Högre utbildning och forskning

Motion 2002/03:Ub486 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Vi vill skapa förutsättningar för en högkvalitativ högre utbildning med mångfald, valfrihet och kvalitet. Utbildningen skall locka så många som möjligt att studera och avlägga examen vid ett svenskt universitet eller högskola. Målet är att alla som vill och har de grundläggande kunskaperna skall kunna välja den utbildning som han eller hon anser bäst bidrar till att förverkliga sitt livsprojekt.

Den högre utbildningen måste internationaliseras och svenska universitet och högskolor måste kunna erbjuda utbildningar som står sig i ett alltmer globaliserat utbildningssamarbete. Fler alternativ, både inom och utanför landets gränser, gör att var och en får ökade möjligheter att ta vara på sin begåvning och göra det mesta av sin egen potential. Det är grundläggande att varje student får möjlighet att själv välja vilken sorts universitet eller högskola han eller hon vill läsa vid. Det måste vara upp till studenten själv att avgöra om det som passar bäst är en bred högskola med massföreläsningar, eller ett smalt spjutspetsuniversitet med mycket forskningsbaserad undervisning. En logisk följd av studenternas fria val, den ökade institutionella konkurrensen och lärosätenas strävan att profilera sig är att avskaffa det centrala antagningssystemet. Varje lärosäte måste på egen hand få bestämma hur antagningarna skall gå till.

Med syfte att ytterligare bidra till ökad profilering och mångfald vill vi fortsätta den utveckling av högskolorna i stiftelseform som Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping varit föregångare för. Utvecklingen vid dessa båda högskolor har varit utomordentligt positiv. Den friare formen har främjat den kreativa kraften och förnyelseförmågan. En av lärarhögskolorna bör ges möjlighet till en självständig ställning. Fristående lärarutbildningar med statens uppdrag att bedriva utbildning är ett steg mot framtiden.

Statens uppgift inom forskning och utveckling är att komplettera andra forskningsfinansiärer. Det innebär att tyngdpunkten läggs på grundforskningen samt forskarutbildningen. Riksdag och regering skall inte detaljstyra forskningsanslagen. Starka och självständiga universitet och högskolor är en förutsättning för forskningens frihet.

De senaste sex sju åren har anslagen till grundutbildning urholkats med 15–20 procent. De tidigare fakultetsanslagen har urholkats. Anslagen till forskningsråd har skurits ner. Denna utveckling måste vändas. Det blir särskilt nödvändigt i ljuset av en från regeringen alltmer centralstyrd forskning och en ny struktur med starka centralistiska drag. Vi vill nu påbörja en successiv återuppbyggnad av grundutbildnings- och forskningsanslagen genom att tillföra universitet och högskolor ökade resurser.

Utvecklingen av utbildningspolitiken har sedan Socialdemokraterna övertog regeringsmakten gått mot ett planekonomiskt, kollektivistiskt tänkande. I stället för att stimulera mångfald och möjligheter för alla att växa i sin egen takt och på sitt eget sätt präglas utbildningen i Sverige alltmer av ett centralistiskt tänkande.

• Universiteten och högskolorna har åter centraliserats och politiserats. Lärosätena har fråntagits rätten att själva ställa antagningskraven. Politikerna har återigen marscherat in i universitetens och högskolornas styrelser. Utbildningsdepartementet styr och ställer i allt mindre detaljer.

• Forskningsanslagen har skurits ner. Det gäller såväl de tidigare fakultetsanslagen som de medel som går till de forskningsfinansierande myndigheterna. I ilska över att löntagarfonderna gjordes till forskningspengar begränsade Socialdemokraterna många möjligheter att fullfölja och starta viktiga forskningsprojekt. Den angelägna mångfalden och balansen mellan olika forskningsfinansiärer skadades.

• Anslagen till den akademiska grundutbildningen har sedan Socialdemokraterna övertog regeringsmakten beskurits med uppemot 26 procent. Många universitetsmiljöer har härigenom blivit torftiga. Kvaliteten i utbildningen kan inte undgå att påverkas negativt av en sådan politik.

Enligt OECD har Sverige i en internationell jämförelse en förhållandevis låg andel högutbildade. Med en andel högre universitetsutbildade på 13 procent1 av befolkningen hamnar Sverige på en oroande låg sextonde plats – en placering som delas med två andra länder – bland 29 OECD-länder.2

När det gäller resurser för utbildning och forskning relaterat till bruttonationalprodukten (BNP) placerar sig Sverige högt. Korea, USA och Kanada avsätter sedan flera år den högsta andelen av BNP till högskolesektorn bland OECD-länderna. Andelen är 1,9–2,5 procent. Därefter följer Island, Sverige och Finland med 1,7–1,8 procent. Vid beräkningen av denna indikator ingår resurser för både utbildning och forskning vid universitet och högskolor.

Många länder har byggt ut sin högre utbildning under 1990-talet. Mellan 1990 och 1997 har i genomsnitt antalet studenter i högre utbildning ökat med 50 procent i OECD‑länderna. Samma utveckling har också skett i Sverige. Vårt land släpar emellertid efter till följd av tidigare försummelser. Samtidigt har regeringen lyckats fördela platserna på ett sådant sätt att många förblir outnyttjade, samtidigt som det på andra håll är köer.

När det gäller de forskarförberedande högskoleutbildningarna ligger Sverige femma från botten av 29 OECD-länder. USA är på topp, med 29 procent av befolkningen i åldern 25–34 år med examen från denna typ av utbildningar. Sverige har endast drygt en tredjedel så många med forskarförberedande högskoleutbildning, elva procent.

