Hälso- och sjukvården på 1990-talet

Motion 1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:So443

av Olof Johansson m.fl. (c)

Hälso- och sjukvården på 1990-talet

En god hälsa är en av de allra viktigaste förutsättningarna för att människor
skall kunna leva ett i olika bemärkelser rikt liv. En god hälsa är också av
betydelse för att kunna delta i arbetslivet och utveckla sina sociala relationer.

För att uppnå detta krävs en väl fungerande sjukvård som bedrivs på lika
villkor. Sjukvården skall garanteras vara likvärdig över hela landet.

Det är också viktigt att konstatera att det finns ett samband mellan hälsoproblem
och brister i samhällets fysiska och sociala miljö. Människors behov
av god vård påverkas därmed även av de grundläggande levnadsvillkoren.

Centerpartiet väljer således att se sjuk- och hälsovården utifrån en politisk/samhällelig
helhetssyn, med individens rätt till livskvalitet och välbefinnande
i centrum. Det förebyggande hälsoarbetets betydelse måste uppvärderas.

Partimotionen behandlar följande områden:

- Patienten i centrum

- Satsa på förebyggande vård

- Primärvårdens utbyggnad

- Personalen - en tillgång

- En god försörjning av sjukvårdspersonal

- Etik i vården

Patienten i centrum

- Helhetssynen

En helhetssyn måste prägla vården. Helheten skall omfatta större hänsynstagande
till hela sjukdomsbilden och till individens egna önskemål och behov.
Detta är nödvändigt med tanke på att gränserna mellan sjukvård och omvårdnad
ofta är oklara.

- Tid för patienten

Utgångspunkten för all sjukvårds bedrivande är omsorgen om patienten.
Det är patientens behov och önskemål som skall vara vägledande för vårdens
utformning. Detta måste gälla all sjukvård.

Att ta hand om och behandla patienter måste få kosta och ta tid i anspråk.
Patienten bör ges större möjlighet till enskilda samtal med läkaren om sin

sjukdomsbild. Den korta tid som ges idag under ronder är inte tillräcklig.
Det administrativa arbetet måste skötas av administrativ personal och inte
av läkare och sjuksköterskor.

Det är inte minst ur trygghetssynpunkt viktigt att patienten får träffa
samma personal under vårdtiden. Vården måste organiseras så att det blir
möjligt att få träffa sin "egen" läkare.

- Rätt till en hemliknande miljö och egna tillhörigheter

För att patienten skall känna sig väl omhändertagen bör denne under längre
sjukhusvistelse ges rätt att i större utsträckning använda egna kläder och tillhörigheter.
En ökad satsning behöver vidare göras på att skapa så hemliknande
sjukhusmiljöer som möjligt.

- Större ansvar för sin egen vård

Det är angeläget att patienten i allt större utsträckning får ett aktivt ansvar
för sin egen vård. Detta bör klargöras redan vid inskrivningen. En informationsfunktion
dit patienter, anhöriga m.fl. kan vända sig bör finnas. Patientträffar
bör ordnas där de nya patienterna kan ta del av de erfarenheter som
gjorts av andra patienter.

- Patienträttigheter

Patienten kan ofta känna sig utlämnad. Sjukdomens nedsättande förlopp
och patientens många gånger bristande medicinska kunskaper bidrar till
detta. Det är därför enligt vår mening angeläget att finna åtgärder som gör
att patienten känner sig som en mer jämbördig part i vården.

I en doktorsavhandling från 1989, där patienternas klagomål hos ansvarsnämnden
undersökts, konstateras att patienten i många fall har en alltför
svag ställning. Utsikterna för en anmälande patient att få rätt är inte stora.
Många anmälningar tar upp sjukvårdspersonalens bemötande eller bristande
information. Planer har förekommit att rationalisera bort anmälningar
i dessa frågor. Detta vore en allvarlig inskränkning av patienternas rättigheter
och möjligheter att hävda sin ställning. Vi anser att patientens rätt att
anmäla bemötande är en viktig rättighet.

