Högskoleutbildningen

Motion 1989/90:Ub617 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ub617

av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m)
Högskoleutbildningen

Hela samhället och den kulturella utvecklingen är beroende av att kunskaper
hålls vid liv och ny kunskap erövras. Följaktligen ligger det i allas intresse
att så goda betingelser som möjligt skapas för den högre utbildningen och
forskningen.

Högre utbildning och forskning skall vägledas av vetenskapliga mål. Universiteten
skall inte främst vara utbildningsanstalter för vissa yrken utan institutioner
för utveckling av mänskligt vetande. Starka och självständiga universitet
och högskolor behövs för att garantera gentemot statsmakterna oberoende
tänkande och kritik. Detta är av särskild vikt när den offentliga makten
nått sådan omfattning som i vårt land.

Nedrustningen av högskolan

Den socialdemokratiska regeringens högskolepolitik är osammanhängande
och svag. Kvalitetsfrågorna i den grundläggande högskoleutbildningen har
inte beaktats. Sambandet mellan utbildning och forskning försvagas. Nödvändiga
förändringar i högskolans anslags- och styrsystem genomförs inte.

Årets budgetproposition innebär inte heller någon lösning på den högre
utbildningens allt allvarligare problem. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt,
då en treårig planering införs för samtliga anslag till högskoleutbildning
från och med nästa budgetår. Sedan 1980 har de statliga anslagen
till grundläggande högskoleutbildning minskat med över 6 % i fast penningvärde.

Arbetssituation och löneläge gör högskolan föga attraktiv. Många högskolor
och universitet har problem att rekrytera och behålla vetenskapligt kvalificerade
lärare till grundutbildningen. Särskilt svårt är det att behålla personal
inom konkurrensutsatta sektorer.

Det talas allt oftare om hur universitets- och högskolelärarna drabbas av
en känsla av hopplöshet och går i inre exil, dvs. man försöker sköta sina
åligganden korrekt men känner ingen motivation att göra något därutöver.

Till detta kommer att så många som en tredjedel av lärarna saknar forskarutbildning.
Därmed blir talet om att all högskoleutbildning skall ske på vetenskaplig
grund bara en illusion. Nedrustningen av grundutbildningen
fortsätter.

I internationellt perspektiv satsar Sverige mindre på högskolan, mätt som

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Ub615-619

andel av BNP, än länder som t.ex. Västtyskland, Storbritannien, Nederländerna,
Finland, Österrike, Schweiz eller Belgien.

Under lång tid har grundutbildningen fått vidkännas både öppna och
dolda besparingar. Bristen på resurser blir alltmer besvärande på institutionsnivå.
Det blir allt svårare att bedriva utbildningen med ett rimligt, kvalitativt
innehåll. Undervisningsgrupperna blir större och undervisningstimmarna
färre. Exkursioner och studieresor minskar i antal och utvecklingsarbetet
får stå tillbaka.

Särskilt besvärlig är situationen vad gäller nyanskaffning och ersättning av
utrustning till grundutbildningen. Rektorskonferensen har bedömt att utrustningsanslaget
behöver öka med 600 milj. kr. per år under treårsperioden.
Regeringen föreslår 70 milj. kr. För att i någon mån lösa de mest akuta problemen
tvingas man att ta medel ur det minskande anslaget för grundutbildning,
vilket ytterligare urholkar utbildningen på grundnivå.

Vi föreslår att 500 milj. kr. anvisas som engångsanslag för nyanskaffning
och ersättning av utrustning.

Dimensioneringen i framtiden

Efterfrågan på högskoleutbildning väntas öka i framtiden. Andelen universitets-
och högskoleutbildade är i Sverige internationellt sett relativt liten. Då
bortses från kortare postgymnasial utbildning som i andra länder inte hänförs
till högskoleutbildning. Sverige är som ett litet land särskilt beroende av
att utbildning och kompetens håller en hög nivå.

Regeringen gör i budgetpropositionen en ansats att diskutera några av
högskolans problem. UHÄ har redovisat behovet av högskoleutbildade och
rekrytering till högskolan fram till år 2000 och drar slutsatsen att utbildningen
måste öka redan på 1990-talet. UHÄ anser också att övergången till
treåriga budgetperioder aktualiserar den långsiktiga planeringen av högskolans
omfattning, inriktning och lokalisering.

