Högskolan

Motion 1991/92:Ub494 av Lars Werner m.fl. (v)

Inledning

Vänsterpartiets högskolepolitik syftar till att utveckla
samhället mot rättvisa och jämlika villkor mellan
människor. Vår högskolepolitik skall alltså ses som en del
av partiets samlade fördelningspolitik.

Många fler måste beredas möjlighet att studera på
högskolan. Jämfört med övriga högindustrialiserade länder
har Sverige en anmärkningsvärt låg andel
högskoleutbildade. Därtill kan läggas det faktum att antalet
sökande vida överskrider antalet platser inom högskolan.
Denna önskan om utbildning hos många människor bör
tillvaratas, så att samhället kan öka sina möjligheter att
möta ett framtida behov av högskoleutbildade.

Människor måste oavsett socialgrupp ges reella
möjligheter att studera på högskolenivå. Bland annat för att
möjliggöra detta vill vänsterpartiet främja den enskildes val
av studier.

Kunskaper ger människor redskap att ställa krav på
samhället. Det gäller ansvaret för den egna situationen
liksom vårt gemensamma ansvar för miljön och för
situationen i tredje världen.

Det återstår dock mycket att göra när det gäller
högskolans uppgift att aktivera studenter till självständiga
ställningstaganden och ett kritiskt tänkande.

Ökad tillgänglighet och fördjupad kvalitet

Det är otvivelaktigt så att vissa strukturella åtgärder
behöver vidtas för högskolans del om verksamheten skall
kunna svara upp mot de krav som ställs inför 2000-talet. Det
är till exempel högst otillfredsställande att vi nu har en
ökande social snedrekrytering. De lägre socialgrupperna är
alltså starkt underrepresenterade inom högskolesystemet.
Av jämlikhetsskäl, men också för att öka rekryteringen till
högskolan, måste den sociala snedrekryteringen brytas.

Åtgärder måste nu vidtas för att vrida utvecklingen mot
en ökande rekrytering bland socialgrupper som traditionellt
inte söker högre utbildning.

Den sociala snedrekryteringen är enligt vårt sätt att se
ett mått på att högskolan inte lyckats vad gäller de politiskt
utsatta målen. Det finns klara och identifierbara
förhållanden som ökar tendenser till snedvriden social
rekrytering.

Vänsterpartiet menar vidare att det behövs en förstärkt
studievägledning för att nå ut till nya grupper. Även
geografiskt långa avstånd ger en lägre benägenhet att söka
sig till högskolor. De regionala högskolorna fyller därför en
viktig uppgift.

Högskolans egen uppföljning och utvärdering bör vara
ett verktyg för förnyelse och förändring. Men det
förutsätter att erfarenheter och slutsatser som dras,
verkligen får en tillämpning i verksamheten. Det är svårt att
avgöra i vilken utsträckning detta görs idag. Dock kan
konstateras att det råder vissa svårigheter då det gäller att
överföra kunskaper från en verksamhetsdel till en annan i
högskolan. Ett exempel på detta är den utveckling som
skett inom forskningsverksamhet men som inte i önskvärd
omfattning kommit grundutbildningen till del.

De förslag till effektivitetsförbättringar vänsterpartiet
här framför syftar till att i ökad grad uppnå de av samhället
fastställda politiska målen för högskolan. Det betyder att
våra förslag är ägnade att leda till strukturförändringar och
nya arbetsvillkor för högskolan.

Vetenskaplig grundkurs

Högskolelagen talar om att all undervisning vid svenska
högskolor skall bedrivas på vetenskaplig grund. Begreppet
vetenskap är dock inte oproblematiskt. I ett samhälle där
kunskap är ett avgörande produktionsmedel och en allt
större maktfaktor måste det föras en ständig diskussion om
vetenskapens framväxt och organisation.

En konkret åtgärd för att höja studenters kritiska
förmåga och ge distans till en ensidig ämnesutbildning är
inrättandet av en vetenskaplig grundkurs.