Patienten bör bättre upplysas om rätten att se sin egen journal. Rätten
till information är ett rättssäkerhetskrav. Patientens rätt att bestämma om
journalens användningsområden bör också betonas. Patienten bör kunna
vägra att journalen lämnas ut för exempelvis forskningsändamål.

Hälso- och sjukvårdslagens regler om vård bygger på frivillighet och samråd
sjukvårdspersonal och patient emellan. Trots lagregleringen är det vanligt
att patienten inte känner till möjligheten att t.ex. vägra en behandling.
Patientens rätt att välja viss behandling eller viss personals deltagande vid
visst behandlingsmoment eller undersökning bör därför poängteras.

- Anhörigas betydelse

Anhöriga och vänner spelar en viktig roll för patientens tillfrisknande och
rehabilitering. Det bör därför öppnas nya möjligheter för patienten att träffa

Mot. 1989/90

So443

4

dessa under sjukhusvistelsen. Anhöriga bör i vissa situationer ges bättre
möjlighet att stanna över natten i patientrummet eller i särskilda övernattningsrum.
Besökstiden bör utvidgas till att gälla dygnet runt för alla patientkategorier,
med vederbörlig hänsyn tagen till vårdsituationen och övriga patienters
intressen.

Villkoren för vård av närstående måste förbättras. Anhöriga som vårdar
närstående bör i högre utsträckning kunna anställas av landstingen med ungefär
samma anställningsförhållande som ett sjukvårdsbiträde.

- Fritt läkarval

Vården skall bedrivas på patientens villkor. Detta innebär, enligt vår mening,
rätt att välja läkare. Det finns en grundläggande skillnad mellan att bli
tilldelad en läkare och att själv få välja en. Det fria läkarvalet skall gälla både
undersökning och behandling. Människor bör fritt kunna välja var i det egna
landstingsområdet de vill få vården utförd. Denna rättighet bör gälla vård på
samma vårdnivå. Det fria valet av läkare skall även gälla valet mellan offentlig
vård eller privat vård.

Det ligger i patientens inresse att man via avtal mellan landstingen bereder
större möjlighet att utnyttja den sjukvård som ligger utanför det egna länet.
Detta är speciellt viktigt för människor som bor intill eller dagligen pendlar
över länsgränser.

Valfriheten får inte bara gälla för ett fåtal utan för alla. I dag är valfriheten
stor i läkartäta områden genom att läkartjänsterna på sjukhus och vårdenheter
är besatta med ordinarie läkare. I dessa områden är tillgången ofta stor
på privatläkare och företagshälsovården är väl utbyggd.

I andra delar av landet är valfriheten sämre. Många tjänster på sjukhusen
är vakanta, en del tjänster upprätthålls med korttidsvikarier. På vårdcentralerna
är många tjänster vakanta eller upprätthålls med ständigt nya vikarier.
Privatläkare finns överhuvudtaget inte att tillgå. Ett fåtal har möjlighet att
träffa en läkare i företagshälsovården.

Ett fritt läkarval måste bli verklighet för hela Sveriges befolkning. Tillskott
av offentliga och privata läkartjänster måste således styras till områden
som idag är underförsörjda därvidlag.

Satsa på förebyggande vård

En satsning på förebyggande insatser utgör en viktig strategi för att motverka
de stigande sjukvårdsbehoven. För att kunna genomföra meningsfulla
åtgärder krävs att orsakerna till ohälsa analyseras. Klarlagt är sambandet
mellan ohälsa och alkohol/droger och tobak. Alkoholpolitiken måste inriktas
på att nedbringa den totala konsumtionen och minimera dess skador på
människan. Narkotikabruket måste upphöra. Arbetet mot drog- och tobaksmissbruk
måste således bedrivas på bred front.

Kostens betydelse för en god hälsa bör vidare betonas. Det finns i det enskilda
kosthållet stora möjligheter att förbättra hälsan genom en mer medveten
kosthållning. Detta kan ske bl.a. genom mer upplysning och utbildning.
Skolan måste på alla nivåer och på alla gymnasielinjer ge kunskaper om kostens,
miljöns och motionens betydelse för hälsan. Dessa ämnen bör vara

Mot. 1989/90

So443

5

självklara inslag i grundskoleutbildningen, läkar- och annan sjukvårdspersonals
utbildning.

