Handel

Motion 2001/02:U304 av Marianne Andersson m.fl. (c)

1  Sammanfattning

Vår politik strävar efter att möjliggöra för enskilda människor, länder, grupper av länder, regioner och det globala samfundet att ta ansvar för sig själva, för andra och för vår gemensamma värld.

Ett ökat medvetande om nödvändigheten av ett kraftfullt globalt samarbete för att lösa gemensamma och överhängande problem krävs. Enbart marknadskrafter kan inte lösa de grundläggande orättvisorna mellan rika och fattiga. Ett starkare internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk som prioriterar både ekonomisk och mänsklig utveckling behövs.

Behovet av att rimliga och rättvisa spelregler upprättas på den globala marknaden är av stor betydelse för små länder som Sverige, men också för majoriteten av världens utvecklingsländer. Handelspolitiken ska skapa förutsättningar för ökad handel och bistå u-länderna att utnyttja handeln för en ekologiskt och socialt hållbar utveckling.

2  Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 39

2 Innehållsförteckning 40

3 Förslag till riksdagsbeslut 41

4 Inledning 43

5 Varför fri handel? 43

6 Behovet av gemensamma spelregler 44

7 Sambandet handel–miljö 45

8 De handelspolitiska aktörerna 47

8.1 Världshandelsorganisationen, WTO 47

8.1.1 WTO:s ministermöte i Qatar 47

8.2 EU 48

8.3 UNCTAD 48

9 Jordbruket – en nyckelfråga 48

9.1 Den globala livsmedelsförsörjningen 49

9.2 EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP 49

9.3 Jordbruksområdets reformprocess 49

10 Öppen och rättvis handel 50

10.1 EU:s handelspolitik 52

10.2 Ett förbättrat WTO 53

10.2.1 Sunda livsmedel 54

10.2.2 Ursprungsmärkning av livsmedel 54

10.2.3 Immaterialrätten 55

3  Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det inte finns anledning för rika länder att upprätta handelshinder.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör arbeta för en fortsatt utveckling av Global Compact för världens företagsledare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att handeln med mat inte får gå ut över rätten till mat för invånarna i fattiga länder.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om u-ländernas möjlighet att vidta åtgärder för att säkra sin livsmedelsförsörjning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka FN:s och FN-organens effektivitet och roll för att lösa de stora globala överlevnadsproblemen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges policy skall vara koherent, sammanhållen och ömsesidigt stödjande i handels-, miljö-, jordbruks-, migrations- samt utrikes- och säkerhetspolitiken.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny världshandelsrunda måste garantera ett multilateralt, icke-diskriminerande handelssystem som främjar alla länders integration i världsekonomin.1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa tull- och kvotfritt inträde för MUL-ländernas export till i-landsmarknader. 1

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fattiga länders näringslivsutveckling.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige även fortsättningsvis bör påverka EU:s handelspolitik i en för u-länderna positiv riktning. 1

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra grön GSP (generellt system för preferenser) till en övergripande målsättning. 1

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetet i WTO skall bidra till tillväxt och sysselsättning, hållbar utveckling, ekonomisk utveckling i fattiga länder samt demokrati och säkerhet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka u-ländernas kapacitet att delta i WTO genom utökat tekniskt bistånd. 1

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett WTO-avtal som ger utvecklingsländerna bättre förutsättningar att utveckla den nationella livsmedelsförsörjningen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av klara regler för hur brott mot gemensamma miljööverenskommelser skall hanteras inom ramen för WTO.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att frågeställningen om handel och miljö belyses i den kommande WTO-rundan. 1

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör driva frågor om livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet i alla internationella forum.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att EU i WTO-förhandlingarna driver kravet på ursprungsmärkning av livsmedelsprodukter.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undanta såväl enskilda gener som organismer från kravet på patentbarhet i TRIPS artikel 27 (3) b. 2

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förlänga implementeringstiden för TRIPS artikel 27 (3) b till fem år efter det att översynen av artikeln är avslutad. 1

1 Yrkandena 7, 8, 10, 11, 13–16 och 20 hänvisade till NU.

2 Yrkande 19 hänvisat till LU.

4  Inledning

Världsekonomin är fortfarande organiserad på ett sätt som gör att en stor del av befolkningen ställs utan möjligheter att göra en rimligt produktiv arbetsinsats. Den globala konsumtionen har ökat, men ändå växer klyftorna mellan fattiga och rika. Världens rikaste femtedel har idag 74 gånger så hög inkomst som världens fattigaste femtedel, (jämfört med 30 gånger så hög 1960). Den rikaste femtedelen av världens befolkning förbrukar 80 % av resurserna. Många människor står således helt utanför den globala tillväxten.

Detta är ett oerhört slöseri med mänskliga resurser, förutom att det medför att de drabbade inte heller får anständiga livsvillkor. Fattigdomen är det största hindret mot stabilitet i världen. Enbart marknadskrafter kan inte lösa de grundläggande orättvisorna mellan rika och fattiga. Ett starkare internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk som prioriterar både ekonomisk och mänsklig utveckling behövs därför.

Det är inte så att globaliseringen eller en ökad internationell handel automatiskt leder till en orättvis fördelning av resurser. Den internationella valutahandeln uppstod för att förenkla den internationella handeln, inte för att kapitalister skulle spekulera i valutor. För att parera valutaspekulationer krävs fungerande finansiella system.

Förstörelsen av miljö och naturresurser är en global ödesfråga. Orsakerna står dels att finna i västvärldens överkonsumtion, dels i den utbredda misären i tredje världen. Ny teknik innebär som regel mer miljövänliga och resurssnåla lösningar, men de oerhörda produktions- och konsumtionsvolymerna innebär ändå stora belastningar på miljö och naturresurser. Om västvärldens konsumtionsnivå skulle bli ett globalt genomsnitt skulle det leda till en ekologisk kollaps.

