Hiv/aids i ett globalt perspektiv

Motion 2001/02:U335 av Margareta Viklund m.fl. (kd)

1 Sammanfattning

Spridningen av hiv/aids har nått närmast ofattbara dimensioner. Värst drabbat är Afrika. Tiotals miljoner människor är smittade och det vi ser idag är bara början. Trots det tas inte denna mänsklighetens ödesfråga på fullt allvar av alla världens ledare och makthavare. Kampen mot hiv/aids kräver gemensamma insatser för att förhindra ytterligare smittospridning och för att kunna ge drabbade människor och länder behövlig hjälp. Förebyggande verksamhet är fortfarande det bästa botemedlet, men för tiotals miljoner redan drabbade människor är situationen akut. Det finns mediciner som kan bromsa sjukdomen, men dessa är dessvärre väldigt dyra och därför är det försvinnande få som får tillgång till dem. Insatser mot hiv/aids är en fråga om mänskliga rättigheter men kommer att medföra stora ekonomiska uppoffringar under lång tid.

Bekämpningen av hiv/aids handlar främst om utrikes- och biståndspolitik men även om säkerhetspolitik. Epidemier ignorerar gränser. Redan idag är hiv/aids-epidemins spridning omfattande i den ryska enklaven Kaliningrad, och mycket talar för att stora delar av forna Sovjetunionen, inklusive de baltiska staterna, kommer vara ett av de hårdast drabbade områdena i världen framöver. Det är därför viktigt att inkludera farsoter såsom hiv/aids i den svenska säkerhetspolitiken.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 4

2 Innehållsförteckning 5

3 Förslag till riksdagsbeslut 6

4 Sammanfattande situationsbild 7

5 Kvinnan 8

6 Barnen 9

7 Bromsmedicin 9

8 Samarbete 11

9 Säkerhetsbegreppet 12

10 Särskilda budgeterade medel för det globala hiv/aids-arbetet 13

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp för att utreda frågan om ett utvidgat säkerhetsbegrepp, där bl.a. hiv/aids och andra sjukdomar av epidemisk karaktär ingår.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning med en bred vetenskaplig ansats där hiv/aids och liknande sjukdomar av epidemisk karaktär sätts in i ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att särskilda medel budgeteras för det globala hiv/aids-arbetet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i det internationella arbetet för att bekämpa hiv/aids aktivt skall arbeta för att kvinnans status höjs, att hon blir jämställd med mannen och att mänskliga rättigheter också skall gälla kvinnan och barnen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att det i det globala arbetet i bekämpningen av hiv/aids tas en större hänsyn till sjukdomens allvarliga konsekvenser än till kulturella skiljaktigheter och en oacceptabel människosyn.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kartlägga de föräldralösa barnens situation för att kunna ge dem adekvat hjälp och stöd.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen via svenska biståndsinsatser skall verka för att skolavgifterna i de fattiga och hiv/aids-drabbade länderna slopas.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samtidigt med att insatser görs för att förebygga hiv/aids och hjälpa redan drabbade måste fungerande hälso- och sjukvårdssystem byggas upp i framför allt de hårdast drabbade länderna.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall vara pådrivande för att få i gång en generell satsning gällande behandling av hivinfekterade blivande mödrar och deras nyfödda barn.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den rika världen genom samarbete med internationella organisationer, som FN, och näringslivet verkar för att förbättra u-ländernas tillgång till bromsmediciner och annan medicinering för hiv/aids och dess följdsjukdomar.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att frivilliga organisationer och offentliga institutioner samverkar för att bygga upp fungerande system för bekämpning av hiv/aids.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen på såväl multilateral som bilateral nivå vid samtal med länders och organisationers beslutsfattare bör påpeka behovet av att rakt och tydligt framhålla hivinfektionens smittvägar och hur infektionen kan förebyggas.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i-länderna kan vara beställare och finansiärer av mediciner från läkemedelsbolagen för de fattigaste ländernas räkning.