En vetenskaplig grundkurs bör exempelvis innehålla
sådana moment som vetenskapsteori, vetenskapshistoria,
argumentationsanalys och logik. Den måste ge insikt om
vetenskapens relativitet och dess beroende av tids-, klass-,
köns- och kulturella/geografiska förhållanden.

En viktig fråga är också att belysa likheter och olikheter
mellan frågeställningar, metoder och arbetssätt inom olika
ämnen och forskningstraditioner.

För en vetenskaplig grundkurs talar också
internationaliseringsperspektivet. För att svenska studenter
skall kunna tillgodogöra sig utbildningar utomlands måste
de ha grundläggande kunskaper om de i det internationella
vetenskapssamhället gängse teorierna.

Även om nu frågan om vetenskaplig grundkurs framöver
kommer att till stor del vara en fråga för den enskilda
högskolan så menar vi att det för vissa kvalitetsmåls skull nu
bör beredas mark för högskolestudier av nämnd art.

Ett problem som ofta förts fram som ett hinder för
vetenskapliga grundkurser eller moment är den ökade
skuldsättningen för den enskilde studenten.

Vi anser att detta argument bör beaktas och vill därför
föreslå att de studieskulder som uppstår till följd av
genomgången vetenskaplig grundkurs kan få avskrivas efter
avlagd examen.

Regeringen bör lägga förslag till riksdagen i enlighet
med vad vi nu anfört.

Jämställdhet

Kvinnorna har kommit mycket sent in i
universitetsvärlden, historiskt sett. När de väl gjorde det var
det till färdiga manliga strukturer, en värld uppbyggd av
män för att passa män.

Fram till högskolereformen år 1977 dominerade männen
klart bland de högskolestuderande. Genom reformen
fördes flera traditionella kvinnoutbildningar till högskolan,
bl.a. förskollärar- och sjuksköterskeutbildningarna.
Härigenom dominerar kvinnorna antalsmässigt bland de
högskolestuderande men den ojämna könsfördelningen
kvarstår.

Särskilt markant är detta inom den tekniska sektorn,
vårdsektorn och undervisningssektorn där cirka 60 procent
finns på utbildningar med en snedare könsfördelning än 20--
80. Generellt går kvinnor på kortare utbildningar än män
och det är också betydligt färre kvinnor inom
forskarutbildningen.

Det är av yttersta vikt att åstadkomma en jämn
könsfördelning inom olika utbildningar eftersom detta
sedan avspeglas i framtidens arbetsmarknad för lång tid
framåt.

Vi anser att frågor om jämställdhetsarbetet, social
snedrekrytering och den könsmässiga segregationen till
traditionella manliga och kvinnliga områden kommer att
avgöra möjligheten att öka antalet högskoleutbildade i
Sverige.

De här problemen berör inte minst skogslänen, där
anslaget som går från gymnasieskola till högskoleutbildning
är lägre än i storstadsområden. Vi kan alltså säga att
frågorna också har en regionalpolitisk betydelse. Det är
alltså viktigt att rekryteringsstrukturen till högskolorna
förändras.

Vänsterpartiet anser därför att det är motiverat att nu
sätta in särskilda insatser.

Ett särskilt anslag bör inrättas för högskolor som vill
göra omstruktureringar till gagn för den framtida
rekryteringen. Vänsterpartiet har i annan motion föreslagit
besparingar inom högskolebyråkratin genom att inte inrätta
ett nytt sekretariat för utvärdering.

De medel som regeringen beräknar för detta sekretariat,
ca 20 miljoner kronor, bör istället satsas på
jämställdhetsarbete och rekryteringsfrämjande åtgärder.

Internationalisering

Bred enighet råder om att svenskt deltagande i det
internationella kunskapssamhället är nödvändigt för att
svensk högskoleutbildning och forskning ska kunna hävda
sig i internationell konkurrens. Detta har avgörande
betydelse för produktionsutveckling, sysselsättning och
välfärd. Ökad kontakt med andra utbildningstraditioner
kan också komma att stimulera och vidga svensk
forskningstradition, som i dagsläget ofta är ensidigt
dominerad av anglosaxisk teoribildning och vetenskaplig
tradition.