Education at a glance, OECD:s jämförande utbildningsstatistik, indikerar förväntat antal år i högre utbildning. Den erhålls som summan av relativa deltagarfrekvenser för varje årskull för personer som är 17 år och äldre. Indikatorn är ett generellt mått på utbildningsvolymen och är beroende av både antalet studenter i högre utbildning och utbildningens längd. Genomsnittet för OECD-länderna är 2,5 år. I Finland, USA och Korea kan 17-åringar förvänta sig 3,5–3,9 år av högskoleutbildning. I Sverige kan 17‑åringar förvänta sig 2,9 år av högskoleutbildning. Rapporten säger dock ingenting om vilken kvalitet dessa utbildningar håller.

Vad som är oroväckande är att Sverige har förhållandevis få yngre personer i högre utbildning. Av 20-åringarna bedrev bara 22 procent högskolestudier år 1999, respektive 24 procent studier på gymnasial nivå. I Korea, Belgien och Frankrike låg andelen 20‑åringar i högre utbildning mellan 42 och 53 procent. En jämförelse av andelen 19‑åringar i utbildning ger samma nedslående resultat.

OECD-länderna är olika när det gäller fördelningen av examina3 över olika ämnesområden. Glädjande nog ligger Norge och Sverige högst när det gäller andel examina inom det medicinska området och vårdområdet. Däremot har den styvmoderliga behandlingen av samhällsvetenskap och humaniora fått genomslag och Sverige har en förhållandevis mycket låg andel inom samhällsvetenskap, 22 procent. Genomsnittet ligger på 35 procent.

En jämförelse som avser högskoleutbildningar på tre år eller mer, samt forskarutbildning,4 utfaller sämre för Sverige som hamnar i mitten av skalan med 13 procent jämfört med ländernas genomsnitt på 14 procent. Sverige har dessutom en lägre andel av yngre personer med högskoleutbildning, tre år eller längre, än många andra länder. Däremot är äldre åldersgrupper mer välutbildade.

Sverige är på väg att halka efter i en värld som blir alltmer kunskapsbaserad, trots de ofta goda förutsättningar som finns. Ett skäl till detta är att grund- och gymnasieskolan på många håll inte lever upp till målen. De senaste årens snabba utbyggnad av den högre utbildningen har skett utan motsvarande expansion av forskningsresurserna. Det har resulterat i att viss grundutbildning saknar forskningsförankring, vilket inte kommer att passera obemärkt.

En kraftigt utbyggd högre utbildning har inte gett motsvarande ökning när det gäller antalet avlagda examina. Trots att det ökade inflödet av studenter sedan slutet av 1980‑talet borde resulterat i en ökning av antalet examinerade personer med 40 procent under 90-talet har antalet studenter som avlade sin första grundexamen endast ökat med ca 25 procent.

En utmaning är att bredda och utveckla universiteten och högskolorna, så att den universitetssfär som tidigare skulle rymma fem procent av elevkullarna kan ta emot över 50 procent och ge alla studenter förutsättningar för en kvalitativt gedigen utbildning.

Den goda skillnad som fanns mellan högskolor och universitet har etiketterats bort. All högre utbildning förväntas numera vara likadan. Verkligheten ser dock annorlunda ut. En liten högskola kan inte ha samma verksamhet som ett stort universitet. Det är i sig inte negativt. Tvärtom borde skillnader i struktur och undervisning välkomnas så att kunskaper blir tillgängliga på fler sätt och för fler än den traditionelle studenten.

De klasskillnader som finns i dag blir alltmer kunskapsbaserade. Det finns ingen adel eller skråväsende som hindrar individen i dag. Men den kunskap man tillgodogjort sig, och vilken kunskap och bildning man tar till sig under sitt arbete och sitt liv, får betydelse. Tanken om utbildning som en hävstång över sociala gränser har aldrig varit mer berättigad än i dag.

Investering i kunskap är personlig, och måste byggas på individen som subjekt. Kunskap kan aldrig ges, bara inhämtas. Därför är det viktigt att se och erkänna alla studenter som individer och utgå från att alla är värdefulla.

Varje människa måste få möjlighet att växa i bildning och kunskap. Det är betydelsefullt för den egna utvecklingen att lära sig leva i lärande, och inte rygga tillbaka inför nyheter och annorlunda problemställningar. Både bildning, i ett vidare sammanhang, och kunskap, är viktiga för att den enskilde skall kunna närma sig sin fulla potential.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 5

3 Förslag till riksdagsbeslut 6

4 En moderat politik för studenter 8

4.1 Inledning och problemanalys 8

5 Självständiga akademier 8

6 Utbildning skall vara tillgänglig 9

7 Lärosätet antar efter egna principer 10

7.1 Lokal antagning 10

8 Konkurrens är bra för studenten 10

9 Kvalitetsfrågor 11

10 Fri högre utbildning 12

10.1 Fristående högskolor 12

11 Fristående lärarutbildningar 12

12 En moderat forskningspolitik 13

12.1 Statens roll inom forskning och utvecklingsarbete 13

13 Utvärdering av tidigare mål och riktlinjer för forskningspolitiken 13

14 De totala forsknings- och utvecklingsinsatserna 14

15 Balans mellan fasta och rörliga resurser 14

16 Avvägning mellan olika forskningsområden 14

17 Avvägningar mellan koncentration, profilering och decentralisering 15

18 Nationellt institut för hälsa och medicin 16

19 Forskarutbildning och forskarskolor 17

19.1 Riv upp doktorandreformen 17

20 Återupprätta den akademiska friheten 18

21 Rekryteringsanställningar och anslag till framstående unga forskare 19

22 Internationellt samarbete 19

22.1 Etik 19

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa det centrala antagningssystemet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en högre utbildningspremie.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en internationalisering av högskolan och universiteten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studenternas egna val.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om akademiernas självständighet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Bolognaprocessen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utländska studenters möjlighet att få arbetstillstånd.1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelningen av medel och studieplatser med hänsyn till studenternas val.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förslag i anslutning till ett avskaffande av kårobligatoriet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler fristående högskolor.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om andra former för fristående högskolor än stiftelseformen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativa lärarutbildningar.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens roll i samband med forskning.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om detaljstyrning av forskningsanslag.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka fakultetsanslagen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ämnesråd.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stärkandet av kunskapskluster.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskarskolor och deras organisation.