4 Sammanfattande situationsbild

Tyvärr har de skräckbilder och scenarier som målades upp under 1980- och 90-talen beträffande hiv/aids till stor del förverkligats. Den hårdast drabbade världsdelen är nu liksom då Afrika, där idag mer än 25 miljoner människor bär på hivvirus. Men även Asien och forna Sovjetunionen har drabbats och kommer att drabbas mycket hårt, om inte ett intensifierat förebyggande arbete igångsätts omedelbart. Det vi nu ser är endast början på vad som kan bli en ohygglig framtid för många länder och folk. Prognoserna skrämmer. Trots detta verkar världens länder och makthavare inte ta detta stora hot på fullt allvar.

I början av år 2000 uttalade FN:s säkerhetsråd att hiv/aids kan ses som ett säkerhetshot, och den 25–27 juni 2001 anordnade FN en speciell session med anledning av den skrämmande hiv/aids-situationen i världen. Det var första gången i världssamfundets historia som FN anordnade en session för en speciell sjukdom och dess konsekvenser för världens befolkning. Målet för den extra sessionen var dels att lyfta upp frågan om hiv/aids på medlemsländernas regeringsnivåer, dels att försöka nå konsensus om åtgärder för att bekämpa epidemin/pandemin, dels att mobilisera nödvändiga resurser för att bromsa hiv/aids-utvecklingen. Efter cirka 20 år har nu världssamfundet och ländernas regeringar tvingats inse att det måste till gemensamma insatser för att förhindra ytterligare smittspridning och för att kunna ge behövlig hjälp till drabbade länder och folk.

Hiv/aids väcker komplexa frågor om framförallt fattiga länders möjligheter till fortsatt utveckling. Genom att epidemin orsakar för tidig död bland människor i oftast produktiv ålder rubbas själva basen för utveckling och välstånd. För många länder har hiv/aids-epidemin inneburit ett direkt bakslag beträffande de ekonomiska vinster och den sociala utveckling som uppnåtts. I delar av Sydafrika har exempelvis barnadödligheten ökat med 25 %, och förväntad livslängd har fallit från 64 till 47 år under en period av bara tre år.

Sammanfattningsvis har cirka 58 miljoner människor drabbats av hiv/aids. 22 miljoner har dött. 95 procent av de hivsmittade finns i fattiga länder, 75 procent i länder söder om Sahara. Cirka 13 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av att deras föräldrar har dött i aids. Antalet föräldralösa barn beräknas öka till 40 miljoner om några år. Men det finns ännu ingen heltäckande information om vad som hänt och händer de barnen. Några sporadiska rapporter om de föräldralösa barnens situation talar om en ofattbar nöd och att flickorna drabbas hårdast.

Möjligheten till vård och medicin för hiv/aids-drabbade har i de industrialiserade länderna på ett påtagligt sätt reducerat sjukdom och död orsakad av hiv/aids. Medan det överväldigande flertalet av utvecklingsländerna saknar tillgång till adekvata mediciner, inklusive medicin för behandling av vanliga följdsjukdomar.

5 Kvinnan

De flesta av de smittade är kvinnor. Det finns de som anser att om viruset först hade upptäckts i Afrika och inte i USA och setts som en mystisk dödlig sjukdom som i första hand drabbar kvinnor, hade förmodligen inte bromsmediciner som AZT funnits idag. Kvinnan är i många av världens länder så nedtryckt och diskriminerad att hennes problem och situation inte räknas in i mänsklighetens. Många av dessa gravt diskriminerade kvinnor finns i de mest hiv/aids-drabbade länderna.

Kristdemokraterna anser att en förutsättning för att bekämpa hiv/aids är att kvinnans status höjs, att hon blir jämställd med mannen och att mänskliga rättigheter också skall gälla kvinnor och barn.

I den deklaration som FN:s generalförsamling antog vid den särskilda sessionen om hiv/aids betonas vikten av att inte förneka hivs existens och att informera och undervisa om infektionens smittvägar, smittspridning och hur man kan skydda sig för att inte bli smittad. Men flera ord och benämningar i det ursprungliga förslaget till deklarationstext var så laddade för många länder att deras delegater inte kunde acceptera dem i en förpliktigande FN-deklaration, trots att de visste att de företeelser som orden står för existerar. Som exempel kan nämnas orden homosexuell och prostituerad.

