbildning).
Vi föreslår att resurser överförs till vårdsektorn från försäkringskassorna och att ett statligt stimulansbidrag till äldreboende införs (finansierat genom besparingar i statens budget).
Vi har i många år, både på riksplanet och i fullmäktigeförsamlingar, förespråkat en politik som innebär ett effektivare offentligt resursutnyttjande. Den ojämförligt viktigaste metoden heter konkurrensutsättning. Ny forskning från Kommunalekonomiska institutet vid Stockholms universitet bekräftar på nytt att miljardbelopp finns att spara för Sveriges kommuner och landsting genom att konsekvent främja konkurrens. Förekomsten av privata alternativ och entreprenader samt konsekvent användning av konkurrensupphandling ger mycket stora vinster, som direkt kan komma vården till del. Den åsyftade undersökningen - som beställts av den nya socialdemokratiska ledningen i Stockholms kommun för att visa att det borgerliga konkurrensprogrammet varit verkningslöst - visade i själva verket att besparingen för stockholmarna uppgick till hundratals miljoner kronor. För hela den kommunala sektorn i Sverige motsvarar det åtskilliga miljarder kronor.
Vi har också i flera år förespråkat en avveckling av kommunala bolag. I många fall subventioneras dessa bolag, trots att deras verksamhet inte ligger inom de kärnområden som kommunerna bör prioritera. Kommunerna subventionerar misslyckade fastighetsaffärer, flygplatser och vanskötta företag i en rad olika branscher. En långtgående upprensning i den kommunala bolagsdjungeln skulle kunna frigöra betydande belopp, som kunde tillföras de prioriterade områdena vård och utbildning.
Vi står alltså på en solid grund när vi i bl a denna motion föreslår vissa förändringar på vårdområdet som kräver ytterligare resurser. Vår vårdpolitik är väl förenlig med en politik som sanerar statsfinanserna och ger näringslivet bra förutsättningar.
Det finns anledning att understryka att oavsett hur mycket pengar vi lägger ner på vård är det nödvändigt att säkerställa att resurserna används på bästa sätt. Under perioden av snabb resursexpansion, från 1960-talet och framåt, fanns det stora brister i detta avseende. Idag, när resurserna krymper, ökar rationaliseringarna, vilket i sin tur givit en oro för kvaliteten. I framtiden måste vi få kvalitetssäkring och effektivare resursutnyttjande att gå hand i hand. Tillräckligt med pengar måste satsas på vården, men varje krona som används i onödan är en krona för mycket.
Under de senaste åren har det hänt mycket i svensk sjukvård som ger oss lärdomar inför framtiden. Knappast under någon period i modern tid har förändringarna inom vården gått så snabbt som under nittiotalets första hälft.
Kostnaderna har minskat (vilket är närmast unikt inom OECD), produktiviteten har ökat kraftigt, kvaliteten har förmodligen förbättrats och nya organisationsformer har växt fram. Enligt OECD:s rapport ligger Sverige på delad 13:e plats i västvärlden för sjukvårdens andel av BNP. USA och Kanada toppar. Bägge dessa länder har en i huvudsak privatorganiserad försäkringsmarknad för vården. Sjukvårdssystem med ett dominerande marknadsinslag av finansiering, styrmodeller m m tenderar att verka kostnadsdrivande. De påverkar kostnaderna så att de blir högre än i system med skattefinansierad sjukvård, som i Sverige.
Mellan 1991 och 1995 minskade landstingen sammantaget sina kostnader i fasta priser med 5 procent. Till detta skall läggas de besparingar som landstingen planerar. Fram till 1998 kommer, om besparingarna genomförs, landstingens kostnadsvolym att reduceras med ytterligare omkring 7 procent. Landstingen minskar också sin personal. 1995 var antalet anställda i landstingen 270 000 personer. Fullföljs de planerade besparingarna kommer personalstyrkan att minska med omkring 23 000 personer fram till år 2000.
I ett övergripande, samhällsekonomiskt perspektiv har alla dessa förändringar varit nödvändiga. Men det är ett faktum att stressen för personalen har ökat, och oron stiger för vad besparingarna egentligen innebär. En utveckling med avtagande produktivitet sedan 1994 inger också osäkerhet om huruvida framtida nedskärningar av resurserna ska klaras med effektiviseringar eller om svaga grupper ska råka illa ut.
Landstingsförbundet räknar med att gapet mellan behov och resurser fram till 2010 uppgår till 8-12 %, det vill säga 7-11 miljarder kronor. Även om dessa siffror rymmer en betydande osäkerhet, är det inte orimligt att räkna med ett resursbehov på åtskilliga miljarder kronor.
Det är dock viktigt att komma ihåg att resultatet av sådana här beräkningar till mycket stor del avgörs av den allmänna ekonomiska utvecklingen. En dålig socialdemokratisk ekonomisk politik, som leder till lägre tillväxt och högre arbetslöshet, ger också mindre pengar till vården.
Det är vår fasta övertygelse att med en ekonomisk politik inriktad på jobb genom företagande blir situationen för vården betydligt ljusare. Om vi antar att Folkpartiets politik ger en genomsnittlig årlig tillväxt som ligger 1,5 procent högre än med regeringens politik, får det avsevärd betydelse för landstingens ekonomi. År 2002 skulle det innebära att BNP var 150 miljarder kronor större. Och det är önskvärt att även vården får del av de växande resurserna. Den del av den ökade tillväxten som innebär lägre arbetslöshet ger dessutom direkt ökade inkomster för landstingen genom ett större skatteunderlag. Mot bakgrund av osäkerheten i förutsättningarna och översiktligheten i denna typ av beräkningar skulle ett försiktigt antagande vara att med vår politik landstingen år 2002 skulle ha någonstans mellan 5 och 10 miljarder kronor mer än med regeringens politik. Sparkraven inom sjukvården skulle därmed minska högst avsevärt.
Till det kommer alltså de resurser som kan frigöras med hjälp av effektivisering genom konkurrensutsättning och en tydligare prioritering av vården framför en rad andra kommunala engagemang, ofta i bolagsform, på mindre angelägna områden. Sammantaget finns alltså mycket god täckning för de reformförslag som förs fram i det följande.
Hälso- och sjukvård i förändring
Patienterna är av allt att döma generellt sett nöjda med vården. Samtidigt oroar de sig för de förändringar och neddragningar som kan bli aktuella.
De utländska experter som på uppdrag av HSU 2000 granskat det svenska sjukvårdssystemet har konstaterat att det på det hela taget är välfungerande och ingen förordar en övergång t ex till en försäkringslösning.
Trots att hälsoläget i Sverige generellt sett är gott talar mycket för att efterfrågan på hälso- och sjukvård kommer att fortsätta att öka. Vikten av insatser för att förebygga t.ex. tobaksbruk, alkohol- och narkotikamissbruk, skador och allergier är uppenbar. Med fler och effektivare behandlingsmetoder, förändringar i det sociala mönstret samt människors attityder och kunskapsnivåer ökar också efterfrågan på vård. Det finns risk för att ett gap uppkommer mellan vad som människor efterfrågar och vad som är möjligt att gemensamt finansiera. Detta ställer krav på tydliga prioriteringar och en dialog i samhället om sjukvårdens ansvar och begränsningar.
Upprätthåll vårdgarantin!
För några år sedan präglades sjukvården av långa köer. Äldre människor tvingades att vänta i år, med allt det lidande som det innebar, på att få t ex sin slitna höftled opererad.
Den så kallade vårdgarantin, som infördes på Folkpartiets initiativ 1992, innebar att alla de människor, varav många var äldre, som köade nu fick rätt till ett tiotal olika behandlingar eller operationer inom tre månader. Tillsammans med nya organisationsformer och en effektivare resursanvändning gav detta resultat i kortare köer och bättre rehabilitering. Vårdgarantin har inneburit bättre livskvalitet för tusentals människor. Vi kan aldrig acceptera att dessa köer kommer åter.