19. Riksdagen beslutar upphäva 1998 års forskarutbildningsreform i enlighet med vad som anförs i motionen.

20. Riksdagen beslutar upphäva licentiatantagningsreformen i enlighet med vad som anförs i motionen.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser när det gäller postdoktorala akademiker.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationellt samarbete och EU:s sjätte ramprogram.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etik och god sed i forskningen.

1 Yrkande 7 hänvisat till SfU.

4 En moderat politik för studenter

4.1 Inledning och problemanalys

Målet för oss är att skapa förutsättningar för en högkvalitativ högre utbildning med mångfald, valfrihet och kvalitet. Utbildningen skall locka så många individer som möjligt att studera och avlägga examen vid ett svenskt universitet eller högskola. Målet är att varje individ som vill och har de grundläggande kunskaperna skall kunna välja den utbildning som han eller hon anser bäst bidrar till att förverkliga ett livsprojekt.

En politik för kunskapsbyggande måste utgå från den enskildes personliga krav, önskemål och drömmar. Det krävs motivation för att utbildning skall ge goda resultat. Denna motivation ökar om studenten kommer in på sitt förstahandsval på den ort han eller hon önskar och slipper läsa fel saker vid ett lärosäte där man inte vill studera. Helt avgörande är dessutom att människor vet att ökade kunskaper värderas och ger bättre förutsättningar för framtiden. Det måste löna sig att utbilda och förkovra sig. Utbildningsfrågor kan aldrig ses isolerade från resten av samhället. Företagsklimat, skatter, lönebildning, ansvarstagande och sociala förändringar påverkar människors vilja och förmåga att ta tillvara sina förutsättningar.

Den högre utbildningen måste internationaliseras och svenska universitet och högskolor måste kunna erbjuda utbildningar som står sig i ett alltmer globaliserat utbildningssamarbete. Fler alternativ både inom och utanför landets gränser gör att var och en får ökade möjligheter att ta till vara sin begåvning och göra det mesta av sina egna förutsättningar. Detta gäller inte minst tillgången till kompetensutveckling, pedagogisk träning och ledarskapsutbildning för de anställda inom universitetsvärlden.

Att studenten själv får bestämma var han eller hon vill förlägga sin utbildning kommer med stor sannolikhet att leda till att vissa utbildningar dit få söker sig läggs ner, medan andra utbildningar med stort efterfråganstryck kan byggas ut. Denna ökade institutionella konkurrens innebär också att lärosätena måste profilera sig bättre gentemot studenterna och anstränga sig för att dra till sig sökande.

5 Självständiga akademier

Vi anser att universitet och högskolor är betydligt mer än utbildade forskningsutförare i statens tjänst. Fria, självständiga universitet tillhör de viktigaste institutionerna i kunskapssamhället.

De svenska universiteten och högskolorna måste stärkas. Goda resurser för såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning är nödvändigt. Universitet och högskolor måste vidare ges möjlighet till en mer profilerad inriktning. Vi vill göra det möjligt för något universitet att satsa huvudsakligen på forskning, andra på olika utbildningsuppdrag och ytterligare andra skapa sig en profil på ett eller ett fåtal utbildnings- och forskningsområden.

I universitetens främsta uppgift – att bedriva vetenskaplig forskning och utbildning som håller högsta internationella kvalitet – ingår funktionen att vara samhällets självkritiska spegel. Detta uppdrag innebär att kritiskt granska samhället och dess beståndsdelar. För att granskningen skall vara trovärdig krävs ett oberoende från statsmakten. Oberoende universitet utgör grunden för en sund demokrati, eftersom de bidrar med en fristående samhällskritik och en självständig kunskapsproduktion. Om inte samhällets medborgare kan tillgodogöra sig oberoende och relevanta kunskaper för sina beslut, sätts den demokratiska processen ur spel. En kvalificerad och fri samhällsdebatt vitaliserar demokratin och utgör därmed en viktig livsnerv för samhället.

Vi föreslår också att universitetsstyrelserna avpolitiseras för att öka den akademiska friheten, det vill säga friheten för forskarna och lärarna – enskilt eller kollegialt – att råda över verksamheten.

6 Utbildning skall vara tillgänglig

All offentlig universitetsutbildning på grundnivån i Sverige skall vara avgiftsfri som i dag. Med det skattesystem som råder och den mycket sammanpressade lönestrukturen finns det ingen möjlighet för studenter att själva finansiera hela eller delar av sin utbildning. Redan de stora studielån som många studenter i dag drar på sig är så betungande att de är mycket svåra att betala av – även för individer med avancerade akademiska arbeten.

Men med tanke på att kunskapsinhämtning inte längre har några gränser, och att utbytet med utlandet bör öka framöver leder den svenska modellen till vissa problem på sikt. Som situationen är i dag betalar utländska studenter inga kursavgifter när de läser vid svenska universitet, under det att svenska staten ofta finansierar svenska studenters kursavgifter vid utländska universitet.

Kunskapsmarknaden blir global. Utlandsstudier blir allt vanligare, och då måste svenska studenter kunna utnyttja de expanderande möjligheterna. Sverige måste bli ett land dit utländska studenter söker sig för att skaffa sig en högkvalitativ utbildning. Det är hög tid för Sverige att aktivt arbeta för att dra till sig begåvade personer och inte släppa dem ifrån sig. Svenska universitet och högskolor måste arbeta för att bli globala, attraktiva studiemiljöer som ger individer från hela världen bildning och förutsättningar för en global arbetsmarknad.

