avLarsWernerm.fi. Handikapptillgänglig kollektivtrafik

Motion 1988/89:T921

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:T921

avLarsWernerm.fi.
Handikapptillgänglig kollektivtrafik

År 1979 antogs en lag om handikappanpassad kollektivtrafik. Den säger att
den som har tillsyn över kollektivtrafiken och den som utövar sådan trafik
skall se till att den anpassas med hänsyn till handikappade. Anpassningen
skulle i princip vara genomförd under en tioårsperiod. Transportrådet fick i
uppdrag att följa anpassningen och utfärda bestämmelser.

När lagen antogs intog vpk en kritisk hållning. Vi ansåg att den innehöll
alltför mycket av önsketänkande. Vi förutsatte att om lagen skulle förverkligas
inom den utsatta perioden var det nödvändigt att dels ge den ett mer
precist innehåll och dels ställa vissa statliga medel till förfogande för
förändringsprocessen.

Vi är i år inne på det sista av de tio åren och kan med besvikelse konstatera
att lagen blivit ett fiasko. Anpassningen har gått mycket långsamt och
fortfarande saknar stora grupper av handikappade reella möjligheter att
utnyttja kollektiva färdmedel.

Det tog lång tid för transportrådet att ens komma igång med att utfärda
bestämmelser. Så lång tid att handikapprörelsens representanter i det
samrådsorgan som bildades för uppgiften, inte längre ansåg sig kunna
fortsätta samarbetet utan avgick. Idag finns bestämmelser om viss inredning i
t ex tågvagnar och bussar, men inga om hur man som svårt rörelsehindrad ska
kunna ta sig upp i och ner från dessa färdmedel. Det innebär att många
fortfarande utestängs från bussar och tåg.

I transportrådets anvisningar ställs krav som innebär förbättringar för
synskadade, allergiker och lätt rörelsehindrade. Det är givetvis positivt men
långt ifrån tillräckligt. Regeringen måste ta ansvaret för att kollektivtrafiken
verkligen blir handikappanpassad.

Om människor med handikapp ska kunna använda sig av kollektiva
färdmedel är det inte tillräckligt att bara dessa görs tillgängliga. Man måste
kunna ta sig in och ut från stationsbyggnader, köpa biljetter och utnyttja all
annan service i anslutning till trafiken. Alla måste kunna ta del av
information om trafiken. Det räcker inte med att man gör satsningar på
Stockholms central och liknande stora stationer. Man måste bygga om eller
bygga nytt överallt där hållplatser och stationsbyggnader inte kan utnyttjas
av alla.

I samband med 1988 års trafikpolitiska beslut anvisades 50 miljoner kronor
för anpassningsåtgärder utöver vad som anges i utfärdade bestämmelser. Det
skulle ha varit intressant att i budgetpropositionen ha fått en redovisning av
hur detta anslag mottagits av trafikanordnarna. Men eftersom regeringen

inte antyder något om att man avser att gå till mer handfasta åtgärder när det Mot. 1988/89

gäller anpassningsfrågorna, får man ändå anta att anslaget väckt ett visst T921

positivt gensvar. Om så är fallet bör emellertid pengarna snart vara slut. Sett i

relation till problemens omfattning måste anslaget betraktas som ganska

blygsamt. Riksdagen bör därför hemställa hos regeringen om att, när de

anvisade pengarna tryter, bör man återkomma till riksdagen med förslag om

en förnyad satsning efter samma principer.

Hemställan

Under hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna att förslag om
ytterligare medel för handikappanpassning av kollektiv trafik, utöver
vad som anges i givna bestämmelser, bör föreläggas riksdagen i
enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 25 januari 1979

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margö Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

Rolf L Nilson (vpk)

14