Efter idogt arbete från Folkpartiets sida och segt socialdemokratiskt motstånd kompletterades Dagmar 1991 med en särskild ersättning för rehabilitering, kallad för Dagmar 430 (efter antalet miljoner kronor som förs över från kassorna). Bakgrunden var att staten och sjukvårdshuvudmännen var överens om vikten av att förbättra rehabilitering och medicinsk behandling. Sjukvården förstärktes av den anledningen med mer resurser. Av regeringen beställda utvärderingar har visat att dessa pengar har gjort god nytta. Köerna minskade. Men nu hopar sig åter problemen. Köerna har åter börjat att växa med de mänskliga och ekonomiska förluster det innebär.
Det är nu viktigt att arbetet med att åter korta köerna tar fart. Den samordning mellan försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen som finns inom ramen för Dagmar 430 måste få resurser för att fortsätta och intensifiera sitt arbete. Det är både samhällsekonomiskt och mänskligt lönsamt att korta köerna och det ger direkt effekt i minskade sjukskrivningskostnader. Genom att tillföra 620 miljoner kronor kan vi återupprätta vårdgarantin.
Vi anser att verksamheten både i fråga om rehabiliteringsinsatserna och samverkan mellan försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen har fått mycket goda konsekvenser. Årslånga köer till medicinsk behandling är inte värdigt svensk sjukvård. Inte heller är det samhällsekonomiskt eller rent mänskligt försvarbart att underlåta att påskynda en bra rehabilitering av människor.
Uppföljningen av vårdgarantin visade att det främsta skälet till att vårdgarantin kunde klaras var rationaliseringar i verksamheten. Tack vare ÄDEL-reformen blockerades inte platserna av färdigbehandlade patienter. Styr- och ersättningssystem ändrades, vilket ledde till ökade insatser. Omorganisationer och nya administrativa rutiner bidrog också till att kapa köerna.
Landstingsförbundet och Socialstyrelsen har i sina uppföljningar av vårdgarantin inte kunnat se några avgörande tecken på att andra gruppers behov har fått stå tillbaka på grund av vårdgarantin.
Riksdagen och Landstingsförbundet går nu vidare och utvidgar vårdgarantin till att gälla också följande områden:
patienter ska få kontakt med primärvården samma dag
patienter ska ges möjlighet att träffa husläkare inom åtta dagar
patienter med remiss från primärvården ska erbjudas besök hos specialistläkare inom fyra veckor under förutsättning att det medicinska tillståndet inte motiverar kortare väntetid
patienter med diabetes ska ges vård inom ramen för ett särskilt vårdprogram.
Vi ställer oss bakom den föreslagna utvidgningen. Men vi anser samtidigt att det är cyniskt av Socialdemokraterna att inte hantera de verkliga problemen. Under det senaste året har köerna ökat kraftigt till de behandlingar och operationer som omfattas av vårdgarantin. Den politiska majoriteten i landstingen, med Socialdemokraterna i spetsen, ställer sådana besparingskrav på vården att klinikerna inte längre klarar vårdgarantins krav. För oss är detta oacceptabelt. Vi måste prioritera vården och se till att människor som behöver operation eller behandling får det inom rimlig tid!
Högkostnadsskyddet
Regeringen har lagt fram ett förslag om försämrat högkostnadsskydd. Folkpartiet gör bedömningen att effekterna av den försämringen blir samhällsekonomiskt kontraproduktiva. Kostnaderna för flera patientgrupper kan på sikt öka då de inte har råd att söka vård utan skjuter fram sitt vårdbesök till priset av att deras hälsosituation försämras.
Vi anser att det förslag med lika högkostnadsskydd, 1 000 kr för läkemedelsutgifter och 1 000 kr för besök i den öppna hälso- och sjukvården, bör genomföras. Vi föreslår lagändring avseende detta i vår kommittémotion angående regeringens proposition 1996/97:27 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m m.
Bevara rätten till husläkare!
Den husläkarlag som stiftades under de borgerliga regeringsåren avskaffades av Socialdemokraterna. Det innebär att privata läkares rätt att verka på samma villkor som landstingets egna husläkare inte längre har ett skydd i lagen. Än så länge har de flesta landsting behållit husläkarsystemet, eller bara gjort mindre förändringar, men i takt med att avtalen med de privata husläkarna ska omförhandlas finns det risk att de socialdemokratiska majoriteterna på sina håll i landet försämrar möjligheterna för de privata husläkarna att driva sin verksamhet. Vi anser att lagstiftningen ska garantera mångfald och valfrihet för patienterna. Vi vill att husläkarlagen återinförs.
Vi vill fortsätta att utveckla husläkarsystemet och också fortsättningsvis uppmuntra det aktiva valet av husläkare. Patienten ska vara tillförsäkrad en baskontakt - husläkaren - som ger kontinuitet, som känner patienten och som smidigt kan lotsa patienten vidare till annan vård om det behövs.
Patienten ska lättare kunna nå och besöka sin husläkare!
Husläkarreformen innebar en påtaglig utökning av antalet läkare i primärvården och därmed en höjd vårdkvalitet. Den stora tillströmningen till husläkarna visar att människor har förtroende för sina husläkare. Den husläkarorganisation vi har investerat i innebär en förutsättning för en ändrad vårdstruktur, där allt fler insatser sker hos husläkare och distriktssköterskor och färre patienter behöver besöka sjukhus.
En av förutsättningarna för att patienter ska välja att söka vård hos sin husläkare, i stället för att vända sig till sjukhusen, är att tillgängligheten förbättras ännu mer. När husläkarmottagningen är stängd ska det alltid finnas en tydlig hänvisning till vem som har jouransvar. Den överenskommelse som gjorts mellan staten och Landstingsförbundet om att vårdgarantin ska omfatta rätten att komma i kontakt med sin husläkare samma dag och få träffa sin husläkare inom åtta dagar ska ses som ett minimikrav. I de allra flesta fall måste det gå att skapa betydligt bättre tillgänglighet än så för patienterna.
Fler husläkare i primärvården!
För att primärvården ska klara ett större åtagande än i dag och samtidigt arbeta mer förebyggande bör vi successivt förstärka primärvården med fler husläkare. Ett mål bör vara att sikta mot ett genomsnitt på ca 1 500 invånare per husläkare vid sekelskiftet. Det innebär att antalet läkare i primärvården bör öka från dagens ca 4 000 till omkring 6 000 läkare. Flexibiliteten när det gäller läkartäthet och personalsammansättning bör vara stor. Olika områden ser olika ut och har därmed olika behov.
Utvidga husläkarnas budgetansvar!
Det finns starka skäl att utvidga husläkarmottagningarnas budgetansvar till fler vårdinsatser som riktas till mottagningens egna patienter. I husläkarmottagningens budget ska inte bara lokal- och personalkostnader för läkaren och dennes medarbetare ingå. I första hand bör man lägga in också kostnader för åtgärder husläkaren själv initierar och kan påverka, t ex laboratorieprover och röntgen. Om landstingen tar över ansvaret för läkemedel bör husläkarens egen förskrivning till sina patienter ingå i hans eller hennes budget.
Vi anser också att man bör pröva former för att föra in sjukvårdskostnader för planerade vårdinsatser på sjukhus i husläkarmottagningens budget. All planerad vård sker genom att husläkaren tillsammans med patienten initierar vården, t ex när det gäller gallstensoperation eller höftledsoperation. Eftersom detta är en överenskommelse mellan patienten och husläkaren är det naturligt att husläkarna också i sin budget har pengar för dessa vårdinsatser.
Många av besöken på akutmottagningarna är av sådan art att de bättre hade kunnat tas om hand i primärvården. En tradition att söka sjukhus och dålig kunskap om möjligheten att få akuttider hos husläkarna kan vara orsaker. I vissa fall är det en bristande möjlighet att få tid samma dag. Därför bör man stimulera primärvården till att ha en bättre tillgänglighet. Man bör också pröva effekterna av att föra skuggbudget för de patienter som besöker akutmottagningar men hör till den tredjedel av alla patienter som ej borde vänt sig dit. Det finns erfarenheter från psykiatrin som visar att detta kan vara ett sätt att minska besöken på akutmottagningarna. Erfarenheterna av skuggbudgetering får sedan visa om man kan gå vidare med en verklig budget.
Inget remisstvång!