Ökat bistånd från världens rika till världens fattiga krävs för att minska fattigdomsklyftan och för att främja hållbar utveckling. Hållbar utveckling regionalt och globalt kräver fördjupat internationellt samarbete. Samtidigt som bl a ökat bistånd och skuldavskrivningar krävs, måste budskapet från många utvecklingsländer under senare år: Trade not Aid, tas på allvar. Handel är ett viktigt medel för att uppnå målet för allt mellanstatligt samarbete att främja en ekologiskt hållbar och socialt rättvis utveckling.

5  Varför fri handel?

Genom handel möts människor och idéer och kunskaper sprids snabbt, vilket stimulerar den ekonomiska, politiska, kulturella och vetenskapliga utvecklingen. Handel bygger på frivilliga överenskommelser och förtroendefullt samarbete samt främjar egenskaper som ansvar och hederlighet. Till skillnad från krig, som bygger på att erövra byten, bygger handel på att åstadkomma utbyte. Många av de värden vi förknippar med västerlandets ideal som demokrati, humanitet, tolerans och fredligt umgänge människor emellan kan därmed sägas vara frukter av internationell handel. Människor kommer i kontakt med andra kulturer, vilket främjar nyfikenhet och öppenhet. Historiskt har samhällen med stor internationell handel ofta varit nydanande inom kultur och vetenskap; handeln bidrar dels till materiell rikedom som kan finansiera vetenskap och kultur, dels till ett öppet samhällsklimat som stimulerar kreativt tänkande.

När u-länderna ges tillträde till världsmarknaderna kan den ökade frihandeln vara ett verksamt vapen mot fattigdom. Ett annat vapen mot fattigdom, förutom tillträde till världsmarknaden är en bättre handelspolitik inom och mellan u-länderna. Fattiga länder med odemokratiska regeringar omges ofta av andra liknande fattiga länder som stänger sina gränser för varandra och dessutom lägger exportskatter och andra pålagor på livsmedel så att det i praktiken blir omöjligt för bönderna att sälja sina produkter. Studier från WTO och Världsbanken visar att de u-länder som lyckats knappa in på i-ländernas försprång är de som är öppna för handel med omvärlden. Medan u-länder öppna för handel växte med i genomsnitt 4,5 % per år under 1970- och 1980-talen växte länder stängda för handel med 0,7 %. Andra studier visar dessutom att de ekonomiska vinsterna av handel faktiskt också förbättrat levnadsvillkoren för de allra fattigaste.

I början av 1990-talet undersökte de amerikanska forskarna Gary Hufbauer och Kimberly Ann Elliott effekterna av amerikanska tullar på bl a apelsinjuice. Tullarna räddade, enligt forskarna, 600 amerikanska jobb, men i form av högre priser, över 280 miljoner dollar per år eller 450 000 dollar per räddat arbete. Frihandel leder till bättre och billigare produkter för alla konsumenter. Lägre priser leder till lägre inflation som ger lägre räntor. Alla tjänar på frihandel. Exemplet ovan visar att det inte finns anledning för rika länder att upprätta handelshinder för fattiga länder.

6  Behovet av gemensamma spelregler

Handel kan i mångt och mycket vara såväl tillväxt- som välståndsgenererande men är ingalunda oproblematiskt eller okontroversiellt. Idag sker den internationella handeln alltmer på icke jämbördiga villkor. Protektionism och handelshinder i i-länderna slår hårt mot u-ländernas produkter och befolkning. FN har uppskattat att de rika ländernas jordbrukssubventioner och tullar inom textilområdet kostar u-länderna 60 miljarder dollar per år, vilket är mer än världens samlade bistånd till u-länderna.

Samtidigt som u-länderna på senare år uppmuntrats till exportledd tillväxt har de rika ländernas agerande delvis varit inkonsekvent, eftersom man oroats för konsekvenserna av en lågprisimport som skulle kunna hota det egna näringslivet. Så länge u-länderna hållit sig till traditionella råvaror, mineraler och tropiska jordbruksprodukter har de inte mött några svårigheter. När de försökt slå sig in på andra marknader har hinder emellertid tornat upp sig. Det gäller jordbruksprodukter, som också odlas i tempererade områden, som spannmål, grönsaker och kött, men det gäller också inte minst industriprodukter inom sektorer där u-länderna kan vara konkurrenskraftiga, som textil och lädervaror. De rika länderna kräver av de fattiga att de ska avveckla sina skyddstullar och öppna sina marknader för import men tycks knappast lika angelägna om att göra motsvarande för egen del. U-länder som vill exportera sig till en bättre ekonomi hänvisas alltså i hög grad till de traditionella produktområdena, där marknaderna är ganska mättade. När fler länder mer eller mindre desperat försöker att öka sina exportintäkter genom ett ökat utbud så faller priserna och handelsvillkoren försämras ytterligare.

FN:s generalsekreterare Kofi Annans förslag till världens företagsledare om en global pakt (Global Compact) kring gemensamma värderingar och principer som kan ge den globala marknaden ett mänskligt ansikte, är en angelägen åtgärd att backa upp. Den globala pakten är en process som, trots fel och brister, är ett steg i rätt riktning och kan så småningom leda till något väldigt bra. Temat för år 2001 är Den privata sektorns roll i konfliktzoner. Under detta tema försöker man utreda medel och sätt enligt vilka affärsverksamheter och andra aktörer i samhället kan bidra till att undvika och övervinna konflikter. Ett första möte ägde rum i mars 2001. Medverkade gjorde ett 60-tal deltagare vilka representerade ett brett spektrum av företag, det civila samhället och FN-organisationer. Framsteg gjordes på en rad områden, inräknat gemensamma handlingar för att bryta korruptionscykeln, åtgärder för att öka öppenheten, utvecklandet av hjälpmedel för att få oss att förstå följderna av handel i konfliktsituationer. Detta arbete går nu vidare, i ett försök att kunna förvandla resultatet till en gripbar handling. Den globala pakten var även föremål för diskussion på Unga Entreprenörers åttonde världskongress, som var en del av FN:s konferens i maj 2001 om MUL-länder. Över 200 ledare från huvudsakligen små och medelstora företag från MUL-länder deltog och bestämde sig för att delta i pakten, såväl individuellt som kollektivt.