Informationsmaterialet om dessa frågor måste göras mer attraktivt. Fakta
bör ges i form av upplysningar och inte i form av uppmaningar. Ett ökat samarbete
mellan vårdcentraler och gymnastik- och idrottsföreningar bör
komma till stånd. Denna samverkan bör kunna resultera i att flera friskvårdscentraler
med friskvårdskonsulenter inrättas.

Friskvården bör i större utsträckning kunna avlasta sjukvården. En ökad
satsning på friskvård i förebyggande syfte är därför ett viktigt inslag i hälsooch
sjukvårdsarbetet. Personalen på vårdcentraler måste ges mer tid att informera
och aktivt hjälpa till i dessa sammanhang.

Lokala sjukvårdsprofiler bör tas fram för specifika geografiska områden,
exempelvis en kommun. De utgör sedan underlag för en aktiv förebyggande
hälsovård vari ingår ett ökat samarbete med idrottsföreningar, företag, studieförbund
och hela folkrörelse-Sverige.

I exempelvis Skaraborgs läns landsting har en stor hälsokontroll, i syfte att
göra deltagarna i kontrollen mer medvetna om de förebyggande insatsernas
betydelse för ett hälsosammare liv, bedrivits under mottot Lev hela livet.
Invånarna i vissa aktuella åldrar har jämte information fått en inbjudan till
fri hälsoundersökning. Vi anser att man bör ta del av dessa erfarenheter och
att de bör ligga till grund för en försöksverksamhet även i andra landsting.

Den grupp som utrett den svenska sjukvården inför 1990-talet, HS 90-utredningen,
har understrukit att man måste främja goda levnadsvillkor för
befolkningen om hälsoläget skall kunna förbättras. Hälso- och sjukvårdens
samhällspåverkande roll måste enligt vår uppfattning än mer betonas. Hälso-
och sjukvården måste bättre erbjuda sina kunskaper om orsaker till
ohälsa åt andra sektorer i samhället. Bostäder måste byggas med material
som inte gör människor sjuka, arbetet organiseras så att risker i arbetslivet
minimeras osv. Det är således frågan om ett arbete som går ut på att förbättra
våra levnadsvillkor i stort.

Det är i sammanhanget värt att poängtera betydelsen av individens eget
ansvar för sin hälsa. Goda levnadsförhållanden i kombination med den egna
inneboende möjligheten och viljan till positivt handlande bidrar till en god
hälsa.

Primärvårdens utbyggnad

En väl fungerande primärvård, dvs. vård på nära håll, måste finnas om vi
skall kunna förbättra och utveckla den specialiserade länssjukvården. Primärvården
är dessutom motorn när det gäller samverkan i folkhälsoarbetet.
Vård på rätt vårdnivå ger vidare ett bättre och effektivare utnyttjande av de
samlade sjukvårdsresurserna.

Vid läkarstämman i november 1989 presenterades en vetenskaplig utvärdering
av kvalitetsaspekter i primärvården utförd i Skaraborgs län. Studien
har genomförts i samverkan med Allmänmedicinska institutionen i Göteborg
och Spri. Utredningen finner att en väl utbyggd primärvård innebär:

- kompetens att klara 75 % av alla läkarbesök

- samma goda medicinska kvalitet som inom länssjukvården

- att de äldres behov av sjukvård väl tillgodoses

Mot. 1989/90

So443

6

- Utvecklingsmöjligheter

Primärvården har goda utvecklingsmöjligheter. De tre områden där satsning
måste göras är tillgänglighet, kvalitet och samverkan.

En satsning på ökad tillgänglighet innebär en ökad möjlighet att få vård
var man än bor. Detta är själva grunden för vidare framsteg inom primärvården.
Med tillgängligheten följer även en fungerande jourverksamhet dygnet
runt.

Distriktssköterskornas arbete möjliggör i väsentlig grad en arbetsavlastning
för läkaren. Det är därför viktigt att distriktssköterskornas roll stärks
och deras kompetensområde utökas.