Det ska inte finnas något generellt remisstvång till specialistvården. Det är bättre att utveckla vårdsamband som gör att patienten via sin husläkare tryggt kan förlita sig på dennes bedömning av när konsultation av annan läkare behövs. I en förtroendefull patient-läkar-relation kommer de remisser som behövs att utfärdas. Den kunnige husläkaren har också möjlighet att utnyttja sitt nätverk med specialister så att det kan gå snabbt med en förfrågan.
Stärk patientens ställning!
Att vara patient innebär att man som individ till viss del förlorar kontrollen över sin person. Som patient hamnar man i en beroendeställning till personalen i sjukvården. Hur personalen förhåller sig gentemot den enskilde blir därför avgörande för om patienten känner delaktighet eller maktlöshet i sin kontakt med sjukvården.
Vi vet att många patienter inte anser sig få önskad information om resultat efter medicinska undersökningar eller behandlingar. Många är också missnöjda med att inte få delta i diskussioner om vilka undersökningar eller behandlingar som ska vidtas.
En av tankarna bakom den nuvarande hälso- och sjukvårdslagen var att öka patientens inflytande över beslut som gäller vården och behandlingen. Detta inflytande är fortfarande begränsat. Enligt den statliga maktutredningen upplever människor att de har litet inflytande över sjukvården.
Patientens ställning bör stärkas. Nuvarande och nya regler bör sammanföras till en plats i lagstiftningen, antingen i en särskild lag om patientens ställning och inflytande, eller som ett särskilt avsnitt i hälso- och sjukvårdslagen, HSL. Om reglerna samlas på ett ställe ökar möjligheterna för allmänheten att ta del av dessa regler.
Den statliga utredningen HSU 2000 har i uppdrag att lämna förslag till hur patientens ställning skulle kunna stärkas i lagstiftningen. Vi menar att man i det sammanhanget bör pröva att föra in
- vårdgarantins regler
- den tidigare husläkarlagens regler
- rätt till information om olika behandlingsalternativ, deras för- och nackdelar samt betydande möjligheter att välja mellan alternativen
- rätt att ta del av behandlingsresultat på sjukhusen
- rätt att ta del av mer än en läkares bedömning, s k "second opinion"
- rätt till rehabiliteringsplan
- rätt till smärtlindring
- garanti för att kvalitetssäkring tillämpas
- rätt till specialistvård i annat landsting om opartiskt organ tillstyrker
- rätt till vård i hemmet i livets slutskede om det inte finns medicinska skäl emot detta.
Kvinnor och män ska få vård på lika villkor!
Undersökningar har visat att kvinnor ofta behandlas annorlunda än män som patienter i sjukvården. Kvinnor söker sjukvård oftare än män och inte sällan för andra symptom än män. Kvinnor beskriver också sina symptom på ett annat sätt än män, vilket kan leda till att kvinnors sjukdomar underdiagnosticeras. Exempel på detta är t ex att kvinnors beskrivning av symptom vid kärlkramp inte stämmer överens med vad läkarna har lärt sig. Det har också visat sig att både manliga och kvinnliga läkare oftare ställer psykiatrisk diagnos på kvinnliga patienter än på manliga. Internationella undersökningar har också visat att kvinnor får färre behandlingar och billigare läkemedel än män.
Inom den medicinska forskningen finns det i dag liten kunskap om de faktorer som skiljer mäns och kvinnors hälsa. En stor del av den forskning som bedrivs och den statistik som tas fram saknar könsperspektiv. Att forskningsresultat som enbart baseras på män antas vara relevanta även för kvinnor kan försvåra förståelsen av orsakssamband.
Landstingen måste arbeta aktivt för att minska skillnaderna mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso- och sjukvården. De kvalitetsrevisioner som görs på olika kliniker bör alltid ta upp frågan om jämställdhet i vården, d v s belysa om kvinnor och män får vård på lika villkor.
Kvinnors medellivslängd 1994 var 81,5 år, mäns 76,2 år. Skillnaden mellan könen som år 1995 var 5,3 år har minskat sedan mitten av 1980-talet på grund av att männens dödstal gått ner snabbare än kvinnornas. Män har högre dödlighet i alla åldrar medan kvinnors ohälsa oftare medför sjukdom och lidande. Frånsett könsspecifika sjukdomar, (prostatacancer, livmodercancer) drabbas båda könen i stort sett av samma typer av sjukdomar men en del är vanligare och/eller kommer tidigare hos endera könet.
Kvinnor har ett högre vårdutnyttjande än män. Det gäller framför allt öppenvård. De köper ut mer läkemedel. Andelen långtidssjuka och förtidspensionerade kvinnor ökar, medan männens andel minskar.
De slutsatser man kan dra av ovanstående är att det behövs mer forskning rörande sjukdomars förlopp och behandling hos män respektive kvinnor. Trots att skillnaderna i läkemedelsanvändning mellan kvinnor och män varit kända i minst 20 år vet man fortfarande inte vad som ligger bakom dessa skillnader.
Det behövs också mer forskning kring kommunikationen mellan läkare och patient och hur den påverkar behandling och behandlingsresultat.
I utredningen Jämställd vård föreslås följande som bygger på idéer som kommit upp i Kommittén för kvinno- och jämställdhetsforskning.
I praktiken innebär detta att kvinnor bör inkluderas i medicinska studier i större omfattning än tidigare. Vi lägger fram förslag som går ut på att alla projekt som söker medel för forskning inom medicin, omvårdnad eller hälso- och sjukvårdsforskning hos MFR, SFR eller FRN skall i sin ansökan redovisa studiepopulationens könsfördelning i relation till fördelningen i befolkningen eller i den aktuella patientgruppen och att de etiska kommittéerna för forskning skall i sina bedömningar av ansökningar även granska att forskaren vid val av studiepopulation följt ovan beskrivna principer. Vi föreslår också att forskningsråden skall sammanställa och årligen redovisa statistik om könsfördelningen i projektens studiepopulationer.
Enligt vårt förslag skall de berörda forskningsråden också pröva om det finns ett behov att utarbeta riktlinjer för inklusion av kvinnor i den forskning som finansieras av råden. I detta arbete skall råden särskilt pröva om det regelverk som numera gäller för klinisk forskning finansierad av NIH i USA helt eller delvis kan tillämpas på svenska förhållanden.
När det gäller tillstånd att påbörja klinisk prövning av läkemedel föreslås att Läkemedelsverket bör ställa samma krav på inklusion av kvinnor som föreslås för forskningsråden. Även i den del av forskningen som finansieras av olika stiftelser och genom landstingens FoU-medel anser vi att finansiärerna bör ställa motsvarande krav på inklusion av kvinnor som ovan.
Vi vill också att stödet skall öka för forskning som tar upp interaktionen patient-vårdare ur ett könsperspektiv.
Utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal med fokus på patient-vårdar- relation sedd i ett könsperspektiv är en annan satsning som behövs.
När vi talar om rättigheter i vården bör vi understryka kvinnors och mäns lika rätt till god vård och gott bemötande.
Frågan om aborter berör både män och kvinnor, men eftersom det handlar om kvinnans kropp är det huvudsakligen en kvinnofråga. Aborter innebär alltid en tragedi. Samtidigt kan aborter ändå ibland vara ett rimligt val. Det är till slut endast kvinnan, vars kropp det är som berörs, som ska ta det slutgiltiga beslutet om en eventuell abort. Den s k fria aborträtten måste behållas. Det är också viktigt att kvinnan och den man som berörs erbjuds ett kuratorstöd innan och efter aborten. Samtidigt måste aborttalen kontinuerligt försöka bringas ned. Det skall ske genom förebyggande åtgärder, information, sex- och samlevnadsundervisning m m. Ungdomsmottagning- arna spelar en viktig roll för att få ned antalet tonårsaborter.
Hälso- och sjukvården ska ha kompetens att möta minoriteters behov!
All personal ska ha sådana kunskaper i kulturmötesfrågor att patienten oberoende av kulturbakgrund känner sig trygg och bemöts med respekt, god service och professionalitet. Att kunna hantera kulturmöten handlar inte om att lära sig en massa om många olika länder och kulturer, utan snarare om att lära sig arbetsmetoder och ett förhållningssätt som fungerar i arbetet med invandrarpatienter. Om man har många patienter med en viss etnisk bakgrund är det givetvis ändå värdefullt att få ökade kunskaper om just den gruppens kultur.