Sverige bör arbeta för en fortsatt utveckling av Global Compact för världens företagsledare.

7  Sambandet handel–miljö

Sambandet mellan handel och miljö är en annan komplex fråga. De konkurrensförhållanden som globaliseringen fört med sig i bl a Latinamerika har inneburit en mycket hög kostnad för miljön. På en kontinent där i stort sett all export är råvaror och jordbruksprodukter är den ekologiska balansen särskilt utsatt för den ständiga produktivitetsökning som följer av ökad efterfrågan och ökad konkurrens.

De stora företagen inom livsmedelsindustrin som ersatt traditionella jordbruksföretag för att svara mot en ökande efterfrågan kommer inom några år att ytterligare ha expanderat odlade arealer för att klara volymtillväxten i exporten. Väl inne i den globala konkurrensen måste livsmedelsjättarna för att bibehålla lönsamheten använda alltmer konstgödsel, växtskyddsmedel och ny teknik. Kontinentens miljökostnader för det storskaliga jord- och skogsbrukets utbredning visar sig först och främst genom avskogning och i andra hand genom att den latinamerikanska marken drabbas av erosion. Dessutom är urlakningen av jordens näringsämnen, försaltning m m stora miljöproblem i konstbevattnade områden. Förlust av biologisk mångfald är ytterligare ett problem till följd av jordbrukets utbredning. Den latinamerikanska jordbruksproduktionens storskalighet och låga kostnader är slående. Detta har också skett på bekostnad av småbrukare och lantarbetare. Vi har i vår biståndsmotion pekat på behovet av att varje nation ska ha möjlighet till livsmedelsproduktion för att i stort sett täcka det egna behovet. Det får inte bli så att handeln med mat går ut över rätten till mat för invånarna i fattiga länder. Detta bör ges regeringen till känna.

Diskussionen om hur man kan förena en friare handel med miljö har pågått i många år nu. Frågan är känslig i förhållandet mellan i-länder och u-länder. Men verkligheten kräver framgångar när det gäller att integrera miljöaspekter i handeln. Handelskonflikterna mellan dem som vill exportera och dem som säger stopp med hänvisning till säkerhet och hälsa finns där redan. Miljö och handel kommer förhoppningsvis att bli en mycket viktig handelspolitisk fråga framöver. Diskussionen har hittills kretsat kring huruvida handel är bra eller dålig för miljön, om varierande miljökrav påverkar konkurrenskraft och ekonomisk utveckling samt om handels-restriktioner skall få införas till skydd för miljön.

Det råder enighet om att handel påverkar miljön. Men att ge ett entydigt svar på frågan om en friare handel försämrar eller förbättrar miljön är omöjligt. Allt beror på vad som produceras samt på hur de handlade varorna produceras, transporteras och konsumeras. Om ett land väljer att producera varor på ett miljöförstörande sätt kommer handel med dessa varor att förstärka förödelsen av miljön. Men om landet istället bestämmer sig för att produktion och konsumtion skall vridas om till förmån för hållbar utveckling kan handeln tvärtom bidra till en sådan utveckling.

Det handlar sålunda snarast om att komma till rätta med drivkrafterna bakom miljöförstöringen. Hushållningen med knappa livsresurser måste stå i centrum för denna diskussion. Problemen med orättvis fördelning och miljöskadliga effekter har många och komplexa orsaker. Lösningen är självklart inte att sluta med internationell handel eller att avveckla de internationella handelsregelverken.

Internationellt samarbete i fasta former ligger i de mindre staternas intresse. Alternativet är en situation präglad av den starkes rätt eller djungelns lag. Det är därför av särskild betydelse för små länder som Sverige, men också för majoriteten av världens utvecklingsländer, att rimliga och rättvisa spelregler upprättas på den globala marknaden.

8  De handelspolitiska aktörerna

8.1  Världshandelsorganisationen, WTO

Det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT-avtalet) och etablerandet av WTO har bidragit till den ökade levnadsstandarden i många länder världen över de senaste tjugo åren genom skapandet av ett regelverk för handel mellan länder och radikalt lägre tullnivåer. GATT har i flera avseenden också inneburit förbättringar för u-länderna genom ökad tillgång till olika marknader.

WTO består idag av 142 medlemsstater. Kina har antagits som medlem i världshandelsorganisationen. Det formella beslutet kommer att fattas under WTO:s ministermöte i Qatar i november 2001. Det högsta beslutande organet är ministerkonferensen som hålls vartannat år, däremellan bestämmer det allmänna rådet som består av medlemsländernas ambassadörer vid organisationens säte i Genève. WTO:s viktigaste funktion är kanske att lösa handelstvister. Den sjätte rundan, Uruguayrundan, som påbörjades år 1986 och som avslutades år 1994 var den senaste.

Mötet i Seattle i november 1999 syftade till att inleda en ny förhandlingsomgång för ytterligare liberalisering av världshandeln. Seattlemötet var en förhandling om vad kommande förhandling skulle innehålla, och striden stod om vilka mer detaljerade och därmed förhandlingsstyrande skrivningar som skulle föras in i själva ministerdeklarationen. Ministerdeklarationen är den text som bestämmer agendan för hela nästa förhandlingsrunda.