Vårdkvaliteten förutsätter både kvalitet på vårdinsatserna - tekniskt och
medicinskt - och ett bra samspel mellan personalen och patienten.

Patienterna inom primärvården måste behandlas och få lika god medicinsk
vård som patienterna i sjukhusvården. Förbättringar behöver göras
bl.a. beträffande väntetider och läkarkontinuitet.

En ökad satsning på sjukvårdspersonalens kompetens behövs för att primärvården
i högre utsträckning skall kunna utföra undersökningar och behandlingar.
Kvaliteten kan också stärkas genom tillförandet av bättre medicinsk
utrustning. För att mer speciella problem skall kunna behandlas ute på
vårdcentralerna bör konsulter inom olika medicinska områden på fasta tider
besöka vårdcentralerna.

Ett utbyggt och väl fungerande samarbete är nödvändigt för att garantera
patienterna bästa möjliga vård. Ett utökat och fördjupat samarbete mellan
primärvård och sjukhusvård måste komma till stånd. Samarbetsformerna
mellan primärvården, hemtjänsten och socialtjänsten måste vidareutvecklas
och finnas i alla delar av landet.

I Lund har primärvården under en försöksperiod på två år på ett framgångsrikt
sätt samarbetat med socialtjänsten i ett projekt med alkoholmottagning
i vårdcentralens lokaler. Målsättningen med projektet var bl.a. att
verka för en större integration mellan sociala och medicinska insatser i arbetet
med alkoholmissbrukare och att utveckla metoder för att fånga upp och
erbjuda behandling åt de patienter som söker för somatiska besvär. Bland
annat har man kunnat erbjuda patienterna kontraktsvård. Alkoholmottagning
på vårdcentral bör enligt vår mening vara ett möjligt alternativ för
många personer som inte accepterat eller tidigare inte nåtts av befintliga
vårdformer.

Ett samarbete mellan primärvården/sjukvården i allmänhet och försäkringskassan
är värdefullt. Detta gäller inte minst de rehabiliterande åtgärder
som är nödvändiga inom företagshälsovården.

- Ansvar och organisation

Landstinget bör enligt vår mening även i fortsättningen ha ansvaret för en
sammanhållen primärvård. Vi anser att primärvården totalt sett skall spela
en större roll inom sjukvården.

Nya former för primärvårdens organisation - i andra driftformer och av
andra utövare - bör också diskuteras. Det bör öppnas möjligheter att bilda
exempelvis personalkooperativ eller privatläkarstationer med vilka landstingen
sluter avtal om att bedriva vård.

Mot. 1989/90

So443

7

Sjukvårdspersonalen - en viktig resurs

Personalen är vårdens viktigaste resurs. Deras kunskaper och förmåga till
engagemang för patienterna avgör i hög omfattning kvaliteten i vården.

Det arbete man bedriver är inte enbart ett fysiskt vårdande utan även att
trösta patienterna, tala med dem och informera om olika saker.

För att personalen skall känna att de räcker till krävs därför en mer medveten
satsning på personalfrämjande åtgärder. Vi vill gärna poängtera några
viktiga åtgärder:

- Det är angeläget att satsa ytterligare kraft och resurser på att finna organisationsformer
som medför en minskad personalgenomströmning,
större effektivitet och ökad trivsel.

- Ansvar och befogenheter måste utökas hos personalen. Detta är särskilt
viktigt då det centrala i vården är att arbeta med patientens intresse i
centrum. För detta krävs en organisation som är uppbyggd så att de som
vårdar patienten känner att de kan fullgöra kravet att sätta patienten i
centrum.

- Personalen måste få större ansvar för arbetstidens fördelning och förläggning.
En mer begränsad helgtjänstgöring bör eftersträvas.

- Möjligheterna till vidare- och fortbildning för alla personalkategorier
både inom medicinsk vård och allmän omvårdnad måste öka. Vidare- och
fortbildning måste följa ett rullande schema och vara uppbyggt som ett
naturligt inslag i vårdarbetet.