Eftersom en stor del av sjukvårdspersonalen har utländsk bakgrund borde många invandrare kunna få vård på sitt eget språk, och därmed slippa använda tolk. Det är viktigt att landstingen ser till att ta till vara de språkkunskaper som finns bland personalen. Landstingen kan underlätta för invandrare att få vård på sitt eget språk genom att ta fram ett centralt register över flerspråkiga läkare och distriktssköterskor i länet. Informationen kan spridas genom t ex sjukvårdsupplysningen eller genom invandrar- organisationerna.
Tillgänglig statistik från SCB visar att finländare, övriga nordbor, jugoslaver, ungrare och turkar har högre förekomst av sjukdomar i rörelseorganen än svenskar. Däremot finns inga signifikanta skillnader vad gäller hjärt-kärlsjukdom, syn- och hörselnedsättning. Statistiken är inte könsuppdelad i tabellerna, men man skriver att kvinnor generellt oftare har värk i olika leder än männen.
Trötthet har rapporterats i större utsträckning hos jugoslaver, ungrare, turkar och iranier än hos svenska jämförelsegrupper. Sömnbesvär är vanligare hos finländare än svenskar. Psykiska besvär är vanligare hos kvinnor än män i invandrargrupperna liksom bland svenskar utom i den jugoslaviska gruppen där förhållandet är tvärtom. Endast finländare och jugoslaver visar större andel långvarig sjukdom jämfört med svenskar; detta gäller män, inte kvinnor.
För vissa sjukdomstillstånd och i vissa grupper förekommer en krämpa oftare än bland svenskar men man vet inte varför. Materialen är vidare för små för att tillåta mer långtgående slutsatser annat än för de nordiska invandrarna. För att tillgodose sjukvårdsbehoven och framför allt för att förebygga ohälsa behövs mer forskning om invandrares hälsoproblem och deras orsaker.
Utländska gifta kvinnor var dubbelt så ofta förtidspensionerade som gifta svenska kvinnor. Särskilt stora är skillnaderna mellan de svenska och sydeuropeiska kvinnorna.
Handikappade invandrarkvinnor är ett särskilt problem som vi bör lyfta fram. I Sverige finns ingen forskning kring detta område. Den lilla statistik som finns på området säger följande:
fler arbetshandikappade män än kvinnor får arbete och går till Samhall eller lönebidragsanställningar, medan kvinnorna går till utbildning
kvinnor förtidspensioneras i större utsträckning än män, främst på grund av muskelsjukdomar
kvinnor får partiell förtidspension i större utsträckning än män som oftast får hel förtidspension
fler män än kvinnor får handikappersättning på högsta nivå
bilstöd beviljas i större utsträckning till män
män uppbär assistansersättning i större utsträckning än kvinnor
kvinnor uppbär rehabiliteringspenning i större utsträckning än män
Detta gäller svenska handikappade kvinnor! Handikappade invandrarkvinnor har förutom att de är kvinnor också problem med språket, de vet inte hur det svenska samhället fungerar och vilka rättigheter de har som handikappade att få hjälp och deras kulturs syn på handikapp innebär kanske också större svårigheter.
Så det som behövs är
kartläggning av ohälsa, handikapp, vård- och rehabiliteringsbehov
uppsökande verksamhet för att finna de vård- och rehabiliterings- behövande
uppmärksammande av olika kulturers syn på handikapp. Olika kulturellt betingade synsätt på sjukdom och handikapp gör ibland att man "gömmer undan" de kvinnor som är handikappade.
Patienten ska få sin egen sjuksköterska på sjukhus!
Den traditionella vårdorganisationen utgår i första hand från arbetsuppgifterna och inte från en individuell vårdplanering. Resultatet blir att patienten ofta möter ett stort antal olika personer vid vård på sjukhus. Uppsplittringen i arbetsuppgifterna innebär nackdelar både för patienter och personal.
Vi anser att varje patient ska få sin egen sjuksköterska från inskrivning till utskrivning på sjukhus. En del sjukhus i landet arbetar redan utifrån en sådan modell. Den innebär att ett mindre antal personer är inblandade i vården runt patienten. Kontinuiteten förbättras och ger förutsättningar för goda och förtroendefulla relationer mellan patient och vårdpersonal.
Den patientansvariga sjuksköterskan bör, så långt det är möjligt, också följa sin patient om han eller hon vårdas vid samma kliniks öppenvård.
Patienten ska kunna få en fast specialistläkare!
Kontinuitet i läkarkontakten på sjukhusen är i dag ingen självklarhet. Varje patient ska egentligen ha en patientansvarig läkare, men i praktiken arbetar inte alla kliniker på det sättet. Många gånger är det också så att patienten vid upprepade besök vid en klinik får träffa olika läkare. Vi anser att den som är inlagd på sjukhus eller är i behov av upprepade besök på en klinik i så stor utsträckning som möjligt ska få träffa en och samma läkare.
Fler vårdkedjeavtal!
Karolinska sjukhuset i Stockholm har tagit fram Sveriges första ersättningsmodell för en komplett vårdkedja. Vårdkedjan gäller ryggmärgsskadade patienter och vårdkedjeavtalet täcker alla kostnader under de första två åren. Vårdkedjan består av ett fyrtiotal olika delar, bland annat det första akuta omhändertagandet, operation, intensivvård, rehabilitering och psykosociala insatser. Avtalet är en garanti för att patienterna ska få en riktigt god vård med alla nödvändiga insatser. Genom avtalet delas kostnaderna solidariskt över länet. För en fast kostnad per år är de olika beställarna i länet garanterade en god vård för sina invånare oavsett antalet ryggmärgsskadade.
Vi anser att sjukvården bör ta fasta på detta goda exempel och försöka skapa sammanhållna vårdkedjor för patientgrupper som är i behov av flera olika insatser inom sjukvården.
Satsa på centrumbildningar!
En patientorienterad sjukvård står för ett synsätt där kompetensen förs till patienten i stället för tvärtom. Centrumbildningar är ett sätt att åstadkomma detta. En centrumbildning är t ex ett centrum för hjärt- och lungsjukdomar, där patienten med en hjärt- eller lungsjukdom både kan få träffa sin kardiolog (hjärtmedicinare) och den hjärtkirurg som eventuellt ska operera och kan få sin hjärtkateterisering utförd och andra undersökningar. Det innebär dels att patienten alltid kan besöka samma plats på sjukhuset, dels att de läkare som har hand om just den patienten har nära att prata med varandra.
Kunskapsutvecklingen om diagnos och behandling av olika sjukdomstillstånd går mer och mer över specialistgränserna. Olika operativa ingrepp blir mindre komplicerade t ex genom titthålskirurgi, och operativa ingrepp ersätts med, eller ska vägas mot, medicinsk behandling. Denna kunskapsutveckling underlättas av att läkare inom olika specialiteter, men med gemensamma patienter, arbetar tillsammans. Behandlingstillfällena blir ofta allt intensivare och patienten vistas en större del av vårdtiden i hemmet. Den kunskapsspridning om olika sjukdomstillstånd som behövs utåt, t ex till husläkare, sjukhem och hemsjukvård, underlättas av att kunskapscentra byggs upp.
Använd distriktssköterskans kompetens!
Distriktssköterskan är likaväl som husläkaren en central person i primärvården. Den utbildning hon har gör att hon har stor bredd och kan utföra vitt skilda arbetsuppgifter både på mottagning och i patientens hem, både för barn och gamla. Det är till exempel naturligt att distriktssköterskan i framtiden i större utsträckning sköter barnavårdscentralen tillsammans med en husläkare.
Det finns också fler områden där särskilda distriktssköterskemottagningar bör utökas så att man tillvaratar den kunskap som vidareutbildade distriktssköterskor har. Kostinformation, bantargrupper för dem som har medicinska risker av sin övervikt, sluta-röka-grupper, allergipatienter och diabetesmottagning är exempel på områden där vidareutbildade distriktssköterskor har specifika kunskaper och kan ha en egen verksamhet. I dag har vissa distriktssköterskor en förskrivningsrätt för vissa läkemedel. Vi vill utöka denna förskrivningsrätt. Detta förutsätter en adekvat utbildning av dessa distriktssköterskor.