I deklarationens paragraf 52 blev den allmänt accepterade texten att när förebyggande program ska introduceras måste man ta hänsyn till lokala omständigheter, etik och kulturella värden. Det innebär att många regeringar anser att hiv- och sexualundervisning hotar maktstrukturen då vissa kulturella sexuella ritualer bygger på en underordnad kvinnoroll.

I paragraf 52 står också att man måste ge kvinnor möjlighet att kontrollera och fritt och ansvarsfullt fatta beslut i sexuella angelägenheter för att öka deras förmåga att skydda sig själva mot hiv/aids. Denna paragraf innebär således att kvinnan fått rätt att skydda sig men också att säga nej.

Kristdemokraterna anser att när det gäller hiv/aids, som kan betecknas som mänsklighetens ödesfråga, måste större hänsyn tas till sjukdomens allvarliga konsekvenser än till exempelvis kulturella skiljaktigheter och en oacceptabel människosyn. Bekämpningen av hiv/aids är en fråga om mänskliga rättigheter och en angelägen jämställdhetsfråga. För att kunna hindra smittspridningen och få ett stopp på hiv/aids-infektionen med dess förödande konsekvenser är det nödvändigt att jämsides arbeta med mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det innebär att resurser måste avsättas, attityder och värderingar ändras, människor informeras och kvinnors och flickors status höjas.

6 Barnen

Idag finns cirka 13 miljoner barn som förlorat sina föräldrar på grund av aids. Om några år beräknas antalet föräldralösa barn på grund av aids ha ökat till 40 miljoner. Ofta är det far- och/eller morföräldrar som tar hand om den föräldralösa syskonskaran. Men många barn lämnas helt ensamma utan stöd. De får själva försöka klara sig bäst de kan. Många barn far mycket illa. Någon skolundervisning kan det ofta inte bli tal om, beroende på dels att lärarna dött i aids, dels att barnen måste försörja sig som gatubarn och/eller att de fått ta på sig ett alltför stort ansvar för yngre syskon. Framförallt är det flickorna som drabbas hårdast. Även om de inte är äldst i en syskonskara ges de ändå huvudansvaret för både äldre och yngre syskons försörjning och vård. De får ingen skolundervisning, eftersom de måste ta hand om familjen, och pojkarna prioriteras. Genom sin utsatthet och okunskap blir därför många flickor i unga år utsatta för sexuella övergrepp och därmed hivsmitta.

Det finns ännu ingen heltäckande beskrivning av de föräldralösa barnens totala situation. För att på ett adekvat sätt kunna hjälpa de barnen fordras en mer ingående kunskap om deras situation och möjligheter.

Kristdemokraterna anser att Sveriges regering skall verka för att en kartläggning av de genom aids föräldralösa barnens situation genomförs. Utredningen bör vara underlag till adekvat hjälp och stöd till dessa barn.

Ett sätt att stödja barnen är att ta bort skolavgifterna. I exempelvis Uganda har skolavgiften avskaffats för att underlätta för de föräldralösa barnen att få skolundervisning. Det har inneburit att flickorna fått ett ökat tillträde till skolundervisningen och i både sina egna och andras ögon fått definition som icke tillgängliga. Detta är ett exempel på vad som kan kallas en stödjande miljö, dvs. ett sätt att stärka faktorer i samhället som motverkar smittspridning. Projektet i Uganda är värt att prövas i större skala.

7 Bromsmedicin

Även om aids ännu inte kan botas kan ändå utvecklingen av sjukdomen bromsas och därigenom hivinfekterade människors liv förlängas. Tack vare de så kallade bromsmedicinerna har antalet aidsdiagnoser minskat i västvärlden. Eftersom bromsmediciner varit i bruk under en relativt kort tid är dock kunskapen fortfarande bristfällig om eventuella biverkningar.