UHÄ efterlyser ett principbeslut om högskoleutbildningens framtida omfattning.
UHÄ föreslår att regering och riksdag som riktpunkter fastställer
att antalet nybörjarplatser på utbildningslinjer ökas med ca 8 000 och att antalet
årsstudieplatser på fristående kurser ökas med ca 10 000 fram till år
2000.

Regeringen bedömer uppenbarligen UHÄ:s rapport som tillförlitlig - något
ytterligare utredningsmaterial behövs enligt regeringen inte. Likafullt är
regeringen inte beredd att ta itu med den framtidsfråga, som aktualiserats. I
stället talar regeringen om kapacitetsutnyttjandet i utbildningen och att
UHÄ skall bemyndigas besluta om överintag till vissa utbildningslinjer.
Som kronan på verket anför regeringen att UHÄ bör få i uppdrag att föreslå

ett system för att lägga avgift på ansökningar från de nybörjare som söker
plats i högskolan genom den centrala antagningen.

Den socialdemokratiska regeringens brist på agerande är oansvarigt och
oacceptabelt. Högskoleutbildningen är en av våra viktigaste framtidsfrågor.
Riksdagen måste snarast ta ställning till en nödvändig utbyggnad såväl i kvalitativt
som i kvantitativt hänseende.

Mot. 1989/90

Ub617

4

Vi avvisar bestämt förslaget att avgiftsbelägga ansökningar till högre utbildning.
Det är oförenligt med våra svenska utbildningstraditioner och det
ansvar det allmänna påtagit sig för den högre utbildningen.

Tillträde och urval

Systemet för urval till högre utbildning är i dag så utformat att det gynnar
dem som väljer att taktikstudera. Genom systemet med kvotgrupper är det
för många viktigare att hamna i rätt kvotgrupp än att välja den utbildningsväg
som ger de bästa förkunskaperna.

Taktikläsandet i gymnasieskolan kan leda till att studerande med otillräckliga
förkunskaper antas till utbildning och att onödiga väntetider uppstår
mellan gymnasium och högskola.

Det är därför angeläget att tillträdessystemet förändras så att de nuvarande
olägenheterna undanröjes. Reglerna måste utgå från de sökandes faktiska
kunskaper. Behörighetsreglerna skall garantera att de som antas har
tillräckliga förkunskaper för att klara av studierna.

För längre och mer krävande högskoleutbildning skall krävas treårig studieförberedande
gymnasieutbildning. Kraven skall skärpas på svenska och
engelska i den allmänna behörigheten. Den s.k. självprövningsrätten, dvs.
att äldre studerande själva skall få avgöra om de är behöriga till en viss utbildning,
bör avskaffas. Meritvärdering av arbetslivserfarenhet och proportionell
kvotering mellan olika grupper av sökande bör inte förekomma.

Om yrkeslivserfarenhet anses nödvändig för en viss utbildning, skall det
anges som ett särskilt förkunskapskrav. Möjlighet bör finnas att använda
viktade betyg och konkurrenskomplettering.

Vid urval mellan behöriga sökande skall merparten tas in på grundval av
betyg. Den andel ungdomsstuderande som antas i betygsurvalet direkt från
gymnasieskolan bör inte understiga 50 %, om inte synnerliga skäl föreligger.

Ämnesstudier och linjesystem

Regeringen tar i budgetpropositionen upp kritiken mot linjesystemet till diskussion
och konstaterar att yrkesförberedande linjer som läkarlinjen eller
civilingenjörsutbildningen inte har ifrågasatts. Kritiken gäller i främsta rummet
de samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningslinjerna.

Regeringen påpekar att 80 % av utbildningen inom humaniora i dag bedrivs
i form av fristående kurser. På de samhällsvetenskapliga och juridiska
områdena är andelen ungefär hälften. Decentraliseringen av besluten till
högskolorna och den återinförda fil.kand.-examen räcker enligt regeringen
för att man skall komma till rätta med de ofria ämnesvalen och bristen på
fördjupningsstudier. Regeringen medger att det i många utbildningar i dag
finns snävt färdighetstränande inslag i stället för en uppläggning av studierna
som i en mer egentlig och framtidsinriktad mening skulle kunna betraktas
som god yrkesförberedelse. Studierna bör fördjupas så att de ger
större förmåga och vana vid självständigt arbete. Regeringen anser att det
är rimligt att ifrågasätta linjestrukturen inom AES-sektorn med utvecklingen
på det matematisk-naturvetenskapliga området som inspirations

Mot. 1989/90

Ub617

5

källa. I huvudsak anser regeringen att linjesystemet är ändamålsenligt utformat.