Bygg ut den kvalificerade hemsjukvården!
Många svårt sjuka människor vill vårdas hemma i stället för att tillbringa långa perioder på sjukhus. En ökad satsning på hemsjukvården behöver därför ske. Omhändertagandet i hemsjukvård och hemvård bör även inriktas på mer akuta och kortvariga behov.
Det ska finnas möjlighet för den som är i behov av det, att få kvalificerad sjukvård och omvårdnad i den egna hemmiljön, dygnet runt. Sjukhusets kvalificerade resurser förs ut till patientens egen bostad. Samma vårdpersonal ska sköta patienten och ha kontakten med de anhöriga oavsett om vården sker hemma, på mottagningen eller tillfälligt på sjukhus.
Arbetslagen i hemsjukvården ska bestå av välutbildad personal, som t ex sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och kuratorer. Utvecklingen av hemsjukvården bör ske i nära samarbete mellan primärvård, sjukhusens specialistkliniker, geriatriken och kommunernas hemtjänst och äldreomsorg.
Hemsjukvård ska finnas som ett fullgott alternativ för de patienter som vill vårdas hemma. Det ska vara ett frivilligt val för patienten och hans eller hennes anhöriga. Hemsjukvården ska syfta till en kvalitetsförbättring för patienten, inte till att göra besparingar i sjukvården. De patienter som känner större trygghet i sjukhusvården ska också fortsättningsvis få vård på sjukhus.
Bejaka frivilliginsatser!
Frivilligas insatser för äldre med olika behov av omsorg har funnits sedan länge. Dagens ofta pressade tidsschema tycks leda till att allt fler drar sig för att göra frivilliga insatser. Många känner att de inte kan lova att ta ett kontinuerligt ansvar för någon utanför familjekretsen. Detta är beklagligt av flera skäl. Idealiteten är inte bara ett sätt att få fler tjänster utförda; den tillför också samhället värden som att vi faktiskt har ett ansvar för varandra och att det är fint att bry sig. Att göra en insats och att få ett besök av någon höjer livskvaliteten för både den som ger och den som tar emot.
Patienten ska kunna påverka valet av sjukhus!
Patienter som behöver vård på sjukhus ska ha möjlighet att påverka vid vilket sjukhus som de ska få vård. En sådan påverkansmöjlighet för patienten sätter press på sjukhusklinikerna att höja kvaliteten på vården och ge patienten ett bra bemötande.
Ge blivande föräldrar valfrihet i mödrahälsovården!
På några ställen i landet har landstinget skrivit avtal med privata barnmorskor för att öka patienternas valfrihet inom mödrahälsovården. I de landsting som har slutit avtal begränsas dock ofta valfriheten genom olyckliga avtals- konstruktioner. Orsaken är främst tak för antalet inskrivna per år. Det innebär, att de som blir gravida i slutet av året inte kan vara säkra på att de kan erbjudas en valmöjlighet. Detta är naturligtvis inte rättvist. Blivande föräldrar ska i alla landsting kunna välja vilken barnmorska de ska gå till.
Vi anser att kostnaden för mödrahälsovård bör följa föräldrarna, som en mödravårdspeng. De mottagningar som har vårdavtal med landstinget bör få ersättning för de föräldrapar som valt dem. Eftersom det inte finns fler ersättningar att betala ut än antalet föräldrar bör det inte bli något problem med totalkostnadskontrollen.
Valfrihet i barnhälsovården!
De allra flesta föräldrar vill ha sin barnhälsovård i sin geografiska närhet. Barnavårdscentralerna och motsvarande barnmottagningar hos vissa distriktssköterskor i landstingets regi ger en mycket god barnhälsovård med hög kvalitet. Även i framtiden kommer huvuddelen av familjerna att söka sig till denna vårdform.
En del föräldrar vill dock få sin barnhälsovård hos någon annan. Vi vill därför införa en form av barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna själva kan välja barnhälsovårdsmottagning. Samma kvalitetskrav ska gälla för den privata verksamheten som inom landstingets verksamhet.
Den glömda vården
Alltsedan 30-talet har Folkpartiet arbetat för att inte bara de röststarka intressegrupperna ska få del av den gemensamma kakan. Runtom i det som vi brukar kalla det glömda Sverige finns människor med stora behov av stöd och hjälp men utan mäktiga organisationer som springer i maktens korridorer. Detta gäller även inom vården. Vi vill lyfta fram den glömda sjukvård som idag riskerar att komma i kläm mellan spektakulär högspecialistvård och de stora gruppernas vanliga sjukdomar.
Sjukvårdens enda uppgift ses ofta som att bota sjukdomar. Läkare och sköterskor vill givetvis kunna rädda sina patienter, och inte minst i vår kultur ses ofta sjukdom som något onaturligt och onödigt som borde gå att avskaffa. Att kunna förvandla sjuka människor till friska är givetvis ett stort mänskligt framsteg men faktum är att vårdens kanske vanligaste uppgift är att hjälpa människor som inte blir friska. I dagens vård är det tyvärr allt för lätt hänt att detta glöms bort.
Alla ska vi dö och de flesta av oss kommer att göra detta på ett sjukhus. Vård i livets slutskede hör till det som både är tungt och oglamouröst men som måste ges stora resurser och värnas från nedskärningar.
Förutom vid vård av döende är givetvis den rena omvårdnaden även en grundläggande del av all annan vård. Vid sidan av den rent medicinska behandlingen är omtanken om våra mer basala behov en nödvändig del av en god vård. Att denna sjuksköterskespecialitet ges en högre status och betonas är nödvändigt för en human och trygg vård.
Grupper som ofta glöms bort i vården är kroniker och människor med ovanliga sjukdomar. Hit hör sjukdomar som reumatism, artrit och epilepsi samt sällsynta tumörsjukdomar. Det kan ofta krävas speciella politiska beslut och viljemarkeringar för att dessa människor inte ska underprioriteras. Rätten till en god vård för alla måste värnas.
Stärk omvårdnaden!
Omvårdnaden av den enskilda patienten är av stor betydelse för en mänsklig och effektiv sjukvård. Flera landsting, t ex Malmöhus län och Östergötland, har på Folkpartiets initiativ tagit fram särskilda omvårdnadsprogram för att stärka såväl omvårdnaden om den enskilda patienten, som omvårdnaden som självständig profession inom sjukvården.
Insatserna för att stärka omvårdnaden måste ges tydliga mål. Det är en förutsättning för att omvårdnadskvaliteten ska kunna följas upp och utvärderas. Omvårdnadskvalitet är svårt att mäta, men kan följas upp genom enkäter, intervjuer och kvalitetsrevisioner. Det handlar om såväl attityder och förhållningssätt som teknologier i vården.
En god kvalitet på omvårdnaden förutsätter att omvårdnadsfrågorna, kvalitet och vårdutveckling har en central roll i sjukvårdsorganisationen. På några håll i landet har man inrättat befattningar som vårdutvecklingschefer, ofta disputerade sjuksköterskor, som ingår i sjukhusledningen. Detta kan vara ett av flera sätt att stärka och utveckla omvårdnaden i det dagliga arbetet i sjukvården.
När besparingar görs inom sjukvården är det ofta omvårdnaden som minskar. Personalgrupper som vårdbiträden och undersköterskor försvinner i allt större utsträckning från sjukhusen. Därmed finns allt mindre tid för tröst på sängkanten för den patient som känner oro och sorg. Vid strukturförändringar och rationaliseringar måste man särskilt beskriva kvalitetsaspekter i omvårdnaden så att man inte omedvetet, eller medvetet, försämrar omvårdnaden vid beslut om kostnadssänkningar.
Slå vakt om god vård i livets slutskede!
När bot inte kan ges och patienten är döende ska patienten ges livskvalitet i form av en lugn och värdig död. Patienten ska ha rätt till lindring av smärta och andra besvärande symptom. Psykologiskt och socialt stöd ska erbjudas patienten och de anhöriga.