Sedan ett flertal år diskuteras formerna för
internationalisering av den svenska högskoleutbildningen.
Enligt 2

§ högskolelagen är främjande av förståelse för andra
länder och för internationella förbindelser ett allmänt mål
för utbildningarna.

Det perspektiv som präglar högskola och förvaltning är
starkt Europacentrerat. Vänsterpartiet hävdar att arbetet i
frågan måste präglas av en målmedveten global ambition.
Utbildningens internationalisering får aldrig stanna vid en
formaliserad utbytesverksamhet för ett begränsat antal
studenter vid europeiska universitet.

Genom att knyta an till svensk tradition av global
solidaritet måste högskoleutbildningen skapa förståelse och
respekt för andra folk och kulturer. Detta är också ett led i
att ge de studerande ett allsidigt och kritiskt sätt att angripa
problem.

I dagsläget ställer Sverige krav på att gäststuderande
skall ha garanterad försörjning från sitt hemland för att få
uppehållstillstånd och utbildningsplats. Detta utestänger
effektivt studerande från tredje världen. En modell värd att
ta efter är den norska, där studiemedlen efterskänks till
studerande från utvecklingsländer när dessa återvänder.
Detta ses som en form av bistånd.

Liksom Sveriges Förenade Studentkårer menar vi att det
sociala mottagandet är viktigt. Den största svårigheten är
att kunna erbjuda bostäder. Här måste varje högskola ta
ansvar för ett visst antal internationella studentbostäder där
utbytesstudenter kan erbjudas bostad. Dessa bostäder
måste öronmärkas till utbytesstudenter och
gästforskare/lärare. Detta är också nödvändigt för att
högskolan i praktiken ska kunna omfatta det globala
perspektiv som motionen framför.

Ett område där åtgärder för internationalisering är
särskilt viktigt är lärarområdet. De som har ansvaret för
barns och ungdomars utbildning är särskilt viktiga som
opinionsbildare och måste således få en utbildning som
syftar till att skapa global öppenhet, medvetenhet och
handlingsberedskap. Som exempel på ett framgångsrikt
samarbete vill vi nämna lärarutbildningen i Karlstad som
haft ett samarbete med lärarutbildning i Indien.

Vänsterpartiet vill föreslå ett anslag på 10 miljoner kr.
till UHÄ:s disposition för ökad internationalisering på
lärarområdet.

Vidare bör 10 miljoner kronor anslås som ett korrektiv
för en alltför ensidigt europeiskt inriktad
''internationalisering''.

Ökad dimensionering och effektivare verksamhet

En ökad dimensionering av högskolan föreslås av
regeringen. Vi menar att ambitionerna måste höjas för att
kunna möta krav om högre kvalitet inom vård, omsorg,
utbildning och teknisk produktion.

Risken är att vi på sikt med oförändrad dimensionering
inom vissa områden får en faktisk minskning av antalet
högskoleutbildade på arbetsmarknaden. Detta på grund av
stora pensionsavgångar i början på 2000-talet.

Det är offensivt att satsa på utbildning i en situation där
arbetslösheten växer.

Vi kan inte acceptera att tusentals studiemotiverade
människor utestängs från högskolestudier.

Vi menar också att regeringens långsiktiga politik som
hotar att utestänga vuxna med arbetslivserfarenhet från
högskolestudier är ett uttryck för en klasspolitisk
bildningssyn.

Utöver en ökad dimensionering i form av faktisk ökning
av antalet studerandeplatser är det viktigt att gå vidare med
en uppluckring av linjesystemet. Riksdagen har beslutat om
en stegvis uppluckring av linjesystemet.