Den rika världen anklagas av de fattiga länderna att inte vilja hjälpa dem så att de också kan bli delaktiga av den så kallade bromsmedicineringen. Kristdemokraterna anser att det är angeläget att den möjlighet som västvärlden har till vård och medicin för hiv/aids och som reducerat sjukdom och död i våra länder också öppnas för utvecklingsländer, som saknar ekonomiska möjligheter att använda bromsmedicin. Det är inte acceptabelt att ha hjälpmedel till mänsklighetens tjänst och sedan inte använda dem till de som behöver hjälpmedlen. Det vill säga att inte låta alla som behöver få ta del av de behandlingsmetoder som finns. Här måste västvärlden ta sitt ansvar, inte bara i ord utan också i handling.

Förutsättningen för en lyckad behandling med bromsmedicin är att den kan kontrolleras av kunnig hälso- och sjukvårdspersonal. Behandlingen med bromsmedicin måste följas mycket noga med bland annat provtagningar och tillsyn. En felaktig medicinering kan ge större skada än hjälp. Resistens kan inträffa, och virusresistent hivvirus kan spridas. Om bromsmedicinen skall ha full effekt måste det således finnas en fungerande infrastruktur inklusive ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem. Det finns tyvärr inte i alla länder och generellt inte i de fattigaste länderna.

Kristdemokraterna anser att samtidigt med insatser för att förebygga hiv/aids och hjälpa redan drabbade, måste fungerande hälso- och sjukvårdssystem samt infrastrukturer byggas upp i framförallt de värst drabbade länderna. En sådan uppbyggnad måste ingå i planerna för att motverka hiv/aids.

Förebyggande verksamhet är fortfarande det bästa botemedlet. Men västvärlden, inklusive Sverige, skulle kunna göra en stor insats genom att i olika nationella och internationella fora göra det möjligt att så fort som möjligt, parallellt med uppbyggnaden av infrastruktur, sätta igång intensiva satsningar för att i stor skala behandla gravida hivpositiva kvinnor och deras nyfödda barn med bromsmedicin. Att behandla mor och barn är en relativt enkel behandling, som innebär att den blivande modern behandlas strax före förlossningen och barnet under en något längre tid efter förlossningen. Till behandlingen hör att mamman inte får amma sitt barn. Sannolikheten är mycket stor att barnet kan skyddas genom den behandlingen. Det visar exempelvis ett projekt som Läkare utan gränser driver i townshipet Khayelitsha utanför Kapstaden. Projektets huvudinriktning är att inför förlossningen behandla gravida kvinnor med bromsmedicinen AZT för att förhindra att smittan överförs till barnet. Resultaten har varit mycket lyckade. För två år sedan bar 30 procent av de nyfödda på hivvirus. Idag är 11 procent av barnen smittade vid födelsen.

Kristdemokraterna anser att Sverige skall vara pådrivande för att en satsning i större skala vad gäller behandlingen av hivinfekterade och aidssjuka blivande mödrar och deras nyfödda barn kommer igång så fort som möjligt.

Det finns medicin. Den kan inte bota, men den kan hjälpa de hiv/aids-drabbade att leva och arbeta. Men den är för dyr för enskilda länder och folk. Det beror inte på att den kostar så mycket att tillverka. Den är dyr för att läkemedelsindustrin domineras av det slags råa kapitalism där begrepp som moral och medmänsklighet upphört att gälla (Fader Angelo DAgostino, som driver ett barnhem i Nairobi för föräldralösa hivinfekterade barn).

Hela läkemedelsindustrins vinst var 517 miljarder dollar år 2000. Enbart de fem största bolagens inkomst var dubbelt så stor som den sammanlagda bruttonationalprodukten för alla länder söder om Sahara i Afrika.

Varje dag dör 5 500 afrikaner i aids, trots att det finns bromsmediciner. Men läkemedelsbolagen vill inte släppa patenten och skapa en piratmarknad. Det förfaringssättet ökar inte tilltron till läkemedelsindustrin.