Den döende patienten ska kunna få ett värdigt avsked från livet. Sjukvården måste därför vara lyhörd för den döendes och de anhörigas behov och önskemål. Den som är döende bör kunna få eget rum på sjukhuset om han eller hon vill. Besökstiderna bör inte begränsas annat än av hänsyn till patienten. Många döende människor vill få vård hemma. Andra känner större trygghet på sjukhuset. Döende patienter ska inte mot sin vilja skrivas ut från sjukhus, i synnerhet om garantier saknas för att de anhöriga eller kommunen kan ge en god lindrande vård. Den hospice-verksamhet som bedrivs på många håll i landet har mycket att lära den övriga vården.
Utvidga vårdgarantin till kroniskt sjuka!
Kroniska sjukdomar är livslånga och mestadels obotbara. De som drabbats av kroniska sjukdomar behöver insatser för att möjliggöra ett gott liv trots funktionshinder, minska lidandet, förebygga allvarliga komplikationer och invaliditet samt hindra för tidig död. De kroniska sjukdomarna omfattar en rad olika diagnoser, däribland patienter med vanligt förekommande så kallade grå folksjukdomar som reumatiska sjukdomar, diabetes och neurologiska handikapp.
De kroniskt sjuka patienterna kan behöva många olika insatser som bör ske i ett helhetsperspektiv för den enskilde. Detta gäller också patienter med kroniska psykoser. För de stora kroniska sjukdomarna bör man utarbeta vårdprogram, som anger vilka insatser som bör erbjudas patienter. Detta ska ske på nationell nivå och bygga på aktuell vetenskap om vad som är bra behandling för olika tillstånd. Den enskilde ska sedan ha rätt att få ett eget personligt kontrakt där det anges vilka insatser hon har rätt att få från det egna landstinget. Detta välfärdskontrakt som anger patientens rättigheter och landstingets skyldigheter bör arbetas in i vårdgarantin.
Patienter med undanskymda sjukdomar ska få den vård de behöver!
Socialstyrelsen ger regelbundet ut vårdkatalogen över riksverksamheter. Den bygger på underlag från berörda sjukhus om var patienter med sällsynta sjukdomar kan behandlas. Katalogen är emellertid inte komplett eftersom den inte bygger på en behovsanalys utan på vad landstingen rapporterar till Socialstyrelsen att de behandlar. Det finns grupper av patienter med sjukdomar som av olika skäl inte uppmärksammas tillräckligt. Det kan röra sig om tidigare okända hälsoproblem eller hälsoproblem som vården har otillräckliga kunskaper om. Hit hör porfyri, spel- och läkemedelsberoende, cancer i bukspottsskörteln, lymfödem, m fl sjukdomar. Listan kan göras lång.
Vi anser att Socialstyrelsen bör göra en kartläggning av vilka otillfredsställda vårdbehov som finns, ange hur behoven kan tillgodoses och vilka som kan anses som riksverksamheter.
Psykiatrin
Under senare år har det skett stora förändringar inom den psykiatriska vården. Alltfler psykiskt sjuka personer, som förr tillbringade större delen av sina liv på mentalsjukhus eller vårdhem, bor numera utanför institutionerna och får sin vård på hemorten.
För att detta skall fungera väl måste vården och servicen samordnas mellan de olika vårdgivarna och anpassas till patientens behov.
De psykiskt störda är utsatta människor. Som regel har de betydligt sämre levnadsförhållanden än andra. Psykiatriutredningen fastslog att de problem som gällde bl a inom äldreomsorgen med det dubbla huvudmannaskapet i lika stor utsträckning gällde de psykiskt långtidssjuka. I utredningen föreslogs också att det borde införas nya styrformer med syfte att ge kommunerna incitament att prioritera alternativ till den dåvarande vården. Den förra regeringen lade fram en psykiatriproposition som antogs av riksdagen och började gälla den 1 januari 1995 och som i stor utsträckning byggde på Psykiatriutredningen.
Den innebar att ansvaret för service och vård till personal med långvariga och allvarliga psykiska störningar skall preciseras, och att de också skall omfattas av ett kommunalt betalningsansvar, på samma sätt som gäller för äldre personer och personer med funktionshinder. Kommunerna fick alltså ett obligatoriskt betalningsansvar för vissa psykiskt långtidssjuka. Kommunerna skall tillgodose behovet av service, sysselsättning, stöd och vård men inte nödvändigtvis själva producera dessa insatser. De skall också se till att den psykiskt störde får ett ombud som kan tillvarata hans eller hennes rättigheter. Hela psykiatrireformen skall utvärderas av Socialstyrelsen åren 1995-98. Det är viktigt att denna utvärdering följs noggrant. Nu vill vi gå vidare genom att uppmärksamma fler problem i psykiatrin.
För unga människor som drabbas av psykoser är det viktigt att psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjligt för att undvika ett livslångt lidande. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om denna lättillgänglighet till akuta vårdinsatser finns. Vi föreslår att en utredning tillsätts som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium. Denna utredning skulle också kunna se över behovet av en rättighetslagstiftning, liknande den för människor med funktionshinder, LSS och LASS, även för vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar.
Ett annat relativt nytillkommet problemområde är invandrare med psykiska problem. Det är viktigt att vårdpersonalen inom psykiatrin är väl förtrogen med de psykiska problem som olika invandrargrupper kan förete mot bakgrund av vad de tidigare upplevt i livet. Kunskap om följdverkningar av tortyr bör också förekomma.
Spelberoende
Under senare år har omfattningen av spel i olika former ökat kraftigt. Samtidigt har intresset väckts för de negativa effekter på individer, familjer och samhället som spelverksamheten kan ha. Sjukligt spelande eller spelberoende har börjat diskuteras. År 1980 förde den amerikanska psykiatriska föreningen upp spelberoende som sjukdom i den amerikanska sjukdomsklassifikationen.
Omfattningen av spelberoende har studerats i ett antal amerikanska stater. Siffrorna stöder antagandet att ökad tillgänglighet till spel ökar förekomsten av sjukligt spelande. Vidare har man kunnat visa att problemspelare också har andra hälsoproblem som överbruk av alkohol, nikotinberoende och stressrelaterade sjukdomar som högt blodtryck och magsår.
Att spelberoende också förekommer i Sverige är helt klart. Antalet fallbeskrivningar stöder detta men vi har osäkra siffror om hur vanligt det är och otillräcklig kunskap om hur man bäst behandlar och rehabiliterar patienterna.
Därför bör epidemiologiska studier initieras för att kartlägga förekomsten av sjukligt spelande. Inom vården bör behandlings- och rehabiliteringsmetoder utvecklas för att dessa patienter skall kunna få hjälp. Regeringen bör ta initiativ till att sådana insatser kommer till stånd.
Mer vård för pengarna
När vi inte har obegränsat med pengar att erbjuda blir det än viktigare att vi använder det vi har med förnuft. Vi tror att vården ska kunna bli bättre även med de ekonomiska villkor som väntar. Nyckeln till detta är kloka effektiviseringar som kombineras med ett medvetet kvalitetsarbete och ett visst tillskott av resurser. Det som är viktigt att komma ihåg är dock att effektiv användning av pengarna inte bara är något som hör besparingstider till. Vi har som politiker en skyldighet att värna om hur skattebetalarnas pengar används.
Under senare år har hälso- och sjukvården levt under ett intensivt besparingstryck. Detta har givetvis varit en kraftfull mekanism för att stimulera till effektiviseringar. Vid sidan av det rena besparingstrycket har också många landsting och kommuner experimenterat med nya styr- och verksamhetsformer. Ett ökat inslag av marknadsmekanismer och element av konkurrens mellan olika vårdgivare har otvivelaktigt bidragit till att pressa kostnader och en bättre användning av tillgängliga resurser. Notervärt är dock att även landsting som använt sig av till synes konventionella styrmetoder har uppnått resultat fullt i klass med modellandstingen. Vi menar att det finns all anledning att fortsätta arbetet med nya styr- och verksamhetsformer, men också att det är nyttigt med en öppen inställning till vad som egentligen fungerar bäst.
Trots olikheterna finns det dock en faktor bakom lyckade rationaliseringar som tycks vara gemensam och förtjänar att lyftas fram, och det är personalens deltagande och engagemang. Ingen förändring blir hållbar i längden om den inte kan samla stöd hos de som ska leva med den. Och många förslag till förändringar kan bara komma från dem som dagligen är engagerade i den berörda verksamheten. Personalens deltagande är därför nyckeln till att få en organisation där kostnadsmedvetandet kvarstår även efter det att det akuta besparingstrycket försvunnit.