- För att både personal och patienter skall uppleva trygghet i vården bör
samma vårdpersonal ha hand om samma patienter under vårdtiden.

- Rekryteringsstrategin för vårdyrken behöver förnyas. En mer flexibel rekrytering,
där flera olika grundutbildningar ger behörighet, kan öka rekryteringsunderlaget
och därmed höja kvaliteten.

- I syfte att göra vårdutbildningen och däremed vårdyrket mer attraktivt
bör vårdhögskolorna stärka sin karaktär av högskola, t.ex. genom breddad
utbildning och förbättrad möjlighet till forskning.

- Möjligheterna bör tillvaratas för nyanställda med bred erfarenhet från
annat arbetsområde att använda sin kompetens.

- En ökad målinriktning behövs för att öka personalens inflytande och trivsel.
Uppmärksamheten måste i högre utsträckning riktas mot resultatet
av arbetet än på formerna för utförandet. För detta krävs en ökad uppmärksamhet
på redovisningen av resultatet och en bättre uppföljning.
Personalen bör också få del i arbetsresultatet.

- Arbetsmiljön måste ständigt förbättras. Enligt arbetarskyddsstyrelsens
Fakta om arbetsrelaterade belastningsskador från 1988 är sjukvårdsbiträdena
mest utsatta av alla kvinnliga yrkesarbetande. Arbetsledarens
ansvar för miljön måste betonas.

En god försörjning av sjukvårdspersonal

- Regionalpolitiska åtgärder

Mot. 1989/90

So443

En jämn fördelning av sjukvårdspersonal över hela landet är en nödvändighet
för att kunna garantera en bättre vård för alla. Centerpartiet har i olika

sammanhang föreslagit olika åtgärder för att lösa problemet. Rejäla regionalpolitiska
satsningar på alla områden behövs för att få till stånd en jämnare
fördelning av sjukvårdspersonal. Läkarbristen i vissa delar av landet får inte
ses som en isolerad företeelse.

Vi återkommer med vårt krav om en djupgående analys av läkarförsörjningen
för hela landet och en plan för utbildningsbehovet. Ett krav som ett
enigt socialutskott ställt sig bakom hösten 1989.

- Bättre arbetsförhållanden

Man måste vidare snarast möjligt komma till rätta med läkarnas arbetsförhållanden.
Jourtyngden som i dag åvilar underläkarna måste minskas. Detta
kan bl.a. ske genom att primärjourerna fördelas på ett större antal läkare.

Läkarens arbete måste klarare definieras så att läkarvård ges under hela
vårdtiden. I dag är läkarens arbetstid mycket splittrad mellan ronder, arbete
på mottagning, forskning, sammanträden m.m. Läkarna och sjuksköterskorna
bör avlastas en stor del av det administrativa arbetet. Journalhanteringen
bör ses över för att minska läkarens uppgifter i det sammanhanget.

Landstingen måste ges möjlighet att erbjuda legitimerade läkare fast anställning
under sin specialistutbildning. I dag gäller detta oftast enbart för
överläkare och biträdande överläkare. Legitimerade läkare skall också ha
rätt att tillgodoräkna sig all tjänstgjord tid som läkare, oavsett tjänstgöringens
längd.

- Lösningar för familjen

Det är viktigt att vårdpersonalens make/maka/sambo ges reella möjligheter
att få arbete/utbildning på platsen. Dagisplats och utbildningsmöjligheter för
barnen måste också finnas. Landsting, kommuner och näringsliv bör därvidlag
samarbeta i varje enskilt fall.

- Andra åtgärder

För att locka läkare till glesbygden kan övervägas att införa en högre ersättning
från försäkringskassan under en viss tidsperiod, förslagsvis fem år.
Dessutom bör övervägas möjligheten att erhålla regionalpolitisk! stöd vid
etablering i glesbygd på motsvarande villkor som för småföretagare.

Möjligheter till vidare/fortbildning samt forskning bör underlättas i dessa
områden. En annan tänkbar åtgärd är studiemedelsavskrivning för all sjukvårdspersonal
i glesbygd.