I november 1997 undertecknade Nelson Mandela en ny lagstiftning som skulle öppna dörrarna för import av lågkostnadsmedicin och möjliggöra inhemsk produktion av generiska alternativ. Det tog inte läkemedelsindustrins internationella råd (PMA) mer än fyra månader att stoppa planen. Rättegången har däremot tagit tre år att förbereda och kostat de 39 stämmande företagen miljonbelopp. Under tiden har 400 000 sydafrikaner hunnit dö i aids.

Bland de 39 företagen återfinns bland annat Glaxo Smith Kline, Merck & Co, Roche, Pharmacia Upjohn och Novo Nordisk. Tillsammans har de en årlig försäljningssiffra som är mer än tre gånger så stor som den sydafrikanska statsbudgeten. Ändå hävdar de att de inte har råd att se mellan fingrarna på patentbrott.

Men den sydafrikanska regeringen vann ändå en historisk juridisk seger. De 39 största läkemedelsbolagen drog tillbaka den stämning de väckt mot regeringen för att förhindra produktion eller import av kopior av deras patenterade mediciner, främst hiv/aids-mediciner.

Kristdemokraterna anser att den rika världen måste inleda ett strukturerat samarbete med både internationella organisationer som FN och näringslivet för att förbättra u-länders tillgång till mediciner. Dels måste forskningen styras mot u-ländernas behov av aidsmediciner. Dels kan i-länderna vara beställare av mediciner från läkemedelsbolagen för att tillgodose de fattigaste ländernas behov. Läkemedelsföretagen måste också fås att ta ett ökat humanitärt ansvar för de produkter de framställer och försäljer. En humanitär faktor måste kunna ingå i den ekonomiska kalkylen.

8 Samarbete

Det är många aktörer som är engagerade i olika biståndsprojekt, men det är svårt att finna en sammanhållen helhet. Risken är då att de olika projekten blir mer och mer uttunnade. Är man fler som strävar mot ett gemensamt mål, får det större effekt än om man sprider ut resurserna. Samordningen mellan officiella och frivilliga verksamheter måste därför bli bättre i många länder. För att lyckas med bekämpningen av hiv/aids är det viktigt att arbeta systeminriktat.

I många länder finns bärande system som borde kunna utnyttjas bättre. Det finns även stora och långsiktigt arbetande ideella organisationer som borde kunna mobiliseras bättre i kampen mot hiv/aids. Men de kan ändå inte ersätta de bärande institutionerna. I några länder i Asien finns folkrörelseorganisationer liknande de i Sverige. Det borde underlätta ett utvidgat samarbete.

Kristdemokraterna anser att det är viktigt att frivilliga organisationer och offentliga institutioner samverkar för att bygga upp fungerande system för bekämpning av hiv/aids.

Viktiga organisatoriska förutsättningar för ett effektivt arbete saknas också i många länder i Afrika. Som exempel kan nämnas organisation och administration för distribuering av läkemedel, vilket naturligtvis försvårar arbetet. Det finns också stora utbildnings- och informationsproblem. Många ledare, biståndsarbetare och informatörer har exempelvis svårt att tala om sexuella frågor. Det finns med andra ord en barriär både på nationell nivå och på individbasis som måste forceras för att få till stånd ett fungerande samarbete. Motståndet mot att tala om hiv/aids, smittvägar, hur människorna kan skydda sig och andra viktiga förebyggande insatser måste överbryggas. Hiv/aids-frågorna måste i varje land föras upp på högsta möjliga politiska nivå.

Kristdemokraterna anser att regeringen vid samtal med länders och organisationers beslutsfattare på såväl multilateral som bilateral nivå skall påpeka behovet av att tala ett rakt och tydligt språk rörande hivinfektionens smittvägar och hur infektionen kan förebyggas.

