Handikappersättningen

Motion 1988/89:Sf360 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (båda fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Sf360

av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (båda fp)
Handikappersättningen

Handikappersättningen är avsedd att kompensera personer med funktionshinder
för de merkostnader dessa medför. Det kan t.ex. handla om kostnader
för arbetsresor med egen bil eller om att man behöver mycket hjälp i den
dagliga livsföringen.

Handikappersättningen utgår med 34, 50 eller 65 % av basbeloppet. I
budgetpropositionen aviserar regeringen att den avser att komma med förslag
om ytterligare en lägre nivå, vilket det länge har funnits behov av.

Ett stort problem med handikappersättningen är den olika behandlingen
mellan försäkringskassorna. Om handikappersättning beviljas och vilken
nivå den skall ligga på, är beroende av de bedömningar som socialförsäkringsnämnden
gör. De rekommendationer som utfärdats av riksförsäkringsverket
lämnar uppenbarligen stort utrymme för variationer. Rättssociologen
Antoinette Hetzler i Lund har gjort en undersökning av hur stor
del av förstagångsansökningarna om handikappersättning som avslogs under
en tidsperiod 1986/87. Hon har kunnat visa att vid vissa socialförsäkringsnämnder
är andelen avslag så hög som ca 40 %, medan den vid andra
inte är mer än 10 %. Man kan knappast anta att grunden för ansökningarna
skiljer sig i någon större grad, varför man måste anta att skillnaderna i antal
avslag måste bero på olika bedömningar i nämnderna.

Det är ganska naturligt att bidragsformer som bygger på bedömningar av
enskilda personers förhållanden också måste uppvisa olikheter i behandlingen.
Det är en värdefull poäng i handikappersättningen att man kan ta
hänsyn till mycket skilda förhållanden. Men när det uppstår så stora variationer
i avslag på förstagångsansökningar som Hetzler visar, så handlar det
om systematiska olikheter i bedömningar. Det är inte acceptabelt.

Ett annat problem emanerar från en dom i försäkringsöverdomstolen
från 1981 (mål nr 1722/80:2). En person hade sökt handikappersättning
bl.a. för merutgifter i samband med arbetsresor med egen bil. Ansökan
avslogs av försäkringskassan med hänvisning till att den sökande kunde få
färdtjänst. Den sökandes besvär avslogs av försäkringsöverdomstolen. Detta
rättsfall har sedan varit vägledande för likartade ärenden i Lund. I vilken
utsträckning tillämpningen är mer spridd i landet är inte känt.

Försäkringsöverdomstolens ställningstagande visar hur myndigheter
kan se helt olika på samma företeelse och hur detta får konsekvenser för den
enskilde. Försäkringsöverdomstolen har uppenbarligen ansett att färdtjänst
är det normala sättet att resa för personer med funktionshinder. 1
andra sammanhang betraktas färdtjänst dock som ett komplement som

skall användas när inga andra färdmedel står till buds, d.v.s. när den enskilde
varken kan använda allmänna kommunikationer eller egen bil.

Dessa exempel visar på nödvändigheten av att göra en översyn av regler
och tillämpning av handikappersättningen. 1 det sammanhanget bör man
också ta ställning till om fritidsresor med egen bil skall kunna utgöra grund
för handikappersättning.

Riksdagen bör hemställa hos regeringen om en översyn av handikappersättningen
i syfte att åstadkomma en större enhetlighet mellan socialförsäkringsnämnderna
vid bedömningen av rätt till handikappersättning. Översynen
bör också innefatta den felsyn som enligt vår uppfattning kommer till
uttryck i försäkringsöverdomstolens i motionen nämnda dom.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en översyn av handikappersättningens
praktiska tillämpning i enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 24 januari 1989

Barbro Sandberg (fp) Keuth Skårvik (fp)

Mot. 1988/89
SB60

6