Många u-länder anser att det råder obalanser i genomförandet av WTO-avtalen. Trots det regelbaserade systemets strävan efter lika konkurrensvillkor missgynnas u-länder av återstående handelshinder. Ett antal exportprodukter som är av särskilt intresse för u-länder, såsom textil, är ofta föremål för höga importhinder, inklusive icke-tariffära sådana. Stöd för jordbruksproduktion och export i i-länder kan få avsevärda snedvridande effekter, i synnerhet på u-länder. Många länder kritiseras för att använda anti-dumpningsåtgärder och utjämningsåtgärder inom sektorer där u-landsexportörer är konkurrensstarka i protektionistiskt syfte.

8.1.1  WTO:s ministermöte i Qatar

Efter attacken i USA råder krisstämning. Det är lätt att ryckas med och tro att allt är elände. Dåden är inte nödvändigtvis en ekonomisk katastrof. Många ekonomer gör bedömningen att attacken påverkar den allmänna världskonjunkturen nedåt men är inte helt överens om hur mycket eller hur långsiktigt. En oväntad och kraftig konjunkturförändring kan innebära att det politiska läget för de olika sakfrågorna som behandlas inom WTO påverkas, men sambandet är inte tydligt eller självklart. Det finns för närvarande en del krafter, framför allt i USA, som utnyttjar det känslomässiga läget efter attacken för att för egna syften driva olika frågor. Bl a Robert Zoellick, USA:s handelsrepresentant, har förklarat att det är viktigt att svara på attacken den 11 september genom att snabba på olika förhandlingar inom handelsområdet.

EG-kommissionen anser att det efter attackerna i USA finns ett större behov än tidigare av ett handelssystem dedikerat till utveckling. I-länderna måste göra mera för att stödja ekonomisk tillväxt i u-länderna, för att skapa stabilare och mer utvecklingsorienterade handelsregler för att bekämpa fattigdom och ojämlikhet. Enligt kommissionen är det endast genom en ny runda, med inriktning på frågor relaterade till utveckling genom handel, förstärkandet av den gemensamma marknaden och förbättrandet av tillgång till den som detta kan uppnås.

Det finns fortfarande ingen enighet kring vad ministermötet i Qatar/Doha ska komma att besluta. Liksom tidigare skär motsättningarna lite kors och tvärs mellan olika länder och sakfrågor. Liksom inför Seattle finns det dock vissa konfliktfrågor som är centralare än andra. I mainstream-informationen om vad ministermötet handlar om upprepas igen och igen två missuppfattningar. Orosmolnet handlar om ifall de rika länderna av diverse protektionistiska skäl inte vill förhandla t ex jordbruksavtalet vidare, då blir det kanske ingen runda. Detta skulle vara mycket negativt framför allt för u-länderna som är de som verkligen behöver denna runda.

8.2  EU

EU är världens största handelsblock och som sådant en av världens viktigaste handelspolitiska aktörer som tillsammans med USA och Japan formar världens ekonomiska spelregler. EU:s ekonomiska aktivitet är nästan dubbelt så stor som hela den tredje världens sammantaget. För de afrikanska länderna är EU den helt dominerande ekonomiska samarbetspartnern. EU:s inflytande i världsekonomin och på de fattiga ländernas utvecklingsmöjligheter är således oerhört stort.

8.3  UNCTAD

FN:s konferens om handel och utveckling (UNCTAD) är som stöd för u-länderna i en miljö med friare handel en viktig organisation. UNCTAD bedriver handelsstödjande tekniskt bistånd med särskild adress, de minst utvecklade länderna.

9 Jordbruket

en nyckelfråga

En omfattande handel med jordbruksråvaror och förädlade livsmedel är direkt och indirekt avgörande för livsmedelssäkerheten i världen nu och i framtiden. Direkt för att import är ett krav för att klara livsmedelstillgången och indirekt för att livsmedelsexport på många håll i världen ger ekonomiska möjligheter till försörjning.

Världens handel med jordbruksprodukter svarar för ca 10 % av den totala varuhandeln. USA är världens största såväl exportör som importör av jordbruksprodukter. USA:s betydelse på världsmarknaden är stor, då den väg landet väljer för sitt jordbruk får betydande återverkningar globalt. I USA svarar jordbruket, liksom i Sverige, för mindre än en procent av BNP. I Sverige svarar livsmedelsproduktionen direkt och indirekt för ungefär 7 % av sysselsättningen.

9.1  Den globala livsmedelsförsörjningen

År 2015 beräknar FAO att 576 miljoner fortfarande kommer att få för lite mat för att kunna tillgodose sina grundläggande energibehov. Tillväxttakten i befolkningsutvecklingen kommer att avta från 1,3 % i slutet av 1990-talet till 0,3 % år 2050. År 2030 beräknas världens befolkning uppgå till drygt 8 miljarder människor, och då kommer fortfarande ökningen att ske med 58 miljoner människor per år. I stort sett sker hela denna befolkningsökning i utvecklingsländerna, men med stor variation beroende på region och land. Ostasien bedöms få nolltillväxt, medan befolkningen i området söder om Sahara i
Afrika kommer att växa med 2 % per år.

Kontrasten kommer att vara stor mellan södra Asien och Afrika söder om Sahara, båda regioner med traditionellt stora problem med fattigdom och säker tillgång på livsmedel. Fortsatt god BNP-tillväxt i södra Asien väntas kunna ha en positiv inverkan på fattigdomsbekämpning och ökad per capita-konsumtion av livsmedel, medan utvecklingen söder om Sahara bedöms mer begränsad. Förutsättningarna för ökad jordbruksproduktion i Afrika är egentligen goda men saboteras av krig, oroligheter och dåligt styre samt av import från EU.