Vi kan inte dela regeringens bedömning. Linjesystemet inom det förutvarande
filosofiska fakultetsområdet är stelbent och hindrar önskvärd förnyelse.
Fasta utbildningslinjer kan inte täcka alla behov, som gör sig gällande
på en snabbt föränderlig arbetsmarknad. De fristående kurserna har inte tillnärmelsevis
en anslagsnivå jämförbar med den utbildning som bedrivs på
linjer.

Regeringens inställning framgår bl.a. av att den i budgetpropositionen föreslår
att den nya matematisk-naturvetenskapliga utbildningen delvis finansieras
genom att medel flyttas från fristående kurser till linjesystemet. Detta
är enligt vår mening en helt felaktig politik.

Vi har i vår partimotion Skolan och lärarna av Carl Bildt m.fl. (m) föreslagit
en ny - på ämnesstudier grundad - lärarutbildning. Ämnesstudier måste
enligt vår mening inta en central roll inte bara i lärarutbildningen.

Vi har i vår kommittémotion Budgetfrågor inom utbildningsdepartementets
område av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m) föreslagit en ökning av anslaget
för Lokala och individuella linjer samt fristående kurser med 80 miljoner
kronor, varav 30 miljoner avser den av oss föreslagna nya lärarutbildningen.
Vi föreslår att dessa medel disponeras så att antalet utbildningsplatser
på fristående kurser ökas med 4 000 samt att resterande belopp används
för en allmän kvalitetsförstärkning av de fristående kurserna.

Det behövs nu en översyn av utbildningen inom det förutvarande filosofiska
fakultetsområdet. Fördjupade ämneskunskaper är en förutsättning för
ett i egentlig mening kritiskt tänkande och för att basen för rekrytering till
forskarutbildning skall kunna öka. Vi föreslår följande förändringar främst
på det förutvarande filosofiska fakultetsområdet.

- Institutionerna skall erbjuda de studerande traditionella ämneskurser,
standardkurser, på grundläggande nivå samt påbyggnadskurser.

- Tillträdet till dessa kurser skall i huvudsak wara fritt.

- Direktfördelning av medel till högskolan ger institutionerna möjlighet att
erbjuda ett basutbud av ämneskurser. Institutionerna skall själva avgöra
om medlen skall användas till linjeutbildning eller ämneskurser.

- Linjer som har som enda och egentliga syfte att med hjälp av sektorsanslagen
ge en stabilare bas till institutionen bör avvecklas.

- På kort sikt måste förutsättningarna för ämnesstudier förbättras genom
ett ökat utbud av fristående kurser. För att höja kvaliteten är det särskilt
angeläget att per capita-resurserna för dessa kurser ökas inom de samhällsvetenskapliga,
naturvetenskapliga och humanistiska ämnesområdena.

- Systemet med individuella studieprogram kräver en förbättrad studievägledning.
Rekommenderade studieprogram får sannolikt en stor betydelse.

- En parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift att utvärdera linjesystemet
och redovisa hur en förändring till det av oss föreslagna systemet
bör genomföras.

Mot. 1989/90

Ub617

6

L

Sambandet mellan forskning och utbildning

Flera utredningar har starkt betonat behovet av samband mellan forskning
och utbildning. Genom den kraftiga ökningen av antalet studerande under
framför allt 1960-talet fick emellertid de kvantitativa aspekterna ett dominerande
inflytande på den högre utbildningens organisation. Bl.a. ställdes krav
på fler universitetslärare.

De nya universitetslektorerna fick reglerad undervisningsskyldighet, medan
forskningsuppgifterna sköts åt sidan. I stället skapades det diffusa begreppet
forskningsanknytning. Lärarna skulle ges möjlighet att följa
forskningen. Sådana halvmesyrer har inte medverkat till att hålla utbildningen
på en kvalitativt hög nivå.