Bolognaprocessen, som syftar till att öka rörligheten inom Europa vad avser studenter och lärare, är viktig. Att underifrån kunna harmonisera de olika europeiska högre utbildningssystemen för att underlätta för studenter att tillgodogöra sig kurser från flera universitet i Europa i sin examen är viktigt. En gemensam europeisk examensordning, med en treårig grundnivå och en tvåårig masternivå, är också en god idé så länge den arbetas fram underifrån, bygger på frivillighet och inte innebär att nationella examina tas bort. De svenska universitet och högskolor som så önskar skall redan från början kunna delta i systemet för en europeisk examensordning.

I syfte att skapa så jämlika och bra förhållanden som möjligt för utländska studenter skall samtliga studenter med utländsk bakgrund automatiskt få ett arbetstillstånd. Även för denna grupp studerande skall det vara självklart att kunna varva arbete och utbildning och att kunna jobba extra på kvällar, helger och lov. Även efter avlagd examen skall de som så önskar kunna förlänga sina arbetstillstånd. I nuläget finns det alltför många exempel på studenter som efter fullföljd civilingenjörsutbildning eller liknande inte tillåts stanna och arbeta i Sverige, trots att de är mycket eftersökta av landets företag och andra arbetsgivare. Detta är inte rimligt.

7 Lärosätet antar efter egna principer

7.1 Lokal antagning

En logisk följd av studenternas fria val, den ökade institutionella konkurrensen och varje lärosätes strävan att profilera sig är att avskaffa det centrala antagningssystemet. Varje lärosäte måste få bestämma hur antagningarna skall gå till på egen hand. Det skall vara upp till varje lärosäte att avgöra vilka antagningsbestämmelser som skall gälla, så länge systemen utformas så att rättssäkerhet och diskrimineringslagstiftning följs.

Den fria, självständiga rätten att anta studenter skall på intet vis hindra lärosäten från att samarbeta i ansökningsfrågor, för det fall de frivilligt vill göra så. Några möjliga antagningsvariabler kan vara prov, betyg, intervjuer och arbetslivserfarenhet.

Med visionen om det livslånga lärandet i åtanke måste möjligheterna för andra grupper än de traditionella studenterna ha en möjlighet att tillförsäkra sig utbildning vid högskolor och universitet. Ett första steg mot detta är att öppna regelverken för uppdragsutbildning så att äldre studieintresserade inte bara kan söka sig till, och betala för, folkhögskoleutbildningar utan även högskole- och universitetskurser.

8 Konkurrens är bra för studenten

Institutionell konkurrens mellan olika högskolor/universitet i landet är bra, för studenter och för samhället. Tyvärr motverkas denna konkurrens av stora begränsningar när det gäller studenternas fria val och medels- och platstilldelningen inom det svenska universitets- och högskolesystemet. Här styr i stället ett politiskt system som tar betydligt större hänsyn till regionalpolitik och föregivna samhällsbehov än till de studerandes fria val. Denna politisering av medels- och platstilldelning gör att det uppstår mycket långa köer till vissa utbildningar och tomma platser på många andra ställen. Detta är resursslöseri och, vad än värre, ett helt onödigt spel med unga människors drömmar och visioner.

Förlegade politiska idéer om att staten om fem år behöver ett visst antal läkare, tandläkare eller sjuksköterskor leder till politiska beslut om att öka eller minska produktionen av dessa kugghjul till samhällsmaskineriet genom att ändra antalet platser vid landets universitet och högskolor för dessa utbildningar. Denna typ av samhällsplanering har aldrig fungerat väl, och i ett globalt samhälle blir denna typ av centraldirigerade utbildningsmaskiner direkt kontraproduktiva.

Hur skall då medelstilldelningen till offentligt finansierad högre utbildning ske i ett globalt samhälle? Principen bör vara att så många som möjligt som har de grundläggande kvalifikationerna skall kunna läsa sitt förstahandsval vid det lärosäte man själv väljer. Såväl plats- som medelstilldelningen bör alltså styras av efterfrågan från studenterna. I en övergångsperiod är en tänkbar modell att hälften av medlen följer studenten till inskrivningen, och hälften ges lärosätet vid examen.

9 Kvalitetsfrågor

Det är av yttersta vikt att kvaliteten på den högre utbildningen bibehålls, och ökas, vilket inte är uppenbart i en tid där den högre utbildningen förväntas omfatta så många fler, heterogena grupper än tidigare. I utlandet finns ofta nationella examina, där diplomet inte kommer från respektive universitet utan från ett oberoende yrkesråd.

Högskoleverket har inlett en nationell ämnes- och programutvärdering med syfte att systematiskt granska landets grundläggande utbildningar. De program som granskas är de som leder till kandidat/magisterexamen, yrkesexamen och forskarutbildning för licentiat- och doktorsexamen. Programmet är än så länge inte särskilt omfattande, men utgör i alla fall på flera sätt ett steg i rätt riktning. Högskoleverkets satsningar är viktiga för att avgöra vilka utbildningar som inte fyller de uppsatta grundkvalitetskraven. Grova brister leder till förlust av examinationsrätten. Verkets rapporter är viktiga och bra men fungerar däremot inte särskilt bra som underlag för studenter när de vill kvalitetsgranska och informera sig om ett antal olika utbildningar och jämföra dem med varandra för att kunna välja den utbildning som bäst speglar deras krav. Fristående rankningar som Moderna tiders och Läkartidningens börjar dock avhjälpa dessa brister.

Kvaliteten har utsatts för hårda prövningar då anslagen till grundutbildning under de senaste sex sju åren urholkats med 15–20 procent. Denna utveckling måste vändas. Vi vill nu påbörja en successiv återuppbyggnad av grundutbildningsanslagen genom att tillföra universitet och högskolor ökade resurser. Anslaget skall utgå till universitet och högskolor som en ökning per plats.