9.2  EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP

EU:s gemensamma jordbrukspolitik baseras på radikalt annorlunda förutsättningar än de som råder idag. Politiken är formad efter situationen i de sex EEG-länderna på 1950-talet. Då var Europa inte självförsörjande på livsmedel i spåren av det förödande andra världskriget. Under årens lopp har situationen förändrats. Europa har inte längre någon livsmedelsbrist, och EU omfattar i dagsläget 15 länder med flera nya i antågande.

9.3  Jordbruksområdets reformprocess

Handel med jordbruksprodukter är en stor och komplicerad fråga. Frågor kring jordbruksförhandlingar, framför allt kring aspekterna livsmedelssäkerhet och ett hållbart jordbruk är något som engagerar många organisationer. Diskussionen har många dimensioner, och de konkreta konflikterna i WTO skär igenom i-land och u-land. EU, Japan m fl vidhåller jordbrukets multifunktionalitet. Med det menar de att man inte kan behandla handel med jordbruk som handel med andra varor därför att det har helt andra implikationer för människa och miljö. I praktiken är multifunktionalitet något som både folkrörelser och en hel del u-länder är helt överens med EU om. Både organisationer och u-länder driver krav om att olika skyddsåtgärder, t ex tullar, ska kunna tas om det är viktigt för matförsörjningen. Många organisationer anser att den sortens subventioner som eventuellt kan behövas inom EU eller andra delar av den rika världen för att jordbrukets funktion för t ex miljö eller kulturlandskap ska kunna upprätthållas är okej. Ett problem är att EU, i alla fall delvis, använder multifunktionalitetsbegreppet för att försvara sina nuvarande exportsubventioner, tullar och subventioner för icke hållbart jordbruk. Det har gett själva ordet multifunktionalitet en viss omöjlighet i diskussionen. Det är viktigt att hålla isär ordet från det faktiska innehållet.

Den s k Cairnsgruppen (dvs Australien, Nya Zeeland, Kanada, Argentina, Bolivia, Colombia, Fiji, Indonesien, Filippinerna, Thailand, Brasilien, Chile, Costa Rica, Guatemala, Malaysia, Paraguay, Sydafrika och Uruguay) accepterar över huvud taget inte begreppet multifunktionalitet utan menar att jordbruksmarknaden måste avregleras. Många u-länder är dock nettoimportörer och vill gärna se lite både och. De vill ha bättre marknadstillträde till de rika länderna men också ökad möjlighet att skydda sin egen livsmedelsproduktion.

I de konkreta förhandlingarna har ett antal förslag med olika inriktning lagts. Bland dessa har det lagts flera förslag från u-länder till förhandlingsrundan med innebörden att man vill ha möjlighet att skydda sin livsmedelsproduktion. I ett förslag från 11 u-länder (bl a Haiti, Uganda, Sri Lanka m fl) diskuterar man livsmedelssäkerhet som en nationell säkerhetsfråga. De föreslår inrättandet av en development box, genom vilken det bl a skulle bli tillåtet för u-länder att välja frivilligt vilka jordbruksprodukter som ska omfattas av WTO samt ge möjlighet att vidta diverse andra åtgärder för att säkra sin livsmedelsförsörjning. Detta bör ges regeringen till känna.

Det europeiska jordbrukets rädsla för ökad liberalisering av regelverket är sannolikt överdriven. Vi ska naturligtvis slå vakt om den europeiska modellen och utveckla nya regler så att större hänsyn tas till folkhälsa, djurskydd och jordbrukets mångsidiga samhällsnytta. Detta gynnar områden där jordbruket är småskaligt och landskapet värdefullt från miljö- och kultursynpunkt.

10  Öppen och rättvis handel

Fattigdom och ojämlikhet är en global utmaning som angår alla. Därför behövs en samordnad utvecklingsstrategi, grundad på tillväxt, stabilitet och en jämnare fördelning.

På samma sätt som Centerpartiet i Sverige verkar för en marknadsekonomi med sociala och miljömässiga hänsyn vill vi att världshandeln skall kännetecknas av detsamma. Uppgiften är att skapa förutsättningar för ökad handel och att bistå u-länderna med att utnyttja handeln för en ekologiskt och socialt hållbar utveckling. Det är hög tid att ge globaliseringen ett socialt golv.

Ett ökat medvetande om nödvändigheten av ett kraftfullt globalt samarbete för att lösa gemensamma och överhängande problem krävs. I arbetet med att lösa de stora globala överlevnadsproblemen måste vår strävan vara att stärka FN:s och FN-organens effektivitet och roll. FN-systemet måste bli ett bättre och mindre byråkratiskt instrument för att forma globala strategier och samordna insatser. UNCTAD måste få en nyckelroll i arbetet på att skapa rättvisare handelsvillkor, precis som UNDP måste få en nyckelroll i kampen mot världsfattigdomen, UNEP i fråga om de globala miljöproblemen etc. Vad som ovan sagts om att stärka FN:s och FN-organens effektivitet och roll för att lösa de stora globala överlevnadsproblemen bör ges regeringen till känna.

Handelsliberaliseringen har hittills medfört otillräckliga positiva effekter för u-länderna och utmaningen inför framtiden är att skapa större samstämmighet, koherens, mellan handelspolitik och handelsliberaliseringar å ena sidan, och övergripande utvecklingsmål å andra sidan samt u-ländernas inhemska politik, inklusive fattigdomsbekämpning. I-ländernas nationella och internationella politik behöver också vara i bättre överensstämmelse mellan skatte- och budgetpolitik å ena sidan och politiken för handel och utvecklingssamarbete med u-länder å andra sidan. Sveriges policy ska vara koherent, sammanhållen och ömsesidigt stödjande i handels-, miljö-, jordbruks-, migrations- samt utrikes- och säkerhetspolitiken.Detta bör ges regeringen till känna.