Vi menar att ytterligare steg nu måste tas. En grundlig
inventering måste ske ute på högskolorna, i syfte att
förändra linjestrukturen inom de högskoleutbildningar som
kräver en relativt strikt sammanhållen studiegång, så att
delar och moment kan erbjudas som fria individuella val.

Detta, menar vi, kommer att leda till dels att fler kan
erbjudas plats på högskoleutbildning och dels att
hushållningen med samhälleliga medel för
högskoleutbildning blir bättre.

I detta inventeringsarbete får inget vara ''heligt''. Vi
utesluter inte att en väg att gå kan vara en översyn och
förändring av terminssystemet för att öka effektiviteten.

I sammanhanget är det också nödvändigt att inte bara se
över den högskoleutbildning som ligger inom ramen för det
som kan kallas det allmänna högskoleväsendet. Översynen
med ovannämnda ambitioner måste omfatta all
högskoleutbildning även utanför UHÄ:s domäner. Det är
alltså enligt vår mening nödvändigt att lyfta in t.ex.
kommunal, polis- och militär högskoleutbildning i den
samlade bilden.

Vi bedömer att detta arbete kan pågå under kommande
år så att de strukturförändringar som blir nödvändiga kan
koordineras med 1993 års forskningspolitiska beslut.

Riksdagen bör uppdra åt regeringen att på lämpligt sätt
utföra ovannämnda utredningsarbete.

Utöver detta menar vi att vissa rationaliseringar nu torde
kunna leda till att antalet platser inom högskolan med i dag
befintliga lokaler och utrustning kan ökas med ytterligare 4
000 platser. Vi inser naturligtvis att dessa ytterligare platser
främst kommer att kunna erbjudas inom utbildningar som
t.ex. inte kräver laboratorieutrustning etc.

Vi är övertygade om att högskolan i ett läge av svår
arbetslöshet är beredd att under sådana förhållanden bidra
till att så många som möjligt kan erbjudas högre studier.

Vi menar att eftersom en viss rationalisering bör kunna
bidra till kostnaden för denna dimensioneringsökning
behöver inte kostnaden för denna bli mer än 30 miljoner
kronor. Denna åtgärd gör att riksdagen kan avslå
regeringens förslag om ändrade urvalsregler till högskolan.

Det är som vi återkommande har påpekat något av ett
slöseri med mänskligt kapital att inte låta de människor
studera som vill göra det.

Flera länder har ingen begränsning vad gäller tillgången
på platser i högre utbildning. Vi menar att Sverige som är
ett förhållandevis rikt land egentligen inte har råd att
utestänga så många från högre studier som görs idag.
Högskolan bör alltså få tillämpa fri intagning.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om fri
intagning till högskolan.

Ny teknisk högskoleutbildning

Under hela åttiotalet har vi från vårt partis sida försökt
få gehör för behovet av en förstärkt teknisk utbildning i
landet.

Vi har nått vissa framgångar med t.ex. en utökad
matematisk och naturvetenskaplig utbildning. Nu gäller det
den framtida industriella verksamheten. Det är lätt att inse
hur viktigt det är med fortsatt produktutveckling. Inte minst
gäller detta produkter som baserar sig på våra råvaror
skogen och malmen.

Vi lägger i en annan motion förslag om förstärkta
utvecklingsinsatser vad gäller sådana produkter. Det är lätt
att förstå hur en ekologiskt riktig produktion kräver
fördjupad och avancerad teknisk/vetenskaplig kompetens.

Vi måste helt enkelt utbilda fler tekniker i detta land. Vi
behöver fler människor med civilingenjörskompetens.

Därför vill vi föreslå inrättandet av en ny teknisk
högskola, alternativt kan vi tänka oss en utbyggnad vid
nuvarande universitet och högskolor.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna

Forskningen

Inledningsvis erinrade vi om högskolepolitiken som en
del av vänsterpartiets samlade fördelningspolitik. Vi tror att
den geografiska närheten till högre studier har en positiv
inverkan på möjligheten att nå grupper som traditionellt
inte söker sig till högre utbildning.