1986 genomfördes en förändring av tjänsteorganisationen. Tjänsten högskolelektor
infördes, vilket innebar en sammansmältning av flera tjänster,
för vilka doktorsexamen utgjorde behörighetskrav.

Det är från kvalitetssynpunkt nödvändigt att betona sambandet mellan
forskning och utbildning. Den åtskillnad som gjorts i anslagshänseende mellan
dessa verksamheter är enligt vår mening olycklig. Sambandet kan emellertid
stärkas genom att forskning förs in i tjänsten som en skyldighet för alla
kompetenta universitets- och högskolelärare. Det skulle medföra en vitalisering
av den högre utbildningen.

Det är ett enormt slöseri med resurser att forskarutbildade lärare förlorar
kontakten med aktivt forskande. För att högskoleutbildningen med
högskolelagens ord skall kunna bygga på vetenskaplig grund krävs inte
bara att läraren genom sin doktorsexamen har fått en grundläggande vetenskaplig
träning. Om undervisningen skall spegla den aktuella situationen
måste läraren själv forska. Ett litet land som Sverige har behov av att hela
forskningspotentialen tas till vara.

Det är inte rimligt att tjänstestrukturen vid svenska universitet och högskolor
är helt olik den som gäller internationellt. Det skadar trovärdigheten
för vår forskning och försvårar deltagande i internationellt utbyte. Därför
bör tjänstestrukturen vid de svenska universiteten och högskolorna anpassas
till den internationellt gängse. Det innebär att alla behöriga universitets- och
högskolelärare ålägges forskning i tjänsten, motsvarande ungefär en tredjedel
av arbetstiden.

De nya högskolorna

Till skillnad från vad som gäller i de flesta andra länder sammanfördes i Sverige
1977 praktiskt taget all postgymnasial utbildning i en enda organisationhögskolan.
Det är därför en stor spännvidd mellan de många och olikartade
utbildningarna. Vissa är knappast högskolemässiga i någon mening och bygger
inte på vetenskaplig grund. Det finns skäl att överväga hur sådan utbildning
organisatoriskt bör ingå i utbildningssystemet. För övrig utbildning är
det angeläget att vidta åtgärder, som i varje fall på sikt kan höja kvaliteten.

En rad nya högskolor har tillkommit, av vilka flera främst betraktats som
regionalpolitiska instrument. Förhoppningen är att de skall leda till uppbyggnad
av teknisk/industriell kompetens och även allmänt höja utbildningsnivån
inom sina regioner. Genom att högskolorna är små och har en lätthan

Mot. 1989/90

Ub617

7

terlig organisation har kontakter snabbt etablerats med näringsliv och förvaltning.
Nya utbildningar har utformats i enlighet med lokala krav.

Svårigheten att få behöriga lärare, utrustning m.m. innebär att de mindre
högskolorna måste ha en realistisk ambitionsnivå och ett begränsat utbud.
Skall kvaliteten upprätthållas måste de mindre högskolorna profilera sig så
att lokala behov och förutsättningar kan tas till vara och utvecklas. Sådana
specifika utbildningar blir då - förutsatt att kvaliteten är tillräckligt hög också
riksrekryterande.

Vi konstaterar med tillfredsställelse att regeringen nu anser att fler högskoleenheter
inte skall inrättas. Visserligen har socialdemokraterna sagt
detta tidigare och ändå handlat tvärtemot mot sina egna förslag. Det finns
likväl anledning att tro att det denna gång finns en bestämd vilja bakom orden.
Uttänjningen av den högre utbildningens knappa resurser kan knappast
drivas längre.

Det skall understrykas att det därmed inte behöver vara slut med utlokalisering
av högre utbildning. Men en utlokalisering av högre utbildning till nya
orter är inte skäl nog för att också inrätta nya organisatoriska enheter. Förutsättningarna
för en framgångsrik utlokalisering blir tvärtom sannolikt större,
om banden kan behållas till ett universitet eller en större högskola.