Ett multilateralt handelssystem som är regelbaserat och icke-diskriminerande medför fördelar för alla länder, särskilt u-länderna. En ny världshandelsrunda måste garantera att systemet främjar alla länders integration i världsekonomin. Nya handelsförhandlingar krävs som bättre undanröjer just de handelshinder som de fattiga länderna mest känner av och som ger dem utrymme för en aktiv näringspolitik som inte helt sker på marknadens villkor. I-länderna måste ta itu med u-ländernas bekymmer på ett mer jämlikt sätt, t ex genom att underkasta sig en internationell disciplin för jordbrukshandeln samt minska handelshindren för jordbruk och teko. Vad som ovan sagts om att en ny världshandelsrunda måste garantera ett multilateralt, icke-diskriminerande handelssystem som främjar alla länders integration i världsekonomin bör ges regeringen till känna.

Marknadstillträdet för u-länder, särskilt de minst utvecklade, måste öka. Att införa tull- och kvotfritt tillträde för MUL-länders export till i-landsmarknader vore ett steg i rätt riktning. Detta skulle inte drabba i-länderna märkbart eftersom MUL-andelen bara är 0,5 % av världshandeln. Vad som ovan sagts om att införa tull- och kvotfritt inträde för MUL-länders export till i-landsmarknader bör ges regeringen till känna.

De fattiga länderna måste få chansen att bygga upp en mer mångsidig industriproduktion. De måste kunna utforma och genomföra medvetna strategier för att utveckla sitt näringsliv och ta vara på sina komparativa fördelar t ex genom att vidareförädla egna råvaror, bedriva arbetsintensiv produktion för att utnyttja sina låga arbetskraftskostnader, men också utveckla en enkel konsumtionsvaruindustri för egna och grannländers behov. Det måste vara möjligt för de fattiga länderna att skapa ett visst skydd för sina inhemska marknader för att ge en inhemsk industri möjlighet att växa fram och stärkas. Detta marknadsskydd bör dock ingå i en utvecklingsstrategi som successivt gör den framväxande industrin alltmer konkurrensutsatt. Det måste likaså finnas möjligheter att genom olika stödåtgärder underlätta framtidsinriktade industrisatsningar, t ex genom att få tillgång till utländskt kunnande, både i fråga om teknik och organisation, utan att det leder till utländsk kontroll av deras näringsliv. De måste också få hjälp att utveckla ekologiskt uthållig teknik anpassad efter de egna ländernas förutsättningar och behov. Vad som ovan sagts om fattiga länders näringslivsutveckling bör ges regeringen till känna.

10.1  EU:s handelspolitik

Det finns allvarliga brister i EU:s handelspolitik gentemot tredje världen. EU:s handelspolitik skall främja rättvis handel och hållbar utveckling. Eftersom EU är en dominerande handelspartner för många u-länder så skulle en förbättring av handelsvillkoren få en mycket påtaglig effekt för de berörda länderna.

Även på de områden där EU varit tillmötesgående har resultaten varit under all kritik. Fattiga länder går miste om 700 miljarder dollar årligen p g a handelsbarriärer uppsatta av rika länder. EU har vid ett flertal tillfällen lovat att unilateralt sänka sina handelsbarriärer för export från MUL-länder. Efter påtryckningar från europeiska lobbyorganisationer sköts den skattefria tillgången till EU upp för de viktigaste exportprodukterna; bananer till januari 2006, socker till juli 2009 och ris till september 2009. Avtalet, som kommissionen kallar Everything but Arms, blev känt som Everything but Farms. Sverige bör fortsatt påverka EU:s handelspolitik i en för u-länderna mer positiv riktning. Detta bör ges regeringen till känna.

EU:s förslag till reformer riktar in sig på fel områden. Problemet i den internationella ekonomin är inte bristande liberalisering av investeringar, eller att regeringar är fientligt inställda till utländska investeringar. Fattigare länder har inte haft möjlighet att mobilisera investeringar, varken inhemska eller utländska, trots liberalisering av investeringssystem. Restriktioner på investeringar är heller inte problemet, eftersom investerare har hällt in pengar i Kina trots situationen landet befinner sig i. Avlägsnandet av barriärer är inte den enda avgörande faktorn för om länder ska dra till sig investerare. Djuprotade ojämlikheter i den globala ekonomin spelar en avgörande roll.

EU:s ställning inom världshandeln kan användas offensivt och t ex för att driva miljökrav genom positiva incitament. En övergripande målsättning inom handelspolitiken borde därför vara att införa grön GSP (General System of Preferences), dvs generösare tullbestämmelser för dem som når upp till vissa fastställda miljökrav, på exempelvis jord- och skogsbruksprodukter. Vad som ovan sagts om att göra grön GSP till en övergripande målsättning inom EU:s handelspolitik bör ges regeringen till känna.

10.2  Ett förbättrat WTO

Vi anser att arbetet i WTO skall bidra till tillväxt och sysselsättning, hållbar utveckling, ekonomisk utveckling i fattiga länder samt demokrati och säkerhet. Handelspolitiken kan inte ses i ett politiskt vakuum i en värld där olika frågor hänger ihop. Mål på andra politikområden, som miljö och arbetsvillkor, måste också kunna beaktas i WTO-sammanhang. Vi stöder därför ambitionen att en ny förhandlingsrunda inom världshandelsorganisationen ska bli bred och omfattande och inkludera frågeställningar rörande handel och miljö respektive handel och arbetsvillkor. Vad som ovan sagts om att arbetet i WTO ska bidra till tillväxt och sysselsättning, hållbar utveckling, ekonomisk utveckling i fattiga länder samt demokrati och säkerhet bör ges regeringen till känna.