På högskolorna i Växjö, Karlstad, Örebro, Sundsvall--
Härnösand och Östersund har det successivt under 1970-
och 1980-talet byggts upp viss vetenskaplig kompetens och
forskningsverksamhet har kommit igång.

Vi menar att det vore oklokt att, i en tid där vi ser ett
ökande behov av högt utbildade människor, inte ta tillvara
den resurs som ligger i de nämnda högskolorna. Det finns
en avsevärd potential för rekrytering till forskarutbildning
vid dessa högskolor och vi tror också att ökad geografisk
närhet kan innebära att ett större antal kvinnor kommer att
söka sig till forskningen.

För att ge stadga åt den forskningsverksamhet som
bedrivs vid högskolorna föreslår vi en resursförstärkning vid
dessa högskolor om 10 miljoner kronor vardera. En sådan
förstärkning underlättar också att ge dessa skolor fasta
forskningsresurser vid 1993 års forskningspolitiska beslut.

Vänsterpartiet har i motionen till den förra
forskningspolitiska propositionen föreslagit en omvandling
av alla utbildningsbidrag till doktorandtjänster under en
treårsperiod. Vi menar att det finns anledning att
återupprepa detta krav.

Det är nämligen ett starkt samhällsintresse att snabbt
öka antalet forskarutbildade och en viktig förutsättning för
detta är självklart att ge de studerande drägliga ekonomiska
villkor.

Det är dessutom i sig självklart att kunna erbjuda alla
forskarstuderande en godtagbar standard i synnerhet som
det kan medverka till att bryta social och könsmässig
snedrekrytering till forskarutbildningen.

Vänsterpartiet vill alltså föreslå 38 miljoner kronor till
omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster för
att möjliggöra för fler forskarstuderande att få en ordentlig
försörjning med de sociala förmåner som för övrigt finns på
den svenska arbetsmarknaden.

Högskolevärlden kritiseras ibland för att leva ett från
samhället i övrigt isolerat liv. Kritiken hamnar i en del fall
rätt, men det finns också motsatta exempel. Från
vänsterpartiets sida ser vi det som angeläget att det sprids
information om högre utbildning och vetenskapliga
framsteg till allmänheten.

Vi menar att detta har en positiv verkan då det gäller att
nå nya grupper för högre studier. Det är också så att den
impuls som en utåtriktad verksamhet innebär kan vara
positiv för högskoleverksamheten själv.

Vi vill föreslå att ett särskilt anslag inrättas om 10
miljoner kronor för att stimulera uppbyggandet av vad vi
kallar för vetenskapens hus. Tanken är att kommuner i
samarbete med högskolor skall kunna bygga upp dessa
''hus''. Verksamheten, där högre utbildning och forskning
presenteras på ett populärt sätt, bör i första hand vända sig
till grundskole- och gymnasieelever.

Näringslivet och andra kapitalstarka sammanslutningar
har stora möjligheter att inleda samarbete med forskare på
högskolan och få olika typer av forskningsuppgifter utförda.
Även statsmakterna kan på olika sätt beställa och få
forskning utförd. Däremot saknas det möjligheter för
resurssvaga grupper att få forskning utförd av kvalificerade
forskare på högskolan.

Lösningen kan heta vetenskapsbutiker.
Vetenskapsbutiker finns sedan lång tid tillbaka på
universitet i Nederländerna, Belgien, Tyskland, Frankrike
och Storbritannien. Syftet är just att bereda finansiellt svaga
icke-kommersiella organisationer möjlighet att initiera och
få forskning utförd på högskolan.

Som helhet är erfarenheterna mycket goda varför det
rimligen nu borde vara dags för Sverige att inleda en
försöksverksamhet.

Vänsterpartiet föreslår därför att 7 miljoner kronor ställs
till forskningsrådsnämndens eller den nya
servicemyndighetens förfogande för att initiera en sådan
försöksverksamhet.