Högskolans autonomi

Regeringen erinrar i årets budgetproposition om att tidigare fattade riksdagsbeslut
innebär att ett nytt styr- och anslagssystem införs för högskolan
från och med budgetåret 1993/94. Varje högskola tilldelas ett samlat anslagsbelopp
för all utbildning. Lokala organ inom högskolan har därefter ansvaret
för att fördela de resurser som nu anvisas från de fem sektorsanslagen och
under det s.k. LIF-anslaget- Lokala och Individuella linjer samt Fristående
kurser. Varje högskola skall senast budgetåret 1993/94 få ett särskilt anslag
för lokalkostnader.

Detta är ett steg i rätt riktning. Vi har vid upprepade tillfällen deklarerat
att en förändring av högskolan bör ske med utgångspunkt i en ambition att
stärka högskolans autonomi i förhållande till staten och en strävan att förenkla
högskolans organisation.

Besluten innebär att regeringen och riksdagen anslutit sig till moderata
förslag. Besluten är dock inte tillräckligt långtgående och preciserade för att
leda till den kvalitetshöjning i högre utbildning och forskning, som vi eftersträvar.
Även medel för utrustning bör räknas in i anslagen till högskolorna.
Garantier måste skapas så att högskolorna får reella möjligheter att lokalt
göra erforderliga resursavvägningar. Den konstlade indelningen i yrkesutbildningssektorer
bör snarast avskaffas.

Det är angeläget att institutionernas inflytande stärks på alla områden.
Ämnenas och därmed institutionernas ställning måste förstärkas, om det
åter skall bli attraktivt att undervisa och forska.

Institutionerna skall vara centra för vetenskapligt motiverat arbete. De
måste kunna säga nej till uppgifter som verkar splittrande med hänsyn till
huvuduppgiften, och deras ansvar för ekonomin måste öka. Det förutsätter
att institutionerna får en bättre ekonomisk bas. Ledningsfunktionen måste

Mot. 1989/90

Ub617

8

förstärkas och uppdraget som prefekt skall arvoderas i relation till ansvar
och arbetsuppgifter. Prefekten bör garanteras sammanhängande tid för
forskning för att vidmakthålla sin forskningskompetens.

En avbyråkratisering av högskolan är nödvändig. Det kan åstadkommas
genom att ändra och förenkla antagnings- och anslagssystemen, genom att
radikalt minska antalet beslutsnivåer och beslutande organ och genom att
minimera kravet på uppgifter till centrala datasystem som t.ex. STUDOK/LADOK.

Flera centrala myndigheter har i dag hela sin verksamhet inriktad mot
högskolan. Organisationen måste på nationell nivå anpassas till de omfattande
förändringar som ägt rum på lokal nivå under det senaste decenniet.
Frågan om vilka centrala högskolemyndigheter som skall finnas och vilka
förutsättningar som skall gälla måste bli föremål för en översyn under parlamentarisk
medverkan.

Uppgifterna för den centrala myndighetsnivån och antalet myndigheter
bör prövas, med utgångspunkt i bl.a. stränga krav på enkelhet och effektivitet
i myndighetsarbetet. Utgångspunkten bör vara behovet att skapa en stark
verksorganisation med goda möjligheter att stödja högskolan i dess verksamhet
lokalt och att företräda den utåt mot statsmakterna och andra intressen.
Översynen bör också syfta till att fastställa en lämplig dimensionering
och vilka åtgärder som krävs i personalpolitiskt och kompetensutvecklande
syfte.

Utgångspunkten för vår syn är att universitet och högskolor skall vara autonoma
i förhållande till statsmakterna. Därför är det olämpligt att regeringen
utser majoriteten av högskolestyrelsernas ledamöter.

Internationaliseringen

Kvaliteten på den svenska forskningens resultat mäts efter internationell
måttstock. För att få tillgång till ny kunskap är Sverige beroende av att ha
tillräcklig kompetens för att kunna utveckla och utnyttja de erfarenheter
som andra vunnit.

Den svenska forskningen och undervisningen måste hålla en så hög kvalitet
att behörighetsregler, tillträdesregler, examinationsformer och kompetensnormer
inte utgör hinder för internationellt utbyte.

Grundutbildningens längd bör följa internationella normer. Det innebär
att många högskoleutbildningar behöver förlängas. Undervisning bör regelbundet
ske på främmande språk, vilket underlättas om svenska högskolelärare
ges möjlighet att vistas vid utländska lärosäten och utländska lärare engageras
i Sverige. Eftersom ömsesidighet gäller beträffande studentutbytet
inom EG, måste Sverige kunna locka utländska studerande i samma utsträckning
som svenska studenter studerar inom EG.