Ett grundproblem är att WTO ses som ett ovanifrån-projekt utan folkligt stöd. Människor är oroliga för att ökad frihandel innebär minskat skydd för dem själva. Gränsskydd syftar naturligtvis till att skydda den egna produktionen mot lågprisimport. En liberalare världshandel ger dock större marknader, ökad tillväxt och möjlighet för alla att få det bättre. Det är inte så lätt för alla att förstå. U-länderna upplever ett utanförskap i förhållande till WTO, även om de formellt är medlemmar. De är små och ekonomiskt svaga och har svårt att göra sig hörda gentemot stora aktörer som USA och EU. De nya krav som diskuterats inför millennierundan, såsom miljö- och arbetsregler, upplever u-länderna som riktade mot sig. Därför blir de en bromskloss i utvecklingen, samtidigt som det är just dessa nationer som skulle tjäna på en friare världshandel.

WTO:s legitimitet måste förbättras internt och externt. Trots att varje land har en röst i organisationen och besluten ska ske i konsensus upplever många utvecklingsländer att de saknar inflytande. Alla 142 medlemsländer måste ges reella möjligheter att delta i beslutsprocessen och göra sin stämma hörd. U-ländernas kapacitet att delta i WTO:s arbete kan förbättras genom ökat stöd i form av tekniskt bistånd. Ungefär 30 av WTO:s medlemmar har fortfarande inte råd att upprätthålla ett kontor i Genève och få utvecklingsländer har råd att delta i de 40 till 50 viktiga handelsmöten som hålls per vecka. Mycket lite har gjorts för att förverkliga löften om att bygga upp deras kapacitet att bedriva undersökningar, konsulteringar, rättsliga analyser och förhandlingar om handelsutbyte. Vad som ovan sagts om att öka u-ländernas kapacitet att delta i WTO genom utökat tekniskt bistånd bör ges regeringen till känna.

Vi delar den kritik som riktas från många utvecklingsländer att gällande WTO-avtal på jordbruksområdet är alltför exportorienterat. Sverige bör verka för att ett nytt WTO-avtal ger bättre förutsättningar för nettoimporterande utvecklingsländer att utveckla den nationella livsmedelsförsörjningen.

Vad som ovan anförts om ett WTO-avtal som ger utvecklingsländerna bättre förutsättningar att utveckla den nationella livsmedelsförsörjningen bör ges regeringen till känna.

Världen behöver fler gemensamma miljööverenskommelser inom ramen för FN men också till grund för samarbetet inom WTO. Att uppfylla internationella miljöavtal får aldrig betraktas som ett handelshinder inom WTO. Det behövs klara regler i WTO för hur brott mot sådana avtal ska hanteras i handeln.

Vad som ovan anförts om betydelsen av klara regler för hur brott mot gemensamma miljööverenskommelser skall hanteras inom ramen för WTO samt vikten av att frågeställningen om handel och miljö belyses i den kommande WTO-rundan bör ges regeringen till känna.

Kinas medlemskap ger två stora frågor: Hur omvälvande blir WTO-inträdet för Kinas näringsliv, politiska system och enskilda medborgare och hur omvälvande blir på sikt den väntade vågen av billiga kinesiska exportprodukter för världsmarknaden när alltfler handelshinder sveps undan. På den första frågan är en vanlig bedömning att Peking har gjort mycket kännbara eftergifter, som kommer att märkas snabbt på den kinesiska marknaden. På den andra frågan är svaret mer utvecklat. Många fattiga länder, inte minst utvecklingsländer i Asien, är oroliga för att bli utkonkurrerade av Kina på världsmarknaden för kläder, skor och en rad andra exportprodukter. Det finns dessutom en fruktan att Kina drar till sig ännu mer utländska investeringar på bekostnad av andra utvecklingsländer. Kinas inträde väntas också förändra själva WTO i grunden. Maktbalansen kommer att förändras. Ledande västliga förhandlare har förutspått att det exempelvis kan försvåra kopplingar av frihandel till minimikrav på arbetsrätt och sociala villkor.

10.2.1  Sunda livsmedel

Sverige skall kraftfullt stödja EU:s kamp inom WTO mot import av hormonbehandlat kött och omärkta genmodifierade produkter. Sverige bör tydligare driva frågor om livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet inför en ny WTO-runda. Försiktighetsprincipen har tillämpats länge med syftet att skydda människors och djurs hälsa. Åtgärderna kring BSE är ett exempel inom EU. Försiktighetsprincipen i WTO måste göras till ett reellt redskap i WTO-regelverket. Ökade insatser krävs från EU när det gäller forskning om säkra livsmedel. EU får inte förlora kampen mot USA när det gäller importförbudet av hormonbehandlat kött eller när det gäller kravet på märkning av genmodifierade livsmedel.

Samhällets etiska omsorger och konsumenternas oro för produktionsmetoderna måste tas på allvar, och detta återspeglas i de försiktighetsmått som vidtas i EU:s lagstiftning. Dessa mycket viktiga faktorer måste återspeglas i europeiska ställningstaganden om framtidens jordbrukspolitik och handelsförhandlingarna inom WTO. De måste erkännas som berättigade angelägenheter av övriga länder i världshandelsorganisationen.

Vad som ovan anförts om att Sverige bör driva frågor om livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet bör ges regeringen till känna.

