Handelspolitik

Motion 1997/98:N249 av Lena Klevenås (s)

När VHO bildades stimulerades världsekonomin kraftigt genom de sänkta handelshindren. Men det var huvudsakligen EU, Japan och USA som var vinnarna. Analysen av vilka som tjänar mest och vilka som skulle behöva tjäna mest på världshandeln är bristfällig. U-länderna har fått allt sämre betalt för sina produkter. Den inhemska marknaden i u-länderna är dessutom ofta för liten för att ge företagen tillräckligt stor hemmamarknad.

Att öppna sig för världsmarknaden i ett läge när produktionskapaciteten inom såväl jordbruk som industri är svag inom ett land riskerar att leda till underutveckling och avindustrialisering. Det är vad som nu sker i Afrika söder om Sahara. De afrikanska länderna har under 15 års tid genomfört handelsliberaliseringar och strukturanpassningar av sina ekonomier, men de har inte fått en förbättrad handelssituation och har inte heller dragit till sig utländska investeringar.

I Sydostasien kan man däremot se en koppling mellan handelsliberaliseringen och välståndsökningen. Men studier visar att de viktigaste grunderna för detta var den politik som fördes på 50- och 60-talen. Den innehöll radikala jordreformer, omfördelning av mark och rådgivningstjänster åt småbönderna. Det medförde att böndernas köpkraft ökade, vilket skapade en marknad för landsbygdsbaserad industri. Samtidigt skyddades den inhemska industrin i ett övergångsskede, alltså protektionism, för att förhindra utslagning genom övermäktig konkurrens från i-länder. Det är alltså så att protektionism i vissa sammanhang kan vara bra och nödvändig.

I Maastrichtfördragets artikel 130u står det: Gemenskapens politik för utvecklingssamarbete, som är ett komplement till medlemsstaternas politik, skall främja en hållbar ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländerna, särskilt de mest missgynnade bland dessa. I artikel 130v står det: Gemenskapen skall inom ramen för den politik som den genomför beakta de mål som anges i artikel 130u och som kan beröra utvecklingsländerna. Det här måste betyda att EU har satt upp fattigdomsbekämpning i u-länderna som ett mål, och att detta skall samordnas med övrig politik som genomförs, alltså handelspolitik. Då funderar jag: Hur skall vi inom EU, VHO och alla organisationer som vi är med i, kunna uppnå det här målet och arbeta för det?

Vid slutet av 70-talet uppskattade Världsbanken att ungefär 800 miljoner människor levde i absolut fattigdom. Det betyder att de saknade allt: mat, vatten, tak över huvudet, skolgång, utbildning, hälsovård. Hösten 1997 enades världens länder, vid ett toppmöte om livsmedelssäkerhet i Rom, om att halvera detta antal till 400 miljoner inom 20 år. Det är en blygsam målsättning.

Trots att den globala ekonomin har utvecklats femfaldigt under de fyra senaste årtiondena har den inte utrotat den värsta fattigdomen eller ens minskat dess utbredning. Som ett resultat av detta samexisterar för närvarande en sofistikerad, globaliserad och alltmer förmögen värld med en både globalt och inom länderna marginaliserad underklass.

Försök har gjorts för att få med u-länderna på ett bra sätt inom handeln. Loméavtalet är ett exempel. Det skapades 1975 och omfattade huvudsakligen 70 f.d. kolonier till några EU-länder, de s.k. ACP-länderna. Avtalet handlade till exempel om lättnader i fråga om handelshinder, bistånd och kompensation för fallande råvarupriser. Men fortfarande är de här 70 länderna fattigast i världen, och deras genomsnittsinkomst är lägre än den var för tio år sedan.

De s.k. terms of trade har försämrats så till den grad att förlusten av exportinkomster på grund av fallande priser på exempelvis kaffe, kakao och te vida överstiger intäkterna från biståndet.

EU:s import från de här länderna är minimal i jämförelse med importen från andra regioner. Länderna i Sydostasien har bättre handelsförhållanden. Däremot är fortfarande de afrikanska ACP-ländernas export väldigt viktig för dem. De exporterar hälften av det de exporterar just till EU. De har alltså fortfarande kvar ett kolonialt beroende. De exporterar obearbetade råvaror till 80 procent. EU har, i stället för att öka biståndet till ACP-länderna, sina partner, sina f.d. kolonier, minskat det drastiskt till förmån för mer näraliggande problemområden t.ex. runt Medelhavet och i Östeuropa.

Loméavtalet, som skall omförhandlas år 2000, har inte alls lyckats. Det var tänkt att bli ett bra redskap för utveckling, men det innehåller många undantag. Så exempelvis är jordbruksprodukter, de viktigaste exportprodukterna för u-länderna, undantagna. Avtalet har också urholkats genom den nämnda konkurrensen från Medelhavet. Där har man både kortare transporter och bättre produktionskapacitet.

1975 var ACP-ländernas andel av världens samlade export 3 procent. Nu är den halverad. De är längst ned på skalan och klyftorna ökar.

Enskilda organisationer, kyrkorna och näringslivet har utarbetat ett dokument där det viktigaste kravet är att EU skall prioritera fattigdomsbekämpningen och ta upp den som en integrerad del av utrikespolitiken och handelspolitiken. Det stämmer med Maastrichtavtalet, där det står att man skall arbeta för en hållbar ekonomisk och social utveckling.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fattigdomsbekämpningen som ett övergripande mål för EU:s, och därmed Sveriges, handelspolitik.

Stockholm den 2 oktober 1997

Lena Klevenås (s)