En viktig del av förtroendet för rationaliseringsarbete är att man inte döljer rena nedskärningar och ambitionssänkningar bakom vackra ord. Ett medvetet kvalitetstänkande och uppföljning är nödvändigt för att vi ska kunna dra en gräns där valet faktiskt står mellan försämringar och nya resurser. För att vi ska få bättre grepp om hur vården egentligen fungerar är det viktigt att vi får bättre utvärderingsinstrument. Socialstyrelsen måste kunna följa kvaliteten på ett betydligt bättre sätt än idag. Inte minst är det viktigt att även följa den subjektiva upplevelsen av vården.
En professionell och kostnadseffektiv sjukvårdsorganisation!
Sjukvården är en så kallad professionell organisation som styrs mycket av den etik och de värderingar som är inbyggda i främst läkar- och sköterskerollerna. Denna etik fungerar mycket väl när det gäller att hela tiden vidareutveckla den medicinska kompetensen och förmågan att ge god vård men har i betydligt mindre utsträckning skapat processer som också leder till nya vägar att använda de ekonomiska resurserna på bästa sätt. Resurshushållningen måste bli en integrerad del av den medicinska professionella organisationen och yrkesetiken. På de kliniker där man lyckats bäst med effektiviseringar och kvalitetshöjningar genomsyras ofta arbetet av just denna inställning. Att vara bäst handlar inte längre om att ha mest resurser utan om att använda dem effektivast, och framgång och status i yrket nås inte bara genom de medicinska resultaten utan även genom att ge mer vård för pengarna. Och inte minst om att ge patienterna en ökad kvalitet genom korta köer och ett professionellt bemötande.
Personalens engagemang och deltagande kan aldrig beslutas fram men däremot kan politiker och politiken underlätta och stimulera en sådan utveckling. För politikerna handlar det mycket om att finnas nära verksamheten, om att lyssna och om att faktiskt förankra nya storslagna planer genom att låta personalen vara med redan under utformningen. Politiken kan också vara ett stöd genom att delegera ansvar och att skapa institutioner som underlättar för personalen att ta ett eget ansvar.
Använd utvärderingar som ett sätt att effektivisera!
Det sker en ständig utveckling inom hälso- och sjukvården när det gäller metoder, teknik och diagnostik. Nya metoder prövas och utvärderas för att sedan antingen förkastas eller blir en integrerad del av den ordinarie verksamheten. Det är viktigt med öppenhet för det som är nytt och outforskat.
Metoder som inte har visat sig effektiva ska sorteras ut ur sjukvården. SBU, Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik, utvärderar medicinska metoder ur ett medicinskt, ekonomiskt, socialt och etiskt perspektiv. SBU:s rapporter måste få större genomslag i hälso- och sjukvårdens arbete. Klinikerna bör åläggas att metodiskt genomföra utrensning av det som inte har effekt enligt utvärderingarna. De enskilda läkarna, såväl i öppen som sluten vård, måste också stimuleras till att utvärdera sina metoder och arbetssätt.
Lika viktigt är det att göra utvärderingar av nya, alternativa metoder för att kunna jämföra dem med mer beprövade arbetssätt. Sådana utvärderingar ska ske på likvärdiga villkor.
Gör kvalitetsarbetet till en del i personalens vardagsrutiner
I samband med fortsatta rationaliseringar är det viktigt att kvaliteten i vården inte undergrävs, dels för att kvalitetssänkningar bör kallas för vad de är, dels för att uppslutningen och förtroendet för rationaliseringarna kan öka om man litar på att det är just rationaliseringar och inget annat. En väg att gå är sannolikt att arbeta med kvalitetssäkring. Förutom att certifiering är en viktig garantistämpel visar erfarenheter från till exempel Linköping att processen ofta leder till betydande besparingar. En orsak till detta är att kvalitetssäkring handlar mycket om att göra personalen i vården medveten om vad de gör och varför. Och just detta är en mycket viktig mekanism bakom effektiviseringar.
Vägen till framgång inom kvalitetsarbetet ligger i att det blir en naturlig del i personalens arbete. I kvalitetsarbetet ligger målstyrning från politiker och ekonomisk uppföljning, men detta leder inte automatiskt till kvalitetshöjningar om inte personalen förmås engagera sig i kvalitetsfrågorna dagligen. Ett sådant engagemang leder otvetydigt till en stolthet över den egna uppgiften och till en högre arbetstillfredsställelse. Ju enklare måtten på kvalitetsuppfyllelsen görs, desto större är förutsättningen att de mäts och följs upp. Särskilt framgångsrika arbetslag bör premieras och lyftas fram så att andra kan lära av ett framgångsrikt arbete.
Öka konkurrensen!
Äldreomsorgen har under några år utsatts för konkurrens. Olika kommuner har valt olika vägar och andelen äldreomsorg som anbudsupphandlats varierar. Erfarenheterna tyder på att konkurrensutsättningen i sig har lett till att tjänstemän och politiker tränats i att sätta upp mål för såväl ekonomin som för kvaliteten inom omsorgen. Det går inte att upphandla om man inte först bestämt vad man vill upphandla. Att beskriva kvalitet, oavsett vem som sedan utför insatserna, har möjliggjort en bättre uppföljning totalt sett av den äldreomsorg som kommunen eller annan bedriver.
Konkurrensutsättningen i Stockholms stad har granskats och följts upp av Institutet för Kommunal Ekonomi, IKE. Utvärderingen visar att kommunens kostnader sänkts med tolv procent brutto och tio procent netto samt att blotta "hotet" att verksamheter ska konkurrensupphandlas gett en kostnadssänkning på cirka fyra procent. Kommunerna har idag inte råd att missa den ekonomiska möjlighet som konkurrensutsättningen ger. IKE:s utvärdering visade dessutom att oavsett driftsform så är kvaliteten lika god eller bättre än tidigare.
Kvalitetsrevisioner har genomförts i vissa landsting. Där har pensionerade medicinprofessorer och läkare anlitats för att genomföra revisioner inom vissa områden. Samma sak skulle kunna genomföras i kommunerna. Utomstående personers bild av verksamheterna kan ge idéer och visa på brister som den som dagligen befinner sig i verksamheten inte ser. Politiker och anställda i kommunerna måste söka olika metoder för att följa upp och förbättra kvaliteten i äldreomsorgen.
Det ska vara betydligt billigare att gå till husläkaren än till akutsjukvården!
Sjukhusens resurser behövs för de svårt sjuka. Patienter som inte är i behov av sjukhusvård ska stimuleras att vända sig till sin husläkare i stället. Patientavgiften bör vara olika stor beroende på var patienten söker vård. Det ska vara betydligt billigare att vända sig till husläkaren än till akutsjukvården.
För den enskilde patienten upplevs avgifterna ibland som ett problem som kan göra att man avstår från att söka sjukvård. Det får inte vara så att avgifter upplevs som så avskräckande höga att man avstår från vård som man behöver.
Privata läkare och andra vårdgivare ska få verka på samma villkor som landstingens egen verksamhet!
Privatpraktiserande specialistläkare och andra privata vårdgivare utgör en stor tillgång för sjukvården. Patienterna får en större valfrihet, och landstingens egen vårdverksamhet får tillfälle till värdefulla jämförelser av vårdens uppläggning. För att ta tillvara de privata vårdgivarnas kompetens och kapacitet är det angeläget att landstingen sluter vårdavtal med dem.
Socialdemokraterna har i många landsting gjort sitt bästa att skylla vårdens ekonomiska problem på privatläkarna. På sina håll vill vänstermajoriteter försöka säga upp alla avtal med läkare utanför landstingets egen verksamhet. Vi motsätter oss de återställare som genomförs. De innebär en stor inskränkning av de enskilda patienternas valfrihet.
Betona att med kunskap klarar vi mycket själva!
Många krämpor och sjukdomar kan vi kurera själva utan att behöva söka upp hälso- och sjukvården. Samhället bör ta vara på enskilda människors vilja till egna initiativ och betona vikten av förebyggande insatser. Upp till 70-80 procent av våra hälsoproblem kan vi klara med hjälp av egenvård.
