Högkostnadskyddet

Motion 1992/93:Sf231 av Berith Eriksson m.fl. (v)

Under de senaste åren har kostnaderna för personer som
på grund av ålder, handikapp eller sjukdom behöver
medicin, läkarvård, sjukhus-, öppenvård eller annan service
och hjälp stigit kraftigt. Det enda högkostnadsskydd som är
allmänt infört är högkostnadsskyddet som gäller för
läkemedel och viss öppenvård. I en del landsting har även
ett högkostnadsskydd för sjukresor införts. Och en del
kommuner har i princip ett högkostnadsskydd för personer
som bor på institution, i och med att man bestämt hur
mycket en person skall ha kvar av sin totala inkomst efter
det att man betalat för sig på ålderdomshem och liknande
institutioner.

Men det finns inget totalt kostnadsskydd. Det finns inte
heller ett enhetligt fungerande servicesystem. Om
sjukvårdande behandling som medicinsk fotvård ges av
sjukvårdshuvudmannen räknas det in under
högkostnadsskyddet, om det ges i annan regi räknas det inte
in. Sådana olikheter drabbar den enskilde väldigt olika
beroende på var man bor i landet och vilken tillgång till
behandling som det finns just där. Därför måste fler
yrkesgrupper än läkare och sjuksköterskor ges rätten att ge
sjukvårdande behandling, exv. sjukgymnaster.

Vänsterpartiet anser att dessa regler måste ses över, med
målsättningen att tillgången på sjukvårdande behandling
som ingår under högkostnadsskyddet skall finnas
någorlunda lika över landet.

Med försämringen av kommunernas ekonomi följer
ökade kostnader för sociala tjänster som kommunen
tillhandahåller. Kostnaderna blir inte mindre när
tjänsteutövandet övertas av privata omsorgsgivare.
Behovet av hjälp och service är naturligtvis olika för olika
individer så även den enskildes ekonomiska situation. Att
vara gammal och orkeslös eller ha funktionshinder är i sig
ett stort bekymmer, och att därtill ständigt känna oro för sin
ekonomi eller tvingas välja bort behövlig vård av
kostnadsskäl är ovärdigt. Därför måste det snarast
utarbetas förslag om ett högkostnadsskydd för vård och
service som gamla, sjuka och handikappade behöver för sin
livsföring, även på kommunal nivå. Ett enhetligt
högkostnadsskydd för sjukresor bör också snarast införas.
Och landstingen bör uppmanas att lösa problemet med en
periodicering av högkostnadsskydden.

Merkostnadskommittén som nyligen slutfört sitt arbete
lämnar bl.a. förslag på förändringar om kostnadsfria
livsmedel, läkemedel, sjukvårdsartiklars ställning inom
sjukförsäkringssystemet, förslag om skydd för höga
sjukresekostnader och ett förslag om en lägre nivå av
handikappersättningen. Men Merkostnadskommittén har
inte tittat på de sammantagna kostnaderna för människor
med funktionshinder på grund av sjukdom eller handikapp.

De försämringar som redan genomdrivits eller planeras
inom socialförsäkringssystemet kan inte ses som enskilda
företeelser. Människor med funktionsnedsättning på grund
av handikapp eller sjukdom drabbas ofta av kostnader och
försämringar på alla områden. En livslång sjukdom kan
t.ex. medföra att man har fler sjukdagar, behöver mer
läkar- och sjukhusvård, mer läkemedel än människor i
allmänhet. Läkemedel påverkar i sin tur tandstatusen så att
man behöver gå till tandläkaren oftare än genomsnittet osv.
Till detta kommer de andra avgifterna och
avgiftshöjningarna inom hemtjänst, färdtjänst m.m.

Vänsterpartiet anser att en utredning snarast bör
tillsättas med uppdrag att se över de totala kostnaderna för
människor med olika funktionshinder. En
merkostnadsersättning behövs där de olika
högkostnadsskyddens summor inräknas i underlaget som är
knutet till en viss procentsats av basbeloppet. Det skulle ge
större trygghet för den enskilde och minska kostnaderna för
ersättningens administration.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur
stödet till människor med funktionshinder, kroniskt sjuka
och gamla skall utformas.

Stockholm den 22 januari 1993

Berith Eriksson (v)

Elisabeth Persson (v)

Bengt Hurtig (v)

Gudrun Schyman (v)

Björn Samuelson (v)