10 Fri högre utbildning

10.1 Fristående högskolor

Den ökade internationella konkurrensen understryker behovet av en större institutionell konkurrens mellan landets lärosäten. Med syfte att ytterligare bidra till ökad profilering och mångfald vill vi fortsätta den utveckling av högskolor i stiftelseform som Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping varit föregångare för. Utvecklingen vid dessa båda högskolor har varit utomordentligt positiv. Den friare formen har främjat den kreativa kraften och förnyelseförmågan.

Stiftelsehögskolor behöver ett kapital som grund för sin verksamhet. Vi vill nu avsätta två miljarder kronor i sådant kapital för att möjliggöra övergången av en större högskola/universitet och en mindre högskola till stiftelseform. Regeringen bör erbjuda alla landets universitet och högskolor denna möjlighet till en dynamisk frigörelse. Tekniska högskolan i Stockholm, Linköpings universitet och Blekinge tekniska högskola är exempel på universitet och högskolor som skulle kunna ha särskilda möjligheter att dra nytta av den särskilda självständighet som stiftelseformen erbjuder.

Det finns anledning att i framtiden även pröva andra organisatoriska former för universitet och högskolor som kan gynna den akademiska friheten och excellensen.

11 Fristående lärarutbildningar

Det är viktigt att stimulera utvecklingen av alternativa lärarutbildningar. Staten bör noga pröva förutsättningarna för att ställa sådana utbildningar under statlig tillsyn och tilldela dem statsbidrag. Däremot finns det ingen anledning att ställa samma krav på innehållet som görs på statliga utbildningar. Ambitionen med sådana fria lärarutbildningar är att stimulera en nödvändig utveckling inom undervisningssektorn.

Det finns redan i dag alternativa lärarutbildningar, exempelvis med Montessori- och Waldorf-inriktning. Utbildningen bedrivs både i enskild regi och i samverkan med statliga universitet och högskolor. Detta är ett erkännande av att olika pedagogiska profileringar erbjuder fullgoda alternativ för ungdomsutbildning. Ett problem i sammanhanget är emellertid att de alternativa lärarutbildningarna inte alltid omfattas av statlig finansiering. Givet att utbildningen enligt Högskoleverkets bedömning håller god kvalitet borde sådan utbildning kunna ges på rimliga ekonomiska villkor. Så är det inte i dag.

En av lärarhögskolorna bör ges möjlighet till en självständig ställning. Fristående institutioner med statens uppdrag att bedriva lärarutbildning är ett steg mot framtiden. En sådan ordning ligger i linje med de aktuella trenderna som går mot större valfrihet och egenmakt.

12 En moderat forskningspolitik

12.1 Statens roll inom forskning och utvecklingsarbete

Statens uppgift inom forskning och utveckling är att komplettera andra forskningsfinansiärer. Det innebär att tyngdpunkten läggs på grundforskningen samt forskarutbildningen.

Den rena forskningspolitiken är en del av en politik för utvecklandet av ny, ofta avancerad kunskap. Inom forskningen är de kunskapsintensiva företagen viktiga aktörer. Det är emellertid också bl.a. fristående forskningsstiftelser. De stiftelser den borgerliga regeringen 1991–1994 var med och instiftade har på kort tid blivit centrala inslag i det svenska forskarsamhället.

Staten bör regelbundet göra centrala avvägningar såsom:

• avvägningen mellan fasta och rörliga medel till forskning, d.v.s. mellan de direkta forsknings- och forskarutbildningsanslag till universitet och högskolor och de medel som fördelas av forskningsfinansieringsorganen,

• avvägningar mellan olika forskningsområden,

• avvägningar mellan koncentration, profilering och decentralisering av forskningsresurserna.

Staten kan också spela en aktiv roll inom områden där Sverige har förutsättningar att nå speciella framgångar.

Däremot bör riksdag och regering avhålla sig från detaljstyrning av forskningsanslagen. Detaljstyrning med krav om ökad samhällsnytta, ökad tillväxt samt fokusering på jämställdhet, samverkan, tvärvetenskap m.m. begränsar den akademiska friheten och riskerar dessutom att få motsatt verkan. Bedömningen av forskningsinriktningar får inte centraliseras vare sig till politiker eller till några få forskare i några få finansieringsorgan. Vi moderater är principiellt emot det nyligen inrättade Vetenskapsrådet då det finns en uppenbar risk när så stor möjlighet till inverkan på fördelningen av de statliga forskningsmedlen ligger hos ett mycket begränsat antal människor.

13 Utvärdering av tidigare mål och riktlinjer för forskningspolitiken

Den moderata forskningspolitiken kan sammanfattas i följande övergripande mål, med underifrån preciserade delmål, samt ett antal strategier för att uppnå dessa mål, vilka torde vara goda verktyg att arbeta med. Övergripande mål i en moderat forskningspolitik är:

• Garantera forskningens frihet.

• Garantera förutsättningarna för en forskningsmiljö i världsklass.

• Skapa förutsättningar för utveckling och bibehållande av starka och självständiga forskningsinstitutioner.

• Fokusera på grundforskning, forskarutbildning och postdoktoral verksamhet.

• Satsa extra på de allra mest framstående forskarna och forskarlagen.

• Ta ansvar för forskning och utveckling av omedelbar betydelse för statens egna verksamheter.

14 De totala forsknings- och utvecklingsinsatserna

När regeringen hävdar att Sverige satsar fyra procent av BNP på forskning och att det är mest i världen är det en sanning med modifikation och ett sätt att stoltsera med lånta fjädrar. Sanningen är att ett antal stora, globala företag med ursprung i Sverige satsar stora summor på FoU och att Sverige under JAS-projektet satsat stort på militär forskning. Den totala statliga satsningen på forskning vid landets universitet och högskolor ligger dock under en procent av BNP och många är de forskare landet runt som kan vittna om urholkade eller nerdragna forskningsresurser de senaste åren.