Egenvård handlar om att lära sig känna igen lindriga sjukdomar, att kunna behandla dem själv och att veta när, och hur, man ska utnyttja hälso- och sjukvården. Egenvård är också att vårda sig själv efter besöket hos husläkaren eller på sjukhuset.
Egenvården har haft en undanskymd roll i debatten om hälso- och sjukvården. Vi menar att egenvårdens roll måste betonas. Egenvården myndigförklarar den enskilda människan, som blir tryggare genom att besitta egen kunskap om vad man kan göra i olika lägen. Den kan också minska trycket på sjukvården.
En viktig informationskanal för råd om egenvård är apoteken som tillsammans med primärvården arbetat fram s k egenvårds- och hälsoböcker, som har kunnat erhållas till en låg kostnad. Apoteken har också använts av Folkhälsoinstitutet för att få ut dess kostrekommendationer, information om alkohol m m.
Apoteken kan ses som hälso- och sjukvårdens frontlinje. Dit går människor många gånger innan de söker sin husläkare i förhoppning om att kunna klara av sina problem själva. Apoteken är därför en resurs för samhället att verkligen ta till vara och använda för kunskapsöverföring.
Landstingen kan göra mycket för att ge befolkningen ökade kunskaper. Egenvårdsböcker kan säljas subventionerat med råd om hur man behandlar tillstånd lämpade för egenvård. Föreläsningar riktade till allmänheten eller lokala TV-inslag, där landstinget går ut med information är andra vägar att pröva.
Fortsätt samordningen mellan sjukförsäkringen och sjukvården!
1993 påbörjades ett försöksarbete med samordning av sjukförsäkringen och sjukvården, det så kallade FINSAM. Tanken var kostnaderna för sjukskrivning skulle minska genom att sjukvården kunde använda pengar från sjukförsäkringen till rehabilitering av långtidssjuka. Försöket kom till stånd efter flera års opinionsarbete från Folkpartiet. Efter två år visar det sig att kostnaderna för sjukförsäkringen minskat med 3-7 procent jämfört med en grupp kontrollområden. Eftersom försöket varit så pass lyckosamt vill vi se en utbyggnad.
Tandvården
Tandvården skall bestå av både en folktandvård och privatpraktiserande tandläkare och andra privata vårdgivare. Valfrihet och konkurrens ska prägla tandvården. Det är bra både för kostnadseffektiviteten och för patienterna. Samtidigt är det viktigt att det finns ett högkostnadsskydd som gör att patienter med stort behov av tandvård och sämre ekonomi inte utestängs från en kvalitativt bra tandvård.
Företagshälsovården
I mitten av 1950-talet började företagshälsovården (FVH) byggas ut i samverkan mellan arbetsmarknadens parter. Finansieringen byggde på att medel för verksamheten togs ur produktionen samt att anslag togs från staten. Verksamheten regelstyrdes genom centrala avtal och genom statsbidragens konstruktion. Detta kom så småningom att kritiseras hårt och sedan 1993 arbetar företagshälsovården på en fri marknad. Detta har inneburit både för- och nackdelar. Den nya marknaden präglas av omogenhet, d v s köpare och leverantörer har otillräckliga kunskaper om vad olika saker kostar att producera. Underprissättning kan t ex innebära att tjänsterna tunnas ut och fresta till oseriös marknadsföring. För att klara ekonomin erbjuder en del läkare sig att vara kundföretagets husläkare. Detta har i sin tur tenderat till att läkarna blir allt mer husläkare och allt mindre företagsläkare. Det är problematiskt att hinna med båda rollerna. Det finns signaler om att det förebyggande arbetsmiljöarbetet men också rehabiliteringen eftersatts.
Vi anser mot bakgrund av ovanstående problem att en utredning behöver tillsättas för att utreda företagshälsovårdens ställning, inriktning och framtida finansiering. I utredningen bör tas upp i vilken utsträckning företagshälsovården kan anslutas till försäkringskassan eller få vårdavtal med landstingen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vården skall få ta ökade resurser i anspråk (avsnitt 5),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillföra Dagmar 430 mer resurser för att förbättra rehabiliteringen (avsnitt 7),
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utöka vårdgarantin för att korta vårdköerna (avsnitt 7),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högkostnadsskyddet (avsnitt 8),
5. att riksdagen beslutar att en lag om husläkare införs, med samma lydelse som den 1 januari 1996 upphävda lagen (1993:588) om husläkare hade före den 1 januari 1995,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fler husläkare (avsnitt 11),
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att husläkarna skall få ett utökat budgetansvar (avsnitt 12),
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inget remisstvång skall finnas till specialistvården (avsnitt 13),
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka patientens ställning genom utvidgad lagstiftning ( avsnitt 14),
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lika vård för kvinnor och män (avsnitt 15),
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minoriteters vårdbehov (avsnitt 16),
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla patienter skall få rätt till en egen sjuksköterska (avsnitt 17),
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientens rätt till kontinuitet i kontakten med läkare (avsnitt 17),
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fler vårdkedjeavtal och sammanhållna vårdkedjor (avsnitt 19),
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsningar på centrumbildningar (avsnitt 20),
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om distriktssköterskornas utökade ansvar (avsn 21),
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad satsning på hemsjukvården (avsnitt 22),
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bejaka frivilliginsatser i vården (avsnitt 23),
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valfrihet i valet av sjukhus (avsnitt 24),
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa en mödravårdspeng (avsnitt 25),
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa en barnhälsovårdspeng (avsnitt 26),
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lyfta fram de ovanliga och glömda sjukdomstillstånden i vården (avsnitt 22),
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka insatserna för omvårdnad (avsnitt 28),
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård i livets slutskede (avsnitt 29),
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge ökade insatser och uppmärksamhet åt patienter med kroniska sjukdomar m.m. (avsnitt 30),
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbeta in det välfärdskontrakt som anger patientens rättigheter och landstingets skyldigheter i vårdgarantin (avsnitt 30),
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppmärksamma patienter med undanskymda sjukdomar så att de får en adekvat vård (avsnitt 31),
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga vilka otillfredsställda vårdbehov som finns m.m. (avsnitt 31),
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning som ser över patienternas behov inom psykiatrin av rätt diagnosticering och behovet av en rättighetslagstiftning liknande LSS för människor med svåra psykiska sjukdomar (avsnitt 32),
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om spelberoende (avsnitt 33),
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mer vård för pengarna (avsnitt 34),
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kostnadseffektiv sjukvårdsorganisation (avsnitt 35),
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att klinikerna skall åläggas att metodiskt rensa ut det som inte enligt vårdutvärderingar är adekvat vård (avsnitt 36),
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att läkarna skall stimuleras till att kontinuerligt utvärdera sina metoder och arbetssätt (avsnitt 36),
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att göra kvalitetsarbetet till en integrerad del av personalens vardagsrutiner (avsnitt 37),
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att öka konkurrensen inom vården (avsnitt 38),
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kvalitetsrevisioner inom vården (avsnitt 38),
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avgifterna inom vården inte får vara avskräckande höga (avsnitt 38),
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samma villkor för privata vårdgivare som offentliga (avsnitt 38),
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad samordning mellan sjukförsäkringen och sjukvården (avsnitt 42),
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tandvården (avsnitt 43),
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning som utreder företagshälsovårdens framtida inriktning, finansiering m.m. (avsnitt 44),
43. att riksdagen godkänner de i motionen anförda omfördelningarna mellan rehabiliteringen och sjukpenningförsäkringen så att rehabiliteringen anvisas sammantaget 870 miljoner kronor, dvs. 620 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit (avsnitt 7),
44. att riksdagen till utgiftsområde 9, 4.2 A 1 Sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret 1997 anvisar 400 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 16 037 000 000 kr avseende förbättrat högkostnadsskydd (avsnitt 8).
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp) Eva Eriksson (fp) Kerstin Heinemann (fp) Elver Jonsson (fp) Lennart Rohdin (fp) Anne Wibble (fp) Barbro Westerholm (fp)
1) Yrkandena 40 och 43 hänvisade till SfU.
2) Yrkandena 42 till hänvisat AU.
Gotab, Stockholm 1996