Näringslivets och handelns möjligheter att verka över gränserna kräver
både goda språkkunskaper och kunskap om de olika ländernas specifika kultur.
Sveriges industriproduktion övergår från stora serier till kundanpassade
produkter. Detta leder till förändrade krav på kontakter, förhandlingar
m.m. innan produkten slutligen kan levereras. Alla nivåer i utbildningsväsendet
måste därför förbereda sina studerande för yrkesverksamhet i internationell
miljö.

Mot. 1989/90

Ub617

9

Riksdagen beslöt 1989 till följd av bl.a. moderata yrkanden att utöver det
anslag regeringen föreslagit för internationalisering inom högskolan bevilja
5 milj. kr. som stöd till internationellt studerandeutbyte.

Inom ramen för dessa medel har UHÄ lanserat ett stipendiesystem omfattande
ca 250 stipendier för såväl svenska studenter, som vill studera utomlands,
som för utländska studerande, som vill bedriva studier i Sverige.
Dessa erbjuds ett stöd, ungefärligen motsvarande det som EG-länderna ger
genom ERASMUS.

Vidare har de svenska rektorskonferenserna och UHÄ tagit initiativ till
högskoleutbildning på engelska i form av reguljär utbildning omfattande
minst en termin. Detta initiativ har mötts med entusiasm från högskolornas
sida och resulterat i erbjudanden om ett 80-tal kurser m.m. under läsåret
1990/91.

Sedan årsskiftet är Sverige liksom andra EFTA-stater anslutet till COMETT
inom EG, som syftar till kunskapsöverföring mellan industri och högskolor.
Kostnaden för första året utgör ca 10 milj. kr. Då projekt inom COMETT
finansieras med högst 50 % av COMETT-medel, måste dock svenska
högskolor och företag kunna satsa minst motsvarande belopp själva.

I budgetpropositionen föreslår regeringen att Sveriges deltagande i COMETT
till ungefär hälften finansieras med de anslagna medlen för internationellt
studentutbyte. Den under året påbörjade verksamheten skulle avbrytas
på grund av bristande resurser. Andra länder som Danmark, Nederländerna
och Västtyskland har i samband med sin anslutning till EG-programmen
förstärkt sina resurser för internationell samverkan. Man ser de
europeiska programmen som komplement och inte som en ersättning för
samverkan på nationell nivå.

Det var knappast riksdagens avsikt att det internationella studerandeutbytet
skulle begränsas till COMETT. Det är nu angeläget att vidta förberedelser
inför de förhandlingar angående svenskt deltagande i ERASMUS som är
nära förestående. Vi har i vår motion angående vissa budgetfrågor på utbildningsdepartementets
område föreslagit att riksdagen anvisar 10 milj. kr. för
internationellt studerandeutbyte utöver regeringens förslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av självständiga universitet och högskolor,

2. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1990/91 utöver regeringens
förslag anvisa 500 milj. kr. som engångsanslag för nyanskaffning
och ersättning av utrustning,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att
höja högskolans kvalitet och anpassa dimensioneringen till framtida
behov,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag att avgiftsbelägga ansökningar
till högre utbildning,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändrade regler
för behörighet och urval i enlighet med vad i motionen anförts,

Mot. 1989/90

Ub617

10

6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av utbildningen
inom det förutvarande filosofiska fakultetsområdet i enlighet med vad
i motionen anförts,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att behöriga lärare
vid universitet och högskolor skall bedriva forskning i tjänsten i enlighet
med vad i motionen anförts,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildningens kvalitet vid de nya högskolorna,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt styr- och anslagssystem
för högskoleområdet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anpassning av den högre utbildningen för att ta bort
hinder för internationellt utbyte,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt deltagande i ERASMUS och COMETT.

Stockholm den 25 januari 1990

Ann-Cathrine Haglund (m)

Birgitta Rydle (m) Birger Hagård (m)

Mot. 1989/90

Ub617

Ulf Melin (m)

Hans Dau (m)

Birgit Henriksson (m)

Rune Rydén (m)

Göran Allmér (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

11