En individuell lönesättning kan också locka sjukvårdspersonal till dessa
områden. De höga kommunalskatterna i glesbygden motverkar rekryteringen
dit, varför även en effektiv kommunalskatteutjämning är ett verkningsfullt
medel att förbättra läkarrekryteringen.

Offentlig och privat vård

I Sverige ombesörjer landsting och de tre kommunerna utanför landstingen;
Stockholm, Göteborg, Malmö, mer än 95 % av hälso- och sjukvården. Privat
vård förekommer i två former. Huvuddelen av privatvården är finansierad

Mot. 1989/90

So443

9

av allmänna medel och mer att betrakta som offentlig vård utförd av entreprenör.
En mindre del är helt privat i den meningen att den också är till
100 % privatfinansierad.

Enligt den av riksdagen enhälligt antagna hälso- och sjukvårdslagen har
landstingen ett övergripande ansvar för en likvärdig sjukvård i hela landet.
Detta gör att varje landsting bör se det offentliga och privata utbudet som
samverkande enheter som tillsammans skall ge befolkningen en rättvis och
bra hälso- och sjukvård.

Vi anser att det inte behöver finnas motsättningar mellan offentlig och privat
sjukvård. Offentlig och privat vård skall samarbeta med målsättningen
att tillsammans ge ett effektivt och rättvist utbud av god hälso- och sjukvård.
Den offentliga vården skall enligt vår mening utgöra basen. Utrymmet är
ändå stort för en utökning av privat verksamhet.

En kompletterande privat verksamhet ökar människors valfrihet, stimulerar
utveckling och effektivitet. Privatvården har dessutom ofta en positiv
småskalighet.

Det är mycket som talar för att huvudmännen bör utöka sitt samarbete
med den privata vårdsektorn, framför allt på öppen vårdssidan. Därigenom
kan resurser frigöras för att korta ner operationsköerna.

Den privata vårdens ekonomiska villkor får inte försämras. Även privatläkarna
måste ges full täckning för sina kostnader. De etableringsregler som
bör gälla måste utformas så att det behövliga tillskottet av nya privatläkare
kommer de läkarglesa områdena till godo.

Statligt ansvar

Under de senare åren har det förts en intensiv diskussion om samhällets sätt
att medverka till en god hälso- och sjukvård. Det är fel att debatten ensidigt
fokuserats kring landstingens och kommunernas ansvarsområden, samt
kring olika samarbetsformer mellan kommunala myndigheter. Det finns i
stället större motiv att ägna större uppmärksamhet på statens ansvar för hälso-
och sjukvården och då särskilt det sociala sjukförsäkringssystemet, som
står för de stora kostnadsökningarna.

Staten har på flera punkter ett avgörande ansvar för utvecklingen av hälsooch
sjukvården i landet:

- Statens sjukvårdspolitiska ambitioner att möta de ökande behoven har
inte varit tillräckliga under 80-talet. Centerpartiet anser att 90-talets
vårdbehov kräver ökade resurser.

- Regering och riksdag har det yttersta ansvaret för den ekonomiska prioriteringen
av resurser till olika samhällsområden. Under de senaste åren
har den socialdemokratiska regeringen valt att förorda en kraftig neddragning
av kommuners och landstings ekonomiska utrymme. Samtidigt
har skatteutjämningssystemet urholkats, vilket förstärkt orättvisorna
mellan olika regioner i landet.

- Regering och riksdag har genom lagstiftning det yttersta ansvaret för utformningen
av ramarna för kommunernas och landstingens verksamhet.
Ambitionerna kring förändring och utveckling har minskat från statens
sida när det gäller att ge kommuner och landsting flexiblare organisation
att arbeta med för att bättre klara sina uppgifter.

Mot. 1989/90

So443

10

- Staten har ett ansvar för läkarförsörjningen genom planeringen av utbildningsplatser.
Den socialdemokratiska regeringen har minskat antalet utbildningsplatser
med 180 st. Detta har drabbat sjuka människor i de regioner
där man haft svårast att rekrytera läkare till vårdcentraler och
sjukhus.