9 Säkerhetsbegreppet

Även om det inte är självklart för alla beslutsfattare att principen om mänskliga rättigheter också skall gälla människor som drabbas av hiv/aids borde ändå av ren självbevarelsedrift den hiv/aids-epidemi som finns i bland annat vårt närområde stoppas. Redan idag är sjukdomens utbredning omfattande i den ryska enklaven Kaliningrad, och mycket talar för att det forna Sovjetunionen inklusive de baltiska staterna är områden som inom en snar framtid kommer att höra till de mest drabbade hiv/aids-områdena i världen. Vad en negativ hiv/aids-utveckling kan få för följder för vårt närområde och vårt eget land ger skrämmande scenarier och framtidsvisioner.

I de säkerhetspolitiska bedömningar som nu görs när det gäller den så kallade anpassningen av vårt lands försvar borde också finnas utrustning för förebyggande av katastrofer på det medicinska-biologiska området. Det är därför dags att vidga säkerhetsbegreppet till att också gälla farsoter av olika slag, när man på hiv/aids framfart i Afrika kan se vilken utslagningsmekanism den epidemin har. För epidemier finns inga gränser. Den enda gräns som kan byggas upp är långsiktig och förebyggande verksamhet, dvs. krisförebyggande verksamhet.

Anledningen till att FN:s generalsekreterare tagit upp hiv/aids-frågan i säkerhetsrådet är att frågan kan bedömas som en säkerhetspolitisk risk med stor utslagning av både människor och länders utveckling, näringsliv, infrastruktur, organisation och administration. Insatser mot hiv/aids handlar i stor utsträckning om förutsättningarna för ett lands, en världsdels utveckling och säkerhet.

Insatser mot hiv/aids är en fråga om mänskliga rättigheter. De handlar om utrikes- och biståndspolitik, men de handlar också om säkerhetspolitik.

Kristdemokraterna anser att det finns anledning att, inom ramen för det vidgade säkerhetsbegreppet, behandla hiv/aids, liksom flera andra sjukdomar av epidemisk karaktär, som tänkbara säkerhetshot i en inte alltför avlägsen framtid. Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, bör därför inom ramen för den uppdragsverksamhet som sker för Regeringskansliets räkning, ges uppdraget att genomföra en utredning med en bred vetenskaplig ansats, där hiv/aids och liknande sjukdomar av epidemisk karaktär sätts in i ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Utredningsuppdraget bör vidare åtföljas av ett önskemål om förslag till åtgärdskatalog för ett svenskt agerande i frågan, nationellt såväl som internationellt.

Kristdemokraterna anser dessutom att regeringen skall tillsätta en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp för att utreda frågan om ett utvidgat säkerhetsbegrepp, där bland annat hiv/aids och andra sjukdomar av epidemisk karaktär ingår.

10 Särskilda budgeterade medel för det globala hiv/aids-arbetet

Vid FN:s speciella session för hiv/aids den 25–27 juni 2001 beslutades att inrätta en från FN och andra organ fristående fond för bekämpningen av hiv/aids. Som underlag för beslutet fanns ingen beskrivning om hur fonden skall finansieras, byggas upp, hur länder skall fås att betala in medel, vilka länder som skall ingå i dess styrelse, vad fonden mer preciserat skall användas till m.m.

Men en sak är klar, nämligen att bekämpningen av hiv/aids kommer att medföra stora ekonomiska uppoffringar och fresta på begreppen solidaritet och mänskliga rättigheter. Självklart måste Sverige ta sin del av ansvaret för bekämpningen av hiv/aids, det stora hot som ligger över mänskligheten. Det finns därför anledning att avsätta särskilda medel i budgeten för det globala hiv/aids-arbetet och att riksdagen beslutar om hur stor den budgeterade insatsen skall vara.

Vad vi behöver är politisk vilja, socialt ansvarstagande och stora investeringar ifall den här krisen skall kunna sägas ha hanterats rätt (Mark Heywood, juridisk expert inom Treatment Action Campaign).

Stockholm den 3 oktober 2001
Margareta Viklund (kd)
Jan Erik Ågren (kd)	Åke Carnerö (kd)
Holger Gustafsson (kd)	Fanny Rizell (kd)
Amanda Agestav (kd)	Erling Wälivaara (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Mats Odell (kd)
Inger Strömbom (kd)	Ulf Björklund (kd)
Ingvar Svensson (kd)