Enligt OEDC ligger Sveriges offentligfinansierade samlade satsning på högre utbildning och forskning på 2,1 procent.5

För att uppnå och försvara en tätplats bland världens främsta forskningsnationer, klara det krävande generationsskiftet inom svensk forskning samt kompensera för neddragningarna inom den militära forskningen krävs en successiv uppbyggnad av de resurser som avsätts både till högre utbildning och till forskning.

15 Balans mellan fasta och rörliga resurser

Starka och självständiga universitet och högskolor är en förutsättning för forskningens frihet. Vi vill öka anslagen till forskning och forskarutbildning vid universiteten och högskolorna, fakultetsanslagen. Denna åtgärd skall ses som en förstärkning av den fria forskningen.

16 Avvägning mellan olika forskningsområden

Till skillnad från regeringen vill vi inte göra centrala öronmärkningar av medel till ett antal specificerade forskningsområden. Det hindrar inte att vi på många områden ser behov av kraftsamling och fokusering kring forskningsområden som biovetenskap, bioteknik, bioinformatik, IT m.m. Däremot är det direkt olämpligt att regering och riksdag detaljstyr denna typ av satsningar ner på enstaka miljoner.

Som vi tidigare påpekat har Vetenskapsrådets överbyggnad inneburit en centralisering av forskningsanslagen på de enskilda ämnesrådens bekostnad. Vi vill öka anslagen till det forskningsfinansierade ämnesrådet för teknik och naturvetenskap, framför allt för att möjliggöra ökade satsningar på IT och materialvetenskap samt till ämnesrådet för medicin. Det senare vill vi dessutom utveckla till en ny organisation, en svensk motsvarighet till USA:s National Institute of Health, kallad Nationellt institut för hälsa och medicin. Forskningen måste byggas ut och antalet forskningsfinansiärer måste öka. Den centralisering som vi varnade för i samband med Vetenskapsrådets tillkomst har visat sig hämmande för mångfalden. Alltför många forskare har bara en eller ett par finansiärer att vända sig till.

Vi är övertygade om att denna typ av satsningar på breda områden är betydligt mer effektiva vad avser faktisk långsiktig nytta än styrning i detaljer.

Att värna om ett öppet klimat för nya idéer och vetenskapliga landvinningar är en förutsättning för ett forskningsklimat i världsklass. Politiska beslut om att förbjuda viss typ av forskning har visat sig ha förödande konsekvenser för landets högteknologiska kunskapskluster, då forskare såväl som företag med kort varsel styrt över framtida investeringar och även befintlig verksamhet till länder med klokare politiker.

I Sverige har forskningsklimatet med några få undantag varit bra. Domedagsprofeter som tidigare varnat för att klonade bakterier och jästceller skulle rymma från labben och orsaka död och lidande möttes med vetenskapliga argument. Krav på förbud och moratorier avslogs. I stället kom Sverige att tillhöra de länder som snabbast drog nytta av den nya tekniken och idag tillhör vi de länder som kommit längst med att utvinna läkemedel med hjälp av klonade celler. Det är viktigt att vi fortsätter att värna forskningsklimatet och möter de etiska utmaningarna inom stamcellsforskningen och andra områden på ett sätt som undviker att vi på lösa grunder stänger dörrar till framtida forskningsfält.

17 Avvägningar mellan koncentration, profilering och decentralisering

För att nu skapa forskningsmiljöer i världsklass är det nödvändigt att koncentrera resurser till de regioner och forskningsområden där svenska forskare och forskarlag redan i dag håller mycket hög klass.

Sverige har i dag bland annat kunskapskluster i absolut världsklass vad avser IT och bioteknik. I såväl området Stockholm–Uppsala som Malmö–Lund finns i dag en kritisk massa av universitetsforskning, storföretag, utvecklingsföretag samt en infrastruktur vad avser riskkapital, patent, affärsutveckling m.m. Båda klustren ses ofta som delar av ännu större kunskapsområden om också Finland respektive Köpenhamn inkluderas. Att stärka och utveckla dessa kluster är av central betydelse, inte bara för de berörda regionerna utan för hela landets framtid.

Sverige har även ett antal andra kunskapskluster som håller mycket hög internationell klass inom skilda områden. Även dessa områdens utveckling är av central betydelse. Vår politik syftar till att särskilt stimulera forskare, forskningsområden och regioner som håller högsta kvalitet.

I Malmö–Lund respektive Stockholm–Uppsala dominerar universiteten med sina stora resurser. I de mindre klustren är bilden mer splittrad. Här finns såväl stora universitet som specialiserade och profilerade universitet och högskolor. Denna profilering och specialisering är en spännande utveckling som lovar gott inför framtiden. Rymdhögskolan i Kiruna och IT-högskolan, Blekinge tekniska högskola, är exempel på framgång genom specialisering.

18 Nationellt institut för hälsa och medicin

Den biomedicinska forskningen i Sverige håller hög internationell klass. Det visar såväl olika jämförande analyser, internationella utvärderingar och publikationsfrekvens i internationellt väl ansedda vetenskapliga tidskrifter. Sverige har haft en god förmåga att överföra vetenskapliga resultat till diagnostiska metoder och kommersiellt framgångsrika läkemedel. Inom läkemedel och bioteknik, det vill säga biomedicin, befinner sig Sverige i den internationella forskningsfronten. Detta är också ett område som kan få helt epokgörande betydelse.

Forskning rörande biomedicin, hälso- och sjukvård, beteendevetenskap, social omsorg samt arbetsmiljö har under lång tid i huvudsak varit ämnesinriktad och projekten begränsade till sin inriktning och omfattning. Så är inte längre fallet. I takt med att nya metoder, nya vetenskapliga synsätt och arbetssätt växt fram och införts har de traditionella gränssnitten mellan biomedicin, social- och arbetsvetenskap, beteendevetenskap och humaniora blivit alltmer suddiga. De nya medicinska och tekniska landvinningarna inom hälso- och sjukvården ställer vidare krav på att beteendevetare och humanister knyts till projekten för att hantera svåra etiska frågeställningar och prioriteringar. Detta ställer krav på nya sätt att ytterligare underlätta samarbetet mellan olika forskningsdiscipliner.