10.2.2  Ursprungsmärkning av livsmedel

Produkter som är genetiskt förändrade måste särhållas och märkas på ett tydligt sätt. Växter med genetiskt utvecklad resistens mot bekämpningsmedel hör inte hemma i ett ekologiskt samhälle. Patent på liv ska inte vara tillåtet. I en situation där handeln med jordbruksvaror och livsmedel blir allt större och friare men där de nationella regelverken skiljer sig och sannolikt måste fortsätta att vara olika blir det allt viktigare att konsumenten i alla lägen får bästa tänkbara information om vad det är han eller hon köper.

Ursprungsmärkning av livsmedel ger möjlighet för konsumenten att välja produkter från länder där antibiotika i djurfoder, hormonbehandling och osund avel redan nu är förbjudna. Sverige bör verka för att EU i de kommande WTO-förhandlingarna driver kravet på ursprungsmärkning av livsmedelsprodukter som ett medel för att stärka konsumenternas makt.

Vad som ovan anförts om att Sverige bör verka för att EU i WTO-förhandlingarna driver kravet på ursprungsmärkning av livsmedelsprodukter bör ges regeringen till känna.

10.2.3  Immaterialrätten

TRIPS (Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights) är ett regelsystem som innehåller miniminormer för olika immaterialrätter (patent, upphovsrätt och varumärken). Av de sektorer som regleras i detta avtal och som är av särskild betydelse för u-länderna är kopplingen till växtförädlarrätten och patent i samband med bioteknik.

Dr Kamil Idris, generaldirektör för WIPO (the World Intellectual Property Organization) har poängterat att immaterialrätten är ett redskap för teknologisk utveckling, ekonomisk tillväxt och skapande av välstånd för alla nationer, speciellt för MUL-länder. WTO:s TRIPS-avtal spelar en stor roll i kampen mot malaria, tuberkulos och hiv/aids. Avtalet blir en balans mellan att förse skydd åt immaterialrätten – vilket är nödvändigt för att utveckla nya mediciner och behandlingar – och att tillåta länder en flexibilitet för att försäkra att behandlingar når de allra fattigaste.

Växtförädlarrätten behandlas till viss del under patenträtten i TRIPS-avtalets artikel 27 där skyddet av växtsorter beaktas. Enligt artikel 27 (3) b i TRIPS-avtalet åläggs samtliga WTO:s medlemsländer att införa patentlagstiftning eller sui generis-system (dvs ett system som även skyddar den traditionella kunskapen) för växtsorter och mikroorganismer.

Enligt FN:s konvention om biologisk mångfald (Convention on Biological Diversity, CBD) har de människor som förvaltar den biologiska mångfalden och deras länder rättighet till denna. I konventionen fastslås att nyttjandet av de genetiska resurserna ska omfattas av nationell lagstiftning. Samtidigt åtar sig parterna att sträva efter att göra de genetiska resurserna tillgängliga för miljövänlig användning av andra stater. Konventionsparterna åtar sig att, på rättvist och gynnsammaste sätt, underlätta tillgången till bioteknik och överföra denna till utvecklingsländerna. Parterna ska vidta lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder i syfte att på ett rättvist sätt fördela resultaten av forskning och utveckling samt nyttan av användningen av de genetiska resurserna.

TRIPS-avtalets formuleringar anses därmed stå i konflikt med intentionerna i konventionen.

Över 90 % av världens genetiska resurser finns i de minst utvecklade länderna. Utvecklingsländernas växter och djur är därför av stort intresse för bl a livsmedels- och läkemedelsindustrin i i-länderna, som ständigt söker nya produkter för kommersiell lansering. Det kan t ex röra sig om växter med läkande egenskaper eller välsmakande och tåliga rissorter. Företagen skaffar sig patent på det genetiska materialet i enlighet med TRIPS-avtalet.

Avtalets yttersta konsekvenser innebär enligt kritikerna att de bönder som under århundraden odlat fram en viss typ av ris, eller traditionella läkare som använder sig av växtmediciner, tvingas betala ersättning till det företag som tagit patent på genen eller processen.

Patentering av levande organismer eller delar av levande organismer och deras arvsmassa är etiskt oförsvarbar. En omarbetning av artikel 27 (3) b bör därför innefatta en möjlighet att exkludera såväl enskilda gener som organismer från kravet på patenterbarhet enligt TRIPS.

Ansträngningar att formulera en patentlagstiftning som kan godkännas av WTO, men som samtidigt skyddar den traditionella kunskapen, det s k sui generis-skyddet, pågår. Forceras arbetet påtvingas de som förvaltar 90 % av världens biologiska mångfald patentsystem som leder till såväl genetisk erosion som ytterligare överföring av resurser från syd till nord.

Vad som ovan sagts om att undanta såväl enskilda gener som organismer från kravet på patenterbarhet i TRIPS artikel 27 (3) b bör ges regeringen till känna.

Sverige bör arbeta för att stödja u-ländernas krav på att utveckla sui generis-system som garanterar staterna, de lokala samhällena och bönderna rättigheterna till biologisk mångfald och traditionell kunskap. Översynen av artikeln måste leda till att den harmoniseras med FN:s konvention om biologisk mångfald, enligt vilken bevarande och uthållig användning av biologisk mångfald, skydd av traditionella brukares rättigheter och kunskap samt böndernas traditionella rättigheter att fritt ta utsäde ska garanteras. Detta bör ges regeringen till känna.

I avvaktan på att översynen av TRIPS artikel 27 (3) b blir genomförd måste implementeringstiden för TRIPS artikel 27 (3) b, förlängas till fem år efter det att översynen av artikeln är avslutad. Detta bör ges regeringen till känna.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 3 oktober 2001
Marianne Andersson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)	Birgitta Carlsson (c)
Sven Bergström (c)	Agne Hansson (c)
Rigmor Stenmark (c)	Åsa Torstensson (c)
Lena Ek (c)	Lennart Daléus (c)