Samarbete mellan statlig och kommunal högskola

Vänsterpartiet har tidigare lagt förslag om ett enhetligt
statligt huvudmannaskap för all högskoleutbildning. I
utredningsuppdraget att se över de medellånga
utbildningarna ligger enligt vårt sätt att se också ett
deluppdrag att belysa frågor kring huvudmannaskapet. Vi
menar att forskningsanknytningen för bl.a. de medellånga
vårdutbildningarna skulle främjas av ett samlat
huvudmannaskap.

Vi vill trots pågående utredning föreslå riksdagen att
besluta om ett stimulansbidrag för att främja
samarbetsprojekt mellan den kommunala och statliga
högskolan. Det borde ligga samhällsekonomiska vinster i
t.ex. samutnyttjande av lokaler, del i gemensamma
administrativa resurser, gemensam utrustning etc.

Erfarenheterna av dessa samarbetsprojekt bör tas
tillvara för ett prövande av huvudmannaskapsfrågan.
Dessutom bör projekten kunna ge erfarenheter för en ökad
forskningsanknytning vars vikt tidigare nämnts. De olika
projekten bör utvärderas kontinuerligt så att viktiga
erfarenheter kan komma till nytta i 1993 års
forskningspolitiska beslut.

Riksdagen bör alltså besluta om att anslå 10 miljoner
kronor för försöksverksamhet i enlighet med ovannämnda
förslag. Medlen kan disponeras av UHÄ eller den nya
servicemyndigheten.

Lokaler och utrustning

Den utbyggnad av högskolutbildningen vi föreslår ställer
särskilda krav vad gäller investeringar i lokaler och
utrustning.

Det finns ett sen många år uppdämt behov av åtgärder
på nämnda områden. Lokalerna är på vissa orter i dåligt
skick, nedslitna och i en del fall helt otillräckliga.
Utrustningen har en bristfällig standard och är i vissa fall
hopplöst föråldrad.

Utrustnings- och lokalbeståndet måste för utbildningens
kvalitativa nivås skull moderniseras och rustas upp. Även
arbetsmiljöskäl talar för sådana åtgärder.

Vänsterpartiet föreslår mot bakgrund av ovan sagda att
anslagen till lokaler och utrustning räknas upp med
sammanlagt 635 miljoner kronor.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vetenskaplig grundkurs,

2. att riksdagen till jämställdhetsarbete och
rekryteringsfrämjande åtgärder för budgetåret 1992/93
anvisar 20 000 000 kr.,

3. att riksdagen till internationalisering av högskolan för
budgetåret 1992/93 anvisar 20 000 000 kr. utöver
regeringens förslag,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av vissa
högskoleutbildningar,

5. att riksdagen till 4 000 årsstudieplatser utöver
regeringens förslag för budgetåret 1992/93 anvisar 30 000
000 kr.,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fri antagning till högskolan,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändrade
antagningsgrunder till högskolan,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny teknisk högskola,

9. att riksdagen till högskolorna i Karlstad, Växjö,
Örebro, Sundsvall-Härnösand och Östersund för
budgetåret 1992/93 anvisar 40 000 000 kr. i enlighet med vad
i motionen anförts,

10. att riksdagen till omvandling av utbildningsbidrag till
doktorandtjänster för budgetåret 1992/93 anvisar 38 000 000
kr. utöver regeringens förslag,

11. att riksdagen till ''vetenskapens hus'' för budgetåret
1992/93 anvisar 10 000 000 kr.,

12. att riksdagen till försöksverksamhet med s.k.
vetenskapsbutiker för budgetåret 1992/93 anvisar 7 000 000
kr.,

13. att riksdagen till stimulansbidrag för
samverkansprojekt för budgetåret 1992/93 anvisar 10 000
000 kr. enligt vad i motionen anförts,

14. att riksdagen till lokalförsörjning m.m. för budgetåret
1992/93 anvisar 635 000 000 kr. utöver regeringens förslag.

Stockholm den 26 januari 1992

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Elisabeth Persson (v)

Björn Samuelson (v)

Annika Åhnberg (v)