För att på ett optimalt sätt kunna tillvarata den potential som finns fullt ut inom medicin, bioteknik, hälso- och sjukvård, beteendevetenskap, social omsorg och arbetsmiljö samt informationsteknik föreslår vi att de myndigheter som i dag inom det statliga forskningsfinansieringssystemen var och en för sig svarar för att olika delar av denna forskning integreras inom ramen för det av oss föreslagna institutet.

Genom detta institut för hälsa och medicin skapas en forskningsfinansiär med ansvar för hela det samlade hälsovetenskapliga spektrat. Det handlar om allt från grundvetenskaplig biomedicin till folkhälsa och social forskning. Ett råd av denna omfattning skulle också kunna ta omfattande initiativ för att möjliggöra fenomenbaserade elitforskningsinstitut med tillräckliga resurser för att kunna bryta helt ny kunskapsmark. De forskningsutförande universiteten och högskolorna skulle ha stor nytta av en forskningsfinansiär av denna omfattning och kompetens.

Institutet för hälsa och medicin skall syfta till att kraftsamla och möjliggöra ny, mer tvärvetenskaplig forskning, men också fördjupa forskningen inom olika discipliner med anknytning till hälsa och sjukvård i vid mening. Målsättningen skall vara att sammanföra olika kategorier av ämneskunnande för att möjliggöra nytt vetande och kunskap som inte varit möjlig att erhålla inom varje vetenskapsområde för sig.

Institutet skulle också kunna etablera särskilda institutioner för särskilt avancerad forskning på strategiska områden. Hit kan till exempel internationellt ledande forskare i projektledande befattningar rekryteras. Det är härvid viktigt att skapa kreativa och dynamiska miljöer för forskare utan att den statliga finansiären definierar och avgränsar forskningens inriktning i alltför hög grad. Elitinstitut med denna inriktning skulle möjliggöra ett kunskapssprång som nuvarande strukturer inom forskningens finansiering inte förmår att skapa.

19 Forskarutbildning och forskarskolor

Forskarutbildningen är den mest individuella utbildning man kan tänka sig. Här handlar det om en specialiserad utbildning och handledning av varje enskild individ. Den svenska forskarutbildningen har utsatts för flera okloka beslut de senaste åren och befinner sig i dag i något av en kris. Trots detta står regeringen tomhänt såväl vad avser ökade substantiella anslag som politiska beslut.

Under senare år har många s.k. forskarskolor inrättats. Det har skett bl.a. med finansiering av de stiftelser den borgerliga regeringen 1991–1994 var med och instiftade. Denna utveckling finns det all anledning att välkomna. Forskarskolor bör byggas nerifrån och upp. Universiteten och högskolorna bör själva få forma lämpliga nätverk som utöver svenska universitet och högskolor också gärna får innehålla såväl företag som utländska universitet.

De nationella forskarskolor regeringen nu inrättar bygger på den motsatta principen, uppifrån och ner. De kommer att ha mindre förutsättningar att utvecklas väl. Skolorna förefaller att ha komponerats med andra utgångspunkter än den strävan efter högsta kvalitet som måste vägleda all forskarutbildning.

19.1 Riv upp doktorandreformen

Förutsättningen för tillträde till doktorandstudierna skall inte vara att doktoranden har en utfäst studiefinansiering, utan en möjlighet att klara studierna. Dagens doktorandsystem har många brister. Kravet på finansiering innebär en begränsning, eftersom många som nästan är klara med sin avhandling måste avbryta i förtid om det inte går att få förlängd finansiering. Vidare kan detta innebära en kvalitetsförsämring i doktorandens projekt, då doktorand och handledare tvingas att välja ett projekt som säkert går att genomföra på fyra år. Den allvarligaste konsekvensen av detta system är att doktorandens möjlighet till att uppnå självständighet minskas kraftigt, då det kan ta mer än fyra år att uppnå detta. Alla doktorander måste ha rätt att utvecklas och växa till självständiga forskare i sin egen takt. Nuvarande bestämmelse ger inte doktoranden något utrymme för att göra fel, bli oense med handledaren eller byta projekt.

1998 års forskarutbildningsreform måste upphävas. Reformen innebär att många begåvade forskare inte får möjlighet att forska på grund av den stelbenthet som systemet uppvisar. Den nya licentiatexamen, där det blir möjligt att anta sökande till forskarstudier som enbart avser att avlägga licentiatexamen är inte heller riskfri. Det är tänkbart att det regelmässigt blir så att studenter först måste antas till studier för licentiatexamen för att sedan eventuellt tillåtas gå vidare till studier för doktorsexamen. Det innebär en tröghet och en osäkerhet som knappast är eftersträvansvärd. Det är också möjligt att det nya systemet underminerar de vetenskapliga krav som måste ställas på lärare inom den högre utbildningen.

20 Återupprätta den akademiska friheten

De centralt ställda politiska kraven på att sökande måste ha högskolepedagogisk utbildning för att få fast anställning som lektor eller adjunkt skall bort. Det är inte heller rimligt att ovillkorligen kräva att doktorander genomgår pedagogisk kurs eftersom det tar tid och energi från forskningen och den vetenskapliga utbildningen. Krav på lärare eller andra föreläsare måste ställas av lärosätet eller fakulteten, och skall inte dikteras från centralt politiskt håll.