- Staten har, genom sjukförsäkringssystemet, det direkta ansvaret för den
största delen av hälso- och sjukvården. Regeringen har inte medverkat
till att bromsa kostnadsutvecklingen inom sjukförsäkringssystemet, t.ex.
genom att understödja en aktiv rehabilitering. Ändå har det, i brist på
sådana initiativ, vidtagits ett antal initiativ lokalt och regionalt i samverkan
med försäkringskassan.

Regeringspolitiken har lett till en besvärande situation för hälso- och sjukvården.
Detta har drabbat både storstäder och glesbygd. Sjukvården måste
mot bakgrund av de besvärande köerna optimalt utnyttja sina personella och
lokalmässiga resurser. Sjukvårdens kapacitet kan höjas väsentligt om exempelvis
operationsrum och utrustning kan användas i högre grad än som nu
sker. Oavsett driftsform bör sjukvårdshuvudmännen arbeta för att operationer
kan ske även under helger och annan normalt ledig tid. Genom samarbetsavtal
mellan vårdgivare och landsting kan ett bättre resursutnyttjande
skapas.

Genom denna form av produktivitetshöjning inom sjukvården blir det en
klar välfärdsvinst för folkhushållet genom att köer och kostnader minskar.

Landstingets roll

Det är angeläget att landstingen utvecklas organisatoriskt. Centerpartiet har
i olika sammanhang väckt motioner angående omformandet av landstingen
till länsparlament. Vi vill således inte enbart bevara landstingen utan även
vidga dess kompetens. Det finns, enligt vår mening, starka sakliga skäl inte
minst ur demokratisynpunkt att ha kvar landstingen och utöka dess verksamhetsområde.

Staten och landstingen har att upprätthålla grundläggande rättvise- och
kvalitetskrav. De sjukvårdslösningar inom landstingets ram som krävs måste
i betydligt större utsträckning baseras på flexibilitet och konkurrens.

Etik i vården

Inom området etik dras ramarna upp för vad som skall accepteras i samhället.
Den godkända etiken blir samhällsmoral och den enskildes rättesnöre
för tänkandet och handlandet.

Etik i vården måste ha till grund den vårdbehövandes villkor och önskemål.
Respekt och integritet för den enskilde är viktiga nyckelbegrepp.

Genom den snabba tekniska och medicinska utvecklingen ställs vi i dag
inför en rad frågor där ingen välgrundad uppfattning finns. Frågan reses om
bl.a. organdonation, fosterdiagnostik och dödshjälp.

Ett kärvt ekonomiskt läge kan tvinga fram prioriteringar som inte står i
samklang med hälso- och sjukvårdslagens rättvisekrav och grundläggande
etiska värderingar.

Mot. 1989/90

So443

11

Inte enbart utförandet av vården utan även i hög grad patientens själsliga
vård ingår i ämnet etik i vården. Det är därför viktigt att bl.a. sjukhuspräster
finns att tillgå i ökad utsträckning.

Tidigare var det i huvudsak läkaren som kom i beröring med etiska frågor.
I dag har all vårdpersonal ett ansvar för etiska ställningstaganden. Omfattningen
av ämnet etik varierar emellertid avsevärt i vårdutbildningen. Vi anser
att etiken är av sådan grundläggande karaktär för bedrivandet av vård
att den bör ingå som en central del i vårdutbildningen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att förbättra omhändertagandet av patienterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av fritt läkarval,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de förebyggande insatsernas roll i sjukvårdsarbetet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av primärvårdens utbyggnad,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet
av satsningar på personalfrämjande åtgärder för sjukvårdspersonal,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att förbättra en god försörjning av sjukvårdspersonal,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om relationen mellan offentlig och privat vård,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att staten tar sitt ansvar för hälso- och
sjukvården,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om landstingens roll,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om etik i vården.

Stockholm den 22 januari 1990

Olof Johansson (c)

Görel Thurdin (c) Bertil Fiskesjö (c)

Karin Söder (c) Gunilla André (c)

Pär Granstedt (c) Börje Hörnlund (c)

Mot. 1989/90

So443

Karin Israelsson (c)
Per-Ola Eriksson (c)

Agne Hansson (c)
Larz Johansson (c)

12