Det är viktigt att öka mångfalden av finansiärer av våra universitet och högskolor. En mångfald av olika intäktskällor, och balans mellan dem, är bästa sättet att uppnå självständighet. Universitet och högskolor skall stå fria från ensidigt beroende av en enstaka finansiär. Oavsett om finansiären är offentlig, en del av näringslivet eller en frivillig gemenskap så riskerar ett ensidigt ekonomiskt beroende att leda till att den akademiska friheten inskränks. Det är livsviktigt med frimodiga akademiker som vågar säga sin mening utan risk för att straffa ut sig från den enda finansiären. En forskare skall alltid ta akademisk hänsyn i stället för politisk.

I universitetens främsta uppgift – att bedriva vetenskaplig forskning och utbildning som håller högsta internationella kvalitet – ingår funktionen att vara samhällets självkritiska spegel. Detta uppdrag innebär att kritiskt granska samhället och dess beståndsdelar.

För att granskningen skall vara trovärdig krävs ett oberoende från statsmakten, såväl som från näringsliv och frivilliga gemenskaper. Oberoende universitet utgör grunden för en sund demokrati, eftersom de bidrar med en fristående kritik av hela samhället och en självständig kunskapsproduktion.

Vi vill att universitetsstyrelserna avpolitiseras för att öka den akademiska friheten, det vill säga friheten för forskarna och lärarna – enskilt eller kollegialt – att råda över verksamheten. Vi vill avpolitisera forskningsstiftelserna som regeringen socialiserat. Vi vill införa avdragsrätt för stöd till privata forskningsstiftelser. Vi vill öka konkurrensen genom att låta ytterligare två universitet eller högskolor få chansen att övergå i stiftelseform. Vi vill öka mångfalden också inom statens forskningsfinansieringsorganisation genom att bryta ut den medicinska forskningen ur Vetenskapsrådet, dubblera dess budget och skapa ett nationellt institut för hälsa och medicin (NIHM).

21 Rekryteringsanställningar och anslag till framstående unga forskare

Basen av kompetenta unga forskare i Sverige behöver breddas. Det är av stor vikt att unga forskare ges tillfälle att efter examen vidga sina vyer och komma bort från sina egna handledare och egna universitet under en period för att skapa självständighet som blivande forskare. Ett post-doktorat, gärna utomlands, skapar möjligheter att bredda utbildningen och samtidigt sprida svensk forskningskompetens. Det är också ett sätt att få fram verkligt goda forskarämnen.

Flera nyligen disputerade och större möjligheter att rekrytera utländska post-doktorander är det bästa sättet att förbereda för det omtalade generationsskiftet. Nyantagna doktorander riskerar att hinna fram för sent och deras äldre kollegor att ha lämnat den akademiska karriären i förtid om inte generationsskiftesinsatserna får en mer balanserad utformning. Post-doktorala insatser är också ett nödvändigt sätt att långsiktigt bredda och utveckla forskarhandledningskompetensen.

22 Internationellt samarbete

För ett litet land som Sverige är det internationella forskningsutbytet särskilt betydelsefullt. Internationellt forskningsutbyte och samverkan inom högre utbildning och forskning bör stå i fokus för de svenska satsningarna. Det är också en nödvändighet att Sverige som kunskapsnation utgör en attraktiv partner med forskning av yppersta kvalitet som konkurrensmedel.

22.1 Etik

Vi måste värna om ett öppet klimat för nya idéer och vetenskapliga landvinningar. Detta är den kanske viktigaste framgångsfaktorn av alla. Politiska beslut om att förbjuda viss typ av forskning har visat sig ha förödande konsekvenser för det enskilda landets högteknologiska kunskapskluster, då forskare såväl som företag med kort varsel styrt över framtida investeringar och även befintlig verksamhet till länder med klokare politiker. Den svenska inställningen har hittills i många avseenden varit framsynt. Överdrivna farhågor om en forskning kring bakterier och jästceller har bemötts med vetenskapliga argument och Sverige har kommit att tillhöra de länder som snabbast dragit nytta av den nya tekniken. I dag tillhör vi de länder som kommit längst med att utvinna läkemedel med hjälp av klonade celler.

På samma sätt har vi under år 2001, med hjälp av en bred debatt och etiska diskussioner där både forskare och politiker deltagit, skapat en bred majoritet i riksdagen för det etiskt försvarbara att använda överblivna befruktade ägg från provrörsbefruktning för framtagande av embryonala stamcellslinjer.

Redan 2001 lyftes frågan om regler kring stamcellsforskning i Sverige. Parti efter parti visade sig vara öppet för att skapa ett regelverk för medicinsk forskning som gör Sverige till ett av världens mest attraktiva länder att bedriva forskning i.

Många trodde att denna uppvisning i politisk samsyn snabbt skulle bana vägen för en ny lagstiftning. En lagstiftning som skulle göra Sverige och Storbritannien till de två mest gynnsamma länderna att bedriva stamcellsforskning i. Så har tyvärr inte blivit fallet.

Trots att ett år har förflutit har regeringen inte lyckats lägga fram ett förslag till riksdagen. En proposition var annonserad till mars, men den fördröjdes och fördröjdes.

Regeringen måste omedelbart prioritera att Sverige får ett liberalt, genomtänkt regelverk för medicinsk forskning i allmänhet och stamcellsforskning och terapeutisk kloning i synnerhet.

För tusentals och åter tusentals människor med svåra sjukdomar som kanske kan bli helt botade eller få tillbaka ett människovärdigt liv genom nya forskningsrön och nya terapimetoder måste det kännas som en stor besvikelse att regeringen redan slösat bort många månader på grund av senfärdighet.

Stockholm den 22 oktober 2002
Gunilla Carlsson (m) i Tyresö
Per Bill (m)	Anna Ibrisagic (m)
Tobias Billström (m)	Ewa Björling (m)
Tomas Högström (m)

[1]	Minst treårig högskoleutbildning.
[2]	Education at a glance 2001, med statistik om 1998, s. 46.
[3]	ISCED 5A
[4]	nivåerna 5A och 6
[5]	OECD Education at a glance, 2001, Tab B4.1, s 100